Intressant bloggstatistik - God Jul, kära grannar!

Skrev ju igår om försvarsbloggare som inte nödvändigtvis är försvarsbloggare och noterade med en gång att både besöken till bloggen ökade (ganska drastiskt) och att Google (jag bloggar ju genom deras tjänst - blogger) inte bara registrerar besök - utan också varifrån de kommer.  Fram till igår har merparten av mina besök kommit från Sverige (nu är ju det inte så konstigt eftersom jag skriver på svenska), med något enstaka undantag från framförallt USA, som ju också har en och annan svenskspråkig (och ja - en hel del svenskar, som trots att de är där och reser, pluggare eller arbetar, faktiskt läser min blogg!)

Men så igår hände något speciellt. För i "besökarkartan" lyste plötsligt ett nytt land upp som genererandes besök:

Ett nytt land på läsarkartan: Lite till öster om Sverige!

Intressant! Jag tar det som om att mitt skrivande här blir allt mer intressant, inte bara för svenskar utan också för andra läsare.

Så - till alla nytillkomna läsare: På Ert eget modersmål:

С Рождеством

En ulv i fårakläder - och varför svenska försvarsbloggare ibland är varken svenska eller försvarsbloggare.

Läser - föga överraskande en mängd försvarsbloggar. Om det är jag bevisligen inte ensam (du läser ju bevisligen min blogg om försvaret, just nu?) och jag finner det ofta lärorikt och intressant.  Många av Svenska dagstidningar har nu också anställt en hel del av mina favoritbloggare i ämnet, som expertkommentatorer/krönikörer - något som givetvis hänt för att försvarsfrågan debatterats mer aktivt i år än under många tidigare, bl.a. p.g.a valen och den försvarspolitik de olika partierna ville beskriva.

Men det finns ett par skäl att läsa "försvarsbloggare" med en nypa salt. Det simmar i den svenska bloggosfärens försvarsvatten en och annan riktigt ful fisk. Och skälet är enkelt - en utländsk krigsmakt som vill påverka den svenska civilbefolkningen kan använda bloggosfären som arena för olika former av "psykologisk krigföring". Att påverka allmänhetens opinion i en riktning mot uppdragsgivarens. Detta kan t.ex. ske genom att man jämför svenska vapensystem med de egna och/eller försöker ge en felaktig bild av hur effektiv (eller oftare - ineffektiv) den svenska försvarsmakten är jämfört med utländska krigsmakter.

Ett annat sätt - som blivit allt vanligare - är att man, eftersom man märkt att "Sverige är på tårna" efter utvecklingen i och över Östersjön - helt enkelt försöker påverka enskilda soldater och sjömän att "lägga ned vapnen". Att påverka medelst argument som "det är ingen idé att göra motstånd - ni har ändå redan förlorat!"

Ett exempel kommer från den här bloggen, där det i flera inlägg återkommer sådana här formuleringar:

Kärn förmågor som är självklart för att försvara landet. Likt luftvärn på Visby korvetterna eller nytt luftvärn, bomber ody.,......... Materiel för att upprätthålla grundläggande kärnförmågor i väpnad strid.
Min uppmaning att desertera alternativt gömma sig när inte ens försvaretsledning kan kräva rätt utrustning och budgetmedel. Likväl den framtida försvars strategin är ett frågetecken.

(min kursivering).

Nu är ju det här inte bara olustigt, utan faktiskt - i realiteten - uttryckligen olagligt.

Från brottsbalken 16 kap. Om 'brott mot allmän ordning'

"5 § Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten.I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. Lag (1986:645)."

"I annat meddelande" i lagtexten är t.ex. att skriva på en blogg. Och om man skriver att svenska "krigsmän" (som det står i lagtexten -alltså soldater och/eller sjömän) ska "desertera" eller "gömma sig" är alltså kriminellt och bör beivras.  Det är därför det är belagt med fängelsestraff (i högst 4 år, men helt rimligt att normalstraffet borde vara fängelsestraff för den här typen av brott).

Så vad ska man som läsare av försvarsbloggar tänka på när man läser just försvarsbloggar?

Ett par frågor att ställa sig som läsare skulle kunna vara:

1) Vem är skribenten? Framstår han/hon med namn och/eller titel?
2) Stämmer skribentens uppfattning överens med övriga bloggskribenter i ämnet/andra medias uppfattning i ämnet?
3) Vem skulle vinna på att hörsamma bloggskribentens uppmaningar, ifall det förekommer några?
4) Känns inlägget som ett informativt inlägg, eller framför det bara ogrundad kritik i ett visst håll? I det senare fallet - i vilken riktning? Vem "vinner" på den här hållningen?

Jag (själv - och det ska inte ses som någon annans hållning i ärendet alls) tycker att man väldigt sällan skall försöka bemöta skribenten själv t.ex. i kommentarsfält etc. Är detta en människa som agerar i en annan krigsmakts ärende kan du själv bli ett mål för vidare "underrättelseoperationer" eller "påverkan". Minns i stället den gamla devisen från om kriget kommer: "Varje meddelande att motståndet skall upphöra är falskt!"

Som andra åtgärd kan man givetvis som läsare av sådana här meddelanden ta kontakt med polisen och anmäla brottet.

Som en tredje åtgärd tycker jag att man kan göra tydligt - t.ex. på sin egen blogg eller hos andra, om man inte bloggar själv - att man noterat att verksamheten pågår. Det hjälper till att sprida den här informationen till bloggens läsare, t.ex. journalister och andra faktasökande, så att desinformation inte fortsätter att spridas.

Med dessa små tips i minnet - fortsätt gärna läsa försvarsbloggar (och kom gärna tillbaka till min och fortsätt läsa här, om du gillar det). Njut av nya kunskaper. Debattera. Men håll i minnet att en och annan "försvarsbloggare" faktiskt inte är den de utger sig för att vara. Det finns - idag - bevisligen främmande krigsmakts "inflytelseagenter" - även i den svenska bloggosfären.

"Merry Christmas to us all; God bless us, every one!"

Jag lånar mästaren Dickens ord, såhär i juletid. Och  chockas lite - såhär - dan före dopparedan, över julhandeln.

Vi handlar färre mjuka paket, men satsar mer på "hårda" klappar (såsom datorer, surfplattor och andra klappar som ökar risken för hot mot den egna säkerheten i och med de ökande cyberattackerna).

I år gör handelns egna beräkningar gällande att vi kommer att handla julklappar för ungefär 67-68 miljarder.

Omräknat i försvarsanslag i budgeten rör det sig alltså om 1,5 - 1,7 försvarsbudgetar.

Ubåtsjaktförmågan

Ni som läser den här bloggen regelbundet vet att jag redan tidigare ytligt (no pun intended) berört problemet med marinens förmåga till ubåtsjakt - eller kanske snarare oförmåga, eller i alla fall bristande förmåga. Nu handlar det ju egentligen inte alls så mycket om själva förmågan - eller kunnandet - utan snarare om utrustningen. Bl.a. skrev jag om det här när jag pratade om helikoptrar, för ett litet tag sedan...

Idag läser jag  i DN om att läget nu är så dåligt på materialsidan att de få fartyg som nu finns kvar för att bedriva ubåtsjakt hotas att antingen skrotas, eller behöva långvariga reparationer och renoveringar. Detta för pengar som inte finns anslaget i försvarsbudgeten.

Trots den påvisade ubåtskränkiningen för några veckor sedan - vid ubåtsincidenten i Stockholms skärgård -  med samfällda (nåväl - möjligen inte V och MP, då) politikers brösttoner om att "öka försvarsförmågan"  lät göra gällande:

– Vi kommer att genomföra en särskild analys av vår ubåtsjaktsförmåga när det gäller förbättringspotentialer och när det gäller styrkor.

Peter Hultqvist i Aktuellt den 14 november

Det är lätt att bli en smula desillusionerad som medborgare. Det verkar alltså (igen) som utlovade förbättringar i ubåtsjakt får räknas in på "nys-kontot". Själva förmågan för ubåtsjakt ökar alltså inte - utan tvärtom minskas. Detta trots att det känns alarmerande behövt:  Det finns rätt tydliga bevis på att det försigått ett antal undervattensoperationer under hösten och förvintern!

Förutom den påvisade ubåten i Stockholms skärgård upptäcktes förra veckan ett antal ubåtsnödrökljusgranater som flutit iland på Gotland.

Att journalister - inte minst på vänsterkanten - fortsätter att dra upp "minkmyten" och skylla diverse incidenter på mink och säl gör inte situationen roligare. Om en allmänhet inte förstår läget och förstår varför man måste förbättra ubåtsjaktförmågan minskar givetvis incitamenten till förståelse för ökade försvarsanslag. Media har givetvis ett ansvar här.

