Det är mycket nu...

Det är mycket nu... Och läser man i nyhetsflödet och på sociala medier just nu är det lätt att skrämmas.

Läser Carl Bergqvist i expressen:

"Låt säga att två dagar före mastsabotaget sker ett utsläpp av farliga ämnen i Göteborgs hamn, vilket får påverkan på hamnkapaciteten under några veckor. Två dagar efteråt utbryter oroligheter med stenkastning och bränder i en Stockholmsförort, vilket de närmaste dagarna sprider sig till andra städer. En vecka senare blossar omfattande skogsbränder upp i ett knastertorrt Bergslagen. Strax efteråt utbryter en epidemisk magsjuka i Skövde. Alla dessa händelser är var och en för sig helt normala i form av att de både inträffat och sannolikt kommer att inträffa. De har det gemensamt att de tar omfattande samhällsresurser i anspråk. De har också gemensamt att de tillsammans kan utgöra en första fas i en militär operation mot Sverige."

och läser sedan resten av tidningen  och övriga media:

Det börjar givetvis med masten i sjuhäradsbygden och fortsätter sedan på samma tema med ytterligare en mast. Sedan kommer larmet om giftläckage vid matfabrik och till sist barn som hittar skarpa handgranater i parken. - samtliga händelser för övrigt geografiskt rätt nära varandra. Västergötland verkar väldigt drabbat.

--

Jag gjorde GU (eller "lumpen" som det brukar kallas) under 90-talet. Vi fick då se nedan utbildningsfilm. Ta dig lite tid och gör det du också.

Jag säger inte att Sverige faktiskt är under ett angrepp - bara att ett angrepp mot Sverige skulle kunna starta med alla de senaste dygnens nyheter om ovanliga situationer i Västra Götaland. Och att det i så fall inte vore en slump.

För att citera andra - mer kända - tänkare: "Det är mycket nu".

Det räcker nu!

Det räcker nu! Hör ni det - alla ettförgjordade moskovityngel! Vi gör vad fan vi vill! Precis. Vad. Fan. Vi. Vill! 

Det hela handlar givetvis om det senaste i en lång rad hot från Ryska utrikesdepartementet där man talar om "allvarsamma åtgärder" och "konsekvenser" om Sverige (Gud förbjude!) själva skulle komma på tanken att gå med i NATO.

Just den här gången är adressen tydlig inför centerstämman - och vad som är bekymmersamt är att man inte ens längre bryr sig om att komma med förtäckta hot och inlindade formuleringar. Istället talar man klarspråk och flexar - liksom en mobbare på skolgården som hotar att stoppa de andra barnens huvud i toaletten - musklerna hotfullt. Den Ryska björnen är trött på cirkuskonsterna och vrålar i stället ut sina hotfulla rytanden.

Det räcker nu!

Oavsett om man är för ett svenskt NATO-medlemsskap eller emot det måste det beslutet vara upp till svenskarna själva att ta. Vi ska inte - under några som helst omständigheter - låta någon annan styra vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi får i detta aldrig kuvas eller skrämmas till att gå en annan nations ärenden. Aldrig någonsin. Vi måste vara enade i detta. Och nu är det dags att skicka en tydlig signal att det räcker! Vi är inte intresserade av vad ni tycker om vår politik.

Jag har i natt legat och tänkt en hel del på vad som skulle kunna vara rimliga motreaktioner i det här läget och givetvis är de flesta (tyvärr) en fråga för UD, men några tydliga signaler vi KAN skicka här är:

1) Skicka hem all rysk ambassadpersonal
2) Framföra officiella otvetydiga protester.
3) Stänga handel med alla ryska bolag på börsen.
4) Frysa alla ekonomiska tillgångar för ryska medborgare i Sverige.

Kort sagt: Att svara propotionerligt på hot och trakasserier genom att göra det "diplomatiskt bökigt".

(Mindre avvägda förslag jag förkastade i natt var att uppmana alla svenskar att skicka surströmming till ryska ambassaden, låta NI eller SOG eller några "stormtrupper" väcka ambassadören med kalsongryck, bränna ambassaden och salta jorden... Ni förstår - jag är upprörd!)

Givetvis kommer man inte göra det. Regeringen i allmänhet och vår utrikesminister i synnerhet är en syltrygg - men vi måste skicka en tydlig signal att vi inte låter oss hotas av terroristorganisationer - ens om de är förklädda till legitima stater. Och vi måste göra klart på en internationell arena att man inte hotar Sverige och svensk suveränitet - någonsin - utan att det får kännbara konsekvenser.

Det räcker nu!

Gotland för Dummies

Det är mycket Gotland i försvarsdebatten nu.

Visby - med ringmuren prydd av Svenska flaggor. Än så länge.

Inte minst pga Almedalsveckan, förstås, men också för att det - åtminstone i närtid - varit en viktig fråga för försvarspolitiken.

