"Hemvärnet borde skydda flyktingboenden"

Läser DN idag Dagens kanske värsta försvars- eller säkerhetspolitiska stolleprov:

Magnus Lind för i dagens DN fram den - på alla upptänkbara sätt (oavsett var man står politiskt) olyckliga åsikten att använda "hemvärnet" till att "bevaka flyktingförläggningar".
Hela debattinlägget bygger på de första meningarna i texten:

"Hemvärnet bör hjälpa polisen att hindra terrorbrott. Det lokala hemvärnet är väl lämpat att bevaka flyktingboenden och hindra mordbrand. EU och svensk lag har definierat terroristbrott."

Vi börjar med att ta meningarna en efter en: "Hemvärnet bör hjälpa polisen att hindra terrorbrott".

NEJ.

Det är, förutom grundlagsvidrigt (där hemvärnet näppeligen kan sättas in mot Svenska medborgare i fredstid) direkt dumt att hävda att en sådan förmåga skulle finnas hos hemvärnet. Den förmågan har - vill jag hävda - aldrig funnits och kommer i vart fall inte att infinna sig med mindre än att man satsar bokstavligen tiotals miljarder svenska kronor på att t.ex. införskaffa utrustning som skulle kunna vara adekvat för antiterrorverksamhet till hemvärnet. Sådan utrustning skulle kunna vara (men är inte begränsat till) t.ex. vapensystem som är utvecklade senare än 50-talet, ljusförstärkare och övrig nattspaningsmateriel, skyddsvästar eller saker som... typ hela uniformer. Inget av det här är saker som på något sätt "trollas" fram med nuvarande budget.

Å andra sidan är grejerna bara hårdvara. Det finns ingen i hemvärnet idag som _kan_ något om terrorismbekämpning. Hemvärnet är helt enkelt inte lämpat för det. Det skulle krävas hundratusentals timmar i utbildning och övning för att kunna hantera den uppgiften.

"Det lokala hemvärnet är väl lämpat att bevaka flyktingboenden och hindra mordbrand."

NEJ.

Det lokala hemvärnet är väl lämpat till skyttegrupps strid och/eller skyddsvakts bevakningsuppgifter av skyddsobjekt mot en beväpnad fiende. Hemvärnsmän är tränade att i sin tjänsteutövning - i det fall att skyddsvaktens uppmaning att identifiera sig, stanna eller lägga sig ned inte hörsammas - skjuta vederbörande.

Det är tänkt att detta företrädesvis ska ske i benet.

Bild på skyddsvaktsutbildning inom hemvärnet - från tidningen hemvärnet.

Men vi skjuter i hemvärnet med AK4 - ett vapen som har tämligen grov ammunition, som dessutom har rätt kraftig laddning. Ett skott - även i benet - är _möjligen inte_ dödligt i det fall att detta typ sker på trappen till ett akutsjukhus. Det är dessutom inte rimligt att hemvärnsman som under flera år inte haft adekvat vapenutbildning (det har helt enkelt inte funnits pengar till att köpa ammunition för att öva moment som skytte för i budgeten) utgå ifrån att vederbörande träffar i benet. Högst troligt kommer man att träffa där målet är som störst - i bålen.

Att vaka över flyktingboenden är emellertid - snarare än en uppgift för militär personal - primärt en polisiär angelägenhet, eller möjligen något som kan läggas på entreprenad till något bevakningsbolag som migrationsverket upphandlar tjänsten ifrån.

Magnus Lind skriver bl.a.
"Polisen har informerat om att man saknar resurser för bevakning av flyktingförläggningar."
Ett uttalande som säkert stämmer. Han fortsätter sedan med
"Hemvärnet har bland annat som uppgift att värna samhället vid extraordinära situationer."
Något som stämmer - MEN - och det finns ett men här - som han fortsätter i texten "Regeringen bör överväga om inte hemvärnet kan användas för att förhindra terrorsabotage mot statligt beslutade flyktingboenden." gör man ett tankefel. Hemvärnet varken praktiskt kan eller får användas för den sortens verksamhet.

Här hade möjligen den numer (av bl.a. budgetskäl) nedlagda "beredskapspolisen" kunnat användas - eller möjligen, i det fall att polisen kan/bör/ska förstärkas av försvarsmakten - miltärpoliser. I yttersta fall - i det fall att man _verkligen_ står mot _riktiga_ terrorister - och något slags "antiterror"-förband kan/bör/ska sättas in - SOG användas. Det är de enda som regelbundet övar den sorterns uppdrag, den sortens samverkan med t.ex. polis (militär måste alltid stå under polisiärt befäl, t.ex. vid insatser där man förstärker polisen). Inga andra resurser finns inom försvarsmakten.

Nu kan man i och för sig (ganska rättvist) hävda att det inte finns några resurser alls inom försvarsmakten att bistå civila myndigheter, efter förra årets skogsbrand i Västmanland, "Underrättelseoperation" i Stockholms skärgård etc. som fick tas "inom budget". Rent realekonomiskt har det här gjort att flera hemvärnskompanier helt enkelt inte fått öva alls med skarp ammunition i år, eller inte haft personal att tillgå, då dessa redan fyllt sina kontraktsdagar för flera månader sedan.

Som en slutlig passus kan man dessutom möjligen anföra argumentet att ingen av de som kan komma att bo på flyktingförläggning förmodligen tycker att det är trevligt att undvika automatvapenbeväpnade kamoflageuniformerade soldater som patrullerar området? Det brukar närmligen vara ett argument som används rätt ofta då försvarsmakten faktiskt övar.

Nej du, Magnus Lund - här bör du nog tänka om!

Det räcker nu!

Det räcker nu! Hör ni det - alla ettförgjordade moskovityngel! Vi gör vad fan vi vill! Precis. Vad. Fan. Vi. Vill! 

Det hela handlar givetvis om det senaste i en lång rad hot från Ryska utrikesdepartementet där man talar om "allvarsamma åtgärder" och "konsekvenser" om Sverige (Gud förbjude!) själva skulle komma på tanken att gå med i NATO.

Just den här gången är adressen tydlig inför centerstämman - och vad som är bekymmersamt är att man inte ens längre bryr sig om att komma med förtäckta hot och inlindade formuleringar. Istället talar man klarspråk och flexar - liksom en mobbare på skolgården som hotar att stoppa de andra barnens huvud i toaletten - musklerna hotfullt. Den Ryska björnen är trött på cirkuskonsterna och vrålar i stället ut sina hotfulla rytanden.

Det räcker nu!

Oavsett om man är för ett svenskt NATO-medlemsskap eller emot det måste det beslutet vara upp till svenskarna själva att ta. Vi ska inte - under några som helst omständigheter - låta någon annan styra vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi får i detta aldrig kuvas eller skrämmas till att gå en annan nations ärenden. Aldrig någonsin. Vi måste vara enade i detta. Och nu är det dags att skicka en tydlig signal att det räcker! Vi är inte intresserade av vad ni tycker om vår politik.

Jag har i natt legat och tänkt en hel del på vad som skulle kunna vara rimliga motreaktioner i det här läget och givetvis är de flesta (tyvärr) en fråga för UD, men några tydliga signaler vi KAN skicka här är:

1) Skicka hem all rysk ambassadpersonal
2) Framföra officiella otvetydiga protester.
3) Stänga handel med alla ryska bolag på börsen.
4) Frysa alla ekonomiska tillgångar för ryska medborgare i Sverige.

Kort sagt: Att svara propotionerligt på hot och trakasserier genom att göra det "diplomatiskt bökigt".

(Mindre avvägda förslag jag förkastade i natt var att uppmana alla svenskar att skicka surströmming till ryska ambassaden, låta NI eller SOG eller några "stormtrupper" väcka ambassadören med kalsongryck, bränna ambassaden och salta jorden... Ni förstår - jag är upprörd!)

Givetvis kommer man inte göra det. Regeringen i allmänhet och vår utrikesminister i synnerhet är en syltrygg - men vi måste skicka en tydlig signal att vi inte låter oss hotas av terroristorganisationer - ens om de är förklädda till legitima stater. Och vi måste göra klart på en internationell arena att man inte hotar Sverige och svensk suveränitet - någonsin - utan att det får kännbara konsekvenser.

Det räcker nu!

Gästinlägg: Johan Falks GSI och SIG (Mer filmnörderi)

På den här bloggen finns det några blogginlägg som sticker ut. Inlägg som - trots att de är skrivna för rätt länge sedan - ständigt finner nya läsare. Jag själv har - efter samtal med vännen och officerskollegan David Bergman - skrivit två stycken om Hamilton-filmerna och de olika uniformsmissar som förekommer i dem. Nyss nämnde Bergman har varit vänlig nog att - då jag själv har lite si och så med bloggmotivationen - skriva ett gästinlägg. Den här gången om en annan svensk filmhjälte - Johan Falk.

Läs och beundra.
---

Under sommaren har de sista fem filmerna i Johan Falk-serien haft premiär. Berättelsen om Gruppen för Särskilda Insatser, GSI, har blivit en långkörare. Under tre säsonger av filmer har vi fått följa deras kamp som polismyndighetens spjutspets mot grov organiserad brottslighet.