Analysen av situationen är emellertid - även fortsättningsvis - rätt enkel:

Inga minkar som hittills studerats har någonsin använt ryska nödröklösgranater då de hamnat i nöd. Inga minkar har hittills lyckats simma synkroniserat hållandes en atrapp av ett ubåtstorn över vattenytan. Det ÄR inte - och har aldrig varit - mink vi pratar om.

Efter ubåtsincidenten i stockholms skärgård i höstas kunde inte nationaliteten på ubåten som jagats fastställas. Inte ens nu kan det göras, även om säkert de bilderna som hittills släppts på de gotländska fynden kanske kan ge en vink om nationaliteten på vilka ubåtar som opererar i svenska vatten.

I det läget är det nu dags att faktiskt ta itu i frågan om ubåtsjakt. Inte skära ner förmågan ytterligare!

2 reflektioner från dagens tidningsskörd

En liten koll i dagens tidningar ger vid handen att 1) Ryssland rustar nära finska (och svenska) gränsen och 2) Putin har haft ett tal till nationen, med tillhörande presskonferens.

Givetvis handlar konferensen både om rubeln i fritt fall - men också om kriget i Ukraina.

Varför ser vi invasionen av Ukraina? Det finns egentligen bara en som kan svara på den frågan och det är givetvis Putin själv, men han har använt ett antal "svepskäl" bl.a. att man "värnar ryska intressen och medborgare" - "människor vi delar kultur och språk med" etc. Ett annat skäl är att man "befriar" Ukraina från "våldsamt" eller "fascistiskt" västligt inflytande och uttrycker samtidigt att man är "rädd" för västs (syftandes på EU och NATO) framfart i regionen. Putin säger faktiskt i dagens tal att  Ryssland känner sig hotat. Man hävdat att "Ryssland är omringat av ett framryckande NATO".

Putin och hans vänner har i och för sig flera gånger använt den här retoriken för att förklara Rysslands agerande i Ukraina. Ofta vilt påhejad av olika inflytelseagenter i egen och utländsk press eller vad som på fackspråk  skulle kunna betecknas som "nyttiga idioter". Alla - till och med journalister och socialdemokratiska diplomater - med ens grundläggande kunskaper i geografi förstår att det här är - på modern svenska - "nys".

Sverige är emellertid omgivet av NATO-grannar.

Med Rysk logik borde vi alltså reagera rationellt och annektera Åland? Säkra "svenska intressen" i österbotten - folk som vi delar språk och kultur med? 

Annektera Åland? Gör som jag!

Ni hör ju ungefär hur gott den här argumentationen håller.

Det är nys, Putin.

Däremot ser jag Ryssland i det här fallet som ett föredöme - enligt punkten ett ovan: Det är nog hög tid att även vi rustar?

Sverige är inte en bok av Tom Clancy

Sverige 2014 är nästan som ett synopsis till en bok av Tom Clancy.

Det är veckan före julveckan. Vanliga svenskar går på luciatåg och julspel i barnens skolor, deltar i avslutningskonserter och scoutmärkesutdelningar inför terminsslutet. Julen står för dörren. Handeln har bråda dagar. Alla vill bli klara med julmat, julklappshandel och jobbet före den åstundande ledigheten. Men under ytan händer något helt annat:

Under månader har Sverige utsatts för kränkningar både i luften, per ubåt och möjligen till lands. Man har upplevt cyberattacker och olika psyops för att ändra opinionerna i landet. Politiker blir enskilt utsatta för olika påtryckningar för att påverka landet i en viss riktning. Och allt sker - i princip - samtidigt.

Det känns som att bara Tom Clancy, med sitt intresse för detaljrikedom och djupnördande i varje teknisk aspekt av olika hotvektorer, skulle kunna skriva ihop en sådan historia. Bara Clancys militära superskurkar skulle kunna klara av att slå på alla de här fronterna samtidigt.

Men det är verklighet. I Sverige. Idag.

Den senaste veckan har vi t.ex. upplevt debaclet i luften mellan Sverige och Danmark när ett ryskt spionflygplan flög med avstängd transponder och var nära att orsaka en kollision med civilt trafikflyg. Ryska spioner "läcker" offentligt information om svenskt underrättelsearbete. Telia har varit utsatta för massiva cyberattacker, som av en händelse haft sina epicentrum i Stockholm och på Gotland. Samma dag som ÖB berättar i riksdagen att försvarsförmågan kräver större ekonomiska satsningar slutar telefonin att fungera för flera svenska myndigheter. Ryska inflytelseagenter förklädda till svenska försvarsbloggare uppmanar svenska soldater och sjömän att "desertera".

Men det finns en skillnad mellan Sverige idag och böcker av Clancy. Vårt - medborgarnas likgiltighet och ointresse. För hade det här hänt i en Clancybok som vi läste hade vi blivit vansinnigt upprörda över hur orealistiska personporträtten var, när de ännu inte räknat ut att det som händer är krigsförberedelser. 

Om läget i Sverige vore en Clancyroman?

En svensk soldat är en soldat i svenska försvarsmakten!

Det måste bli ett slut! Det är nog nu! Vi kan inte hålla på och bagatellisera det här längre!

Politiker och proffstyckare - SLUTA jämföra FN-tjänst och Al-shaabab-medlemsskap! Sluta jämföra finlandsfrivilliga med Svenskar som slåss för IS och andra terrororganisationer.

Det helt enkelt måste bli ett stopp. Nu. Både FN-tjänst och frivilligkåren sattes upp som direkta krav från Regeringen! Försvarsmakten (i Finlandsfallet - krigsmakten) uppdrogs att verkställa besluten. Som en statlig myndighet. Det är så svensk militär verksamhet SKALL bedrivas, om den bedrivs utomlands.det är en demokratifråga. Det är enligt det mandat den utförande myndigheten fått av de beslutande organ som tillsatts av folket. Vi måste kunna lita på att de som bemyndigats använda militärt våld faktiskt gör det på uppdrag av en av oss - folket - utvald regering. Och omvänt -  Allt annat deltagande i utländska stridskrafter måste - av staten - räknas som "fientliga" då de inte har varken vår regerings eller folkets mandat.

Det MÅSTE vara DEN ENDA rimliga hållningen i den här frågan. 

Att svenska frivilligt ger sig iväg för att delta i krig - drivna av antingen politisk stollighet eller religiös dito - ÄR ett problem. Att media kallar dessa människor för "svenska soldater" är ännu mer allvarligt. Svensk soldat kallas den som är utbildad av och anställd inom (tidigare - "eller värnpliktig inom...") svenska försvarsmakten. Punkt. Svenska soldater handlar - efter regeringsbeslut - i STATENS intressen. Folk som drivs av annat än statens (Sveriges) uttalade vilja politiskt är således inte "svenska soldater" oavsett vad man tycker om deras bevekelsegrunder. 

De är - eller borde stämplas som - terrorister eller "utländska kombattanter". Som sådana bör de prövas lagligt. De borde vara under ständig bevakning av vår säkerhetspolis så som varande "säkerhetsrisker", just för att de är "fiender" till staten.

Expressen har i dagarna skrivit om diverse svenskar som strider i Ukraina. Även om just de pellejönsarna mer är drivna av (nationalistiskt) politiska motiv snarare än religiöst stolleri är problematiken likartad.

Idag skriver man t.ex. om den rätt ökände kriminelle Mikael Skillt som framställs som "svensk soldat" och det gör mig upprörd. Att man dessutom drar upp hans påstådda, överdrivna (det här har jag skrivit om förut, i samband med valet) svenska militära erfarenheter gör mig oerhört upprörd. Förutom att han visar på en omdömeslöshet som är oöverträffad i svensk modern militärhistoria bidrar han genom att odla myten om sig själv som "svensk soldat" ytterligare till begreppsförvirringen.

Mikael Skillt är den moderna motsvarigheten till svensk frivillig i spanska inbördeskriget - en av de fascister som slogs för Franco. För övrigt något som vår DÅVARANDE regering lagstiftade om för att förhindra, just av skälen jag nämnt ovan. 

Det finns å andra sidan inte bara elände med att den här frågan nu kommit i dagen: en del goda uppslag på hur sådana här frågor ska hanteras har utvecklats. Sverige har - liksom andra länder i samma situation - uppmanats av FN att ta tag i problematiken. Man pratar om att lagstifta för att kraftigt försvåra nyrekrytering från "terrororganisationer" i Sverige.

Problemet blir med Skillt och hans kamrater att den Ukrainska armén knappast kan stämplas som en terrororganisation.

Det enda som skulle hjälpa här är en lagstiftning som gjorde det olagligt att för svenska soldater (aktiva eller tidigare anställda) t.ex. att utan regeringsbeslut strida i någon annan krigsmakt. Det känns dessutom som ett rätt rimligt krav?

Och att pressen slutar kalla de här pellejönsarna för något annat än de är - fiender till staten.