Igår kunde vi läsa i Expressen (bl.a.) om att de ryska "beredskapsövningarna" tidigare i år handlade om hur man skulle ta de "geografiskt fria ytorna" (dvs de ytor som inte är beskyddade under NATOs artikel 5 - därför att länderna i fråga inte är NATOmedlemmar) - Gotland och Åland.
I finsk media koncentrerade man sig givetvis mer på Åland än Gotland, medan svensk media följdaktligen givetvis mest koncentrerade sig på Gotland - eftersom det är svenskt.

Än så länge.

Idag meddelar (en av mina stora idoler) Karlis Neretnieks i Aftonbladet - att "Ryssland kan ta Gotland på 6 timmar". Han presenterar i artikeln ett scenario där "trojanska hänstar" (d.v.s. att fientlig trupp göms i något som förefaller vara legitimt/fredligt - såsom ett flygplan som "tvingas nödlanda p.g.a. rökutveckling i kupén" eller "transportfartyg med motorhaveri" som måste anlöpa nödhamn i Slite) används för att snabbt få kontrollen över ön, för att sedan säkerställa ytterligare truppförflyttningar över östersjön - antingen med marininfanteri, eller med luftlandsatta trupper.

– Det kan vara något fartyg som löper in i Slite hamn och hävdar att hon är i sjönöd eller har fått maskinfel. Ett civilt fartyg som är fullastat ända upp till relingen med militärer. Det kan också handla om ett större transportflygplan som påstås ha fått problem i luften och landar på Visby flygplats. Då visar det sig att det är fullt med soldater, säger han.
I lasten skulle det troligen finnas luftvärnssystem som försvårar svenska angrepp mot fortsatta landstigningar.

Hela "kriget" eller invasionen skulle dessutom vara klart väldigt snabbt:

Klart på sex timmar
Därefter skulle luftlandsättningstrupper flygas in från östersjöenklaven Kaliningrad eller - om Baltikum är under angrepp - Pskov i västra Ryssland där 76:e luftlandsättningsdivisionen har sin bas. Han nämner att dagens luftlandsättningstrupper är mekaniserade - jämte soldater skulle stridsfordon i fallskärmar regna ner över Gotland.
– På sex timmar skulle saken vara biff.
– På den tiden skulle ryssarna få i land det de behöver för att besätta hela ön och rigga lite luftvärn. Sedan tar det ett dygn till att rensa upp på ön.
Med "rensa upp" menar Karlis Neretnieks att slå ner det som återstår av det svenska försvaret på ön.
– Det handlar om att se till att de 400 hemvärnsmännen slutar slåss, arrestera våra poliser om de tänker göra motstånd och arrestera landshövdingen eller säga till denne att 'du får fortsätta styra ön men du gör det på vårt sätt'.

Det är spännande läsning (och tyvärr - genom att han nu avslöjat det här - kommer jag att behöva skriva om början på mitt egen "i-byrålådan-roman-manuskript-projekt" om just en invasion av Gotland - damn you Karlis - nu måste jag försöka vara kreativ i stället! :-) ) Nåväl. Man kan ju möjligen - om man inte är typ jag, eller någon som jag - undra varför det är så mycket prat om försvaret av Gotland helt plötsligt?

Det är ju inte så många år sedan vi lade ner i princip allt försvar (egentligen - i realiteten ALLT försvar - inte bara i princip - utom något kompani hemvärnssoldater) just för att man försvarspolitiskt inte tyckte att ön var skyddsvärdig? Att försvaret på just Gotland mest "kostade pengar"?

Och varför i hela friden skulle en fiende vilja ta just Gotland? Är det inte bättre att ta Stockholm med en gång, ifall man ska anfalla Sverige?

Svaret är att Sverige - i övrigt - är i princip ointressant för en angripare. Anfaller någon främmande makt Sverige kommer man att anfalla Gotland. Eller för att säkerställa att man tar just Gotland. Detta därför att det är en Ö mitt i Östersjön, från vilket man både kan flyga flygplan, gruppera luftvärn, kryssningsrobotar och givetvis kustrobotar att bekämpa vilket annat lands stridskrafter som helst, som kan tänka sig att lägga sig i "den säkerhetspolitiska debatten om länderna kring Östersjön". Resten av Sverige ligger "för långt ifrån" det tänkta operationsområdet - varför det är i princip värdelöst för angriparen. Och att "ta Sverige" är ett kostsamt företag - speciellt jämfört med att "ta Gotland".

Det här har nu i princip alla länder runt Östersjön begripit - och följdaktligen blivit medlemmar i NATO. Inte minst vid Östersjöns östra stränder.

Det här för att skydda sig så att en angripare inte genom att försöka angripa dem, i stället har ett fientligt brohuvud i sitt eget fastland, så att säga.

Ja - jag pratar om bl.a. baltikum. I det fall att något av de batiska länderna skulle bli angripna kommer de att bli angripna av Ryssland. Om Ryssland ger sig på ETT av dessa NATO-länder kommer samtliga övriga att - genom NATOs artikel 5 att agera så som om de alla blivit anfallna - och slå tillbaka. För att försvåra en sådan vedergällning måste Ryssland ha kontrollen över östersjön, så att man "kringskär" landet i fråga. Det enda sättet att göra det säkert är att hinna först fram till någon av de där "fria geografiska ytorna" som INTE är med i NATO - före något annat NATO-land hinner gruppera SINA trupper där, och skaffa luft och sjöherravälde för att säkerställa sin egen införsel av matriel, personal, och givetvis ytterligare vapensystem.

