Wallström manar till stöd för insats - men sen då?

Bild av Henrik Montgomery/TT

Läser idag Margot Wallströms debattartikel i Metro, (En nästan ordagrannt likadan artikel skrevs igår av Shorsh Kadir Rahem - Kurdistans regionala regering och Kenneth G forslund - utrikesutskottet igår - i SvD) där hon manar till enighet och stöd för den militära insats i norra Irak som föreslagits i April i år av regeringen - att fattas beslut om i riksdagen.

Gott så. Hon beskriver i debattartikeln klart vad som lett fram till förslaget, hur det utformats på en god folkrättslig grund och vilka mandat och uppdrag från FN och den Irakiska regeringen som legat till grund för förslaget, som ter sig vara väl genomarbetat.

Och så ber hon om stöd. Dels av riksdagen, förstås, men också - får man förmoda - av Metros övriga läsare - människor som dig och mig:

"Det planerade svenska styrkebidragets främsta uppgifter kommer att vara utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna, den kurdiska peshmergan, i de norra delarna av landet. Det kan handla om stabstjänst, sjukvård, försvarsstrid, detektering av sprängladdningar liksom humanitär rätt och genderfrågor. Det svenska styrkebidraget ska stå under svensk nationell ledning och kontroll under insatsen.
Det är viktigt, och en fin svensk tradition, att vi har bred politisk enighet kring den här typen av frågor. Jag hoppas att vi kan ha det också kring denna insats. De svenska kvinnor och män som sänds ut i världen ska känna att de har vårt fulla, odelade stöd."

Och jag håller med - det är rimligt att de som sänds iväg på uppdrag av regering och riksdag i rikets tjänst på internationella insatser SKA känna ett "fullt, odelat stöd".

Sorgligt nog är det inte så.

Ofta får den enskilde soldaten klä skott för missionen själv. Han - eller hon - hånas eller bespottas av media och allmänhet för sina gärningar under och efter missionen. Vi minns säkert alla Jan Guillous krönikor både om missionerna i Kosovo och Afghanistan där han förlöjligade soldater som "ville leka krig" och "skjuta araber". I den allmänna debatten har också våra utlandsveteraner ofta framställts som "lite vrickade" - dels för att de åkt, men inte heller sällan när de kommit hem. Man har i de olyckliga fall där en utlandsveteran gjort sig skyldig till ett brott basunerat ut i media att gärningsmannen varit just utlandsveteran och inte sällan insinuerat att brottsligheten skulle ha med själva utlandstjänsten att göra.

I princip alla utlandsveteraner från Kongomissionerna, Sinaimissionerna och Cypernmissionerna har kallats "barnamördare" och blivit bespottade när de kommit hem. Alltså bokstavligen spottade på, om de visat sig i uniform. De som tjänstgjort i Tchad och Liberia misstänkliggjordes i pressen. De från Bosnien och Kosovo förlöjligades. De som var skickades till Afghanistan upplevde att stödet hemifrån var i princip obefintligt.

I fredags firade vi i Sverige "veterandagen" - en dag som från början varit en FN-högtidsdag (såsom "UN peacekeeper's day). I Sverige har datumet 29 maj haft statsceremoniell status sedan 2011. En dag för att just visa stöd och tacksamhet till de veteraner som gjort utlandstjänst. 

Margot Wallström var inte där.

Det var i och för sig ingen annan i regeringen heller - utom försvarsministern som tagit sig tid i någon timma för att närvara vid den medaljeringsceremoni där bl.a. de veteraner som ådragit sig skador under sin uppoffring för utrikes- och säkerhetspolitiken hedrades med en medalj för sin uppoffring.

I princip inga riksdagsledamöter var där heller. Den enda rikskända politiker som tog sig tid till att faktiskt prata med veteranerna själva var oppositionspartiledaren Anna Kinberg-Batra (M), som tog sig några minuter att hälsa och tacka för insatsen då veteranerna passerade gamla stan.

