Wallström manar till stöd för insats - men sen då?

Bild av Henrik Montgomery/TT

Läser idag Margot Wallströms debattartikel i Metro, (En nästan ordagrannt likadan artikel skrevs igår av Shorsh Kadir Rahem - Kurdistans regionala regering och Kenneth G forslund - utrikesutskottet igår - i SvD) där hon manar till enighet och stöd för den militära insats i norra Irak som föreslagits i April i år av regeringen - att fattas beslut om i riksdagen.

Gott så. Hon beskriver i debattartikeln klart vad som lett fram till förslaget, hur det utformats på en god folkrättslig grund och vilka mandat och uppdrag från FN och den Irakiska regeringen som legat till grund för förslaget, som ter sig vara väl genomarbetat.

Och så ber hon om stöd. Dels av riksdagen, förstås, men också - får man förmoda - av Metros övriga läsare - människor som dig och mig:

"Det planerade svenska styrkebidragets främsta uppgifter kommer att vara utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna, den kurdiska peshmergan, i de norra delarna av landet. Det kan handla om stabstjänst, sjukvård, försvarsstrid, detektering av sprängladdningar liksom humanitär rätt och genderfrågor. Det svenska styrkebidraget ska stå under svensk nationell ledning och kontroll under insatsen.
Det är viktigt, och en fin svensk tradition, att vi har bred politisk enighet kring den här typen av frågor. Jag hoppas att vi kan ha det också kring denna insats. De svenska kvinnor och män som sänds ut i världen ska känna att de har vårt fulla, odelade stöd."

Och jag håller med - det är rimligt att de som sänds iväg på uppdrag av regering och riksdag i rikets tjänst på internationella insatser SKA känna ett "fullt, odelat stöd".

Sorgligt nog är det inte så.

Ofta får den enskilde soldaten klä skott för missionen själv. Han - eller hon - hånas eller bespottas av media och allmänhet för sina gärningar under och efter missionen. Vi minns säkert alla Jan Guillous krönikor både om missionerna i Kosovo och Afghanistan där han förlöjligade soldater som "ville leka krig" och "skjuta araber". I den allmänna debatten har också våra utlandsveteraner ofta framställts som "lite vrickade" - dels för att de åkt, men inte heller sällan när de kommit hem. Man har i de olyckliga fall där en utlandsveteran gjort sig skyldig till ett brott basunerat ut i media att gärningsmannen varit just utlandsveteran och inte sällan insinuerat att brottsligheten skulle ha med själva utlandstjänsten att göra.

I princip alla utlandsveteraner från Kongomissionerna, Sinaimissionerna och Cypernmissionerna har kallats "barnamördare" och blivit bespottade när de kommit hem. Alltså bokstavligen spottade på, om de visat sig i uniform. De som tjänstgjort i Tchad och Liberia misstänkliggjordes i pressen. De från Bosnien och Kosovo förlöjligades. De som var skickades till Afghanistan upplevde att stödet hemifrån var i princip obefintligt.

I fredags firade vi i Sverige "veterandagen" - en dag som från början varit en FN-högtidsdag (såsom "UN peacekeeper's day). I Sverige har datumet 29 maj haft statsceremoniell status sedan 2011. En dag för att just visa stöd och tacksamhet till de veteraner som gjort utlandstjänst. 

Margot Wallström var inte där.

Det var i och för sig ingen annan i regeringen heller - utom försvarsministern som tagit sig tid i någon timma för att närvara vid den medaljeringsceremoni där bl.a. de veteraner som ådragit sig skador under sin uppoffring för utrikes- och säkerhetspolitiken hedrades med en medalj för sin uppoffring.

I princip inga riksdagsledamöter var där heller. Den enda rikskända politiker som tog sig tid till att faktiskt prata med veteranerna själva var oppositionspartiledaren Anna Kinberg-Batra (M), som tog sig några minuter att hälsa och tacka för insatsen då veteranerna passerade gamla stan.

Från Veterandagen 2015 eget foto

Notera - jag klappar inte moderaterna på axeln eller klandrar socialdemokraterna för det - det här ska inte ses som en partipolitisk fråga. Vi som verkat i försvarsmakten på olika sätt både inom och utom riket minns fortfarande den förra regeringen och hur styvmoderligt de behandlat de som skickats ut. Försvaret kallades "särintresse" bl.a. och det kommer ta år att reparera just den förtroendeskadan för just Moderaterna.

Vad jag vill peka på är däremot att det alltså inte finns ett "odelat stöd" för frågan om nya missioner, bortom läpparnas bekännelse. Inte ens den som nu efterfrågar "stöd" och "enighet kring den här typen av frågor" i debattartikeln - vår utrikesminister - kunde visa ett stöd för de som hon tagit beslut om att sända ut på mission - efter att de kommit hem.