För svenskt vidkommande betyder det att "vi borde nog göra något för att försvara Gotland" - i annat fall kommer vi underlätta för Ryssland att ta ön, och då kunna hota alla andra länder gränsande till östersjön med t.ex. kryssningsrobotar - möjligen bestyckade med kärnstridsspetsar.

Å andra sida finns en annan fråga här, som "vi inte pratar om" vad det gäller Gotland. Idag - när ön inte är försvarad alls (annat än av några tappra hemvärnssoldater) - det finns ett annat scenario, som inte har nämnts i pressen alls. En angripare skulle t.ex. genom påtryckningar och hot om kärnvapenattack - kunna förmå att "ta ön" utan att ett enda skott faller. Man kan uppge att man "vill låna ön ett par dagar", för att uppnå samma taktiska läge som vid ett faktiskt strategiskt anfall på ön/Sverige. Vad skulle vi kunna svara, annat än "välkomna"?

Den här luckan finns givetvis bara så länge ön står oförsvarad.

Men nu vet ni - det här är varför det är mycket Gotland i försvarsdiskussionerna.

(För den fantasifulle läsaren kommer här ett litet tankeexperiment att fantisera ihop vad som skulle hända ifall något av de föreslagna scenarierna faktiskt skulle inträffa JUST UNDER den i början av inlägget nämnda Almedalsveckan!)

 - Trevlig helg! - Sov gott!

Att stoppa terrorister från rekrytering

Läser idag i Aftonbladet där man avslöjar en "rekryterare för IS". Uppenbarligen är det här en jihadist som Säpo haft ögonen på tidigare.Säpo nämner själva att man har "bra koll" och i princip vet om 100% av de som åkt och varför, Det är också information som man delar med sig av till lokala polismyndigheter och andra adekvata myndigheter. Samtidigt är man väldigt "pressade" av situationen. Folk som reser från Sverige för att delta i våldsbejakande extremism i IS och andra liknande grupper (bl.a. och framförallt i Syrien) ökar. Och lavinartat. Säpo ser också att det finns folk som återfaller i den här typen av brottslighet. Folk som har haft sådana här kontakter tidigare fortsätter att hålla kontakterna levande. T.ex. är den man som idag namnges i Aftonbladet som "rekryterare" dömd i tingsrätten och sedermera friad i hovrätten efter sin inblandning i det planerade attentatet på Jyllands-posten.

Men varför händer inget? Varför tillåts den här mannen fortsätta sina kontakter med kriminella mördargäng som IS? Och hur kan han tillåtas att rekrytera för rörelsen?

Det torde - tämligen enkelt - kunna gå att döma den här pajsaren visavi BrB 19 kapitel 12 §

"Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till
främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk
att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för
olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
riket var i krig, till fängelse i högst två år. Lag (1974:565)."

Det står ju uttryckligen i lagtexten "till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst", vilket torde ge ett lagrum att agera i? Det torde vara solklart. Och det är det - efter ett bemyndigande av regeringen. Är det så att vi måste se över lagstiftningen för att lagvårdande myndigheter skall kunna agera? Tankar på att se över lagutrymmet som rör "olovlig värvning" är inte ny - det har funnits en bred politisk majoritet för de här frågorna tidigare - även om det då gällt en annan fråga - rekryteringen av barnsoldater. Redan i oktober 1999 skrevs en motion med hemställan till riksdagen att ge sin mening till regeringen om behovet av en översyn av brottsbaleken s bestämmelser om olovlig värvning (Brb 19:12).

I svensk författningssamling har man sedan förra året en ny lag, rörande just det här - men den kräver ett förordnande. Det är själva hörnstenen här. För i lagtextens slut (om man läser hela kapitlet) står följande:

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan
kränkning av främmande makt som anges i 11 § får inte heller
åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den
regeringen bemyndigat därtill. Detsamma gäller försök,
förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning. Lag (2014:383).

Det behövs således ett regeringsbeslut för att lagen skall vara tillämpbar. Tills dess att den är det är finns inget lagrum att hantera frågan. Möjligen är det nu dags för Regeringen att ta det där beslutet?

Sveriges rikes lag. Här i 2013 års upplaga.

Finlands sak är vår! - IS är det inte!

Det händer då och då. Ledande politiker som använder jämförelsen "men att åka och slåss för IS är inte konstigare än att folk reste som finlandsfrivilliga". Och jag går i taket. Varenda gång Jag har skrivit om det här förr, bl.a. här, men skälet  till att jag tar upp det här just idag är det användes igår - på TV - i SVT - i "uppdrag granskning".

Innan programmet sändes hade det redan nämnts i Aftonbladet - i en artikel om just programmet som kom att sändas på kvällen.