Från Veterandagen 2015 eget foto

Notera - jag klappar inte moderaterna på axeln eller klandrar socialdemokraterna för det - det här ska inte ses som en partipolitisk fråga. Vi som verkat i försvarsmakten på olika sätt både inom och utom riket minns fortfarande den förra regeringen och hur styvmoderligt de behandlat de som skickats ut. Försvaret kallades "särintresse" bl.a. och det kommer ta år att reparera just den förtroendeskadan för just Moderaterna.

Vad jag vill peka på är däremot att det alltså inte finns ett "odelat stöd" för frågan om nya missioner, bortom läpparnas bekännelse. Inte ens den som nu efterfrågar "stöd" och "enighet kring den här typen av frågor" i debattartikeln - vår utrikesminister - kunde visa ett stöd för de som hon tagit beslut om att sända ut på mission - efter att de kommit hem.

Visst - Margot - jag visar mitt stöd för missionen. Jag kommer att fortsätta att engagera mig för hemkommande "bröder" och "systrar" och se till att aldrig glömma de som inte kom hem igen. Vad gör du? Kommer du att visa dig nästa år, då de hemvända ska tackas för sin tjänst och hedras? Kommer du på veterandagen? Det är lättare att visa enighet och stöd för din idé om du kan visa stöd för dem som faktiskt beordrats att implementera den!

Uppföljning - "Löfven-geografi-gate"

Ibland känns det skönt att inte vara ensam. Att man liksom inte är tokig när man - som först - tycker sig vara ensam om att se och ställa frågor om ett problem som det sen visar sig att faktiskt fler tänkt på. Det blir liksom ett kvitto på att man tänker rätt. Eller i alla fall att man inte är ensam i sin enfald.

Jag läste ju som bekant den där intervjun i Sydsvenskan i helgen och reagerade i mitt förra inlägg på bl.a. regeringen Löfvens geografikunskaper (Något som jag kanske borde gjort då Margot Wallström redan i januari frågade sig:

"- Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?"

men som jag helt enkelt glömde, när Expressen skrev om det. Tydligen är det inte bara Löfven själv som har problem med geografikunskaperna, utan även utrikesministern - vilket möjligen skulle kunna tänkas vara lite anmärkningsvärt - om någon skulle kunna kartan vettigt i regeringen vore det väl hon?)

Nåväl.

Wallström och Löfven - lika dåliga på geografi.

I DI publiceras idag en debattartikel i ämnet - signerad Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark som ställer samma frågor som jag gjorde. Och det är inte utan att jag gläds. Jag ser dessutom att flera andra skrivit liknande texter i ämnet och eftersom jag inser att de flesta av de här skribenterna antingen A) är smartare än jag och redan dragit den här slutsatsen utan att läsa det på den här bloggen eller B) har läst min blogg men kan uttrycka sig bättre än jag i samma frågor kommer här ett axplock på övriga reaktioner kring frågeställningen:

Den alltid lika lysande Annika Nordgren Chrisensen skrev på sin blogg.
Patrik Oksanen skrev en ledare med samma argument
Fredrik Johansson har gästbloggat "i högermarginalen" på SvD.
Och Lars Wilderäng skrev på sin blogg ett initierat inlägg på sin blogg.

En hel del moderater har reagerat tämligen kraftfullt (vilket är uppfriskande - att jag tydligen - trots allt kan vara sams med en och annan moderat fortfarande!):

Tidigare försvarsministern Tolgfors skrev på sin blogg.
Fredrik Antonsson - begåvad (gammal-) moderat bloggare skrev ett fantasifullt inlägg i ämnet.

Man har till och med tagit upp frågan i riksdagen:
Bl.a. fd försvarsministern Karin Enström - som lämnat in en interpellation och Sofia Arkelsten som lämnat in en skriftlig fråga.http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Fragor-for-skriftliga-svar/Militarallianser_H211491/

Jag tycker själv att det hela börjar kännas som ett skandaluttalande från statsministern och ser ett "säkerhetspolitiskt kurr" börja gestalta sig i riksdagen. Jag myser. För jag vet - jag är inte ensam. Vi är fler som tänker så här - och bevisligen ur många politiska läger. Vi väntar nu på svar från statsministern om de ställda frågorna. Under tiden poppar jag popcorn.