Bilden "Svensk soldat". Vykortsbild. Fotad av Johan Lindqvist

Vice statsministern gör underligt uttalande

Jag har skrivit om det förut - att miljöpartister i regeringen får vissa (ytterst kännbara) konsekvenser för försvarspolitiken.

Helgen har varit aktiv för försvarsmakten. Ryssland har nämligen övat över östersjön igen. Enligt vissa källor med med SU22 - strategiska bombflyplan för insats med kärnvapen.

Samtidigt skrivs det här av vår vice statsminister - angående läget:

Twitterinlägg från vår vice statsminister

Vi har alltså en feministisk och miljöbevarande utrikespolitik med avväpning som främsta prioritet.

Det är i och för sig bra att miljöpartiet är öppna med sin försvarsfientliga politik. Det gör att det gör så mycket lättare att rösta bort dem ur varje tänkbar ny regering efter extravalet i mars.

Off topic: "I nationens intresse" - En MÖP-analys

Satt och tittade på kalkoneposet "I nationens intresse" (Mikael Persbrandt/Carl Hamilton-rullen, ni vet?) igår kväll och satt samtidigt och twittrade i glada vänners lag (som man ju gör) olika - för oss lite VÄL militärnördiga killar härliga små detaljer i filmen, som vi kunde snöa in på.

Vi som deltog kan möjligen alla räknas som MÖP (Militärt Överintresserad Person) och - faktiskt - i många fall hyfsat kvalificerade, eftersom vi samtliga på ett eller annat sätt har eller har haft anknytning till försvarsmakten - samma försvarsmakt som roman/filmhjälten Hamilton tillhör.

En varning här kan vara på sin plats, känner jag. Har du ännu inte sett filmen kanske du inte ska läsa vidare nu. I alla fall inte om du är intresserad av att se filmen. Det kommer spoilers.

Nåväl.

Alla Uniformerade Hamilton - Tack till David Bergman för foto

Vi börjar med den här samligen ståtliga företrädare för försvarsmaktens yttersta försvarslinje för frihet och demokrati. - Kommendörkapten Hamilton himself i alla de skepnader där han på film burit uniform. (Stellan Skarsgård har ju som bekant också gestaltat denna nationalhjälte, men han bar mig veteligen aldrig uniform i någon av de filmer där han deltog). Stiliga killar, inte sant? Men samtidigt en veritabel parad av "gott och blandat" vad det gäller felaktigt bärande av uniform - enligt rådande reglemente (UniR-FM): Vi jämför bilderna med varandra för att redogöra för syndakatalogen:

Till att börja med kan vi kolla in själva uniformerna. Hamilton är enligt böckerna marinofficer i botten, nu tjänstgörande på SSI - Sektionen för Särskild Inhämtning - på högkvarteret - något slags underrättelseavdelning. Men man kan alltså tro att Hamilton bär en marin uniform (modell 48). Det gör i vart fall inte Persbrandt - jämför avståndet mellan knappraderna på övriga uniformer - Persbrandts sitter mycket tätare. Uniformen är således inte en uniform.(Dessutom är den för stor - men just DET talar egentligen för att den FAKTISKT är utlämnad av någon trött förrådsgubbe tillhörande "skogsmatroserna" på amfibiebataljon).

Nåväl - vidare då - tjänstetecken och utmärkelser: Som ni ser byter "Navy Seal"-tecknet - Budweisern - plats från höger till vänster till höger i de olika varianterna ovan - liksom den svenska fallskärmsjägarörnen. Örnen SKA sitta på vänster sida. På vänster ficka, närmare bestämt, närmast hjärtat. På höger sida kan/bör/ska tjänstgöringstecken sitta (så som i fallet Sauk ovan) som visar var uniformsbäraren just nu tjänstgör.Således borde samtliga varianter där Budweiser eller örn på högersidan helt enkelt vara "trams".

(En liten parentes här är att Persbrandt på sin Buttericks-kostym dessutom bär örnen med vinrött kläde - något som indikerar att han skulle vara tjänstgörande på fallskärmsjägarnas insatskompani just för stunden, något som det inte finns något fog för i någon av böckerna).

Vidare - det är väl känt att Hamilton är den ende svenske soldat som någonsin förärats med två "tapperhet i fält/tapperhet till sjöss". Bland samtliga utom hos Persbrandt syns släpspännena för dessa två utmärkelser - även om Haber verkar bära dem "lite lustigt" (med det ena snett ovanför det andra). Dessa BORDE sorteras in "överst och till vänster" enligt kutymen "finast medalj närmast hjärtat". Sauk och Stormare bär således just de utmärkelserna rätt. Perbrandt har EN "tapperhet i fält" (och är den enda av de fyra Hamiltonarna som lyckats med konststycket att bära släpspännet uppochner) och sedan, som andramedalj den lite - i sammanhanget lätt "jönsiga" värnpliktsmedaljen. Även om det är roligt att en modern Hamilton faktiskt visar att han är utbildad i "det gamla invasionsförsvaret" blir det lite konstigt, när han ju borde ha två "tapperhet i fält" innan värnpliktsmedaljen, om man nu väljer att inte bära övriga utmärkelser.

På Persbrandts uniform sitter emellertid ett rätt konstigt utbildningstecken ÖVER randen av släpspännen - (och där bryter man mot reglementet igen - ett utbildningstecken är ok, två är det inte!) nämligen SSGs (Särskilda SkyddsGruppen - ett numer nedlagt specialförband som bildades 1994 och hade tjänst fram till 2010, tror jag, tills de tillsammans med SIG - Särskilda InhämtningsGruppen gick upp i dagens specialförband - SOG - Särskilda OperationsGruppen). Utbildningstecknet är för övrigt "hemligt" och användes väldigt sällan, annat än vid begravningar av kollegor i samma förband.

Kustjägarnas Neptunigaffel

Men vi kan - om vi använder romanernas Hamilton som mall - ifrågasätta varför han bär örnen över huvud taget? Hamilton i böckerna är attackdykare. Och ingenstans nämns det med ett ord att han gått fallskärmsjägarskolans kurs "0231", för vilket örnen är utbildningstecken. Nu KAN han ju ha gjort det ändå, utan att det skulle ha framgått av böckerna - men det känns mer rimligt att han hade något tecken för att visa att han faktiskt genomgått (flottans) attackdykarutbildning (Hamilton utbildas ju i böckerna på den tiden då attackdykare utbildades inom flottan och inte som en del av kustjägarkompaniet på amfibiebataljonen).

Flottans utbildningstecken för dykare

Det torde vara mer "comme il faut" att bära något marint tecken här: Antingen det lite "moderna" kustjägartecknet" - fast på attackdykarmaner - med inböjda spetsar - eller något tecken för dykare - så som det visats inom flottan - med dykarhjälmen? Bara en tanke inför kommande Hamiltonfilmer - som ett litet tips till konstymörer/scriptor.

Nåväl - jag ska sluta tramsa om Hamiltons uniform och det korrekta bärandet. Jag tycker bara att det är rimligt att om vi HAR en som Hamilton - som bevisligen är vår yttersta garant för frihet - att vi BORDE kunna ställa krav på honom som vi ställer på gamla tiders värnpliktiga - att de klarar av att klä sig själva. DET om något - ligger i nationens intresse.

Ps. Tack för alla snälla MÖPar som jag fick förmånen att diskutera det här med under gårdagskvällen. Min oäkta hustru suckade djupt och himlade med ögonen, men hon skrattade slutligen gott åt oss allihop! :-) Ds.

--

Tillägg 2014-12-08 22:10:00

Stellan HAR faktiskt uppträtt i uniform! Bl.a. i TV-programmet "förhöret" som bygger på en sekvens ur böckerna. Med örn.  (Tack David igen - för även den här bilden!) 

Några tankar angående det här om Snowden.

"Det är för jävligt".

Och egentligen skulle jag kunna sluta skriva där, men för att lite mer ingående förklara varför jag tycker att miljöpartiets förslag är så urbota korkat att jag får högt blodtryck och nödgas andas i papperspåse bara jag tänker på det måste vi alltså reda ut begreppen:

Valter Mutt

Miljöpartiets utrikespolitiska talesman - Valter Mutt - har uttalat sig om att man - för att Snowden skall kunna delta i en prisutdelning av "Right livelihood award" - borde "hämta honom i regeringsplanet" och "ge honom asyl i Sverige". Uttalandet skedde i SVTs debattprogram "agenda" under gådagen och Mutt har sedan fått sina ord omskrivna i ett antal tidningar.

I artikeln i Aftonbladet - (Sveriges svar på Pravda) står att läsa:

Valter Mutt ser gärna att visselblåsaren får asyl i Sverige och jämför Snowdens agerande med historiska giganter som Gandhi eller Mandela. 