Ett citat ur programmet:

"Nu leder Sven-Johan Dahlstrand arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg. Men han vill inte prata om jihad eller radikalisering.
– Vår inställning är att vi inte vill att Göteborgs medborgare reser och begår brott utomlands eller hemma. Och vi vill värna om deras liv och hälsa. Sedan kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer, säger han.
Reporter: Men det handlar inte om Jihad då?
– Man förminskar frågan om man bara pratar om jihad. Att personer reser och strider för olika grupperingar har inte bara med jihad att göra utan det kan vara andra sammanhang också. Inte minst om man tittar över tid.
Reporter: Som vilka då, till exempel?
– Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett."

Nu är ju det här ingen ny inställning - liknelsen verkar väletablerad ur IS-apologetisk synpunkt. Bl.a. har vår nuvarande bostadsminister - Mehmet Kaplan (mp) uttryckt sig såhär tidigare, något som fått rätt mycket utrymme i media. och man kan undra lite varför? Är det för att Svenskar i gemen har en tämligen "positiv erfarenhet" av finlandssammarbetet under under kriget? Givetvis är det det. Man vill inte jämföra sig med de svenskar som faktiskt frivilligt anslutit sig till terrororganisationer tidigare. Man vill inte att deltagande i IS ska uppfattas som terrorism över huvud taget. (Annars hade man gladeligen dragit upp när svenskar understödde RAF, eller de PFLP-frivilliga vi haft.) Men det ligger helt enkelt i de här människornas intresse att få deltagande i IS att likna "humanitär hjälp kombinerad med militära inslag", eller "nästan som fredsbevarande styrkor". Därför jämför man med t.ex. FN-tjänst i Bosnien eller, som i de här fallen - med finlandsfrivilliga.

Dessutom bidrar man till begreppsförvirringen genom att i olika citat använda "frivilligkåren", "hangöbataljonen", "frivilligbataljonen", "frivilligkompaniet" och olika enheter. Det hela blir rätt rörigt om man inte håller isär begreppen - men för att försöka göra en liten översikt finns i slutet av den här bloggtexten några länkar där ni kan kolla vidare fakta om finlandsfrivilliga under kriget.

Nåväl. Att göra jämförelsen med finlandsfrivilligheten och IS är helt horribelt! Aldrig har vi hört om hur finska soldater eller finlandsfrivilliga huggit huvudet av sina fiender och sedan dokumenterat detta för eftervärlden? Finska saunor eldades inte med fiendepiloter? Dessutom borde det ju stå utom rimligt tvivel att finlandsrörelsen inte var extremistisk, eller våldsbejakande? Den sattes upp - efter ett regeringsbeslut i Sverige. Den beväpnades och utrustades med vapen och utrustning ur svenska förråd. De som deltog var i princip uteslutande redan verksamma inom det svenska försvaret. Men ställde upp och tog beslutet i riksdag och regering därför att det gick väl i linje med vår säkerhetspolitik - hade man inte fått stopp på Sovjetunionen i Finland hade vi dem snart vid tröskeln.

Inget av de här villkoren har uppfyllts. Sverige har ingen fiende att försvara sig mot i Syrien eller Irak, eller på något ställe där IS verkar. Sverige kommer inte att uppresa en "frivilligkår" och ge den vare sig politiskt mandat, utrustning eller vapen för att bedriva sin verksamhet.

IS vill upprätta ett nytt land - kalifatet - och karva ur det ur ett antal arabiska länder - och där inrätta sitt eget religiösa, våldsamma system. Lite som vi i europa upplevde nazismen?

Liknelsen bör möjligen, om vi ska dra upp "frivilligrörelser på 30- och 40-talen" göras om till "det är inte konstigare än att svenskar anslöt sig till waffen-SS?" - där hade vi också en våldsförhärligande, extrem organisation.

Det gör sig emellertid inte heller helt lätt ändå:

1) De som rekryterades till waffen-SS VET inte i samma utsträckning som de som låter sig rekryteras till IS VET vilka terrorhandlingar och krigsbrott man låter sig rekryteras till. (I fallet waffen-SS visste flertalet av de rekryterade inte förrän efter kriget, då organisationen förklarats olaglig - vilka brott som hade begåtts av den. I fallet IS är detta mer eller mindre "en del av rekryteringspaketet" där det sprids filmer och bilder för att hamra in just det som något positivt och enkelt att marknadsföra - "kom till oss, hugg huvudet av otrogna hundar och elda med levande människor!").
2) Samhället "tog hand" om de som kom hem. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.

Börjar ni se skillnaderna mot findlandsfrivilliga än? Ser ni vart jag vill komma? Liknelsen är helt enkelt helt orimlig! Horribel! Och visar på en skrämmande okunnighet, indikativt på att man inte borde ha några offentliga uppdrag alls!

