Ibland handlar politik om att få drömma

Ebba Busch Thor talade i Almedalen igår - ett tal som rört upp en del på sociala medier (och därefter något mindre i mer traditionella dito).

Anledningen är att hon - liksom ingen annan partiledare - kommit med förslag hur man ska hantera frågan med resande jihadister i allmänhet och IS-terrorister i synnerhet. Utan att försöka recensera talet vill jag bara här ge en liten kommentar om de möjliga praktiska spörsmål som kommer av hennes uttalande.

(Låt det inte råda några frågetecken om det här: jag kritiserar inte talet - det var i många stycken välskrivet och väl framfört. Även om jag inte sympatiserar med kristdemokraterna i många frågor tycker jag att Busch Thor är en skicklig politiker. Jag vill heller inte - som flera företrädare ur kultur-tok-vänstern kleta "sverigedemokraternas kelgris" eller "rasist" på henne. Jag tycker att hon verkar - för att vara kristdemokrat - rätt vettig.)

Ebba Busch Thors förslag i korthet

Politik handlar om övertygelser. Om drömmar och visioner och är det något vi lider brist på i dagens politiska klimat i Sverige är det just drömmar. Drömmar att enas kring. Drömmar att jobba mot. Därför känns det rätt befriande att Kristdemokraternas partiledare tar upp ett tämligen brett samhällsproblem - det här med hur våldsbejakande islamister åker på Jihad-resor till Irak och Syrien för att ansluta sig till olika terrororganisationer - men inte bara presenterar problemet, utan också ger ett antal lösningar på problemet i sitt almedalstal.

Låt vara att åtgärderna är mer av just drömmar, än någon egentligt genomförbart möjligt lagförslag.

Bland annat skriver SVT och aftonbladet om att "Sverige ska kunna skicka JAS mot IS". Ett uttalande som kanske kan låta sunt - om vi faktiskt kan/bör/ska bekämpa IS (eller liknande grupper) bör vi givetvis använda de bästa vapen vi har för ändamålet. Skall de bekämpas med flyg är det naturligt att vi använder JAS. Det finns emellertid frågetecken kring hur detta praktiskt ska ordnas - I det fall att vi bekämpar IS-mål medelst JAS kommer vi inte bara att döda (t.ex. svenska) Jihadister utan också en mängd människor - inte sällan kvinnor och familjer som vistas i Jihadisternas absoluta närhet - och Aftonbladet skriver samma dag i ett antal artiklar på samma tema olika historier om tjejer som lämnat Sverige för att vara med pojkvänner som anslutit sig. Vi riskerar alltså livet på svenska medborgare - medborgare som inte är anslutna till IS - men som kommer att vistas i målområdet som bekämpas. Jag vill inte vara den politiker som tagit beslut om flyginsats mot någon "IS-bas" för att sedan läsa hur föräldrar och anhöriga till "Anna 16" gråter ut i pressen då "Svenska militärer bombade ihjäl mitt barn".

I DI skrivs bland annat:

"Kristdemokraterna vill ta krafttag mot svenskar som strider för terrororganisationen IS. Enligt partiledaren Ebba Busch Thor bör svenska IS-krigare kunna dömas för landsförräderi."

Just "landsförräderi" är ett brott som blir svårt att döma av - åtminstone som läget är nu - då brottet inte finns. (Det heter "högförräderi" enligt brottsbalken och beskrivs bland annat i 19 kapitlet). Lagen saknar just nu bemyndigande och det beror på att vi inte just nu kan sägas vara i väpnad konflikt - och således inte "i krig" - med motparten. Just nu har vi heller inga militära operationer i området. OM vi får igång den av Margot Wallström föreslagna missionen i Irak/Syrien kommer givetvis saken i annat läge. Man kan då nämligen förutse att Jihadisten har skjutit mot svensk trupp under tjänstgöring, varför "högförräderi" möjligen går att leda i bevis.

Å andra sidan - Ebba Busch Thor har en poäng - skulle man kunna döma - eller ens påbörja en förundersökning om brottet - är straffsatsen för brottet (högförräderi, alltså) 4 år till livstid - vilket möjliggör t.ex. häktning under förundersökningen, något som inte skulle kunna åstadkommas med regeringens förslag på lagändring där straffet skulle kunna bli fängelse upp till två år. Strafftiden är helt enkelt för låg.

Man behöver inte ha någon större fantasi för att se det praktiska att kunna få återvändande Jihadister häktade, under tiden som förundersökningen pågår för att förhindra att bevismaterial (som facebook-uppdateringar, uppladdningar av filmer på youtube etc.) manipuleras eller tas bort.