Visst - Margot - jag visar mitt stöd för missionen. Jag kommer att fortsätta att engagera mig för hemkommande "bröder" och "systrar" och se till att aldrig glömma de som inte kom hem igen. Vad gör du? Kommer du att visa dig nästa år, då de hemvända ska tackas för sin tjänst och hedras? Kommer du på veterandagen? Det är lättare att visa enighet och stöd för din idé om du kan visa stöd för dem som faktiskt beordrats att implementera den!

NATO-frågan

Snart på en flaggstång nära dig? Skulle inte tro det!

Jag har tidigare på den här bloggen i olika sammanhang berört NATO-frågan utan att egentligen ställa den rätt ut: "Bör Sverige gå med i NATO?" Det är säkerligen ingen hemlighet vad jag tycker i frågan - det har säkert lyst igenom - men jag antar att flera av Er som läser den här bloggen inte håller med mig.

Och jag kan förstå Er. För frågan är inte enkel. Inte enkel alls.

För att den över huvud taget ska kunna diskuteras måste man ta hänsyn till en mängd saker, svensk "neutralitetsdoktrin", vad ett medlemsskap kostar (och hur vi i så fall kan/bör/ska finansiera det), vad ett medlemsskap skulle betyda för nationens skydd, vad alternativen är etc.

Vad som är helt klart är att vi efter valet förra året har sett - inte minst från borgerligt håll - att den här frågan fått högre och högre aktualitet. Tyvärr ibland med rätt dåligt underbyggda argument - ofta mer högljudda än byggda på fakta - oavsett om man är emot nato (som t.ex. Fi, V, delar av S, SD och MP) eller för (resten).

Vi kan ta utgångspunkt i den här debattartikeln (i Expressen) - skriven av de olika försvarspolitiska talespersonerna i allianspartierna. Där ondgör man sig om att man från motståndarsidan inte ens vill utreda natofrågan och hävdar egentligen att det är det enda rimliga alternativet för svensk säkerhetspolitik.

Jag kan i och för sig hålla med i sak. Det är en rimlig tanke att om vi kan/bör/ska ge upp neutralitetsdoktrinen borde det A) föregås av en folkomröstning och B) vara syftande medlemsskap till NATO (eftersom alla andra alternativ egentligen är att bli en rysk rådsrepublik).

Det finns å andra sidan orsak till viss försiktighet här. Som Per Gudmundsen på SVD skriver:

"Inget av partierna tar dock höjd för kostnaderna förknippade med ett medlemskap i sina samtal med väljarna. Det ger inte ett överdrivet seriöst intryck."

Det handlar alltså om (minst) 11 miljarder - till - årligen, för att kunna verka som medlem inom NATO - inga pengar som någon regering (varesig nuvarande eller tidigare) har haft en tanke på att lägga på försvaret. (Här ska vi minnas att det alltså - enligt finansdepartementet - inte ens gick att få fram de 4 miljarderna som behövs för att kunna leverera den organisation regeringen redan bestämt, utan man ville köpslå och i stället offerera 500 miljoner - en åttondel.)

Egentligen rekommenderar NATO sina medlemsländer att satsa 2% av sina BNP till försvarsanslag. I Sverige, förra året, satsades ungefär hälften (eller runt 40 miljarder). För att uppfylla 2%-målet skulle vi alltså behöva satsa dubbelt så mycket på försvaret som vi gör nu. Nu tror vi ju i och för sig att vi kan få komma med genom att en del andra medlemsländer satsar så lite som 1,2-1,3% av sin BNP på försvaret och skulle vi göra det skulle vi alltså hamna på ungefär 11 miljarder till om året. Om NATO då vill ha oss.

Att gå till val på försvarsfrågan är inte särdeles poppis i Sverige idag. Vi är samtidigt några som är grundligt intresserade av att något snart händer - oavsett om det gäller NATO eller inte. Men - och det finns ett men här - vi kan/bör/ska inte diskutera NATO-frågan (oavsett om vi är för eller emot) förrän vi är beredda att slanta upp de pengar som faktiskt behövs för att kunna gå med. Fram tills vi ser någon lägga förslag om höjningar av försvarsanslaget med sisådär 11-12 miljarder är alltså NATO-medlemsskapsfrågan en politisk ickefråga. Tyvärr.

"Storsatsning" på försvaret.

Läser i DN en artikel signerad allianspartiernas partiledare med innebörden "Vi vill höja försvarsanslaget med 5 miljarder årligen" och blir positivt överraskad. De senaste mandatperiodernas förda försvarspolitik har ju varit en rätt anorektiskt hårdbantad variant med avseende på just försvarsanslaget. Alliansen har - med moderaterna i täten - gjort de största nedskärningarna både vad det gäller totala kostnader för försvaret, men också i personal, övningstimmar och matriel genom olika försvarsbeslut. Samtidigt har försvarsmakten omorganiserats - från ett värnpliktsförsvar till ett frivilliförsvar, för som det heter på försvarspolitikerska "skapa lätt gripbara förband - här och nu".