- Finlandskåren hade bred folklig förankring - IS har det inte.
- Finlandskåren var inrättad efter beslut i riksdag och regering - IS är det inte.
- Finlandskåren var uppbackad med en mängd civila upprop där det klargjordes att "Finlands sak är vår", bl.a. genom att vi tog emot flyktingbarn, anordnade matinsamlingar etc. - IS är det inte.
- Finlandskåren var i princip utbildad av, utrustad av och ledd av försvarsmakten - IS är det inte.
- Finlandskåren uppträdde i uniform, som ett förband i en annan stats reguljära armen - IS är det inte.

De är religiösa nötter i ett rövarband som bedriver terror på civilbefolkningen!

Något som finlandskåren aldrig var.


Vidare läsning:

Angående Svenska frivilligkåren (Vinterkriget):
Angående Hangöbataljonen (Svenska frivilligbataljonen - fortsättningskriget):
Angående Sveska frivilligkompaniet - skyttekompani tillhörande IR 13, efter hangöbataljonens upplösning.

Mannerheims tal till svenska frivilligkåren:

NATO-frågan

Snart på en flaggstång nära dig? Skulle inte tro det!

Jag har tidigare på den här bloggen i olika sammanhang berört NATO-frågan utan att egentligen ställa den rätt ut: "Bör Sverige gå med i NATO?" Det är säkerligen ingen hemlighet vad jag tycker i frågan - det har säkert lyst igenom - men jag antar att flera av Er som läser den här bloggen inte håller med mig.

Och jag kan förstå Er. För frågan är inte enkel. Inte enkel alls.

För att den över huvud taget ska kunna diskuteras måste man ta hänsyn till en mängd saker, svensk "neutralitetsdoktrin", vad ett medlemsskap kostar (och hur vi i så fall kan/bör/ska finansiera det), vad ett medlemsskap skulle betyda för nationens skydd, vad alternativen är etc.

Vad som är helt klart är att vi efter valet förra året har sett - inte minst från borgerligt håll - att den här frågan fått högre och högre aktualitet. Tyvärr ibland med rätt dåligt underbyggda argument - ofta mer högljudda än byggda på fakta - oavsett om man är emot nato (som t.ex. Fi, V, delar av S, SD och MP) eller för (resten).

Vi kan ta utgångspunkt i den här debattartikeln (i Expressen) - skriven av de olika försvarspolitiska talespersonerna i allianspartierna. Där ondgör man sig om att man från motståndarsidan inte ens vill utreda natofrågan och hävdar egentligen att det är det enda rimliga alternativet för svensk säkerhetspolitik.

Jag kan i och för sig hålla med i sak. Det är en rimlig tanke att om vi kan/bör/ska ge upp neutralitetsdoktrinen borde det A) föregås av en folkomröstning och B) vara syftande medlemsskap till NATO (eftersom alla andra alternativ egentligen är att bli en rysk rådsrepublik).

Det finns å andra sidan orsak till viss försiktighet här. Som Per Gudmundsen på SVD skriver:

"Inget av partierna tar dock höjd för kostnaderna förknippade med ett medlemskap i sina samtal med väljarna. Det ger inte ett överdrivet seriöst intryck."

Det handlar alltså om (minst) 11 miljarder - till - årligen, för att kunna verka som medlem inom NATO - inga pengar som någon regering (varesig nuvarande eller tidigare) har haft en tanke på att lägga på försvaret. (Här ska vi minnas att det alltså - enligt finansdepartementet - inte ens gick att få fram de 4 miljarderna som behövs för att kunna leverera den organisation regeringen redan bestämt, utan man ville köpslå och i stället offerera 500 miljoner - en åttondel.)

Egentligen rekommenderar NATO sina medlemsländer att satsa 2% av sina BNP till försvarsanslag. I Sverige, förra året, satsades ungefär hälften (eller runt 40 miljarder). För att uppfylla 2%-målet skulle vi alltså behöva satsa dubbelt så mycket på försvaret som vi gör nu. Nu tror vi ju i och för sig att vi kan få komma med genom att en del andra medlemsländer satsar så lite som 1,2-1,3% av sin BNP på försvaret och skulle vi göra det skulle vi alltså hamna på ungefär 11 miljarder till om året. Om NATO då vill ha oss.

Att gå till val på försvarsfrågan är inte särdeles poppis i Sverige idag. Vi är samtidigt några som är grundligt intresserade av att något snart händer - oavsett om det gäller NATO eller inte. Men - och det finns ett men här - vi kan/bör/ska inte diskutera NATO-frågan (oavsett om vi är för eller emot) förrän vi är beredda att slanta upp de pengar som faktiskt behövs för att kunna gå med. Fram tills vi ser någon lägga förslag om höjningar av försvarsanslaget med sisådär 11-12 miljarder är alltså NATO-medlemsskapsfrågan en politisk ickefråga. Tyvärr.

Storspionen Bergling och de olösta gåtorna.

Läser i tidningarna att den gamle storspionen Stig Bergling till sist, och efter över ett decennium i Parkinsons sjukdom, avlidit.

Stig Bergling är - för Er yngre läsare av min blogg - Sveriges förmodat värsta landsförrädare och spion i modern tid. Legenderna om hans liv har återberättats i åtskilliga böcker och han har många gånger själv hjälpt till att göra historien bättre, i olika tidnings- och TV-intervjuer genom åren.