En mindre känd men desto mer aktiv grupp bland cineaster är de som letar dolda teman och gömda budskap i filmer som manusförfattaren, regissören eller någon annan i produktionsteamet infogat. De små, mindre framträdande detaljer som oftast bara uppmärksammas av de insatta eller de som aktivt söker efter dem. Det finns många artiklar och diskussioner om dolda teman i Spindelmannen och Aliens eller om inbäddade budskap i Disneys barnfilmer. Men inte lika många som tar upp att Johan Falk-filmerna har subtila men samtidigt tydliga referenser till det svenska militära specialförbandet Särskilda Inhämtningsgruppen, SIG.

Särskilda Inhämtningsgruppen, SIG, var ett militärt specialförband som var aktivt mellan 2007 och 2011. Behovet av en kvalificerad resurs inom specialförbandsuppgiften Special Reconnaissance gjorde att förbandet kom att utvecklas genom Fallskärmsjägarnas Insatskompani under 2000-talet. I omorganisationen av specialförbandssystemet 2011 uppgick förbandet i Särskilda Operationsgruppen vilket gjorde att SIG som egen enhet endast var aktivt under en fyraårsperiod.

Chefen för GSI, kommissarie Patrik Agrell (Mikael Tornving) med en kaffemugg från det verkliga militära specialförbandet Särskilda Inhämtningsgruppen, SIG (Foto: Skärmdump ur filmen Lockdown)

I flera av filmerna kan chefen för GSI, kommissarie Patrik Agrell (Mikael Tornving), ses drickas kaffe ur en kaffemugg med förbandets symbol. Banderollen med valspråket ”In Silentio Ad Incognitum” är en extra detalj som inte återfinns i den officiella beskrivningen av tecknet. I flera andra scener bär Agrell dessutom en t-shirt med texten ”Special Operations” tillsammans med en symbol på bröstet. Utbildningstecknet för SIG fastställdes så sent som 2009 vilket betyder att andelen individer som tilldelats det (eller fått en kaffemugg med det tryckt på) innan förbandet formellt upplöstes två år senare är relativt begränsat. Tornving har visserligen en militär bakgrund som reservofficer (så även hans rollkaraktär i filmerna) men denna tillbringades vid Jämtlands Fältjägarregemente i Östersund, många år innan SIG bildades.

Vad gör då attiraljer från ett militärt specialförband för särskild underrättelseinhämtning i en serie av polisfilmer? Mer naturligt hade varit subtila referenser till exempelvis den polisiära organisationen Sektionen för Särskilda Insatser, SSI, inom Stockholmspolisen som sägs ha varit en förebild för filmernas GSI. Det finns säkerligen många möjliga förklaringar. Men gemensamt för dem är att det är en intressant aspekt att titta efter under nästa filmkväll. Sådana detaljer är sällan slumpmässiga eller ensamma. Kan du hitta fler?

David Bergman

Officer & författare

Att överleva en långmarsch - några praktiska tips

Sommartid. Semestertid. Marschtid. Under sommarmånaderna går både den anrika Nijmegen i Holland och vår egen - betydligt nyare - "Veteranmarschen" - en långmarsch (i år under 9 dagar) för att dels väcka uppmärksamhet kring veteranfrågorna och dels genom anmälningsavgifterna, gåvor och försäljning samla in pengar till veteranförbundet Fredsbaskrarnas kamratstöd. 

Då jag gärna går lite längre sträckor på semestern och vet att kamratstödet är viktigt och ett behjärtansvärt ändamål valde jag i år för att - istället för den traditionella fjällvandringen - anmäla mig till veteranmarschen och där (eftersom den krockade med andra åtaganden) gå de sista 4 sträckorna: Strängnäs - Enköping, Enköping - Bålsta, Bålsta - Livgardet, Livgardet - Stockholm (Norrmalmstorg). 

Det här inlägget är tänkt som en instruktion för dig som vill göra nåt liknande - gå typ Nijmegen eller veteranmarschen. Inspirationen till det kom under årets veteranmarsch och en av våra säkerhetsgenomgångar där. Håll till godo!

Förberedelser - med några månader kvar till marschen: 

Tänk igenom marschen ordentligt. Marschen är ett åtagande som kräver seriös eftertanke. Du kommer att gå distanser lika långa som maratonlopp. Flera dagar i sträck. I fallet veteranmarschen är inte precis alla sträckor lika långa som ett maraton. Några är längre. Några är kortare - men ingen är kortare än en halvmara. Klarar din kropp att utsättas för det - flera dagar i sträck? Klarar din utrustning det? Tänk efter. Det är ingen övermänsklig uppgift - flera av årets deltagare är pensionärer - men de är vana att gå. Se till att du är van att gå. På asfalt. (Själv är jag van att gå i fjällterräng, men jag hade ändå rejält ont efter att ha gått några mil raksträcka, i vägrenen. Förbered dig på att det gör ont.)

Välj kängor med omsorg och gå in dem ordentligt. Ha gärna två par att byta mellan. Jag själv alternerade mellan mina M90-kängor (som kan anses som VÄL ingångna efter sisådär 10 soldatprov och diverse övningsdygn) och civila fjällvandringskängor. Mina civila skodon har en mjukare, men tjockare sula och är betydligt lättare än mina M90. Å andra sidan, går du på hård asfalt är 90-kängan riktigt bra i gummit för att klara strapatserna. Men det viktiga här är inte att göra som JAG gör - det är att du hittar en lösning som funkar för DIG. Så prova ut kängor ordentligt och köp gärna två par. Det är skönt att byta fotbädd ibland när man går flera dagar i sträck. Olika kängor sliter olika på fötterna!

När du ska börja marschen:

Packa lätt! Du behöver egentligen när du går bara en liten väska/ryggsäck som rymmer vad du behöver ha med dig för dagen: extra strumpor (2 par och av ylle - ALLTID ylle närmast foten), en rulle leukoplast (att komplettera tejpning av fötter med) och möjligen regnkläder. I övrigt behöver du en vattenflaska eller camelbak-system att dricka ur. That's it, typ.

Tejpa fötterna ordentligt innan du börjar marschera! Klipp tånaglarna, smörj in fötterna med fet salva/fotkräm dagen/kvällen innan marschen. På kvällen innan marschen tejpar du hälar och ev trampdynor under tårna med leukoplast. (Just det här finns det hur många guider till som helst på nätet om du inte vet hur man gör - googla!) 

Ta på dubbla par torra, rena strumpor i kängorna. Knyt dessa hårt, men inte hela vägen upp i skaften. 

Anpassa klädseln! Gå så luftigt klädd som du kan! Bär keps/fältmössa med skärm, eller solhatt. Smörj in dig med solskyddskräm. 

Under varje marschetapp:

Drick ofta - och drick vatten. Åtminstone en dl per km du går. Jag själv har två flaskor - en med rent vatten och en annan med vätskeersättning för att kunna bibehålla vätske/elektrolytbalansen. 

Vid varje paus - lätta på kängorna och vädra fötterna. Byt strumpor. Kissa och bajsa. Snöra eventuellt om kängorna.

Slutligen:

Ha kul. Träffa och samtala med nya och gamla vänner. Njut av omgivningarna. Var stolt över din prestation. Varje meter eller ens steg du tar - är längre än ingen. Du är på marsch! 

Ibland handlar politik om att få drömma

Ebba Busch Thor talade i Almedalen igår - ett tal som rört upp en del på sociala medier (och därefter något mindre i mer traditionella dito).

Anledningen är att hon - liksom ingen annan partiledare - kommit med förslag hur man ska hantera frågan med resande jihadister i allmänhet och IS-terrorister i synnerhet. Utan att försöka recensera talet vill jag bara här ge en liten kommentar om de möjliga praktiska spörsmål som kommer av hennes uttalande.

(Låt det inte råda några frågetecken om det här: jag kritiserar inte talet - det var i många stycken välskrivet och väl framfört. Även om jag inte sympatiserar med kristdemokraterna i många frågor tycker jag att Busch Thor är en skicklig politiker. Jag vill heller inte - som flera företrädare ur kultur-tok-vänstern kleta "sverigedemokraternas kelgris" eller "rasist" på henne. Jag tycker att hon verkar - för att vara kristdemokrat - rätt vettig.)

Ebba Busch Thors förslag i korthet

Politik handlar om övertygelser. Om drömmar och visioner och är det något vi lider brist på i dagens politiska klimat i Sverige är det just drömmar. Drömmar att enas kring. Drömmar att jobba mot. Därför känns det rätt befriande att Kristdemokraternas partiledare tar upp ett tämligen brett samhällsproblem - det här med hur våldsbejakande islamister åker på Jihad-resor till Irak och Syrien för att ansluta sig till olika terrororganisationer - men inte bara presenterar problemet, utan också ger ett antal lösningar på problemet i sitt almedalstal.

Låt vara att åtgärderna är mer av just drömmar, än någon egentligt genomförbart möjligt lagförslag.

Bland annat skriver SVT och aftonbladet om att "Sverige ska kunna skicka JAS mot IS". Ett uttalande som kanske kan låta sunt - om vi faktiskt kan/bör/ska bekämpa IS (eller liknande grupper) bör vi givetvis använda de bästa vapen vi har för ändamålet. Skall de bekämpas med flyg är det naturligt att vi använder JAS. Det finns emellertid frågetecken kring hur detta praktiskt ska ordnas - I det fall att vi bekämpar IS-mål medelst JAS kommer vi inte bara att döda (t.ex. svenska) Jihadister utan också en mängd människor - inte sällan kvinnor och familjer som vistas i Jihadisternas absoluta närhet - och Aftonbladet skriver samma dag i ett antal artiklar på samma tema olika historier om tjejer som lämnat Sverige för att vara med pojkvänner som anslutit sig. Vi riskerar alltså livet på svenska medborgare - medborgare som inte är anslutna till IS - men som kommer att vistas i målområdet som bekämpas. Jag vill inte vara den politiker som tagit beslut om flyginsats mot någon "IS-bas" för att sedan läsa hur föräldrar och anhöriga till "Anna 16" gråter ut i pressen då "Svenska militärer bombade ihjäl mitt barn".