– Han har avslöjat en övervakning av närmast orwellska proportioner, säger Valter Mutt till SVT.

Vi pratar om den man som genom sitt spioneri och läckage till obehöriga fick hela det Amerikanska underrättelseväsendet (och flera av dess samarbetspartners, bl.a. Sverige) att behöva reorganisera sitt arbete för att fortsatt kunna skydda sina soldater utomlands. En människa som för egen vinnings skull sålde ut sitt lands försvarshemligheter för att sedan fly till det (enda) land där han var välkommen och garanterad att inte bli utlämnad - Ryssland.

Vänta? Har jag inte hört om en liknande historia förr? Om du är född före 70-talets senare hälft har du det: Stig Bergling-affären. Att beskriva landsförrädaren och spionen Bergling i samma ordalag och jämföra honom med Gandhi eller Mandela ger minst sagt en obehaglig smak i munnen. (Enda likheten som Bergling har med Gandhi är väl möjligen att de slog sina fruar!)

Förutom att det är en helt orimlig tanke - (Att hämta Snowden från Ryssland och ge honom asyl i Sverige skulle närmast kunna ses som en krigsförklaring mot USA och de säkerhetspolitiska förbindelserna där har redan fått sig en törn efter regeringens erkännande av Palestina.) blir jag upprörd i hur lättvindigt miljöpartiet tänker sådana här tankar - när vi inte ens klarar av att ta hit våra egna tolkar från Afghanistan och bereda DEM asyl i Sverige! Människor som är utsatta för livsfara i sitt hemland, av det enda och enkla skälet att de delat vår utrikespolitiska ståndpunkt att det "nog är en fiffig idé att ha Svensk trupp i Afghanistan".

Att då tala om att ta hit en spion i regeringsplanet och bereda honom asyl i Sverige (och dessutom med argumentet att den gröna gruppen i EU-parlamentet gemensamt verkar för att ge Snowden asyl inom EU och att vi därför skulle vara ett föregångsland) är uttalanden som sticker lite grann i ögonen på mig när vi (skamligt nog) inte klarar av att lösa asylfrågan för folk som faktiskt offrat sin säkerhet för att stödja vår försvarsmakt. (För övrigt har dessa utsatts för ÄNNU större risk efter Snowdens spridande av hemliga handlingar).

Att det sedan är ett parti som MP som kommer med den här förvirrade idén kan tyckas lite extra snurrigt - för vi pratar om samma parti som:

A) Som gång efter annan sagt att man vill att vi ska minska flygtrafiken.
B) Inte gillar vita medelålders heterosexuella män (ungefär som Snowden?) och tycker att just de vita medelålders homosexuella männen ska flyga mindre.
C) Vill stänga flygplatsen som regeringsplanet flyger från/till - nämligen Bromma.

Jag har några bättre - mer miljövänliga alternativ:

Antingen kan man:
1) Flyga över - gärna med en delegation av Miljöpartister - för att hämta Snowden i ett miljövänligare färdmedel. Vad sägs om varmluftsballong?
2) Be ryssarna att lite bussigt bara "släppa av Snowden" på vägen, liksom någon gång när de ändå är här och hälsar på? Man skulle ju dessutom kunna tro att vi har ett hyfsat förhandlingsläge efter att länge ha försett dem med spioner?

Försvaret av riket - inte bara en militär angelägenhet - men hur står det till med det?

Tänkte att jag skulle skriva något som jag i och för sig inte kan ses som någon expert på, men som ändå (som skattebetalare t.ex.) ligger mig varmt om hjärtat - nämligen försvaret av riket, bortom det själva väpnade försvaret. - Det som förr kallades "civilförsvaret" och sågs som - tillsammans med försvarsmakten och stödmyndigheter - som delar av "totalförsvaret.

 Det hela började egentligen häromdagen Twittraren @Reservofficer1 (som jag följer med intresse) har skrivit ett fantastiskt inlägg (som du verkligen borde klicka dig iväg till och läsa omgående) kring det svenska totalförsvaret. (Totalförsvaret kan beskrivas som alla statsbärande myndigheter såsom polis, räddningstjänst, etc som behöver fungera i kriget, för att försvara civilbefolkningen från umbäranden. I yttersta hand även företrädare för näringsliv, frivilligorganisationer etc.)

Eller rättare - han ställer sig frågan om det fortfarande existerar. Det händer nämligen att man ibland hör att vi borde satsa mer på "civilförsvaret" och mindre på "det militära försvaret" (vilket oftast brukar betyda försvarsmakten och stödmyndigheter som FOI, FRA, FMV och FMLOG). Man kan då - skenbart - få uppfattningen att det faktiskt FINNS ett totalförsvar, värd namnet, och att "sakernas tillstånd" kring det "är som det alltid varit".

För att snabbt dra en jämförelse ur inlägget: det finns 469 operationssalar i fredstid i Sverige.
Man skulle kunna tro att antalet operationssalar som skulle kunna i ordningsställas i händelse av en väpnad konflikt skulle vara betydligt högre? För sisådär 15 år sedan fanns reservsalar, fältsjukhus etc.

Men då försvarsmaktens krigssjukvård nu lagts ned, förband för förband, fältsjukhus för fältsjukhus finns bara 6 "operationssalar" kvar - det blir således 475 i händelse av full mobilisering. De där 6 operationssalarna extra känns helt plötsligt som en "piss i nilen". De gör i princip varken till eller ifrån. Vi kan utgå ifrån att skott-, splitter-, bränn-, och i övrigt skadade medborgare - både militärer och civila - i princip snabbt kommer att föras över från kolumnen "skadad/sårad" till "avliden".

Bild från åkeriförbundets rapport om vad för
följder avbrott i DERAS verksamhet får i krig.

Det gås även igenom kring bland annat oljeförsörjning, livsmedelsförsörjning och infrastruktur som transporter och kommunikation. Något som är rätt intressant - inte minst i var gränsdragningen transporter och infrastruktur skär livsmedelsförsörjningen.


Ansvarig minister för det här är för övrigt samma minister som i dagarna borde ha emottagit riksrevisionens rapport om sårbarheten för IT-angrepp för just de myndigheter som kan betecknas som tillhörande "totalförsvaret".- Mehmet Kaplan (MP).

Orkar man inte läsa hela rapporten men ändå vill sätta sig in i vad som står i den räcker det möjligen med sammanfattningen:

"Den övergripande slutsatsen är att arbetet med informationssäkerhet inte är ändamålsenligt i förhållande till de hot och risker som finns."

Mehmet Kaplan är emellertid, då rapporten kom ut och framåt ett tag  i Turkiet på "inspirationsresa".

Vill man vara elak kan man undra vad man behöver inspireras av i Turkiet för att lösa sina uppgifter som minister för de här frågorna?  Lära sig hur man stänger av sociala mediakanaler som Twitter och Youtube, för att undvika kritik av regeringen? Just DET har nämligen Turkiet koll på och tillhör den absoluta världseliten inom.

Internationell symbol för civilförsvar

När expressen gräver...

Expressen har grävt igen. Den här gången handlar det om en av SDs "toppolitiker" (om man använder Expressens egen vokabulär) - den tidigare chefen för SDs riksdagskansli, Mikael Valtersson. Det man "grävt" fram är - när det gäller SD - "det gamla vanliga": samröre med nazister, uttalade nazistsympatier, att man gillar Hitler och sådär. Ni vet.

Vad som här är rätt obehagligt - ur ett försvarsperspektiv, och varför jag egentligen tar mig tid att skriva om det över huvud taget är emellertid en annan fråga - Valtersson sitter idag i "luftförsvarskommittén" - en grupp som bl.a. diskuterar frågan om luftvärn och kvalificerade vapensystem för "luftförsvar" (luftvärn och flygvapen) för försvarsmakten, som en utredande instans åt Riksdagen. Det är i sig förstås allvarsamt - att politiker sittande i en sådan grupp inte säkerhetsklassas (och något där SÄPO kanske skulle kunna göra mer - kanske inte minst med bakgrund att SDs företrädare tämligen ofta haft/har kontakter med icke-parlamentariska rörelser på den nationella sidan?) men den stora poängen har kommit av dagens avslöjande: Att Valterssons sambo läckt uppgifter från sina olika uppdrag inom totalförsvaret (försvarsmakten, FOI och nu MSB) till Valtersson i form av ett antal myndighetsinterna mail.

OK - jag köper att Valtersson möjligen inte är spion. Och jag köper att man inom ett hushåll, där frågor som varandras arbete och uppdrag säkerligen kommer upp, man diskuterar vardagsekonomi, etc. Det är en del av att vara ett par.

MEN. Myndighetsinterna handlingar (och kanske speciellt när man arbetar i någon försvarsmyndighet) måste förbli myndighetsinterna. Delas dessa med någon annan har man "minst" gjort sig skyldig till "oaktsamhet", eller "trolöshet mot huvudman" och i värsta fall är man en säkerhetsrisk, eller till och med säkerhetshot. I det yttersta fallet - "mot nationens intresse".