Det finns en mängd väl tecknade livsberättelser i pressen idag, och jag föreslår att den intresserade läser lite i dem innan ni läser vidare i det här blogginlägget, för jag ORKAR inte skriva en text till om hur Bergling, som var både anställd som reservofficer inom kustartilleriet (han var gammal kustjägare, utbildad på KA1), ett tag vid försvarsstabens säkerhetsavdelning (fst/säk), och polisen (sedemera SÄPO) förrådde landet genom att lämna ut våra hemligaste hemligheter, både försvarshemligheter och polisiära dito - till Sovjetunionen för struntpengar - eller i vissa fall - inga pengar alls.

(Här drar möjligen den uppmärksamma läsaren av bloggen sig till minnes en parallell till en annan spion och landsförrädare - som tidningarna uppmärksammat som "visselblåsare" - som OCKSÅ sålt ut svenska försvarshemligheter för i princip inga pengar alls. Honom föreslog MP nyligen att vi skulle hämta i regeringsplanet).

Nåväl. Bergling sålde förstörde försvarsmaktens planering genom att läcka den sk FO-pärmen, med information om snart när alla fasta försvarsanläggningar (inklusive kustartilleribatterier, minlinjer, befästningsverk, framryckningskulvertar etc.) och polisens, genom att avslöja alla spaningsuppslag som SÄPO då hade på sovjetiska misstänkta spioner (något som gjorde att Sovjetunionen tog hem samtliga misstänkta och ersatte dem).

I allt kostade hans spioneri staten helt klart miljarder och åter miljarder, när försvarsanläggningar fick läggas ned, omplaneras, flyttas, återuppbyggas, återbefästas, övervakas av personal etc. Det går inte att korrekt uppskatta den direkta kostnaden, helt enkelt för att det inte går att få en översikt över hur stor skadan var. Vad vi vet är att det här är pengar som givetvis tagits ur statsbudgeten för att åtgärda. Pengar som du och jag fått betala i årtionden i skatt efter att spionaget avslöjats. Men inte heller polisväsendet stod utan direkta kostnader. T.ex. avslöjade Bergling registreringsnumren på samtliga SÄPOs spaningsbilar, vilket gjorde att de var tvungna att tas ur bruk.

Skadorna blir snabbt oöverblickbara.

De fakta han lämnade ut skadade Sverige, och kommer att fortsätta skada Sverige i säkert åtminstone ett decennium efter hans död. Ingen vet exakt vad - eller hur mycket - han lämnat ut till Sveriges fiender. Vi kommer aldrig att få reda på hur stor skadan egentligen var. Det är en av gåtorna som Bergling tar med sig i graven.  Själva kan vi bara ana och göra kvalificerade gissningar - t.ex. utifrån de säkerhetspolitiska händelser som formar oss idag - som ubåten i höstas. Bevisligen visste den att det inte längre fanns kvar varesig de minlinjer eller övriga försvar som Bergling avslöjade.

En annan gåta Bergling tar med sig i graven är "hur kunde det här hända" - framförallt VAR det kunde hända - på SÄPOs avdelning för kontraspionage - "ryssroteln". Någon måste ju ha vetat - eller i alla fall höjt på ögonbrynen åt en hög tjänsteman som gång efter annan avslöjades med diverse "kvinnoaffärer". Som närde ett riskbeteende. Just det här har det ju länge cirkulerat rykten om - att det funnits någon på SÄPO som faktiskt visste. Och lät honom hållas. Att det fanns en "skyddsängel" på SÄPO i form av en annan - ännu inte avslöjad - storspion.

 Bland annat har det här nämnts av Bergling själv - men hur det är med den saken - det känns som en gåta han får med sig i graven.

Frågor till Wallström: Problem när Utrikespolitik och säkerhetspolitik korsar varandras linjer

Wallström i tidningen - på bilden DNs intervju.

Den senaste veckan har det varit mycket Margot Wallström i pressen. Det ena utspelet efter det andra. En del - för oss vanliga skatteslavar medborgare möjligen "bättre än vi förstår" och jag står - trots klarläggande uttalanden och intervjuer - med fler frågor till utrikesministern än innan.

Låt mig ge några exempel:

Svenska nya operationer utomlands:
Förra helgen - på Folk och försvars rikskonferens - berättar Margot Wallström att hon vill att Svensk trupp skall skickas till Irak för att hjälpa till att hindra IS framfart. Ett i och för sig lovvärt initiativ och jag tror att många med mig känner "äntligen!" Här finns en insats där Sverige och svensk militär verkligen kan göra skillnad för en lokalbefolkning som lider. Gott så.

Jag håller med om att det här är en bra idé. Men - och ni visste att det skulle komma ett "men" när det gäller ett sådant här uttalande på min blogg: Det saknas adekvat lagstiftning för att kunna göra en sådan här insats. Låt mig förklara. I Sverige får inte militär användas mot civilbefolkningen. Allt sedan Ådalskravallerna har vi haft ett förbud för militären att sättas in i "polisiärt" arbete eller ens för "kravallkontroll". Förbudet är generellt, finns i grundlagen och gäller i fredstid. Det ger vid handen att Sverige inte kan "skicka militären" på civilbefolkningen. Och det är givetvis enligt alla sakers rimliga ordning.