Äntligen börjar det pratas klarspråk om Ryssland!

Jag har tidigare på den här bloggen pratat om hur Ryssland äger narrativet om situationen i Ukraina och hur det bl.a. påverkat vårt språkbruk i media. 

Det hela har nästan blivit ett tabu, eller ett "elefanten i rummet"-syndrom, där alla egentligen vet att det både är Ryssland som ligger bakom de olika "separatiströrelserna" och att det finns ryska förband (som alltså - i det fallet opererar på Putin-regimens order) i Ukraina.

I press och media har det handlat om "proryska separatister" alternativt "oroade medborgare", trots att både OSCE och flera (Ukrainska och oberoende) media rapporterat om ovedersägliga bevis för att det - från dag ett, då "små gröna män" började upptäckas på krimhalvön - har handlat om framförallt ryska specialförband uppträdande i omärkta uniformer.

Nu börjar det emellertid lossna. Härom dagen skrev EUObserver om det här (appropå sanktioner) och började slutligen öppet prata om att det är "Ryska förband" (alltså - den statliga krigsmakten, Ryska federationens styrkor) som opererar i Ukraina.

I Sverige har vår utrikesminister "uttalat" sig - eller i alla fall tweetat om det, och genom detta faktiskt visat på betydligt mer ryggrad än vad jag förväntat av henne, efter den senaste veckans underliga turer på UD. Det är bara att ta av hatten och bocka och buga i respekt för det här uttalandet:

Russian-backed separatists&Russian forces commit flagrant violation of ceasefire in #Debaltseve confirmed by @OSCE. Aggression unacceptable.
— Margot Wallström (@margotwallstrom) February 18, 2015

Det är väl - vad jag förstår av dagens digitala era - så nära ett "officiellt uttalande" (kontot är för övrigt verifierat som ett "officiellt konto" för utrikesministern, och hon använder det för att föra fram sin politik i tjänsteställning, snarare än något slags personligt "tyckarkonto" och kan alltså ses som UDs hållning) man kan komma från en svensk minister på digital väg.

Jag har sparat en screenshot på den här tweeten, för övrigt, ifall den av någon anledning (till exempel genom påtryckningar) tvingas raderas från utrikesministerns twitterkonto. 

Nåväl. Jag är glad över att man äntligen börjar kalla saker vid deras riktiga namn i den här diskussionen. Möjligen kan vi nu också få lite bättre klarhet i vad som är våra "väl avvägda och propotionella" respons i ärendet? (Fler sanktioner? Militärt stöd till Ukraina?) Oavsett vilket är det skönt och befriande att vi börjar prata klarspråk.

Allt jag kan säga nu är: "äntligen!"

Är detta feministisk utrikespolitik, Wallström - att vika ner sig?

Margot Wallström - Bild från expressen

I Expressen kan vi idag läsa om hur UD gett efter för Rysslands krav att svenska flygplan - i en försvarsövning med Finland, USA och Lettland, inte får landa i Lettland. Och jag blir uppriktigt upprörd och ledsen.


I DN uttrycker förra försvarsminister Enström sin oro över PMet från UD:

– Har utrikesministern låtit Ryssland påverka hur den svenska försvarsmakten ska öva så är det helt oacceptabelt. Hon måste svara så fort som möjligt: Har vi tagit hänsyn till de ryska reaktionerna?, säger Karin Enström.

PM:et från UD

 ...

– Det vore också väldigt allvarligt om vi ska sitta och ta hänsyn till vad Ryssland tycker om hur Försvarsmakten ska öva. Min oro är om vi har varit undergivna eller fallit till föga för ryska påtryckningar i det här fallet, säger Karin Enström.

Och jag håller (faktiskt - trots att det är just Enfald Enström som uttrycker sig) med. Av flera anledningar:

1) Och det här tycker jag är det viktigaste: Frågan är inte och har inte varit förankrad hos regeringen. Det tyder på "ministerstryre". Wallström och hennes departement har helt enkelt vare sig förankrat det här i berörda utskott (utrikesutskottet eller försvarsutskottet), i andra berörda departement (försvarsdepartementet) eller med berörd myndighet (försvarsmakten). Hon har (igen) agerat på eget bevåg och utan regeringens medgivande eller uttryckta vilja.