Med hennes förslag skulle misstänkta Jihadist-återvändare kunna sättas i häkte utan att passera gå.
Dessutom vill hon se ett större engagemang i det europeiska samarbetet i det preventiva arbetet mot organisationer som IS. Sverige är idag det enda Europeiska landet som inte deltar i Europols samarbete för att det preventiva arbetet vad det gäller Jihadism och våldsbejakande extremism. Det beror på - enligt experterna - vår grundlag och att det anses vara omöjligt att delta i samarbetet pga den. Trots det har vi sedan 2008 lagar som FRA-lagen som är framtagen och väl för just bekämpning av internationell terrorism.

"Kristdemokraterna vill se ökade insatser för att stärka det förebyggande arbetet i kommunerna och vill även att det ska vara möjligt att beslagta pass för personer som misstänks ansluta sig till terrororganisationer utomlands. Dessutom ska hemvändande IS-krigare kunna nekas inträdde i landet.

”Man ska kunna portas vid landets gräns”, säger Ebba Busch Thor." 

Men Ebba Busch Thor har även andra svårigheter i sitt resonemang:

En sådan insats skulle nämligen behöva grundlagsförändringar. Och just här tror jag att regeringen och dess stödpartier kommer att skjuta in sig på det. Det skulle förvåna mig om man inte dessutom skjuter in sig på Ebba Busch Thor såsom varandes "antidemokratisk" som vill förändra grundlagen - vilket jag egentligen tycker är synd. Jag tycker att hon har en poäng - att man enklare skall kunna förhindra att få in återvändande terrorister i landet - men jag tror att hon kan få svårt att få stöd för det i Riksdagen - som är den lagstiftande församlingen.

Ibland handlar politik om att få drömma.
Om att få ha visioner.
Om att vilja påverka samhället.
Om att våga tänka nya tankar - även om de inte är särdeles realistiska eller praktiskt tillämpbara.

Och för det är Ebba Busch Thor värdig respekt - det är en politiker som vågar drömma.

Att stoppa terrorister från rekrytering

Läser idag i Aftonbladet där man avslöjar en "rekryterare för IS". Uppenbarligen är det här en jihadist som Säpo haft ögonen på tidigare.Säpo nämner själva att man har "bra koll" och i princip vet om 100% av de som åkt och varför, Det är också information som man delar med sig av till lokala polismyndigheter och andra adekvata myndigheter. Samtidigt är man väldigt "pressade" av situationen. Folk som reser från Sverige för att delta i våldsbejakande extremism i IS och andra liknande grupper (bl.a. och framförallt i Syrien) ökar. Och lavinartat. Säpo ser också att det finns folk som återfaller i den här typen av brottslighet. Folk som har haft sådana här kontakter tidigare fortsätter att hålla kontakterna levande. T.ex. är den man som idag namnges i Aftonbladet som "rekryterare" dömd i tingsrätten och sedermera friad i hovrätten efter sin inblandning i det planerade attentatet på Jyllands-posten.

Men varför händer inget? Varför tillåts den här mannen fortsätta sina kontakter med kriminella mördargäng som IS? Och hur kan han tillåtas att rekrytera för rörelsen?

Det torde - tämligen enkelt - kunna gå att döma den här pajsaren visavi BrB 19 kapitel 12 §

"Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till
främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk
att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för
olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
riket var i krig, till fängelse i högst två år. Lag (1974:565)."

Det står ju uttryckligen i lagtexten "till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst", vilket torde ge ett lagrum att agera i? Det torde vara solklart. Och det är det - efter ett bemyndigande av regeringen. Är det så att vi måste se över lagstiftningen för att lagvårdande myndigheter skall kunna agera? Tankar på att se över lagutrymmet som rör "olovlig värvning" är inte ny - det har funnits en bred politisk majoritet för de här frågorna tidigare - även om det då gällt en annan fråga - rekryteringen av barnsoldater. Redan i oktober 1999 skrevs en motion med hemställan till riksdagen att ge sin mening till regeringen om behovet av en översyn av brottsbaleken s bestämmelser om olovlig värvning (Brb 19:12).

I svensk författningssamling har man sedan förra året en ny lag, rörande just det här - men den kräver ett förordnande. Det är själva hörnstenen här. För i lagtextens slut (om man läser hela kapitlet) står följande:

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan
kränkning av främmande makt som anges i 11 § får inte heller
åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den
regeringen bemyndigat därtill. Detsamma gäller försök,
förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning. Lag (2014:383).

Det behövs således ett regeringsbeslut för att lagen skall vara tillämpbar. Tills dess att den är det är finns inget lagrum att hantera frågan. Möjligen är det nu dags för Regeringen att ta det där beslutet?

Sveriges rikes lag. Här i 2013 års upplaga.