Just HÄR i texten tycker jag själv att det blir särdeles obehagligt:

- ... Informerat?
Har du stämt av om det är okej?
- Nej. Det är ju mer egna beslut.
- De flesta människor som får mejl brukar vidarebefordra en del mejl. Jag tror att alla som har mejl vet om att sånt kan ske.

Alla som har mejl räknar nog med att mejl skickade till en specifik mottagare inte sprids vidare. Och i övrigt kan tilläggas - alla som får mejl jobbar inte på samhällsbärande myndigheter. Och av de av oss som gör det så förstår nästan "alla som har mejl" att man inte skickar det vidare. Just för att man arbetar på en samhällsbärande myndighet.

Gammal affisch med aktuellt budskap.

Det torde i det här läget vara uppenbart att ingen av samboparet kan/bör/ska sitta kvar på sina uppdrag. Och givetvis att bägge utreds, både av sina respektive myndigheter (för att se om det kan ha funnits till exempel jävsituationer) och säkerhetspolis (för att utreda om man delat känslig information och gjort sig skyldig till någon form av "spioneri").

Så långt är Expressen och jag eniga. Och jag står först i kön att ge dem en klapp på axeln både för sitt "gräv" - eller som det skulle heta i mitt förband "inhämtning", men också för att man faktiskt gör det tydligt för samhället att det ÄR en säkerhetsrisk att ha Sverigedemokrater i olika försvarsorgan.

Men... (För det finns ett stort "men" i hela det här resonemanget).

Däremot blir jag rent ut sagt förbannad på expressen för en av "uppföljnings-artiklarna" rörande den läckta informationen. Här lägger nämligen expressen själva ut information - tydligt märkt "internt" och "arbetsdokument - för internt bruk" till allmän beskådan. Man har lagt sig vinn om att maska ut mottagaren av informationen, men informationen - själva brödtexten i de läckta rapporterna - publiceras i klartext.

Just DET får mig att gå i taket. Den här informationen är myndighetsintern av en särskild anledning. Och vi är i dagsläget under betydligt högre yttre tryck från främmande underrättelsetjänster än sedan mycket länge. Expressen hade kunnat publicera endast brevhuvuden från de dokument man kommit över och inte fortsatt sprida känslig information till kreti och pleti. Givetvis läser utländska underrättelseorganisationers medarbetare vår öppna press! Något annat vore tjänstefel när man utövar underrättelseinhämtning! Vi behöver ju inte GE fienden den information de eftersöker?

Om vi VET något som kan vara känsligt för nationens bästa, håller vi tyst om det. Det är den enda rimliga hållningen i nuläget - när vi vet om att vi är utsatta för underrättelseinhämtning från främmande makt. Det här borde expressen veta. De hade ju Niklas Svensson i helikopter i operationsområdet när försvarsmakten själva samlade information om den pågående verksamheten.

Spionen lägger pussel. Behåll din bit!

Efter konstaterandet - Några tankar i eftertankens kranka blekhet.

Disclaimer: Jag trodde ju att jag inte skulle behöva kommentera det här mer - men efter förra veckans offentliga konstaterande av att det faktiskt var en utländsk miniubåt i Stockholms skärgård ansåg jag mig tvungen att skriva ett par rader till:

--

Vissa borde kanske ha tagit det lite lugnt med kritiken? Både politiker (Svenska och andra) och joutnalister tävlade efter underrättelseoperationen om att vara först med att ropa "fiasko", och det störde mig.

Särskilt eftersom det faktiskt konstaterades att försvarsmakten A) har haft rätt. B) nu konstaterat vad som kränkt svenska vatten och C) informerat om vad man vet - både under operationens gång och efter. Men också D) informerat om vad vi INTE vet - t.ex. nationaliteten på miniubåten. (Nu är emellertid kanske en kvalificerad gissning att de som först nekar till att det skulle vara DERAS miniubåt kanske står främst i kön för att misstänka?)

Nu har vi en ny runda av s.k. "experter" som tycker till. Och faktiskt - det känns lite överflödigt? Försvarsmakten har ju redan konstaterat att det varit en miniubåt som kränkt svenska vatten?

Man borde kanske väntat på det politiska efterspelet också? Se vad man kunde göra bättre? Se hur man skulle kunna agera nästa gång? Och inte minst - se om ansvariga politiker faktiskt tog sitt ansvar och föreslog några reella förbättringar? (Nu verkar det ju hittills som om det enda som faktiskt hänt är bildandet av det säkerhetspolitiska rådet, men vi får väl se hur det utvecklar sig?) Den här tiden kommer att vara "avräkningstillfället" mot vilket vi framgent kommer att kontrollera vad som hände "före" och "efter". Det kommer att bli ett historiskt facit över vår säkerhets- och försvarspolitik. Vi vet ju egentligen vad som BORDE göras. Frågan är nu bara om någon tar ansvar och gör det?

En av bilderna som försvarsmakten släppt som bevisar miniubåten.

Individen och kollektivet

Jag har blivit gubbe. På riktigt. Jag har blivit den där som jag - när jag var 20 år gammal (för typ 20 år sen, i och för sig) bestämde mig för att aldrig bli. Och jag tycker egentligen inte om det. Jag lovade mig själv att ALDRIG börja gnälla om att "det var bättre förr" och kan möjligen dessutom ha uttryckt att folk som uttryckte sig så använder "nostalgi för att måla över skadorna i historiens fernissa och återanvända minnena till vida överskattade andrahandsvärden". Icke desto mindre - jag har börjat - för att uttrycka mig lite gammaldags - börjat "oroa mig för ungdomens förfall och den allmänna förflackningen i samhället".

Ni vet hur det brukar låta:

”Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.”

Just det här citatet är faktiskt såpass gammalt att det många gånger tillskrivits Sokrates och kan alltså anses vara ännu mer gammaldags än mina egna åsikter. Å andra sidan - det visar kanske på att varje generation ser den nästa som speciellt värdig hån och förakt, just på grund av sitt förfall? Eller att varje generation ungdomar - innan de blir välartade samhällsmedborgare - måste få "leka rommen av sig" och få sväva ut i viss ungdomlig experimentlusta inför livets förtjusnad?

Nåväl. Jag tycker mig se en trend. Och den är oroande.

"Ungdomen av idag klarar sämre än tidigare generationer av att arbeta i grupp".

Jag förstår att den här uppfattningen både kan röra upp känslor och uppfattas som ytterst ålderdomlig (och säkerligen med viss rätta), men jag tänker mig attvissna i ett samhälle, som på många sätt är mer liberalt än det jag och mina generationsfränder växte upp i har blivit så liberalt att kollektivet "samhället" helt fått stå tillbaka för "individen". Något som inte är särdeles konstigt:

Ungdomar idag är - hävdar jag - fostrade i att i högre grad kritisera normer, förhållningssätt, "gamla sanningar" och doktriner än min generation. Samtidigt tar också samhället i stort mer hänsyn till individens behov. "Den stora massan" av medelsvensson i min generation är idag inte en massa, utan flera - betydligt mindre - massor. Och medel- har blivit mer av minoritet- (allt det här tycker jag har sina fördelar - tro inget annat - JAG är liberal!) det gör att de grupper samhällets samtliga resurser pekar på som "särskilda" är "minoriteter" och i denna miljö växer dagens barn och ungdomar upp. 

Ett samhälle där samhället tar hänsyn till etnicitet, religion, sexuell läggning, kön etc. Redan på dagis är det genusfokus, specialkost av religiösa behov, grupper där vi lär barn "ta plats" och "välja" i betydligt högre grad än när jag växte upp. 

Samtidigt - i skolan - lär vi barn att ifrågasätta vad de lär sig. Hur de kommit fram till svaren. Av vem de fått dem och så vidare.

 Det här är idag ett problem med ungas kontakt med försvarsmakten. Dels eftersom man inte längre har en naturlig koppling till försvarsmakten själv (förr hade vi allmän värnplikt. I varje familj fanns åtminstone en som hade haft kontakt med försvarsmakten tidigare) men också för att den mesta information som försvarsmakten producerar idag är producerat av människor i min generation (eller tidigare) och således riktar sig till fel generation.

En vanlig uppfattning idag, bland unga, tror jag (utan att vara särdeles ung själv, men ändå på tämligen goda grunder, eftersom jag umgås med en hel del unga människor - inte minst inom försvarsmakten) - är att man i och för sig är intresserad av demokrati och ser det som en rättighet att få rösta, säga vad man vill, tro som man vill, älska vem man vill etc. Men utan att ta ansvar för att försvara demokratin - i varje fall inte med militärt våld. Vissa uttrycker det t.o,m. att det skulle vara ovärdigt demokratin att t.ex. genom värnplikt tvinga människor att vara med och ta ansvar för att försvara den.

