Riktiga hot och kränkningar och uppfattade

Det är olika det där, ibland, med hur folk uppfattar situationer ibland. Kränkningar och hot t.ex. Jag vet inte om det bara är jag - men det känns som att folk nuförtiden oftare än förr antingen A) uppfattar sig som kränkta, B) uppfattar att det föreligger orsak för andra att känna sig kränkta, C) känner sig hotade eller D) upplever att "andra kan känna sig hotade". Jag kanske är ensam om den här åsikten - och om DU känner dig hotad eller kränkt av mitt inlägg här ber jag om ursäkt - men samtidigt - så ber jag dig att läsa vidare, för det här inlägget har jag skrivit just till dig och sådana som du.

Det handlar om gårdagens händelse i Halmstad. Där - som det heter i pressen - "tungt beväpnade" militärer var synliga på stan. Det här väckte sådant uppseende att det omskrevs som "mystiskt" och "skrämmande" i såväl Hallandsposten som av Sveriges Radio. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen.

Jag ska berätta varför: De som sett soldaterna (och hört av sig till pressen) hade nämligen - i stället för att fråga soldaterna själva - ringt till det regemente som soldaterna (helt tydligt) kom ifrån (de bar förbandstecken och namnbrickor helt tydligt) och där pratat med vakthavande befäl, som då journalister ringer "inte vet om någon övning".

Vilda spekulationer uppstår på nätet. Ser vi ett nytt sådant där "gröna män"-scenario som på Krim för något år sedan? Pågår något slags hemlig operation? Varför är soldaterna beväplnade? (Eller som det omskrivs - "tungt beväpnade"?)

Det hela mynnar ut i att det till sist kommer fram att man haft en "tillämpad övning" för att öva "förflyttning vid strid i bebyggelse" i stan. Ett inte särdeles ovanligt övningsmoment för något regemente, sedan åtminstone 90-talet. Övningsledningen hade inte anmält till vakthavande att man hade för avsikt att öva momentet (vilket i och för sig är lite olyckligt) men har å andra sidan genomfört ett - i allt vad det verkar - lyckat övningsmoment. Och det är här jag tycker att det hela blir lite löjligt:

I en garnisonsstad, med ett regemente som legat där i decennier, reagerar folk på att det uppträder uniformerade soldater, med kännetecken på uniformen och lätt identifierbara (ner på individnivå - eftersom man bär namnbricka) "blir folk kränkta", "känner sig hotade" eller "känner oro" (inte minst för att ANDRA KAN känna sig kränkta eller hotade) av att se svenska, uniformerade soldater i tjänst? Hur då? Det borde väl kännas tryggt att se att vi har ett försvar? Att de övar? Att de känner till staden de är tänkta att försvara och verka i?

I så fall kanske vi bör fundera över - som samhälle - vad det är som gör att vi upplever oss "hotade" eller "kränkta"? Om demokratins främsta och yttersta garant frammanar känslor av obehag är det givetvis viktigt att fråga sig själv varför man upplever det så?

Bild av Markus Leihed - ur Hallandsposten

Har det här att göra med (de bitvis rätt spekulativa) artiklarna i pressen? Eller språkbruket i dem (som man väl får tro är valt för att ge viss dramatik åt något så odramatiskt som en militärövning i en garnisonsstad)? Att man använder ord som "tungt beväpnad militär" för att beskriva soldaters normalbeväpning med sina personliga vapen? Jag tror - utan att veta - att media, i sitt effektsökande ofta bidrar till människors rädsla - och jag tror inte att civilas kontakt med försvarsmakten är något undantag.

Själv oroade jag mig för en helt annan sak när jag såg bilderna i artiklarna: Om vi ska öva strid (och det ska vi inom försvaret) - varför bär inga av soldaterna hjälm?