2) Övningen har varit planerad sedan länge. Vi har haft gemensamma övningar med både Finland, Estland och USA i åratal. Det här är en - i en lång rad - av en mängd sådana här övningar. Både Finland, USA och Lettland är (förutom Sverige) fria länder som egentligen inte behöver - eller ens bör - ta hänsyn till Rysk utrikes- eller försvarspolitik. Och - för att prata klarspråk - Ryssland borde helt enkelt skita i den här övningen - den rör helt enkelt inte rysk krigsmakt.

3) Det visar på en undfallenhet mot Ryssland som signalerar att "vi ger oss för Era önskemål" inte bara nu, utan också i en framtid. Om vi darrar på machetten redan nu, hur skulle vi någonsin kunna räkna med att inte nästa krav från ryssarna skulle kunna vara "vi vill inte se att ni övar i eller över Östersjön", eller ens "vi vill inte se att ni övar. Alls.". Att då inte skicka ett diplomatiskt långfinger med orden "skit i det du, så lever du längre!" till Ryssland är VÄLDIGT olyckligt. Och farligt. Det är - så som Allan Widman (fp) uttrycker saken "ett sluttande plan":

– Ja, det beror ju på hur regeringen naturligtvis väljer att agera. Men det är min bedömning att Sveriges rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska val – bilden av den rätten – behöver rehabiliteras efter det här. Detta är ett exempel på ett agerande om inte gynnar Sveriges ställning som fri och självständig nation.

Och han är inte ensam om den bedömningen. I en artikel i Expressen har även andra politiker uttalat sig. Jan Björklund:

– Det är beklämmande att ryssarna vill hunsa Sverige och att den svenska regeringen låter sig hunsas, säger han.
– Ryssarnas agerande är inte märkligt. Det märkliga är den svenska regeringens agerande, att man anpassar övningen efter ryssarnas krav, säger Folkpartiledaren Jan Björklund.
Med anledning av Expressens avslöjande på måndagen lämnade Folkpartiet redan på måndagsmorgonen in en interpellation till riksdagen.
– Men Margot Wallström måste redan i dag gå ut och förklara detta, fortsätter Björklund.
– Det är väldigt dålig tajming att nu backa för ryska krav. Västvärlden måste nu stå upp mot Ryssland.
Jan Björklund fortsätter:
– Sverige, Finland och Estland är självständiga nationer. Vi bestämmer själva hur vi övar och lägger upp våra försvarsmakter. Det är inget som ryssarna ska bestämma. Detta är väldigt olyckligt om det är korrekt.

Och visst är det så. Sverige har all rätt att öva i vilket land som helst som är inbjudna till! Detta gäller även länder i Rysslands intressesfär - som t ex Estland. Ryssland bestämmer inte över vare sig svensk utrikespolitik eller svensk försvarspolitik!

Och Margot Wallström bestämmer då RAKT inte över svensk försvarspolitik - hon är inte ens ansvarig minister för försvarsfrågor.

Det finns egentligen bara en sak att göra som jag ser det - huvuden på UD borde i det här läget rulla. Wallström har förbrukat sitt förtroende. Annika Söder - som är den som skrivit promemorian, borde också ligga i "farans riktning" för att "sitta löst".

Men framförallt - Wallström - på en provokation från fienden: Att vika ned sig är inte ett alternativ. Inte om du vill att din "feministiska utrikespolitik" som framstå som något annat än undfallande mot andra länder. Dessutom - det finns egentligen bara ETT godtagbart svar i de här frågorna. Alltid.

"Varje meddelande om att motståndet ska uppges är falskt!"

Jag avslutar mitt (idag mycket arga) inlägg med ett citat från ÖB:

"Jag tror inte att någon i Sverige, varken regering, riksdag eller för den delen Försvarsmakten, kommer att acceptera att någon annan ska styra på vilket sätt vi vill öva",

Om varför jag blir så arg på regeringen när man erkänner nya stater.