I DI skrivs bland annat:

"Kristdemokraterna vill ta krafttag mot svenskar som strider för terrororganisationen IS. Enligt partiledaren Ebba Busch Thor bör svenska IS-krigare kunna dömas för landsförräderi."

Just "landsförräderi" är ett brott som blir svårt att döma av - åtminstone som läget är nu - då brottet inte finns. (Det heter "högförräderi" enligt brottsbalken och beskrivs bland annat i 19 kapitlet). Lagen saknar just nu bemyndigande och det beror på att vi inte just nu kan sägas vara i väpnad konflikt - och således inte "i krig" - med motparten. Just nu har vi heller inga militära operationer i området. OM vi får igång den av Margot Wallström föreslagna missionen i Irak/Syrien kommer givetvis saken i annat läge. Man kan då nämligen förutse att Jihadisten har skjutit mot svensk trupp under tjänstgöring, varför "högförräderi" möjligen går att leda i bevis.

Å andra sidan - Ebba Busch Thor har en poäng - skulle man kunna döma - eller ens påbörja en förundersökning om brottet - är straffsatsen för brottet (högförräderi, alltså) 4 år till livstid - vilket möjliggör t.ex. häktning under förundersökningen, något som inte skulle kunna åstadkommas med regeringens förslag på lagändring där straffet skulle kunna bli fängelse upp till två år. Strafftiden är helt enkelt för låg.

Man behöver inte ha någon större fantasi för att se det praktiska att kunna få återvändande Jihadister häktade, under tiden som förundersökningen pågår för att förhindra att bevismaterial (som facebook-uppdateringar, uppladdningar av filmer på youtube etc.) manipuleras eller tas bort.

Med hennes förslag skulle misstänkta Jihadist-återvändare kunna sättas i häkte utan att passera gå.
Dessutom vill hon se ett större engagemang i det europeiska samarbetet i det preventiva arbetet mot organisationer som IS. Sverige är idag det enda Europeiska landet som inte deltar i Europols samarbete för att det preventiva arbetet vad det gäller Jihadism och våldsbejakande extremism. Det beror på - enligt experterna - vår grundlag och att det anses vara omöjligt att delta i samarbetet pga den. Trots det har vi sedan 2008 lagar som FRA-lagen som är framtagen och väl för just bekämpning av internationell terrorism.

"Kristdemokraterna vill se ökade insatser för att stärka det förebyggande arbetet i kommunerna och vill även att det ska vara möjligt att beslagta pass för personer som misstänks ansluta sig till terrororganisationer utomlands. Dessutom ska hemvändande IS-krigare kunna nekas inträdde i landet.

”Man ska kunna portas vid landets gräns”, säger Ebba Busch Thor." 

Men Ebba Busch Thor har även andra svårigheter i sitt resonemang:

En sådan insats skulle nämligen behöva grundlagsförändringar. Och just här tror jag att regeringen och dess stödpartier kommer att skjuta in sig på det. Det skulle förvåna mig om man inte dessutom skjuter in sig på Ebba Busch Thor såsom varandes "antidemokratisk" som vill förändra grundlagen - vilket jag egentligen tycker är synd. Jag tycker att hon har en poäng - att man enklare skall kunna förhindra att få in återvändande terrorister i landet - men jag tror att hon kan få svårt att få stöd för det i Riksdagen - som är den lagstiftande församlingen.

Ibland handlar politik om att få drömma.
Om att få ha visioner.
Om att vilja påverka samhället.
Om att våga tänka nya tankar - även om de inte är särdeles realistiska eller praktiskt tillämpbara.

Och för det är Ebba Busch Thor värdig respekt - det är en politiker som vågar drömma.

Mer MÖP-film: Den definitiva Hamilton-film-guiden

För Er som läst den här bloggen länge - här kommer en uppföljare på inlägget jag skrev efter att Kn David Bergman och jag suttit på nätet och i realtid förfasat oss över filmen "I nationens intresse", där Mikael Persbrandt spelar Hamilton. Nu gick ju den på TV i november (tror jag), så det har hänt en del på den här bloggen sedan dess.

Även privat har det hänt en del. Jag har t.ex. blivit sambo. Jag har fått en ny tjänst inom försvarsmakten. Det sammantaget har gjort att jag inte skriver lika ofta på bloggen som tidigare. Å andra sidan - jag har idag _betydligt_ fler regelbundna läsare av bloggen än tidigare. Så - fram med popcornskålen - för nu blir det (efter att jag tillsammans med sambon kört ett "Hamilton-maraton", då vi i princip tittat igenom ALLT av vad som finns på marknaden av Hamilton-film) "den definitiva guiden över detaljer jag glömde att ta upp i förra inlägget".

Varning: Innan du läser det här inlägget vidare råder jag dig att läsa det här blogginlägget - då vi nördade in på Hamilton i olika tolkningar och hans olika brott mot UniRFM (UniformsReglemente för FörsvarsMakten). Enligt traditionen fortsätter vi med vidare pajaskonster med att kolla in de olika filmerna och komma med MÖPiga iakttagelser:

Det här inlägget kan knappast börja utan att ta vid där det förra slutade - med brott mot uniformsreglementet. Således - vi öppnar starkt med att konstatera - synderna är många!

Synder mot UniformsRelmente för FörsvarsMakten:

En av svenskt skådespels största - Per Morberg - spelar faktiskt "Lundwall" i Fiendens fiende. I filmen får vi följa hans och kamraten Stålhandskes äventyr under sin SEAL-utbildning i Kalifornien, men också när de som nybakade fänrikar är tillbaka i Sverige.

På uniformerna bär de då - kan man tänka samma utbildningstecken (som ju Hamilton själv bär - om än konstigt) - "Budweisern" på bröstet. Men här verkar kostymörerna fått slut på "Budweisers" för här bär Morberg på sin uniform ett helt annat utbildningstecken: Nämligen "US Navy Aviator wings"


I förstoring ser märket mer ut såhär:

Än såhär:

Tydligen lär de sig ingenting där borta i staterna?! Bevisligen inte ens vilket utbildningstecken som ska bäras på uniformen? (Just det här verkar vara ett återkommande tema - kom ihåg diskussionen om "örnen" på Hamiltons egen uniform - som faktiskt burits av samtliga Hamilton - trots att han inte är fallskärmsjägare (i Armén) utan attackdykare (i Marinen)).

Det går emellertid inte att skriva en sådan här artikel utan att ge just "fiendens fiende" lite särskild uppmärksamhet. Den filmen är helt fantastisk när det gäller  "små lustiga sammanträffanden":

Återbruket av skådespelare i olika roller:

Christer Söderlund som spelar skurken Gert Glücher (filmen är för övrigt från 1990) kom t.ex. senare att spela Hamiltons chef Samuel Ulfsson i "Hamilton" (från 1998 - då med Peter Stormare i huvudrollen),

En mycket ung Persbrandt gör sin debut i en Hamiltonfilm

Faktiskt slutar inte återanvändandet av olika skådespelare i Hamiltonsammanhang där: Mikael Persbrandt  själv gör sitt första framträdande i en Hamilton-film i just "fiendens fiende" där han har en väldigt liten roll där han kör en transportbil in på Karlbergs grusplan och där bryskt slits ut av bilen av Hamilton och hans kamrater - precis innan slutstriden tar sin början:

Inte ens där slutar återbruket av skådespelare. Andrei Smoliakov, som spelar "Viceamiralen" eller "den politiske officeren" - Viceamiralen i kortfilmen "Tribunal" (om en krigstribunal mot Hamiltons ryske kollega Tjivartjev) - I SVT (där Stefan Sauk spelade Hamilton) spelar också Barabanov i filmen "Hamilton" med Peter Stormare,

Alternativa Hamilton som blev riktiga Hamilton:

Just Stefan Sauk är också värd att uppehålla sig kring - även om han bara gestaltat Hamilton i långfilmsversion i "Vendetta" (1996) Stefan Sauk var nämligen Jan Guillous egen favorit att gestalta Hamilton redan 1988, då Pelle Berglund rollsatte "Coq Rouge". Det hävdades att han hade "kamsportsvana" (han tävlade i ju jutsu) och han var "bättre byggd" för att gestalta rollen än Skarsgård, lär Guillou ha tyckt. Det skulle dröja ända till 1996 - alltså 8 år efter inspelningen av den första Hamiltonfilmen förrän Sauk fick chansen.

För den extra MÖPige:

Det finns faktiskt två kortfilmer där Hamilton kan sägas bära "huvudrollen" - dels "Förhöret" (där han gestaltas av Stellan Skarsgård) och dels "Tribunal" (där han gestaltas av Stefan Sauk). Dessa kan ses i sin helhet här och här - håll tillgodo!

Gotland för Dummies

Det är mycket Gotland i försvarsdebatten nu.

Visby - med ringmuren prydd av Svenska flaggor. Än så länge.

Inte minst pga Almedalsveckan, förstås, men också för att det - åtminstone i närtid - varit en viktig fråga för försvarspolitiken.