Många ungdomar har idag t.ex. problem med (eller uttrycker i alla fall problem med) den erforderliga disciplin och rutiner som ett arbete som soldat ställer kravet på.

Vi - samhället - har fostrat dem så. Vi har alltid tagit hänsyn till dem som individer, men utan att - för att hårddra det lite - lära dem hänsyn inför kollektivet. 

Det här lämnar ungdomar dåligt rustade att möta kraven som samhällsmedborgare. Man har hittills aldrig behövt ta ansvar för att upprätthålla samhällets funktioner. Samhällets funktioner har varit till för att lösa deras individuella behov - inte tvärt om.

Ett sätt att motverka detta skulle kunna vara till exempel att informera om hur samhället fungerar - både vad det gäller ens rättigheter, vad samhället har för resurser, men också om vad som krävs av medborgarna själva - som individer - måste "offra" av "friheter" för kollektivets - samhällets bästa. Jag förordar ett obligatoriskt skolämne - låt oss kalla det "försvarskunskap", där ungdomar kan lära sig mer om samhället och varför vi har en försvarsmakt och till vad den kan användas - både vad det gäller civila insatser och militära.

Och både vilka rättigheter man försvarar och vilka skyldigheter det kräver. Av en demokrati. I ett samhälle. I ett kollektiv. Där inte alltid du som individ och dina behov är viktigast. 

Helikopterexpemplet

Jag fick ett mail från en läsare som vill vara anonym men som ändå ställde - tycker jag - en tämligen relevant fråga angående min inställning att vi borde satsa mer pengar på försvarsmakten:

"Men vi satsar så mycket på försvaret, Jesper, tycker du att det är rimligt att satsa ännu mer pengar på försvaret i stället för t.ex. skolor, sjukvård och andra nyttiga saker? Varför klarar vi oss inte med det vi har?"

En fråga jag i och för sig tycker att det är rimligt att alla skattebetalare ställer sig.  Men låt mig klargöra lite för min inställning med ett exempel från det verkliga livet.

Sverige har i det närmaste haft ett försvar som kostat ungefär lika mycket de senaste 15 åren - i reda pengar räknat. Runt 40 miljarder. Vi räknar alltså i nominella kronor, utan att ta hänsyn till saker som inflation eller liknande. Det gör - i år - att vi hamnar runt 1,5% av BNP.

(I övrigt kan man jämföra med NATO-länder - som förväntas satsa 4% av BNP på försvaret, för att få medlemskap i alliansen - detta för att visa att man "inte åker snålskjuts" på NATO utan faktiskt bryr sig om sitt eget territoriella försvar. Om man - som vissa vill - ska gå med i NATO för att lösa diverse försvarsekonomiska frågor krävs alltså att försvarsanslaget ökar med ungefär 100% till. Säg den svensk som kan motiveras till att betala dubbelt så mycket skatt för försvar?)

Men det hela kokar ned till vad vi ska ha försvaret till. Vi kan ta två saker som hänt det senaste halvåret, där vi faktiskt använt försvaret till skarp verksamhet - verksamhet som inte budgeterats som "övning" eller "tjänst utomlands" utan som i år fått tas inom gällande budgetramar: Skogsbranden i västmanland och underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Bägge dessa insatser/operationer sköttes - tycker jag personligen - föredömligt med tanke på förutsättningarna. Vid skogsbranden var försvaret den myndighet som ordnade fram ledningsresurser, ställde upp med utrustning för släckning och manskap för att t.ex. avskärma både branden och se till att utomstående inte kom in i brandområdet - t.ex. medelst militärpoliser. Vidare hade man - genom att kalla in hemvärnssoldater - rätt mycket personal på plats, och var, utan jämförelse den största myndigheten på plats. Man samverkade efter omständigheterna tämligen gott med övriga - civila - myndigheter.

Vid underrättelseoperationen i Stockholms skärgård vet vi egentligen mindre av exakt VAD försvarsmakten gjorde, men vi kan utgå ifrån att det i varje fall inte var "budgetubåtar" som jagades, eftersom försvarsmakten inte hade några pengar kvar i årets budget att använda sig av. Dessutom vore det - för personalen som deltog - fullständigt förödande moraliskt ifall man tvingats ut i stockholms skärgård i oktober, i dåligt väder, i vissa fall med närmare en veckas kontinuerlig tjänstgöring, om det bara vore för att påverka debatten. Det är helt enkelt inte rimligt att tro att försvarsmakten skulle företa sig en sådan här operation om läget inte krävt det.

Helikopter 4 - utmärkt för skogsbrandsbekämpning och ubåtsjakt!

Nu till mitt exempel: I bägge dessa insatser skulle försvarsmakten varit ännu långt mer effektiv i sin utövning om det hade funnits helikoptrar för ändamålet. Det här är en förmåga som FUNNITS hos försvarsmakten tidigare, men i bägge fallen som nämnts ovan saknades adekvata helikoptrar. 

Helikoptrarna som nu finns klarar inte av de här uppdragen. (Detta kommenterades för övrigt väldigt tydligt i pressen, både i fallet skogsbranden och i fallet stockholmsoperationen).

Nu är det här bara ETT exempel på försvarets materiel som saknats, när försvaret förväntats lösa "traditionella" uppgifter. Uppgifter som vi som samhälle ställt på försvarsmakten att lösa under åtminstone de senaste 30-40 åren. Därför - tillbaka till min grundfråga - klarar sig försvarsmakten inte med de resurser de redan har? Svaret måste bli "Nej". I vart fall om vi fortfarande förväntar oss att de ska kunna lösa samma uppgifter som tidigare. I det fallet behöver nämligen försvaret ett ordentligt tillskott för att kunna köpa den utrustning den behöver för att lösa uppgiften.

(Och som slutkläm - det här är något som du och jag måste vara villiga att betala för om vi förväntar oss att försvarsmakten skall kunna lösa uppgifter som t.ex. skogsbrandsbekämpning eller ubåtsjakt/underrättelseoperationer i skärgården. Är du beredd att betala högre skatt för att tillse att de här tjänsterna nu återetableras inom försvarsmakten?)

Tankar kring värnpliktens återinförande

Det är mycket om värnplikt i media just nu. I landet med "quick fixes" som svar på alla problem reduceras ofta frågan till "för" eller "emot", men kanske ibland utan att man har riktigt alla skäl till åsikten helt klara för sig. Frågan görs ofta partipolitisk - där socialdemokraterna lagt beslag på "för-"argumentationen medan moderaterna har som partilinje klara "emot-"argument.

Resten av partierna sluter sig i stort kring olika varianter av S-argumenten, utom MP och V (ja, också Fi då - men de klarade ju tack och lov inte riksdagsspärren!) som är mot värnplikt men av skälet att man vill lägga ned försvaret helt.

Men låt oss börja med huvudfrågorna:

Varför lades värnplikten ned? (Nu kommer någon politiker att bli arg och säga att "den är inte alls nedlagd - den är vilande!", men då det i praktiken idag innebär att vi inte har allmän värnplikt tänker jag - möjligen lite slarvigt - använda den gängse nomenklaturen här.)

Det var givetvis en mängd orsaker till värnpliktens nedläggning, men en av de som ivrigast framhölls var att försvaret var för "dyrt och ineffektivt". Man hade effektivt från politiskt håll använt försvarsmakten som budgetregulator och i förbandsnedläggningsnedskärning efter förbandsnedläggningnedskärning minskat antalet utbildningsplatser för de värnpliktiga. Samtidigt hade man skurit ned i de "civila" platser som fanns - brandförsvar, sjukvård, SJ etc. hade fått dra in de "vapenfri tjänstepliktiga" man tidigare - under värnpliktsåren - använt som "grå arbetskraft". Det här ledde till ett godtycke inom försvarsmaktens mönstringskontor där det helt enkelt - då det fanns ett överskott av mönstrade och ett underskott av platser att göra sin plikttjänstgöring på - fick svårt att se till att det längre blev "rätt man på rätt plats". Bland de sista som genomförde sin värnplikt (årskullarna 2009 och 2010 - med muck 2011) finns det idag säkerligen en och annan rättmätig kritiker som anser att värnplikten var "totalt onödig".

2011 upplevdes dessutom att den dittills nästintill 200åriga obrutna freden skulle vara evig. Man såg inte vad som hänt i t.ex. Georgien som en indikation på vad som skulle kunna och man såg inte några militära hot mot Sverige. Framförallt inte i Sverige. Den nya försvarsdoktrinen blev att genomföra en organisationsförändring från ett (upplevt) "gammalt och omodernt" invasionsförsvar till ett insatsförsvar främst inriktat på internationella insatser - med kapacitet att sättas in "här och nu - lätt gripbara förband". Till denna organisation behövdes rekryteras "professionella" soldater - och Sverige fick fr.o.m. 2011 ett yrkesförsvar.

