Wallström manar till stöd för insats - men sen då?

Bild av Henrik Montgomery/TT

Läser idag Margot Wallströms debattartikel i Metro, (En nästan ordagrannt likadan artikel skrevs igår av Shorsh Kadir Rahem - Kurdistans regionala regering och Kenneth G forslund - utrikesutskottet igår - i SvD) där hon manar till enighet och stöd för den militära insats i norra Irak som föreslagits i April i år av regeringen - att fattas beslut om i riksdagen.

Gott så. Hon beskriver i debattartikeln klart vad som lett fram till förslaget, hur det utformats på en god folkrättslig grund och vilka mandat och uppdrag från FN och den Irakiska regeringen som legat till grund för förslaget, som ter sig vara väl genomarbetat.

Och så ber hon om stöd. Dels av riksdagen, förstås, men också - får man förmoda - av Metros övriga läsare - människor som dig och mig:

"Det planerade svenska styrkebidragets främsta uppgifter kommer att vara utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna, den kurdiska peshmergan, i de norra delarna av landet. Det kan handla om stabstjänst, sjukvård, försvarsstrid, detektering av sprängladdningar liksom humanitär rätt och genderfrågor. Det svenska styrkebidraget ska stå under svensk nationell ledning och kontroll under insatsen.
Det är viktigt, och en fin svensk tradition, att vi har bred politisk enighet kring den här typen av frågor. Jag hoppas att vi kan ha det också kring denna insats. De svenska kvinnor och män som sänds ut i världen ska känna att de har vårt fulla, odelade stöd."

Och jag håller med - det är rimligt att de som sänds iväg på uppdrag av regering och riksdag i rikets tjänst på internationella insatser SKA känna ett "fullt, odelat stöd".

Sorgligt nog är det inte så.

Ofta får den enskilde soldaten klä skott för missionen själv. Han - eller hon - hånas eller bespottas av media och allmänhet för sina gärningar under och efter missionen. Vi minns säkert alla Jan Guillous krönikor både om missionerna i Kosovo och Afghanistan där han förlöjligade soldater som "ville leka krig" och "skjuta araber". I den allmänna debatten har också våra utlandsveteraner ofta framställts som "lite vrickade" - dels för att de åkt, men inte heller sällan när de kommit hem. Man har i de olyckliga fall där en utlandsveteran gjort sig skyldig till ett brott basunerat ut i media att gärningsmannen varit just utlandsveteran och inte sällan insinuerat att brottsligheten skulle ha med själva utlandstjänsten att göra.

I princip alla utlandsveteraner från Kongomissionerna, Sinaimissionerna och Cypernmissionerna har kallats "barnamördare" och blivit bespottade när de kommit hem. Alltså bokstavligen spottade på, om de visat sig i uniform. De som tjänstgjort i Tchad och Liberia misstänkliggjordes i pressen. De från Bosnien och Kosovo förlöjligades. De som var skickades till Afghanistan upplevde att stödet hemifrån var i princip obefintligt.

I fredags firade vi i Sverige "veterandagen" - en dag som från början varit en FN-högtidsdag (såsom "UN peacekeeper's day). I Sverige har datumet 29 maj haft statsceremoniell status sedan 2011. En dag för att just visa stöd och tacksamhet till de veteraner som gjort utlandstjänst. 

Margot Wallström var inte där.

Det var i och för sig ingen annan i regeringen heller - utom försvarsministern som tagit sig tid i någon timma för att närvara vid den medaljeringsceremoni där bl.a. de veteraner som ådragit sig skador under sin uppoffring för utrikes- och säkerhetspolitiken hedrades med en medalj för sin uppoffring.

I princip inga riksdagsledamöter var där heller. Den enda rikskända politiker som tog sig tid till att faktiskt prata med veteranerna själva var oppositionspartiledaren Anna Kinberg-Batra (M), som tog sig några minuter att hälsa och tacka för insatsen då veteranerna passerade gamla stan.

Från Veterandagen 2015 eget foto

Notera - jag klappar inte moderaterna på axeln eller klandrar socialdemokraterna för det - det här ska inte ses som en partipolitisk fråga. Vi som verkat i försvarsmakten på olika sätt både inom och utom riket minns fortfarande den förra regeringen och hur styvmoderligt de behandlat de som skickats ut. Försvaret kallades "särintresse" bl.a. och det kommer ta år att reparera just den förtroendeskadan för just Moderaterna.

Vad jag vill peka på är däremot att det alltså inte finns ett "odelat stöd" för frågan om nya missioner, bortom läpparnas bekännelse. Inte ens den som nu efterfrågar "stöd" och "enighet kring den här typen av frågor" i debattartikeln - vår utrikesminister - kunde visa ett stöd för de som hon tagit beslut om att sända ut på mission - efter att de kommit hem.

Visst - Margot - jag visar mitt stöd för missionen. Jag kommer att fortsätta att engagera mig för hemkommande "bröder" och "systrar" och se till att aldrig glömma de som inte kom hem igen. Vad gör du? Kommer du att visa dig nästa år, då de hemvända ska tackas för sin tjänst och hedras? Kommer du på veterandagen? Det är lättare att visa enighet och stöd för din idé om du kan visa stöd för dem som faktiskt beordrats att implementera den!