Igår kunde vi läsa i Expressen (bl.a.) om att de ryska "beredskapsövningarna" tidigare i år handlade om hur man skulle ta de "geografiskt fria ytorna" (dvs de ytor som inte är beskyddade under NATOs artikel 5 - därför att länderna i fråga inte är NATOmedlemmar) - Gotland och Åland.
I finsk media koncentrerade man sig givetvis mer på Åland än Gotland, medan svensk media följdaktligen givetvis mest koncentrerade sig på Gotland - eftersom det är svenskt.

Än så länge.

Idag meddelar (en av mina stora idoler) Karlis Neretnieks i Aftonbladet - att "Ryssland kan ta Gotland på 6 timmar". Han presenterar i artikeln ett scenario där "trojanska hänstar" (d.v.s. att fientlig trupp göms i något som förefaller vara legitimt/fredligt - såsom ett flygplan som "tvingas nödlanda p.g.a. rökutveckling i kupén" eller "transportfartyg med motorhaveri" som måste anlöpa nödhamn i Slite) används för att snabbt få kontrollen över ön, för att sedan säkerställa ytterligare truppförflyttningar över östersjön - antingen med marininfanteri, eller med luftlandsatta trupper.

– Det kan vara något fartyg som löper in i Slite hamn och hävdar att hon är i sjönöd eller har fått maskinfel. Ett civilt fartyg som är fullastat ända upp till relingen med militärer. Det kan också handla om ett större transportflygplan som påstås ha fått problem i luften och landar på Visby flygplats. Då visar det sig att det är fullt med soldater, säger han.
I lasten skulle det troligen finnas luftvärnssystem som försvårar svenska angrepp mot fortsatta landstigningar.

Hela "kriget" eller invasionen skulle dessutom vara klart väldigt snabbt:

Klart på sex timmar
Därefter skulle luftlandsättningstrupper flygas in från östersjöenklaven Kaliningrad eller - om Baltikum är under angrepp - Pskov i västra Ryssland där 76:e luftlandsättningsdivisionen har sin bas. Han nämner att dagens luftlandsättningstrupper är mekaniserade - jämte soldater skulle stridsfordon i fallskärmar regna ner över Gotland.
– På sex timmar skulle saken vara biff.
– På den tiden skulle ryssarna få i land det de behöver för att besätta hela ön och rigga lite luftvärn. Sedan tar det ett dygn till att rensa upp på ön.
Med "rensa upp" menar Karlis Neretnieks att slå ner det som återstår av det svenska försvaret på ön.
– Det handlar om att se till att de 400 hemvärnsmännen slutar slåss, arrestera våra poliser om de tänker göra motstånd och arrestera landshövdingen eller säga till denne att 'du får fortsätta styra ön men du gör det på vårt sätt'.

Det är spännande läsning (och tyvärr - genom att han nu avslöjat det här - kommer jag att behöva skriva om början på mitt egen "i-byrålådan-roman-manuskript-projekt" om just en invasion av Gotland - damn you Karlis - nu måste jag försöka vara kreativ i stället! :-) ) Nåväl. Man kan ju möjligen - om man inte är typ jag, eller någon som jag - undra varför det är så mycket prat om försvaret av Gotland helt plötsligt?

Det är ju inte så många år sedan vi lade ner i princip allt försvar (egentligen - i realiteten ALLT försvar - inte bara i princip - utom något kompani hemvärnssoldater) just för att man försvarspolitiskt inte tyckte att ön var skyddsvärdig? Att försvaret på just Gotland mest "kostade pengar"?

Och varför i hela friden skulle en fiende vilja ta just Gotland? Är det inte bättre att ta Stockholm med en gång, ifall man ska anfalla Sverige?

Svaret är att Sverige - i övrigt - är i princip ointressant för en angripare. Anfaller någon främmande makt Sverige kommer man att anfalla Gotland. Eller för att säkerställa att man tar just Gotland. Detta därför att det är en Ö mitt i Östersjön, från vilket man både kan flyga flygplan, gruppera luftvärn, kryssningsrobotar och givetvis kustrobotar att bekämpa vilket annat lands stridskrafter som helst, som kan tänka sig att lägga sig i "den säkerhetspolitiska debatten om länderna kring Östersjön". Resten av Sverige ligger "för långt ifrån" det tänkta operationsområdet - varför det är i princip värdelöst för angriparen. Och att "ta Sverige" är ett kostsamt företag - speciellt jämfört med att "ta Gotland".

Det här har nu i princip alla länder runt Östersjön begripit - och följdaktligen blivit medlemmar i NATO. Inte minst vid Östersjöns östra stränder.

Det här för att skydda sig så att en angripare inte genom att försöka angripa dem, i stället har ett fientligt brohuvud i sitt eget fastland, så att säga.

Ja - jag pratar om bl.a. baltikum. I det fall att något av de batiska länderna skulle bli angripna kommer de att bli angripna av Ryssland. Om Ryssland ger sig på ETT av dessa NATO-länder kommer samtliga övriga att - genom NATOs artikel 5 att agera så som om de alla blivit anfallna - och slå tillbaka. För att försvåra en sådan vedergällning måste Ryssland ha kontrollen över östersjön, så att man "kringskär" landet i fråga. Det enda sättet att göra det säkert är att hinna först fram till någon av de där "fria geografiska ytorna" som INTE är med i NATO - före något annat NATO-land hinner gruppera SINA trupper där, och skaffa luft och sjöherravälde för att säkerställa sin egen införsel av matriel, personal, och givetvis ytterligare vapensystem.

För svenskt vidkommande betyder det att "vi borde nog göra något för att försvara Gotland" - i annat fall kommer vi underlätta för Ryssland att ta ön, och då kunna hota alla andra länder gränsande till östersjön med t.ex. kryssningsrobotar - möjligen bestyckade med kärnstridsspetsar.

Å andra sida finns en annan fråga här, som "vi inte pratar om" vad det gäller Gotland. Idag - när ön inte är försvarad alls (annat än av några tappra hemvärnssoldater) - det finns ett annat scenario, som inte har nämnts i pressen alls. En angripare skulle t.ex. genom påtryckningar och hot om kärnvapenattack - kunna förmå att "ta ön" utan att ett enda skott faller. Man kan uppge att man "vill låna ön ett par dagar", för att uppnå samma taktiska läge som vid ett faktiskt strategiskt anfall på ön/Sverige. Vad skulle vi kunna svara, annat än "välkomna"?

Den här luckan finns givetvis bara så länge ön står oförsvarad.

Men nu vet ni - det här är varför det är mycket Gotland i försvarsdiskussionerna.

(För den fantasifulle läsaren kommer här ett litet tankeexperiment att fantisera ihop vad som skulle hända ifall något av de föreslagna scenarierna faktiskt skulle inträffa JUST UNDER den i början av inlägget nämnda Almedalsveckan!)

 - Trevlig helg! - Sov gott!

Övningsscenarier under realistiska förhållanden.

"Övning ger färdighet", "Vi övar som vi slåss". "Visa - instruera - öva, öva, öva!"  Allihop gamla sanningar när det gäller militära övningar. Samtidigt upprörs man i Sverige just över att man övar på det man kan förväntas utföra som en myndighet med uppgiften "väpnad strid". Just nu har vi sett det här inom landet vid ett flertal tillfällen.

För mindre än en månad sedan kritiserades hur flygvapnet samövar med andra länder när de övar scenarion som FN-ledda fredsbevarande insatser under ACE.
För bara någon vecka sedan kritiserades det i flera tidningar och i SR hur svenska soldater övade realistiska scenarion, i samband med BALTOPS-övningen.
I förrgår kritiserades övningen i Halmstad - utifrån att folk känt sig "rädda", "hotade" och "kränkta" (eller var rädda för att andra kunde bli det).

Militärer måste öva. Den dag de behövs (låt oss hoppa att det inte sker) vill vi alla att de ska ha övat i den omfattning de behöver, och på relevanta scenarier. Att övningarna varit realistiska. Att de övat så att de i absolut möjligaste mån inte bara kan överleva ett krig, utan faktiskt avvärja rikets angripare? Så borde vi i alla fall tänka? Gillar man Sverige och demokrati och yttrandefrihet och det där med att man får älska vem man vill tycker man givetvis att de som är den yttersta garanten för de fri- och rättigheterna - de som försvarar den med våld när det behövs - får öva på att göra just det?

Därför har försvarsmakten en tradition av att ha övat A) på det som är relevant för verksamheten och B) baserat på olika "scenarion" under realistiska förhållanden. Och med all rätt.

Då går det inte att hela tiden kritisera försvarsmakten för hur de övar? Att de övar "för realistiskt" och tänka på att "någon kan bli kränkt". För - jag är ledsen, alla nutidsmänniskor - kriget vinns inte av den som känner sig kränkt(ast) först - det vinns av vältränade soldater som vet vad de skall göra. För att de har övat på det.

Därför blir dagens utspel i Expressen, där flertalet artiklar handlar om att Ryssland övat på att inta bl.a. Gotland och statsministern tycker att det "inte är okej" lite skrattretande? Att man liksom ena dagen stämmer upp i kritiken mot att _vi_ övar realistiskt och nästa dag ska kritisera andra för att göra det? Tillbaka till gårdagens inlägg - det här handlar om att ett land i vår närhet faktiskt tillåter SIN krigsmakt att öva på att KRÄNKA oss. På riktigt.