Jag har dragit på det här inlägget en tid. Faktiskt sedan den 30 oktober förra året, då regeringen helt sonika, utan t.ex. majoritet i riksdagen - erkände Palestina som stat. Men jag känner nu - med vad som händer i Ukraina och vad som håller på att hända i andra av Rysslands grannländer som bakgrund - att det är dags att jag tar bladet från munnen.

Vi står nämligen inför en säkerhetspolitisk katastrof. Något som vi inte sett några som helst jämställbara tecken på sedan andra världskriget. Ryssland är väldigt aggressivt i sin kommunikation och säkerhetspolitik med sina grannländer och vi ser inga tecken på att det skulle avta - snarare tvärt om - eskalerar det.

Man (Ryssland alltså) äger dessutom i princip själva det säkerhetspolitiska narrativet - alltså hur situationen upplevs och beskrivs offentligt - av vad som händer. Vi tar Ukraina som ett sentida (och varnande) exempel:

"Liten Grön Man - här faktiskt med rätt uniformspersedlar,
som basker och VDVs randiga tröja, under uniformen.

Ryssland har oprovocerat annekterat krimhalvön och sedan invaderat Ukraina. I press och TV-media har det hela å andra sidan beskrivits som att först "Engagerade medborgare" upprättat "självförsvarsstyrkor" (ni minns säkert alla "små gröna män" förra våren?) för att ta viktiga områden på Krimhalvön. Dessa "självförsvarsstyrkor" uppträdde samtliga uniformerade och var i själva verket väldigt sällan ens "engagerade medborgare" utan klart oftare olika Ryska specialförband som uppträdde i uniform, men maskerade och utan olika ryska militära insignia. Det fördes på tal att "engagerade medborgare" väldigt sällan får tag i den sorts utrustning som de "små gröna männen" använde - men från Kreml-håll hölls fast vid att "engagerade medborgare" köpt utrustningen på olika överskottslager. - En teori som sedan, med benägen hjälp från t.ex. svensk press, som inte satt sig in i verkligheten - vidarebefordrats om och om och om igen, såsom om den vore sann.

Invasionen har fortsatt. Vapen och manskap har skickats till Ukraina i sk "hjälpkonvojer" vid ett antal tillfällen (åtminstone 12 som är allmänt kända). Stridsvagnar, stridsfordon, fälthaubitsar diverse raketartillerisystem, minst en avancerad luftvärnsrobot (vi minns alla nedskjutningen av MH17) och en mängd övrig utrustning som inte "engagerade medborgare" KAN få tag på på något överskottslager! Ändå fortsätter man att föra myten vidare.

Vidare använder man ofta termen "pro-ryska separatister" eller "Kijev-kritiska" i pressen - något som skulle signalera att det faktiskt vore ett ukrainskt inbördeskrig på gång och inte - som i verkligheten - en rysk invasion. Dessa "pro-ryska separatister" ska ha utropat både "Novorossia" (om Krim) folkrepublikerna "Lughansk" och "Donetsk" - områden som just nu helt domineras av den ryska militära närvaron.

Och det är här jag blir förbannad. För det är naivt att i det här skedet erkänna stater, om man är Sverige. Det är nämligen bara en fråga om tid tills vi tvingas "erkänna folkrepubliken Gotland" (i viss kretsar redan döpt till "Slitegrad").

"Jamen - det där är ju Ukraina, Jesper! Det skulle aldrig kunna hända här!"

Just nu ser vi tecken på att just situationen i Ukraina (där nu stridsområdet ligger närmare mitt hem i Stockholm än t.ex. Kiruna) bara är början. Putin-regimen pratar om "engagerade medborgare" som "fruktar för sin säkerhet och planerar att bilda självförsvarsförband" i våra grannländer. I Lettland har "ryska separatister" utropat folkrepubliken "Lettgallien" och i Litauen har man fått ett "Folkrepubliken Vilnius" - "Stater" som, får man förmoda, är tänkta att ge legitimitet åt något slags ryskt "folkrättsligt ingripande för att skydda ryska medborgare" - ungefär som det låtit i Ukraina?