Många med mig har säkert undrat lite "vad som är på gång" eftersom vi hör om "här-och-nu-doktrinen", lite då och då och speciellt då den ställs mot det "där-och-förut"-läget i värnpliktsförsvaret, när det debatterats. Men försvarsdepartementet och försvarsministern har hållit fast vid doktrinen. Skälet har varit att framförallt ha "lätt gripbara förband - redo för en snabb insats utomlands". Tanken med att lägga ned värnspliktsförsvaret och i stället ha anställd personal (något som visat sig vara både dyrare, mindre effektivt och rent personaladministrativt bökigare) har varit just för att kunna bedriva internationella insatser med kort varsel. (Jag kommer säkert återkomma med inlägg om internationella insatser i ett annat inlägg, så småningom).Nåväl. Tillbaks till artikeln:

Man börjar med att - på ett för alliansen lite ovanligt sätt - konstatera att det faktiskt finns utrymme till förbättringar inom rådande läge vad det gäller just försvarspolitiken. Man målar en snabb, skissartad bild av de senste veckornas utveckling på andra sidan östersjön (med Ukraina som fokuspunkt) och berättar sedan att man tänker "storsatsa" på försvaret. Bl.a. genom att köpa fler gripenplan och ubåtar. Gott så. Sedan diskuteras bl.a. luftvärnssystem och på slutet kommer följande:

Sverige ska ha ett tillgängligt och användbart försvar, anpassat efter en omvärld i snabb förändring. Med dagens besked skapar Allians­regeringen förutsättningar för ytterligare för­stärkningar av det svenska försvaret, på både kort och lång sikt. Satsningarna innebär en stegvis förstärkning av försvarsanslagen fram till 2024 då ökningen uppgår till 5,5 miljarder kronor årligen.

"Storsatsningen" visar sig vara en "det-blev-bara-en-tummetott-satsning"! 2024 är året då försvarsanslaget har ökats till 5.5 mdr. Innan dess sker en "stegvis ökning" (lite bekvämt svepande beskrivet sådär, som inte förpliktigar något i reda pengar). Det är om tio (!) år. Knappast väl rimmande med "här och nu"?

Vidare tänker man sig finansiera "storsatsningen" bl.a. såhär:

För att nå full finansiering kommer vi bland annat att föreslå en överföring av medel från Försvarsmaktens anslag för internationella insatser till förbands- och materielanslagen... 

Alltså - man tänker TA pengar från redan avsatta pengar från samma myndighet, och sedan omprioritera dem? Så att man inte längre har "här-och-nu"-försvaret som skall riktas mot främst internationella insatser utan i stället satsa på ett "där och för länge sen"-försvar?

Man avslutar genom att hoppas på att få en "bred uppgörelse över blockgränserna" med sitt utspel. Och häri blir jag riktigt förvånad. För 1) man har ju redan försvarsberedningen, som är en parlamentariskt tillsatt beredningsgrupp där samtliga riksdagspartier finns representerade. Den gruppen skall komma med SINA förslag för att kunna implementera försvarsbeslutet - men först om en månad. Man föregår alltså händelsen genom att diktera hur man A) tänker finansiera en satsning B) hur man tänker använda pengarna till att köpa enskilda vapensystem som JAS, ubåtar och luftvärn och C) hur man tänker sig att finansiera detta - genom att ta pengar från myndigheten med ena handen och sedan ge med den andra.

Just "en bred överenskommelse över blockgränserna" tror jag är rätt svårt under de här premisserna. Läs gärna artikeln - men jag tror att t.ex. skära ned på miljösamarbetet med Ryssland för att få pengar till att köpa nya vapen blir rätt svårt för miljöpartiet att smälta. Och får socialdemokraterna inte med sig miljöpartiet i höst lär frågan i alla fall inte börja debatteras under den kommande mandatperioden. Miljöpartiet är dessutom intresserade av ett "icke-vålds-försvar", varför att förankra hos dem att köpa in tekniskt avancerade vapensystem kan vara lite kinkigt redan från början.

De mer konspiratoriska sidorna hos mig låter mig i stället tro att det här egentligen är ett sätt för alliansen att skjuta över problem på socialdemokraterna inför nästa mandatperiod. Man vill inte ta några som helst nya försvarsanslagsbeslut under tiden man själv är vid makten, men räknar nog kallt med att förlora valet i höst (bl.a. pga försvarsfrågan - som alliansen helt tappat under de två gångna mandatperioderna). Men om man nu lägger ett förslag om större anslag längre fram - då är det någon annans problem att lösa. Samtidigt kan man från borgarnas håll hävda "vi ville satsa på försvaret! Det är sossarnas fel att det inte hänt något!" om två-tre mandatperioder, då det här förslaget faktiskt skulle ha gällt.

Politik är ett smutsigt spel.

Försvarspolitik är smutsigt tillochmed för att vara politik.

Försvarspolitik i Sverige utförs (genomlids?) främst av klåpare som lovar runt och håller tunt. Som det där om "5 miljarder om året".