Om bara alla kritiska skribenter, journalister och radiopratare, krönikörer och ledarförfattare kunde stanna upp ett tag och inse hur korkat det här - att ena dagen uppröras över att VI övar på realistiska scenarier för att nästa dag gravt kritisera andra - med precis motsatt stridsuppgift som vår - att göra det samma? Kanske skulle det då inte längre bli lika "hotfullt" då vare sig vi övade eller något av våra grannländer?

Å andra sidan - idag är dagen efter att det att man i samma tidning gravt kritiserat att polisen övat antiterror-scenarion där figuranterna spelat "islamistiska terrorister". (Vilket av SÄPO bedömts som "det allvarligaste hotet mot Sverige).

Tänk på det ett tag. "Det allvarligaste hotet mot Sverige" - det kan vi inte öva inför. Det betyder att den ryska övningen med "ett anfall på gotland" alltså skulle vara mindre farligt? Tydligen - för när vi under BALTOPS övade just försvar av kuststräcka, med bl.a. minfällning fanns det "de som blev kränkta".

Man baxnar.

Från tillämpad övning med ett HV-Und-kompani.

Riktiga hot och kränkningar och uppfattade

Det är olika det där, ibland, med hur folk uppfattar situationer ibland. Kränkningar och hot t.ex. Jag vet inte om det bara är jag - men det känns som att folk nuförtiden oftare än förr antingen A) uppfattar sig som kränkta, B) uppfattar att det föreligger orsak för andra att känna sig kränkta, C) känner sig hotade eller D) upplever att "andra kan känna sig hotade". Jag kanske är ensam om den här åsikten - och om DU känner dig hotad eller kränkt av mitt inlägg här ber jag om ursäkt - men samtidigt - så ber jag dig att läsa vidare, för det här inlägget har jag skrivit just till dig och sådana som du.

Det handlar om gårdagens händelse i Halmstad. Där - som det heter i pressen - "tungt beväpnade" militärer var synliga på stan. Det här väckte sådant uppseende att det omskrevs som "mystiskt" och "skrämmande" i såväl Hallandsposten som av Sveriges Radio. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen.

Jag ska berätta varför: De som sett soldaterna (och hört av sig till pressen) hade nämligen - i stället för att fråga soldaterna själva - ringt till det regemente som soldaterna (helt tydligt) kom ifrån (de bar förbandstecken och namnbrickor helt tydligt) och där pratat med vakthavande befäl, som då journalister ringer "inte vet om någon övning".

Vilda spekulationer uppstår på nätet. Ser vi ett nytt sådant där "gröna män"-scenario som på Krim för något år sedan? Pågår något slags hemlig operation? Varför är soldaterna beväplnade? (Eller som det omskrivs - "tungt beväpnade"?)

Det hela mynnar ut i att det till sist kommer fram att man haft en "tillämpad övning" för att öva "förflyttning vid strid i bebyggelse" i stan. Ett inte särdeles ovanligt övningsmoment för något regemente, sedan åtminstone 90-talet. Övningsledningen hade inte anmält till vakthavande att man hade för avsikt att öva momentet (vilket i och för sig är lite olyckligt) men har å andra sidan genomfört ett - i allt vad det verkar - lyckat övningsmoment. Och det är här jag tycker att det hela blir lite löjligt:

I en garnisonsstad, med ett regemente som legat där i decennier, reagerar folk på att det uppträder uniformerade soldater, med kännetecken på uniformen och lätt identifierbara (ner på individnivå - eftersom man bär namnbricka) "blir folk kränkta", "känner sig hotade" eller "känner oro" (inte minst för att ANDRA KAN känna sig kränkta eller hotade) av att se svenska, uniformerade soldater i tjänst? Hur då? Det borde väl kännas tryggt att se att vi har ett försvar? Att de övar? Att de känner till staden de är tänkta att försvara och verka i?

I så fall kanske vi bör fundera över - som samhälle - vad det är som gör att vi upplever oss "hotade" eller "kränkta"? Om demokratins främsta och yttersta garant frammanar känslor av obehag är det givetvis viktigt att fråga sig själv varför man upplever det så?

Bild av Markus Leihed - ur Hallandsposten

Har det här att göra med (de bitvis rätt spekulativa) artiklarna i pressen? Eller språkbruket i dem (som man väl får tro är valt för att ge viss dramatik åt något så odramatiskt som en militärövning i en garnisonsstad)? Att man använder ord som "tungt beväpnad militär" för att beskriva soldaters normalbeväpning med sina personliga vapen? Jag tror - utan att veta - att media, i sitt effektsökande ofta bidrar till människors rädsla - och jag tror inte att civilas kontakt med försvarsmakten är något undantag.

Själv oroade jag mig för en helt annan sak när jag såg bilderna i artiklarna: Om vi ska öva strid (och det ska vi inom försvaret) - varför bär inga av soldaterna hjälm?

Lisa Holms försvinnande, pressens etik och försvarsmaktens hemligheter

Det är dagen efter helgen efter att Lisa Holm slutligen, efter nära en veckas eftersökningar hittats död. En ryslig historia ur vår samtid som engagerat många. I sin iver att vara "först med det senaste" har tidningar och övriga media försökt att överträffa varandra med spekulationer om vad som har hänt och varför.

Jag tänker egentligen inte skriva särdeles mycket om just fallet Holm. Jag tycker att det - än så länge - ligger för nära i tiden och jag känner mig själv, säkerligen som många andra - för själsligt närvarande i tragedin. Att ett ens barn försvinner för att efter nästan en vecka hittas mördad är givetvis något som varje förälder rankar högst upp på listan över "tankar jag inte vill tänka".

I historien - och bland de spekulativa artiklarna - kom emellertid en historia att berättas (av GP, Expressen och Aftonbladet bl.a.) - där det antyddes att Lisa Holms försvinnande kunde ha med faderns arbete att göra. Och just den publiceringen tycker jag kräver en egen bloggpost.


Enligt GP:

"Pappan ingår i en militär grupp vid den svenska försvarsmakten som är utbildad och utrustad för uppgifter som ordinarie militär av olika orsaker inte kan lösa. Specialförbandets medlemmar måste räkna med att befinna sig i riskfyllda miljöer utomlands med fokus på strid och underrättelse.
- Om han ingår en sådan grupp hanterar han uppgifter som är både känsliga och hemligstämplade, kommenterar en annan källa.
Om Försvarsmakten har höjt säkerheten kring medlemmarna av det specialförband där pappan arbetar, är oklart.
- Om vi vidtar åtgärder vid hot mot vår personal, antingen i utomlands eller här hemma, är ingenting vi kommenterar överhuvudtaget, det ligger lite i sakens natur, säger presschefen Philip Simon."

Det handlar alltså om SOG - Särskilda OperationsGruppen. Och om Lisa Holms pappa tillhörde den i fredags gör han det inte idag. Det går helt enkelt inte. Hans placering där är nämligen kvalificerat hemlig. Hans identitet är hemlig - till och med för personal i försvarsmakten. Och det finns ett skäl till det. Den anses skyddsvärdig. Är den nu röjd kommer han att avskiljas från förbandet. Att publicera de här uppgifterna omöjliggör alltså mannen att fortsättningsvis tjänstgöra i den befattning du, jag och andra skattebetalare har betalat honom för. Betalat utbildning för. Betalat skydd för.

Nu är i och för sig det illa nog - men här begår GP ett annat riktigt allvarligt fel - förutom att man omöjliggör mannens vidare tjänstgöring i sitt hemmaförband - man utsätter nämligen Lisa Holm själv för fara genom att publicera de här uppgifterna - liksom övriga anhöriga till familjen.

Genom att avslöja den här informationen stressar man upp kidnapparen/kidnapparna som plötsligt blir varse att man "tagit fel tjej" när man tagit dottern till en specialförbandsoperatör. En människa som just genom den befattningen tränats i (och möjligen använts vid) just skarpa gisslanfritagningsoperationer och kontraterroristverksamhet. För att de-eskalera situationen lämnas gärningsmannen/männen bara med ett enda rimligt val. Döda gisslan, gömma kroppen och hoppas på att man kan lämna landet så fort sökandet blåst över. Jag vill inte själv spekulera om så faktiskt är fallet - men det är rimligt att tro att om Lisa Holm levde när uppgifterna publicerades är just publiceringen av dem orsaken till hennes död.

Dessutom är det ju - genom att avslöja mannens förbandstillhörighet - en veritabel inbjudan till främmande makt att på olika sätt försöka påverka mannen att lämna ut (hemlig) information. Typexempel på sådana påverkansoperationer är att t.ex. ta ny gisslan i familjen (som frun), eller att kidnappa och tortera mannen själv tills dess att han avslöjar vad han vet - t.ex. om SOGs uppbyggnad eller genomförda eller pågående operationer.

Rimligen har inga sådana här överväganden gjorts i fallet då man bedömt att man kan/bör/ska publicera - det vore givetvis orimligt att tro att man enbart av "klickjakt" vad det gäller den här sortens publiceringar helt struntat i vad det skulle kunna för konsekvenser. Det högst troliga är att publiceringen inte är gjord i avsikten att ställa till skada utan bara är ett resultat av obetänksamhet eller okunnighet - i varje fall hoppas man ju det. 

Icke desto mindre verkar det här med pressetik i princip alltid mynna ut i att pressens företrädare hävdar sin grundlagsskyddade rätt att i "allmänintresse" publicera - även om uppgifterna - som i det här fallet - bevisligen både är skadliga och rimligen saknar "allmänintresse".  (En formulering jag föreslagit för journalister som skrivit om det här eller vidarepublicerat artikeln är "Polisen utreder om det föreligger någon form av hotbild mot någon i familjen", vilket möjligen är så långt som ett allmänintresse skulle kunna sträcka sig - snarare än den nu rätt spekulativa skrivningen och där man medvetet avslöjar en av försvarsmaktens hemligaste soldater). Kritik mot publiceringarna viftas i princip uteslutande bort som "näthat" eller "rasism".