Det ÄR en eskalering. Och den går oss helt förbi här - i det mycket medvetna informationsoperationsarbetet från rysk sida. Vi SKA helt enkelt rapportera om "ryska separatister" i stället för om invasionsstyrkor, om "oroade/engagerade medborgare" i stället för om ryska inflytelseagenter. Om "rebeller" i stället för den ryska statens egna krigsmakt.

Och i det läget går vår (då tämligen nyvalda) regering ut och erkänner staten Palestina?! Utan att tänka på att den inslagna vägen ger legitimitet åt dessa "republiker" inne i ett av Ryssland ockuperat suveränt land? Hur tänkte man?

Man tar sig för pannan.

Idag läser jag i DN att man i alla fall från NATO-håll nu börjar signalera att man förstår att det är en invasion snarare än att "engagerade medborgare upprättat självförsvarsförband" i Ukraina. Och att man trycker på för att Ryssland skall dra sig ur. Det gör man givetvis för att de "nya" länder i Rysslands skottfält är just NATO-medlemsländer.Sverige - (trots vår solidaritetsförklaring) tiger. (Och Wallström vill inte ens utreda ett Svenskt NATO-medlemsskap - den i princip enda garanten för att vi inte ska få prat om "folkrepubliken Gotland" på halsen - och behöva erkänna den).

Så - I ett säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd tid i en säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd östersjöregion går den nyvalda regeringen ut och erkänner nya stater. Som dessutom är NATOs fiender. Jag överlåter till läsaren att själv döma om det är särdeles vist.

Frågor till Wallström: Problem när Utrikespolitik och säkerhetspolitik korsar varandras linjer

Wallström i tidningen - på bilden DNs intervju.

Den senaste veckan har det varit mycket Margot Wallström i pressen. Det ena utspelet efter det andra. En del - för oss vanliga skatteslavar medborgare möjligen "bättre än vi förstår" och jag står - trots klarläggande uttalanden och intervjuer - med fler frågor till utrikesministern än innan.

Låt mig ge några exempel:

Svenska nya operationer utomlands:
Förra helgen - på Folk och försvars rikskonferens - berättar Margot Wallström att hon vill att Svensk trupp skall skickas till Irak för att hjälpa till att hindra IS framfart. Ett i och för sig lovvärt initiativ och jag tror att många med mig känner "äntligen!" Här finns en insats där Sverige och svensk militär verkligen kan göra skillnad för en lokalbefolkning som lider. Gott så.

Jag håller med om att det här är en bra idé. Men - och ni visste att det skulle komma ett "men" när det gäller ett sådant här uttalande på min blogg: Det saknas adekvat lagstiftning för att kunna göra en sådan här insats. Låt mig förklara. I Sverige får inte militär användas mot civilbefolkningen. Allt sedan Ådalskravallerna har vi haft ett förbud för militären att sättas in i "polisiärt" arbete eller ens för "kravallkontroll". Förbudet är generellt, finns i grundlagen och gäller i fredstid. Det ger vid handen att Sverige inte kan "skicka militären" på civilbefolkningen. Och det är givetvis enligt alla sakers rimliga ordning.

Vi har emellertid samtidigt ett problem (och som jag skrivit om i ett antal andra inlägg på den här bloggen): Svenskar åker till Irak och Syrien för att slåss för IS. Dessa människor kan heller inte lagligt stoppas från att resa, som lagstiftningen ser ut nu. Det är dessutom inte ens troligt att de ställs inför rätta när de kommer hem. Samtal med SÄPO är frivilliga och till och med Wallströms partikamrater tycker att man ska försöka koncentrera sig på att ta emot, återanpassa och hjälpa återvändande terrorister i Sverige, med att t.ex. hjälpa till med jobb. (Här undrar vän av ordning om det inte vore bra att också erbjuda motsvarande hjälp till svenska soldater - som de Wallström vill ska åka till Irak - som gjort tjänst utomlands? Bara en tanke.)