Och i och med den nya inriktningen skulle det gamla ut (varav hundratals fullt fungerande pansarbandvagnar, lastbilar, helikoptrar etc. skrotades eller såldes) och ny, modernare matriel - och framförallt - nya soldater - skolade i "insatstänket" snarare än "invasionsförsvarsdoktrinen" skulle in. Dessa skulle dessutom avlönas med "marknadsmässiga löner" som det hette (vilket i sig kan ifrågasättas då en parkeringsvakt, eller städare på högkvarteret har betydligt bättre betalt än en nyutbildad soldat) och snabbutbildas i  GMU - Grundläggande Militär Utbildning - 11 veckors yrkesinriktad utbildning. (Detta kan jämföras med värnpliktstidens kortaste utbildningar som på slutet var 7,5 månader - eller upp till vissa specialtjänster - 18 månader).

Det skulle visa sig att både A) betala "marknadsmässiga löner" och B) rekrytera till GMU blev rätt svåra nötter att knäcka - varför, när det hela inte var en lagstadgad plikt som skulle uppfyllas av alla (män) som hade "åldern inne" - det hela blivit väldigt svårt att motivera för de tilltänkta rekryterna. Försvarsmakten har försökt genom flera mer eller mindre genomtänkta annonskampanjer att rekrytera, men det där med att göra GMU har liksom aldrig blivit riktigt "hett". Idag antas i princip alla som söker, helt enkelt för att urvalet är för litet. Om man inte går med hakkorsarmbindlar öppet på fritiden eller "vill skjuta araber" blir man i princip alltid antagen.

Och här står vi nu.

Vår nya regering har emellertid, då ryska kränkningar av både luftrum och vatten blivit "en normalbild för östersjöområdet", nu tillsatt en utredning för att återinföra värnplikten. och det är det som gör att jag känner mig nödgad att skriva det här inlägget. För frågan har i pressen - som vanligt kanske kan sägas - banaliserats till "är du för eller emot värnplikt?"

Emot-sidan är stor - faktiskt förmodligen större än för-sidan, kanske inte för att man har så väl genomtänkta argument, utan främst så många att välja mellan! Här finns dels de som vill ha "det professionella försvaret" och som vilt är anfäktande den förra regeringens förda försvarspolitik -  De som fortfarande hävdar att för att försvaret ska kunna skötas effektivt endast av "professionella" soldater. Men här finns också de som - liksom V+MP+F! vill lägga ned allt militärt försvar helt. Det finns också en hel del av människor som gjorde värnplikten i slutet av värnpliktsåren och tycker att "det är helt onödigt".

Några få tycker tillochmed att det är "odemokratiskt" med värnplikt eftersom det är ett tvång. (Här kan man möjligen kommentera med att "alla vill ha demokrati - men ingen är beredd att betala priset, om det blir för obekvämt?") När debattören i artikeln ovan sedan beskriver varför han tycker som han tycker - att han blivit dömd för att just vägrat värnplikt och därför haft svårigheter i livet senare, då det stått i belastningsregistret - well: Jag är inte säker på att jag håller med om att din argumentation håller.

Jag själv gjorde värnplikten i början av 90-talet. Just i "slutet av tiden före de stora förbandsnedskärningarna". Som en i "de sista stora kullarna värnpliktiga" i en tid när ALLA skulle in (även om det givetvis fanns folk som inte borde eller kunde bära vapen och därför antingen frivilligt sökte eller blev satta som VTP - Vapenfri TjänstePlikt-personal). En tid som ganska tydligt format min egen uppfattning i den här frågan kanske framförallt för att det fanns ett "tiden före lumpen" och ett väldigt tydligt "tiden efter lumpen" i mitt liv.

Jag själv uppfattar att värnplikten för mig personligen förde med sig ett antal fördelar av typen "jag lärde mig att agera i grupp och visa hänsyn", "jag lärde mig att ta order - och sedermera att ge dem - och att stå för det", "jag lärde mig att ta hand om mig själv - även i miljöer inte många andra verkar i - vilket gav en improvisations- och anpassningsförmåga", "Jag lärde mig värdet av pengar (när dagpenningen var mindre än vad en Big Mac o Co kostade)", "Jag lärde mig att ta ansvar för mig själv och mina kamrater - även under motgångar".

Nu är ju hur JAG uppfattade MIN värnplikt - för sisådär 20 år sedan - inte något vidare argument för huruvida man ska återinföra värnplikt eller inte. Därför är jag liksom inte med på den där frågan i början, som tidningarna banaliserat ned den till: "är du för eller emot värnplikt?". För jag är (och var - redan på den tiden) för MIN värnplikt. Vad det gäller "ska vi införa värnplikt idag?" tycker jag nog att - att lyfta frågan åtminstone - är ett utav de bästa besluten vår nya försvarsminister har tagit hittills. Låt oss utreda det. För eller emot värnplikt.

Värnpliktiga från 90-talet, så kallade "lumpare"

Vad MP i regeringen betyder för försvarsmakten

Ickevåldsförsvar

Det är ju ingen hemlighet att vår vice statsminister och hennes parti (MP) har fått ett oändligt inflytande över den hittills förda politiken. Och ingen är väl särdeles förvånad över att just MP skulle - i det yttersta - försöka sätta käppar i hjulet för något slags vettig försvarspolitik? Det ligger ju så att säga i sakens natur att ett parti som hittills använt allt politiskt inflytande till att föra sin politik att lägga ned, kraftigt minska och successivt byta ut försvarsmakten mot ett "ickevåldsförsvar" nu gör allt för att nå målet att se till att något slags "traditionellt" militärt försvar inte kan genomföra sina arbetsuppgifter - att ytterst försvara landet mot angrepp från en fientlig stats krigsmakt.

Detta görs just nu något mindre tydligt än tidigare - och det görs ekonomiskt. Det görs målmedvetet och effektivt - genom att man ger sig på en ekonomiskt redan hårt prövad myndighet medelst nya skatter. Låt mig belysa med ett par exempel:

1) De höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar: Försvarsmakten - som är den myndighet som utan jämförelse anställer flest ungdomar och är landets näst största arbetsgivare av människor under 25 (efter McDonald's) - ska enligt de nya reglerna betala 200-300 miljoner kronor om året i höjda arbetsgivaravgifter. Sett till det mycket lågt satta "tillskottet" till försvarsbudgeten kan vi räkna med att 2015 års ökade försvarsanslag kommer att ätas upp helt av just de arbetsgivaravgifter man sedan måste betala tillbaka till staten för att ha folk anställda inom försvarsmakten.

2) Miljöbeskattningen av tung trafik - den så kallade "kilometerskatten": Räknar vi vilket svenskt förband som helst - t.ex. en godtycklig mekaniserad bataljon - rör det sig om ungefär 50 lastbilar, som används till alltifrån persontransport till ammunitionstransporter, förläggningsutrustningstransporter och... well... tja, det mesta där man inte kör stridsfordon. Det gäller i och för sig också transporter AV själva stridsfordonen på väg till insatsområdet - då stridsfordon inte utan vidare får köra själva på allmän väg, pga vikten och det vägslitage det innebär. Vidare finns det ju "funktionsbataljoner" - typ sjukvårdsbataljon eller luftvärnsbataljon eller olika underhållsbataljoner so
m ju i princip BARA har lastbilar. Samtliga dessa kommer nu alltså få betala "kilometerskatt".

Här kommer försvarsmakten att behöva prioritera mellan att A) kunna genomföra en övning, beroende på lönekostnader/övningstid/kilometerskatt eller B) att endast genomföra kasernövningar för att därigenom slippa just kilometerskatten och på det sättet få pengar över till den verkliga övningstiden.

När man debatterar övningsfält inom MP

Dessutom kan man ju ifrågasätta om det är en kärnverksamhet hos den myndighet som har i uppgift att försvara riket vid väpnat angrepp att administrera olika nyuppfunna skatter av typen kilometerskatt. Betänk scenariot ovan att 50 lastbilar ska köra till närmaste övningsfält - som av miljöskäl (där har ju redan miljöpartiet haft åsikter tidigare - och samtliga övningsfält nuförtiden ligger en bra bit ifrån städer och tätorter för att minska miljöpåverkan) är förlagt låt oss säga 10 mil bort. Varje lastbil kör alltså 100 skattepliktiga kilometer - i vardera riktningen - bara för att flytta övningsutrustningen till och från övningsområdet! Lägg därtill till något övningsmoment som t.ex. "omgruppering" med bataljonen (eller ens delar av bataljonen) och man ser snabbt att bara administrationen för att hålla koll på hur mycket skatt som ska betalas ganska snart övergår övningsledningens insats för att planera övningsmomenten.