Jag varken "hatar" eller är rasist - och låt det här bli allmänt känt: Jag tycker att publiceringen var gravt olycklig ändå - av just de ovan nämnda skälen.

Frågan är om det förutom att vara grovt oetiskt och ytterst olämpligt också är olagligt? Enligt tryckfrihetsförordningens 7 kapitel kan man läsa:

"3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till
framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift,
såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare
och därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi,
landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan
handling i strid med myndighets förbehåll vid dess
utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som
angivas i särskild lag,
gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat."

Och här skulle jag gärna se att försvarsmakten anmäler det inträffade och att utgivningen prövas rättsligt - den här gången mot tryckfrihetsförordningen snarare än som härförleden - då DN fick "rätt" mot försvarsmakten efter att skyddsvakter med stöd i skyddslagen konfiskerat fotograferat material tagna på ett militärt skyddsobjekt. I HD-domen gjordes klart att yttrandefrihetsgrundlagen i det här fallet skulle gå före värderingen av skyddsvärdet enligt skyddslagen och DN fick efter HD-domen (av en oenig domstol) tillbaka sina fotografier.

Således är inte skyddslagen ett gripbart verktyg i verktygslådan - yttrandefriheten väger tyngre. Möjligen är emellertid tryckfrihetsförordningen lägre hängande frukt här - och GP, Expressen och Aftonbladet (som alla publicerat den här uppgiften) skulle kunna dömas? Dessutom skulle det i förlängningen kunna utmynna i bättre utbildning för journalister - där just "allmänintresse" och pressfrihetens gränser kan vägas mot människors behov av skydd, sekretess, men också etik, moral och fingertoppskänsla.

Jag tror att vi alla skulle tjäna på det.

Grattis Nilsson!

SoldF - soldaten i fält - är en fantastisk publikation! Framtagen som ett lättförståeligt arméreglemente för den enskilde soldaten har den - i alla fall till delar - lästs av snart när varenda värnpliktig som gjorde lumpen från 50-talet och framåt.

Själv gjorde jag GU (eller "lumpen" som det ju populärt kalkas av civilister) under tidigt 90-tal och är således drillad i SoldF '86 - 1986 års upplaga. 

Den här publikationen är en praktisk handbok i vad "varje soldat kan tänkas behöva kunna" i händelse av krig. Den går igenom hur man hanterar vapen, hur man ska bete sig mot krigsfångar, hur man överlever av vad naturen har att ge, hur man kan komma att påverkas av stressreaktioner vid strid etc. En väldigt allsidig bok således. Dessutom är just 86:an - då vi som utbildades i den kan kallas "serietidningsgenerationen" - ett pedagogiskt underverk av vackerttecknade illustrationer, med pratbubblor för att lätt och snabbt tillgodogöra sig informationen i boken. 

För egen del tyckte jag väldigt mycket om att läsa i den och inspirerades av de vackra bilderna. 

Nåväl. Jag uppmärksammades igår på att den olycklige soldat som i kapitlet "krigsfånge" råkat bli tillfångatagen av fienden och utsatt för förhör - Stig Nilsson - hade födelsedag! Det här är rött roligt - för det är den ende i något arméreglemente som jag vet om som man faktiskt får veta något om - när han är född. 

I kapitlet "krigsfånge" får vi reda på att det enda vi ska uppge som tillfångatagna soldater är Namn, grad och personnummer.

Givetvis är detta den enda information vi får av menige Stig Larsson. En svensk tiger och allt det där. Men samtidigt - vi får hans födelsedag. Och födelsedagar är ju alltid värda att fira?

Nu kommer de som haft SoldF från någon annan upplaga snabbt att leta igenom SIN bok för att se vad soldaten heter där, och när HAN har födelsedag?Givetvis heter han Stig Nilsson! Och givetvis fyller han år den 10 juni! Har man lärt sig på ETT sätt gör man På samma sätt jämnt! Alla måste ju ha samma kunskaper - även om det bara gäller den tillfångatagna svenska soldaten. 

För övrigt kan nämnas att Stig Nilsson i 1972 års upplaga av SoldF blev 65 igår. Man får hoppas att han har hälsan i behåll och får njuta av pensionen, trots fångenskapen! Att han tackades av ordentligt på arbetsplatsen med guldklocka och firades och hedrades för sina insatser.

Stig Nilsson i 2001 års upplaga blev 35. Möjligen är han således "mitt i livet" med små barn hemma och ett allt mer uppåt krypande hårfäste? 

Nåväl - för en som jag - som fullkomligt älskade SoldF som reglemente och handbok (allt viktigt jag lärt mig om livet har jag läst i SoldF!) finns inget annat kvar att säga än:

Grattis Menige Stig Nilsson, på födelsedagen!

Wallström manar till stöd för insats - men sen då?

Bild av Henrik Montgomery/TT

Läser idag Margot Wallströms debattartikel i Metro, (En nästan ordagrannt likadan artikel skrevs igår av Shorsh Kadir Rahem - Kurdistans regionala regering och Kenneth G forslund - utrikesutskottet igår - i SvD) där hon manar till enighet och stöd för den militära insats i norra Irak som föreslagits i April i år av regeringen - att fattas beslut om i riksdagen.

Gott så. Hon beskriver i debattartikeln klart vad som lett fram till förslaget, hur det utformats på en god folkrättslig grund och vilka mandat och uppdrag från FN och den Irakiska regeringen som legat till grund för förslaget, som ter sig vara väl genomarbetat.

Och så ber hon om stöd. Dels av riksdagen, förstås, men också - får man förmoda - av Metros övriga läsare - människor som dig och mig:

"Det planerade svenska styrkebidragets främsta uppgifter kommer att vara utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna, den kurdiska peshmergan, i de norra delarna av landet. Det kan handla om stabstjänst, sjukvård, försvarsstrid, detektering av sprängladdningar liksom humanitär rätt och genderfrågor. Det svenska styrkebidraget ska stå under svensk nationell ledning och kontroll under insatsen.
Det är viktigt, och en fin svensk tradition, att vi har bred politisk enighet kring den här typen av frågor. Jag hoppas att vi kan ha det också kring denna insats. De svenska kvinnor och män som sänds ut i världen ska känna att de har vårt fulla, odelade stöd."

Och jag håller med - det är rimligt att de som sänds iväg på uppdrag av regering och riksdag i rikets tjänst på internationella insatser SKA känna ett "fullt, odelat stöd".

Sorgligt nog är det inte så.

Ofta får den enskilde soldaten klä skott för missionen själv. Han - eller hon - hånas eller bespottas av media och allmänhet för sina gärningar under och efter missionen. Vi minns säkert alla Jan Guillous krönikor både om missionerna i Kosovo och Afghanistan där han förlöjligade soldater som "ville leka krig" och "skjuta araber". I den allmänna debatten har också våra utlandsveteraner ofta framställts som "lite vrickade" - dels för att de åkt, men inte heller sällan när de kommit hem. Man har i de olyckliga fall där en utlandsveteran gjort sig skyldig till ett brott basunerat ut i media att gärningsmannen varit just utlandsveteran och inte sällan insinuerat att brottsligheten skulle ha med själva utlandstjänsten att göra.

I princip alla utlandsveteraner från Kongomissionerna, Sinaimissionerna och Cypernmissionerna har kallats "barnamördare" och blivit bespottade när de kommit hem. Alltså bokstavligen spottade på, om de visat sig i uniform. De som tjänstgjort i Tchad och Liberia misstänkliggjordes i pressen. De från Bosnien och Kosovo förlöjligades. De som var skickades till Afghanistan upplevde att stödet hemifrån var i princip obefintligt.

I fredags firade vi i Sverige "veterandagen" - en dag som från början varit en FN-högtidsdag (såsom "UN peacekeeper's day). I Sverige har datumet 29 maj haft statsceremoniell status sedan 2011. En dag för att just visa stöd och tacksamhet till de veteraner som gjort utlandstjänst. 

Margot Wallström var inte där.

Det var i och för sig ingen annan i regeringen heller - utom försvarsministern som tagit sig tid i någon timma för att närvara vid den medaljeringsceremoni där bl.a. de veteraner som ådragit sig skador under sin uppoffring för utrikes- och säkerhetspolitiken hedrades med en medalj för sin uppoffring.

I princip inga riksdagsledamöter var där heller. Den enda rikskända politiker som tog sig tid till att faktiskt prata med veteranerna själva var oppositionspartiledaren Anna Kinberg-Batra (M), som tog sig några minuter att hälsa och tacka för insatsen då veteranerna passerade gamla stan.

Från Veterandagen 2015 eget foto

Notera - jag klappar inte moderaterna på axeln eller klandrar socialdemokraterna för det - det här ska inte ses som en partipolitisk fråga. Vi som verkat i försvarsmakten på olika sätt både inom och utom riket minns fortfarande den förra regeringen och hur styvmoderligt de behandlat de som skickats ut. Försvaret kallades "särintresse" bl.a. och det kommer ta år att reparera just den förtroendeskadan för just Moderaterna.