Samtidigt - draget till sin spets: Det finns idag en mängd (möjligen hundratals) svenskar inom IS. Om svensk militär sätts in mot IS finns givetvis en (markant och ökande) risk att dessa svenska soldater förr eller senare nödgas döda svenska medborgare. Som inte är "legitima mål" (De tillhör inte en främmande krigsmakt som anfaller Sverige, och de är inte stämplade som "terrorister") eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.

Nåväl - tillbaka till Wallströms vecka:

Wallström och drönarna:
Wallström har i en annan tidning den här veckan bl.a. sagt:

"Från Sverige var det också förhållandevis tyst om USA:s användning av drönare mot misstänkta terrorister, en användning som ökat kraftigt under president Barack Obama och enligt människorättsorganisationer kan ha skördat många civila liv.
- Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt, säger Wallström däremot. Hon lovar engagemang inom FN för att få till stånd internationella överenskommelser om hur drönare ska få användas."

Och just det här uttalandet tyder tyvärr på okunnighet från utrikesministern om hur militära operationer går till. Men låt oss börja från början: "...enligt mäniskorättsorganisationer kan ha skördat många liv" säger i princip ingenting? Frågan är väl om fler, eller färre människor har dödats av drönarattacker och vad det i så fall har berott på? Jag tror personligen att drönarattacker är betydligt mer "humana" vad det gäller riskerna för "oskyldig allmänhet" än t.ex. bombningar med flygplan, artilleribeskjutningar, kryssningsrobotar eller andra alternativ som skulle kunna vara aktuella då drönare sätts in? En drönare kan bekämpa ett mycket mindre mål, och med betydligt större precision än något av de andra nämnda vapensystemen?

Dessutom är det nog mer sällan som "man gör dödandet till något mekaniskt" med drönare? Drönaren tar inga egna beslut. Det sitter både piloter och analysstaber och annat folk som faktiskt, med drönarens olika sensorer och analysunderlag både tar beslutet, trycker på knappen och sedan får leva med att de dödat en annan människa. Detta - skulle jag vilja påstå - i BETYDLIGT högre grad än i stridsflyg (då du inte ser målet du bekämpar), inom artilleriförband (av samma orsak) från en robotplats etc.

Nu är i och för sig SAMTLIGA de här antaganden väldigt hypotetiska. Svenska försvaret har inga drönare som kan bära vapen. De vi har används vid underrättelse/spaningsarbete. I somras bl.a. vid skogsbranden i västmanland.

Wallström och erkännandet av nya stater:
Men några av de viktigaste frågorna från den här veckan kommer faktiskt av att läsa den här intervjun i DN.I den pratar Wallström om vad hon åstadkommit under sina första 100 dagar som utrikesminister. En hel del av texten läggs på att hon inte får komma in i Israel (efter att regeringen erkänt Palestina) och hur det diplomatiska tonläget därför eskalerat. Och om det kan man säkert tycka mycket. Jag kommer säkert återkomma i frågan (med t.ex. förslag på andra länder Wallström kan erkänna, som Karmanjaka eller Narnia.) men jag upprörs lite av en "lista" på punkter som publiceras av DN:

För på den står punkter som "feministisk utrikespolitik" (Vad är det - Wallström?), "Lägga om Cuba-politiken" och "Lägga om rysslandspolitiken". En lätt oroad medborgare undrar vad det betyder?

Jag antar att det gäller att inte föra Carl Bildts öppet kritiska rysslandspolitik? Men vad ska man lägga om den till? Eftersom det inte berörs alls i artikeln, eller några av de andra uttalanden som kommit den här veckan (som t.ex. om NATO) får man kanske försöka lägga ihop ett och ett själv. Tyvärr blir den analysen skrämmande - betyder det här att vi står inför ett erkännande av Donetsk som fri republik, eller ett Novorossija i östra Ukraina?

Vad vill du - Wallström? Med utrikespolitiken? Med det yttersta politiska verktyget - försvarsmakten? Snälla - ge besked. Gärna i någon av de intervjuer du gör nästa vecka.