Är det rimligt, miljöpartiet?!

Jag antar att det är det - inom miljöpartiet - där det ju bevisligen är rätt liberalt med droger. Jag antar att det behövs för att förstå logiken kring Era tänk kring det här. 

Ett slutgiltigt (?) inlägg om undervattensverksamheten i Stockholms skärgård oktober 2014

Ja, var ska jag börja? Så många intryck. Samtidigt - jag känner att jag behöver kommentera det här på något sätt - med egna ord. Alltihop handlar alltså om underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Den börjar i mitten av oktober och håller på i en dryg vecka innan operationen slutligen avslutas.

I pressen har en mängd olika artiklar skrivits om vad man tror har hänt och varför - och jag ska egentligen inte tillföra så mycket nu i efterhand - men jag tänker ändå kommentera lite snabbt lite olika händelser som jag tycker satta "den mediala prägeln" på underrättelseoperationen.

Till att börja med: Det GÅR i princip inte att kommentera den veritabla hysteri som detta skapade i expressen - med journalister som vill vara "först med det senaste" utan att ge en speciell kommentar om Expressens Niklas Svensson.

Niklas Svensson får Expressen att hyra en helikopter för att kunna vara "först med det senaste" och tilldelar honom en fotograf (som innan operationen tagit slut fått sparken för att Expressen inte längre har råd att ha egna fotografer). Nåväl - jag antar att syftet är något slags journalistisk verksamhet som möjligen går ut på att beskriva försvarsmaktens förehavanden under operationen, men Niklas använder operationen främst till att bygga sitt eget varumärke. Hans twitterkonto och instagramdito formligen ÖVERSVÄMMAS av bilder och kommentarer om - inte själva operationen - utan honom själv åkandes helikopter.

Till sist framstår det i det mediala bruset som om de flesta inte alls övervakar själva operationen, inte minst av Expressens egna medarbetare, utan att det mer handlar om att beskriva Niklas
Svenssons flygande i helikopter över, runt och i de olika insatsområdena. I princip alla bilder Niklas Svenssons fotograf producerar som faktiskt publiceras är av typen "Niklas Svensson i/framför helikopter" (i motljus).

När expressen till sist kommenterar insatsen beskriver nyss nämnda helikopterpassagerare hur en "tungt beväpnad" båt "lastar i". Det visar sig dock att man publicerar en bild på den "tungt beväpnade" båten och det är en - numer civil - utrangerad stridsbåt 90 - som för ändamålet hyrts in av en annan tidningsredaktion - nämligen DN.

I den båten sitter det vid det tillfället en annan journalist och skriver. Faktiskt rätt friskt om hur själva operationen går till. I detalj. Enligt något slags journalistiskt patos för "folks rätt att veta sanningen" lägger hon gladeligen ut både positioner på de deltagande fartygen, deras fartygsnummer, deras namn och vad hon upplever att de sysslar med. Det här går så långt att ett flertal officerer på nätet ber henne att "tona ner" tonläget och framförallt detaljrikedomen en smula för att inte röja den operationella säkerheten - opsäk.

Det slutar emellertid inte där. Andra journalister - också de från DN, visar det sig, - begår i den här vevan ett antal lagbrott i sin iver att "överscoopa" expressen. Man skickar helt enkelt en reporter att "räkna båtar" i en marin bas för att kunna bättre dokumentera vilka båtar som deltar i insatsen och vilka som inte är med - och gör sig därmed skyldig till olaga intrång på skyddsobjekt.

Det blir minst sagt lite snurrigt här - då journalister försöker övertrumfa varandra med "det senaste" kring operationen.

Samtidigt piskas det upp en konstig politisk stämning - då detta sker i budgettider. Något som medför att t.ex. Feministiskt initiativ uttalar sig lätt märkligt. Återigen - i expressen - den här gången på deras debattsida. Det här inlägget är så uppenbart snurrigt att jag avhåller mig från att ens kommentera det vidare. Men man kan möjligen notera att jag - just på den här bloggen - just angående Fi tidigare kanske har varit tydlig med vad jag tycker om deras politik?

De är emellertid inte ensamma om att göra kommentarer som är en smula uppseendeväckande. SDs Jana Lund skriver om det här (som just då beskrivs som "en rysk ubåt" i pressen) ett rätt märkligt uttalande, där det är lätt att läsa in stöd för den pågående insatsen - men inte för den svenska sidan, utan för den andra (ungefär som i Schymans artikel ovanför - där hon pratar om att det här är främmande makts "jobb" och att det beror på "nyfikenhet").

Som avslutning på det här inlägget - utan att ge fler exempel - kan jag bara skriva: "Jag Blir Så Trött". En stor andel av befolkningen skulle må bra av en mer och grundligare utbildning i försvarets verksamhet. Både vad det gäller medel, metoder och syfte. Det finns säkert flera olika kurser att gå och om man nu inte orkar det - jag har ett par väl valda försvarsbloggare - de flesta betydligt bättre än jag - som är både pedagogiska och bra. Hör gärna av Er om ni vill ha tips.

Kommentarsfältet är - som alltid - öppet.

Off topic: Varför vissa av Er som läser det här och jag aldrig kan vara vänner igen.

Det här blogginlägget är egentligen skrivet som, och tänkt att läsas som, ett brev till en vän. En vän jag håller av och bryr mig om. En kompis som, när jag gick igenom min skilsmässa för 6 år sen var en av få vänner jag hade kvar efteråt. 

En vän som lärt mig mycket. En vän som jag respekterar. En vän som jag själv känt sedan hen var i tonåren. En vän som jag sett komma ut och genom det blivit "bruten med" av sin familj, sin kyrka, sina andra vänner. En vän som jag - eftersom jag vet att hen varit deprimerad - jag ringt många gånger och pga kollat hur läget var.

DU är en människa jag tycker om. Men vi kommer inte att kunna vara kompisar.

Skälet är följande: Jag tror på demokrati. Jag tror på allas lika värde. Och jag har vigt mitt liv åt att slåss för det. För dig.

Oavsett var man är född, vad man har för föräldrar, vilket kön man har, vilken religion man bekänner sig till (eller inte), vilken sexuell läggning man har, vilken politisk uppfattning man har eller vad man tycker - har man en orubblig rätt att just uttrycka just det. Det måste få vara så. Det är det jag har försvarat. 

Är de här frågorna ett frågetecken för dig så KAN vi inte vara vänner.

Varför?

För att du kan inte vara min vän och inte köpa det här argumentet - ALLA människor är lika mycket värda.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas från förtryck.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas från förtryck - just pga sexuell läggning, politisk uppfattning, kön, etnicitet, religiös uppfattning eller vilka föräldrar man har.

Det är en mänsklig rättighet.

--

I dagarna är det val. En del av Er som läser det här inlägget har redan röstat. Andra av Er kommer att göra det. Och när ni röstar kommer en del av Er att tänka: "Jag röstar på det här partiet för det är det enda partiet som talar till MIG. Det enda partiet som förstår MIG. Och därför lägger jag ju min röst på det här partiet."

Det är helt ok. Det är egentligen viktigare ATT du röstar, tycker jag, än vad du röstar på - men det tycker inte det parti du röstar på.

Det finns partier som i sitt partiprogram har en mängd åtgärder föreslagna för att just inskränka de här mänskliga rättigheterna, just utifrån kön, etnicitet, sexuell läggning, religiös tillhörighet, vilka dina föräldrar är etc.

Partier som inte lärt sig av historien. Partier som FORTFARANDE tycker att det är ok att förfölja människor, inskränka deras rättigheter, förtrycka dem, etc. bara för att de t.ex. har en viss hudfärg, eller ett visst kön, eller en viss religion, eller vilka deras föräldrar är.

Det här avskyr jag. Det leder - historiskt - alltid till en polarisering i samhället som till sist blir så stark att det leder till folkmord, tvångsdeportationer, "omskolningsläger" (eller andra koncentrationsläger/utrotningsläger) etc. 

--

Ok. Du som läser det här Du vet vem JAG är. Du vet var jag står i de här frågorna. Du vet varför. Och du vet också mitt engagemang i att ha försvarat DINA rättigheter. Därför - i all respekt - för vi är (fortfarande) kompisar:

Jag tror inte att du inser att en röst på ditt parti kan leda till ett samhälle där det är ok att elda med barn.

Jag tror inte att du inser att en röst på ditt parti kan leda till inbördeskrig. 

Jag tror inte ens att du inser att en röst på ditt parti är att manifestera ett förtryck som vi inte ser idag, just utifrån de kriterierna jag tidigare nämnt.

Men jag tror att du inser varför vi inte längre kan vara vänner.

Om du röstar på SD

Om du röstar på SvP

Om du röstar på NÅGOT nazistiskt eller fascistiskt parti.

Om du röstar på Fi.