Vad jag vill peka på är däremot att det alltså inte finns ett "odelat stöd" för frågan om nya missioner, bortom läpparnas bekännelse. Inte ens den som nu efterfrågar "stöd" och "enighet kring den här typen av frågor" i debattartikeln - vår utrikesminister - kunde visa ett stöd för de som hon tagit beslut om att sända ut på mission - efter att de kommit hem.

Visst - Margot - jag visar mitt stöd för missionen. Jag kommer att fortsätta att engagera mig för hemkommande "bröder" och "systrar" och se till att aldrig glömma de som inte kom hem igen. Vad gör du? Kommer du att visa dig nästa år, då de hemvända ska tackas för sin tjänst och hedras? Kommer du på veterandagen? Det är lättare att visa enighet och stöd för din idé om du kan visa stöd för dem som faktiskt beordrats att implementera den!

Säkerhet byggs inte med stridsflygplan - debattartiklar byggs inte med fakta.

Gudrun Schyman har gjort det igen.

Ungefär där skulle jag kunna sluta det här blogginlägget och de flesta av Er som regelbundet läser den här bloggen skulle sucka med mig, rycka på axlarna och gå och lägga sig trygga i vetskapen om att vi mår bäst av att inte läsa den debattartikel som idag publicerades i Aftonbladet (var annars?) signerad Schyman. Jag missade det. Mea Culpa.

Jag läste den faktiskt. Och fick som vanligt ohälsosamt högt blodtryck.

Titeln på debattaren är alltså: "Säkerhet byggs inte med stridsflygplan" och är ett av Feministiskt Initiativs återkommande inlägg i den säkerhetspolitiska debatten.

Som vanligt är det väldigt svårt att hänga med i argumentationen - förmodligen därför att jag inte delar debattartikelförfattarens verklighetssyn - och tyvärr - som vanligt full av direkta felaktigheter.

Den första meningen, faktiskt, i debattartikeln börjar med två direkta faktafel på bara några ord:

"115 krigsflygplan från Nato simulerar just nu krig över en tredjedel av Sveriges yta i Arctic Challenge Exercise – en av årets största militärövningar."

A) Det är 115 flygplan. Av dessa kommer lejonparten från tre av de övande länderna - de tre som inte är med i Nato. (Sverige, Finland och Schweiz)
B) Det är inte en av årets största militärövningar - hur man än räknar. Som ett exempel kan nämnas att Ryssland i förra veckan drog igång en övning som var ungefär 3 gånger så stor som ACE. Oannonserat. Vidare har Ryssland vid ett flertal gånger det här året övat med styrkor väl så stora som den som övar under ACE.

Sedan kan jag möjligen ha en del att invända mot den formulering som Schyman kategoriskt använder sig av i artikeln "simulerar krig" och "simulerar strid". Övningsmomenten är nämligen enligt ett scenario där man övar "samverkan i en fredsbevarande insats under FN-mandat". - Alltså - ungefär vad man tycker att svenskt försvar ska ägna sig åt i huvudsak. Det är knappast kontroversiellt - tvärtom - ska vi delta i FN-missioner, eller missioner under FN-mandat alls (som t.ex. den pågående i Mali eller den planerade i Irak) borde vi kanske öva med de som kan tänkas vara våra samarbetspartners på de arenorna? Eller?

Feministiskt initiativ anser att Sverige bör hålla sig till FN:s linje och uppmana till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Det är genom diplomati, nedrustning och satsningar på människors välfärd vi bygger säkerhet.

Hur ska vi kunna hålla oss till FNs linje om vi inte övar just hur samarbetet inom de fredsbevarande missioner vi (efter riksdags och regeringsbeslut) skickar vår nedrustade försvarsmakt till?

Alltså - Fi har möjligen helt självklara poänger inom sitt eget parti, men ska man predika sin ställning inför andra i en debattartikel kanske man bör lägga sig vinn om att inte kunna avföras som fullkomligt okunnig redan i  första meningen av texten? Det skulle man åtminstone kunna vinna lite sympati på? Hade man i stället börjat med vad som kommer i sista stycket (efter väldigt spekulativt tramsigt tråcklande i "förtrycket av samer") :

Feministiskt initiativ kräver att det militära samarbetet med Nato upphör omedelbart. 

Och sedan möjligen gett några goda synpunkter på varför i stället för att retoriskt ta i med överdrifter, tillvridande av fakta och rena lögner hade man möjligen underlättat för sig själv. Och inte minst för debatten. Om Nato till exempel.

Bild från Aftonbladet - Foto: Carolina Byrmo

Nu blir i stället hela texten bara ytterligare ett exempel på liknelsen "Gudrun Schyman är som en sådan där delicato-dammsugare - ett lockande omslag för gårdagens smulor dränkta i sprit".

ACE i media

En mängd upprörda debattartiklar och reportage har skrivits i snart sett alla tryckta media om ACE och att Sverige skall "vara värdland för Nato".

Media beskriver gärna A) att det här är en Nato-övning och B) att det svenska folket i allmänhet och synnerhet invånare i Luleå är så emot övningen att man i princip demonstrerar mot övningen mangrannt, något som knappast kan beskrivas som "sant", eftersom de enda man får tag på som faktiskt demonstrerar är "de gamla vanliga" - "Rättvisepartiet Socialisterna" och "Studenter mot rasism" - vänsterfolk och studentorganisationer med vänstersympatier. (Även om rubriken i just det här inslaget är "Luleå demonstrerar mot flygövning").

Samtidigt är inte alla negativa: Det lokala näringslivet är givetvis väldigt nöjda med - i runda slängar - 10 miljoner i ökad försäljning av hotellnätter, restaurangmåltider, dagligvaror etc.

Kärnfrågan verkar - som vanligt, kanske man bör säga, när en försvarsfråga uppmärksammas av vänsterfolk - att det skulle vara en övning "där vi närmar oss Nato". Gamla (fullkomligt felaktiga) klyshor av typen alliansfrihet/neutralitetspolitik har dammats av och man hävdar att "Nato-övningar smygs in" i Sverige ("som borde vara neutralt!").

Nu är ju ACE ingen Nato-övning.

– Övningen kommer ju ur ett nordiskt samarbete mellan Norge, Sverige och Finland som vi har sedan åtta år och där vi övar tillsammans varje vecka. Där föddes idéen om att vi egentligen skulle ha en större sådan här övning, berättar Carl-Johan Edström.

Två av de tre värdländerna är alltså inte Nato-anslutna, även om man bjuder in andra länder att delta i övningen.

Det här har aldrig varit särdeles upprörande tidigare. Man kan lite oroat fråga sig varför det skulle vara det nu? Det är heller inte hederligt att se det som om att vi är "värdland för Natos övning". Det är en svensk-norsk-finsk övning. Som VI bjudit in till. Nu är det möjligen inte så konstigt att vi främst bjudit in länder som är medlemmar i Nato, då i princip alla andra länder i vår närhet faktiskt ÄR med i Nato? Ska vi arbeta för t.ex. "interopabilitet i Europa" (vilket vi förbundit oss till - i t.ex. EU - genom lissabonfördraget) mellan flygvapnen, kanske vi just jobbar med europeiska länder och de absolut allra flesta av de länderna är just Natoländer.

De är dessutom våra allierade - utan att vi är med i Nato. Vi är nämligen med i EU och har skrivit under Lissabonföredraget: solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget från 2009 innebär att vi är förbundna att hjälpa andra medlemsländervid katastrofer, terroristattacker och väpnat angrepp. Inte olikt Natos "arikel 5". Vi ÄR alltså redan med i olika försvarssamarbeten och allianser. Det här torde - rent logiskt- kunna slå hål på argumentet att vi bör vara "alliensfria" och därför inte "ska vara med i Nato", kan man tycka. Tvärtom - natofrågan är hetare än någonsin, vilket också avspeglas i medierna.

Klämmer möjligen skon här att det största Nato-landet är USA och därmed - med vänsterögon "ont" i sig själv?

Eller beror all den här uppståndelsen bara på att journalister främst umgås med vänsterdebattörer?

Eller beror det på att folk är okunniga om hur sådana här övningar faktiskt organiseras och har organiserats sedan 90-talet?

Jag hoppas att svaret här bara är okunnighet.

Att stoppa terrorister från rekrytering

Läser idag i Aftonbladet där man avslöjar en "rekryterare för IS". Uppenbarligen är det här en jihadist som Säpo haft ögonen på tidigare.Säpo nämner själva att man har "bra koll" och i princip vet om 100% av de som åkt och varför, Det är också information som man delar med sig av till lokala polismyndigheter och andra adekvata myndigheter. Samtidigt är man väldigt "pressade" av situationen. Folk som reser från Sverige för att delta i våldsbejakande extremism i IS och andra liknande grupper (bl.a. och framförallt i Syrien) ökar. Och lavinartat. Säpo ser också att det finns folk som återfaller i den här typen av brottslighet. Folk som har haft sådana här kontakter tidigare fortsätter att hålla kontakterna levande. T.ex. är den man som idag namnges i Aftonbladet som "rekryterare" dömd i tingsrätten och sedermera friad i hovrätten efter sin inblandning i det planerade attentatet på Jyllands-posten.

Men varför händer inget? Varför tillåts den här mannen fortsätta sina kontakter med kriminella mördargäng som IS? Och hur kan han tillåtas att rekrytera för rörelsen?

Det torde - tämligen enkelt - kunna gå att döma den här pajsaren visavi BrB 19 kapitel 12 §

"Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till
främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk
att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för
olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
riket var i krig, till fängelse i högst två år. Lag (1974:565)."