Vi har emellertid samtidigt ett problem (och som jag skrivit om i ett antal andra inlägg på den här bloggen): Svenskar åker till Irak och Syrien för att slåss för IS. Dessa människor kan heller inte lagligt stoppas från att resa, som lagstiftningen ser ut nu. Det är dessutom inte ens troligt att de ställs inför rätta när de kommer hem. Samtal med SÄPO är frivilliga och till och med Wallströms partikamrater tycker att man ska försöka koncentrera sig på att ta emot, återanpassa och hjälpa återvändande terrorister i Sverige, med att t.ex. hjälpa till med jobb. (Här undrar vän av ordning om det inte vore bra att också erbjuda motsvarande hjälp till svenska soldater - som de Wallström vill ska åka till Irak - som gjort tjänst utomlands? Bara en tanke.)

Samtidigt - draget till sin spets: Det finns idag en mängd (möjligen hundratals) svenskar inom IS. Om svensk militär sätts in mot IS finns givetvis en (markant och ökande) risk att dessa svenska soldater förr eller senare nödgas döda svenska medborgare. Som inte är "legitima mål" (De tillhör inte en främmande krigsmakt som anfaller Sverige, och de är inte stämplade som "terrorister") eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.

Nåväl - tillbaka till Wallströms vecka:

Wallström och drönarna:
Wallström har i en annan tidning den här veckan bl.a. sagt:

"Från Sverige var det också förhållandevis tyst om USA:s användning av drönare mot misstänkta terrorister, en användning som ökat kraftigt under president Barack Obama och enligt människorättsorganisationer kan ha skördat många civila liv.
- Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt, säger Wallström däremot. Hon lovar engagemang inom FN för att få till stånd internationella överenskommelser om hur drönare ska få användas."

Och just det här uttalandet tyder tyvärr på okunnighet från utrikesministern om hur militära operationer går till. Men låt oss börja från början: "...enligt mäniskorättsorganisationer kan ha skördat många liv" säger i princip ingenting? Frågan är väl om fler, eller färre människor har dödats av drönarattacker och vad det i så fall har berott på? Jag tror personligen att drönarattacker är betydligt mer "humana" vad det gäller riskerna för "oskyldig allmänhet" än t.ex. bombningar med flygplan, artilleribeskjutningar, kryssningsrobotar eller andra alternativ som skulle kunna vara aktuella då drönare sätts in? En drönare kan bekämpa ett mycket mindre mål, och med betydligt större precision än något av de andra nämnda vapensystemen?

Dessutom är det nog mer sällan som "man gör dödandet till något mekaniskt" med drönare? Drönaren tar inga egna beslut. Det sitter både piloter och analysstaber och annat folk som faktiskt, med drönarens olika sensorer och analysunderlag både tar beslutet, trycker på knappen och sedan får leva med att de dödat en annan människa. Detta - skulle jag vilja påstå - i BETYDLIGT högre grad än i stridsflyg (då du inte ser målet du bekämpar), inom artilleriförband (av samma orsak) från en robotplats etc.

Nu är i och för sig SAMTLIGA de här antaganden väldigt hypotetiska. Svenska försvaret har inga drönare som kan bära vapen. De vi har används vid underrättelse/spaningsarbete. I somras bl.a. vid skogsbranden i västmanland.

Wallström och erkännandet av nya stater:
Men några av de viktigaste frågorna från den här veckan kommer faktiskt av att läsa den här intervjun i DN.I den pratar Wallström om vad hon åstadkommit under sina första 100 dagar som utrikesminister. En hel del av texten läggs på att hon inte får komma in i Israel (efter att regeringen erkänt Palestina) och hur det diplomatiska tonläget därför eskalerat. Och om det kan man säkert tycka mycket. Jag kommer säkert återkomma i frågan (med t.ex. förslag på andra länder Wallström kan erkänna, som Karmanjaka eller Narnia.) men jag upprörs lite av en "lista" på punkter som publiceras av DN:

För på den står punkter som "feministisk utrikespolitik" (Vad är det - Wallström?), "Lägga om Cuba-politiken" och "Lägga om rysslandspolitiken". En lätt oroad medborgare undrar vad det betyder?

Jag antar att det gäller att inte föra Carl Bildts öppet kritiska rysslandspolitik? Men vad ska man lägga om den till? Eftersom det inte berörs alls i artikeln, eller några av de andra uttalanden som kommit den här veckan (som t.ex. om NATO) får man kanske försöka lägga ihop ett och ett själv. Tyvärr blir den analysen skrämmande - betyder det här att vi står inför ett erkännande av Donetsk som fri republik, eller ett Novorossija i östra Ukraina?

Vad vill du - Wallström? Med utrikespolitiken? Med det yttersta politiska verktyget - försvarsmakten? Snälla - ge besked. Gärna i någon av de intervjuer du gör nästa vecka.