Det står ju uttryckligen i lagtexten "till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst", vilket torde ge ett lagrum att agera i? Det torde vara solklart. Och det är det - efter ett bemyndigande av regeringen. Är det så att vi måste se över lagstiftningen för att lagvårdande myndigheter skall kunna agera? Tankar på att se över lagutrymmet som rör "olovlig värvning" är inte ny - det har funnits en bred politisk majoritet för de här frågorna tidigare - även om det då gällt en annan fråga - rekryteringen av barnsoldater. Redan i oktober 1999 skrevs en motion med hemställan till riksdagen att ge sin mening till regeringen om behovet av en översyn av brottsbaleken s bestämmelser om olovlig värvning (Brb 19:12).

I svensk författningssamling har man sedan förra året en ny lag, rörande just det här - men den kräver ett förordnande. Det är själva hörnstenen här. För i lagtextens slut (om man läser hela kapitlet) står följande:

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan
kränkning av främmande makt som anges i 11 § får inte heller
åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den
regeringen bemyndigat därtill. Detsamma gäller försök,
förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning. Lag (2014:383).

Det behövs således ett regeringsbeslut för att lagen skall vara tillämpbar. Tills dess att den är det är finns inget lagrum att hantera frågan. Möjligen är det nu dags för Regeringen att ta det där beslutet?

Sveriges rikes lag. Här i 2013 års upplaga.

Om de "ökända" B52orna - och lite rimlighet i debatten

Jonas Sjöstedt är arg. Han är arg för att Sverige ska tillåta Amerikanska B52-flygplan ska delta i PFP (Partnership For Peace)-övningen baltops, där även Sverige deltar.

Här kan för övrigt även nämnas att Ryssland har varit en flitig deltagare av övningen ända fram till 2013, då landet helt sonika valde att inte dyka upp på övningen och således ställde sig utanför att öva inom PFP - något som av många uppfattades som en skiftning i den ryska försvarspolitiken.. (Och som vi fick kvitto på våren 2014 - då Ryssland invaderade Ukraina).

Då övningen syftar till interopabilitet mellan olika länder kring östersjön och flera av länderna är med i NATO går Sjöstedt i spinn. (Möjligen skulle han inte ha gjort det om Ryssland inte lämnat PFP-samarbetet?) I en mängd dagstidningar och kvällstidningar har han uttalat sig med sedvanlig retorik om hur han ser på saken:

- Jag tycker att det här är helt fel och en del av Sveriges anpassning till Nato.

Ett exempel på tidningar som rapporterat är DN som färgade av Sjöstedts uttalande sätter rubriken "USA skickar ökända B52.plan till Sverige". Man kan kanske ifrågasätta att en så etablerad dagstidning som DN använder ett så starkt värdeladdat epitet som "ökända" för att beskriva en väl beprövad flygmaskin? Tydligen varken för Sjöstedt (vilket var väntat) eller DNs rubriksättare av texten (vilket är helt obegripligt).


I princip samtliga tidningar har olika bilder av typen ovan - med B52:or som vräker ned bomber över olika mål - och Sjöstedt vet bevisligen detta eftersom han "provoceras" av att det är just B52or som används vid övningen. Planen kommer emellertid aldrig att öva bombfällning över Sverige  - de kommer att öva fällning av sjöminor. Och inte ens med övningsammunition, utan "öva torrt", som det kallas - att bara simulera handgreppen.

Ur DNs artikel: Rättelse 2015-05-20 20:22

Försvarsmakten förtydligade på onsdagskvällen att minfällningen på svenskt territorium är simulerad och att övningsminor därefter kommer att fällas i ett område nära Bornholm, på danskt territorium.

Expressen går ännu längre och hävdar att det här vore ovanligt - såpass ovanligt faktiskt att B52:or för första gången i Svenskt luftrum. Det ÄR emellertid inte första gången man övar med B52 över östersjön. Eller ens i Svenskt luftrum. Eller ens i Baltops. Tvärtom.

Senast det hände var faktiskt under förra årets uppsättning av samma övning. Och Sverige har deltagit i baltops sedan åtminstone någon gång på 90-talet. Varje år.

Att försöka få det hela till att verka "suspekt" och något som "smygs in" eller att "det skulle kunna uppfattas som om att Sverige redan är Nato-medlem" känns alltså ganska befängt. Det är snarare "som det brukar vara" och retoriken är inte hederlig. Men så blir det gärna när internationella samarbeten ska göras om till inrikespolitik.


Sjöstedt ger sig emellertid inte där:

"– Jag växte upp med tv-bilder på utraderade vietnamesiska byar och barn som massakrerades av just den här flygplanstypen. De är också en del av USA:s kärnvapentaktik, deras strategiska bombflyg som ska kunna ha kärnvapen. Jag tycker att Sverige ska ha en tydlig politik för kärnvapennedrustning, då stämmer inte det med att man övar ihop med de planen."

Man kan ju undra varför DET skulle vara ett problem? Egentligen finns ju möjlighet att fälla kärnladdningar från i princip vilket flygplan som helst - vårat svenska JAS, till exempel. Nu handlar det ju inte om det. Det handlar om att flygplanen är Amerikanska, får man förmoda och att det således är "de ondas" kärnvapen som kan bäras i planen? Det här är nämligen ett argument som Sjöstedt har sett till att bli citerad i snart när varenda pressuttalande sedan igår - och också skrivit i flera versioner på twitter:

Orimligt?! Sjöstedt - jag tycker att det är allvarligare att Ryska plan faktiskt övar kärnvapenanfall mot Sverige om och om igen - över svenskt luftrum (senast idag). Utan att vi bjudit in dem? Att du och dina "kamrater" inte kritiserar det - det tycker jag är orimligt! Att du inte kritiserar Ryssland för att ha lämnat PFP-samarbetet - det tycker jag är orimligt! Att du fäster så stor vikt vid att det är ett visst bombflygplan som deltar i interopabilitetsövningar för att öka samarbetet för fred - det tycker jag är helt orimligt!

Det är skillnad på ”personer som deltagit i strid” och ”personer som deltagit i strid”

Jag har en dröm - vänta - jag vet att det bara är en dröm och att den är helt orealistisk - men låt mig hållas ett tag...

Jag har en dröm att vi en dag, någon gång, i Sverige ska sätta in samma grad av insatser för att hjälpa de utlandsveteraner (som återvänder efter tjänst, de beordrats till av riksdag och regering) som vi är beredda att göra för våldsbejakande extremister (hemvändande från olika terroristorganisationer).

Jag vet - det är helt orealistiskt. Framförallt i Stockholm, där jag bor. Här kom nämligen igår Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism. Ett förslag skrivet och genomdrivet av S, V, MP och Fi, som tillsammans just nu har majoritet i stadshuset.

Där kan man bl.a. läsa följande

"Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.
Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet."

Just det där med att "komma hem från strider utomlands" och att det då ska sättas in insatser för att hjälpa en vidare i livet "när man vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering" reagerar jag rätt starkt på. Det ställer ett antal frågor som jag tycker kräver svar.

För det första:
varför ska "våldsbejakande extremister" åtnjuta ett stöd som ingen annan samhällsgrupp kan få ta del av? I det här fallet är det just det vi gör i det citerade stycket ovan. Vad det gäller andra människor som "kommer hem från strider utomlands", som våra utlandsveteraner från olika FN, EU eller NATO-uppdrag, gäller tydligen inte de här reglerna? Det som skiljer är att dessa inte varit del av "en våldsbejakande extremistisk gruppering". Man har tvärtom blivit skickad av riksdag och regering, för att vara ett utrikes- eller säkerhetspolitiskt instrument utomlands.

Folk som kommit hem från strider utomlands

Det här skall ställas i förhållande till hur vi har behandlat våra utlandsveteraner - där man låtit bli att betala ut ersättningar som skadade veteraner har rätt till - för att de inte anmält sig till arbetsförmedlingen omedelbart efter hemkomsten eller hur man behandlat Pontus Hubinette - försvarets egen omslagspojke. (Och det här är bara två exempel på återvändande veteraner som inte fått den hjälp de vare sig behöver eller har laglig rätt till - vissa av Er minns säkert den här artikeln i expressen från i Mars - om soldaten "Kongo")

För det andra: Sverige har genom Genèvekonventionerna och Romstadgan förbundit sig att spåra och lagföra personer som gjort sig skyldiga till folkmord och folkrättsbrott som det heter i svensk lagstiftning. Det är inte utan att man kan fråga sig om Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism verkligen är förenlig med svensk lagstiftning och internationella konventioner? Människor som varit med i "våldsbejakande extremistisk gruppering" och "kommer hem från strider utomlands" är i princip uteslutande återvändande jihadister. Dessa borde givetvis först utredas för alla eventuella brott man kan ha begått?

Man har ju rätt bra koll på de som åker och varför de åker. (Ett dagsfärskt exempel är detta, från Örebro, där man alltså flugit hem vederbörande från Turkiet). Det är alltså inga egentliga svårigheter att ta dessa när de återvänder till landet för att sedan utreda vilka brott som begåtts. Det måste bara till en politisk vilja att ta i det problemet i stället för att dadda med dem.

Övriga relevanta källor till det här blogginlägget:

Både DN, HD och SvD med ledarbloggen har publicerat ledare i ämnet.
Ett antal oppositionsborgarråd har kommenterat strategin.
Och både SVT och Aftonbladet - som annars brukar ha en mer vänstervriden rapportering - har rapporterat om det.