Naivt Schyman!

Jag har twitter. Jag följer ett par hundra människor och igår "retweetades" följande tweet in i mitt "flöde" flera gånger av olika människor:
"Militär och vapen ger inte skydd. Läs mer på feministisktinitiativ.se/politik om vårsyn på säkerhet".

Ja - det står faktiskt "vårsyn". Oavsett om man nu menar "vår syn" eller faktiskt "vårsyn" (som i så fall skulle skilja sig från höstsyn?) känns den här synen på säkerhet lite... naivt? Kanske framförallt om det faktiskt avses "vårsyn" med tanke på hur hösten gestaltat sig - med besöket i Stockholms skärgård, de ilandflutna nödljusgranaterna på Gotland, de idoga luftkränkningarna och att ryskt militärflyg envisas med att flyga med avstängda transpondrar och riskera civil luftfart.

Nåväl. Jag tror att twitter (där varje meddelande är max 140 tecken) kanske gör en viss "snuttifiering" vad det gäller politiska budskap, så jag följde faktiskt länken som det uppmanades till i tweeten. Där står det om säkerhetspolitik bl.a. följande:

"Mäns våld mot kvinnor är en global pandemi och Sveriges verkliga säkerhetsproblem."

Utan att gå i polemik mot det här påståendet (som jag egentligen tycker är grovt generaliserande och dessutom statistiskt felaktigt - det största säkerhetsproblemet torde vara mäns våld mot andra män - då det är betydligt mer utbrett.) kan man då gå tillbaka till tweeten ovan och konstatera att det - också - är rätt verklighetsfrånvänt: Samma dag som det här skrivs utsätts nämligen en kvinna (som alltså är prioriterad att skydda enligt Fi) för en ruskig attack av en man (som p.g.a. inte bara sin gärning utan också sitt kön alltså är en "säkerhetsrisk" enligt Fi - faktiskt "Sveriges verkliga säkerhetsproblem" enligt deras partiprogram) i Gällstad.

Mannen angriper alltså kvinnan med kniv. Han utdelar ett antal hugg mot överkropp och huvud och polis som kommer till platsen försöker först att "tala mannen tillrätta" utan att använda vapen. Då mannen inte avbryter huggandet mot kvinnan eskalerar våldet successivt, så polis nödgas använda batonger och tårgas, innan man slutligen, för att skydda kvinnans (som då mottagit en mängd hugg mot hela överkroppen och huvudet) liv, tar till det grövsta "vapen" eller "skydd" man har - man skjuter verkanseld med pistol. Skottet tar i magen på mannen.

– När vi kom till adressen såg patrullen genom fönstret att mannen attackerade kvinnan med kniv, säger Joakim Hansson biträdande vakthavande befäl vid polisen i Västra Götaland, på tisdagskvällen.
Mannen högg kvinnan flera gånger, bland annat i huvudet och i ryggen.
Patrullen gick då in och försökte avleda mannens handling, bland annat med hjälp av batong.
– Men i och med att detta inte hjälpte övertog polisen kvinnans nödvärnsrätt och sköt verkanseld mot mannen. Mannen träffades i bukområdet av skottet, säger Joakim Hansson."

Tror Gudrun Schyman - på allvar - fortfarande att "Vapen ger inte skydd"? I så fall känns hennes världsbild rätt skrämmande verklighetsfrånvänd, liksom den hos de som ivrigt retweetar den här sortens uttalanden. Feministiskt initiativs säkerhetspolitik är helt enkelt inte trovärdig, varesig som feministisk, som ett initiativ till säkerhet, eller som politik. Det är bara ett cyniskt populistiskt uttalande för att ta bort fokus från riktiga säkerhetsproblem.

Igår skrev en annan twittrare, som kallar sig "feminist" att "Jamen - vi har haft 200 år av fred - det är klart att vi inte behöver försvaret!"

Jag tycker det här argumentet haltar betydligt. Vi har - mycket riktigt 200 år av obruten fred - och den ska vi vara tacksamma för. Det enskilt största orsaken till att vi har det i vår historia beror på att det funnits ett försvar. Någon som försvarat freden. Någon som osjälviskt tagit ansvar för demokratin och att skydda landet. Vill vi ha 201 år av fred gör vi bättre i att inte ifrågasätta deras existens eller raljera om vad som "inte ger skydd".

Annars dör folk.

Som det står i artikeln ovan:

"Polisen försökte avleda handlingen utan att lyckas och öppnade därefter eld mot mannen. Mannen avled av sina skador och kvinnan opererades för sina skador under tisdagskvällen.
– Det är ju otur att han avlider men å andra sidan räddade de livet på en kvinna, säger Daniel Persson, inre befäl i Borås."

Eller - om vi ska se det här ur ett militärt säkerhetspolitiskt perspektiv - det där om soldater osv. För att citera George Orwell:

"People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf"

Det - Gudrun Schyman - är den enda rimliga hållningen hos någon som företräder ett politiskt parti i ett land som haft 200 år av obruten fred.