Finlands sak är vår! - IS är det inte!

Det händer då och då. Ledande politiker som använder jämförelsen "men att åka och slåss för IS är inte konstigare än att folk reste som finlandsfrivilliga". Och jag går i taket. Varenda gång Jag har skrivit om det här förr, bl.a. här, men skälet  till att jag tar upp det här just idag är det användes igår - på TV - i SVT - i "uppdrag granskning".

Innan programmet sändes hade det redan nämnts i Aftonbladet - i en artikel om just programmet som kom att sändas på kvällen.

Ett citat ur programmet:

"Nu leder Sven-Johan Dahlstrand arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg. Men han vill inte prata om jihad eller radikalisering.
– Vår inställning är att vi inte vill att Göteborgs medborgare reser och begår brott utomlands eller hemma. Och vi vill värna om deras liv och hälsa. Sedan kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer, säger han.
Reporter: Men det handlar inte om Jihad då?
– Man förminskar frågan om man bara pratar om jihad. Att personer reser och strider för olika grupperingar har inte bara med jihad att göra utan det kan vara andra sammanhang också. Inte minst om man tittar över tid.
Reporter: Som vilka då, till exempel?
– Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett."

Nu är ju det här ingen ny inställning - liknelsen verkar väletablerad ur IS-apologetisk synpunkt. Bl.a. har vår nuvarande bostadsminister - Mehmet Kaplan (mp) uttryckt sig såhär tidigare, något som fått rätt mycket utrymme i media. och man kan undra lite varför? Är det för att Svenskar i gemen har en tämligen "positiv erfarenhet" av finlandssammarbetet under under kriget? Givetvis är det det. Man vill inte jämföra sig med de svenskar som faktiskt frivilligt anslutit sig till terrororganisationer tidigare. Man vill inte att deltagande i IS ska uppfattas som terrorism över huvud taget. (Annars hade man gladeligen dragit upp när svenskar understödde RAF, eller de PFLP-frivilliga vi haft.) Men det ligger helt enkelt i de här människornas intresse att få deltagande i IS att likna "humanitär hjälp kombinerad med militära inslag", eller "nästan som fredsbevarande styrkor". Därför jämför man med t.ex. FN-tjänst i Bosnien eller, som i de här fallen - med finlandsfrivilliga.

Dessutom bidrar man till begreppsförvirringen genom att i olika citat använda "frivilligkåren", "hangöbataljonen", "frivilligbataljonen", "frivilligkompaniet" och olika enheter. Det hela blir rätt rörigt om man inte håller isär begreppen - men för att försöka göra en liten översikt finns i slutet av den här bloggtexten några länkar där ni kan kolla vidare fakta om finlandsfrivilliga under kriget.

Nåväl. Att göra jämförelsen med finlandsfrivilligheten och IS är helt horribelt! Aldrig har vi hört om hur finska soldater eller finlandsfrivilliga huggit huvudet av sina fiender och sedan dokumenterat detta för eftervärlden? Finska saunor eldades inte med fiendepiloter? Dessutom borde det ju stå utom rimligt tvivel att finlandsrörelsen inte var extremistisk, eller våldsbejakande? Den sattes upp - efter ett regeringsbeslut i Sverige. Den beväpnades och utrustades med vapen och utrustning ur svenska förråd. De som deltog var i princip uteslutande redan verksamma inom det svenska försvaret. Men ställde upp och tog beslutet i riksdag och regering därför att det gick väl i linje med vår säkerhetspolitik - hade man inte fått stopp på Sovjetunionen i Finland hade vi dem snart vid tröskeln.

Inget av de här villkoren har uppfyllts. Sverige har ingen fiende att försvara sig mot i Syrien eller Irak, eller på något ställe där IS verkar. Sverige kommer inte att uppresa en "frivilligkår" och ge den vare sig politiskt mandat, utrustning eller vapen för att bedriva sin verksamhet.

IS vill upprätta ett nytt land - kalifatet - och karva ur det ur ett antal arabiska länder - och där inrätta sitt eget religiösa, våldsamma system. Lite som vi i europa upplevde nazismen?

Liknelsen bör möjligen, om vi ska dra upp "frivilligrörelser på 30- och 40-talen" göras om till "det är inte konstigare än att svenskar anslöt sig till waffen-SS?" - där hade vi också en våldsförhärligande, extrem organisation.

Det gör sig emellertid inte heller helt lätt ändå:

1) De som rekryterades till waffen-SS VET inte i samma utsträckning som de som låter sig rekryteras till IS VET vilka terrorhandlingar och krigsbrott man låter sig rekryteras till. (I fallet waffen-SS visste flertalet av de rekryterade inte förrän efter kriget, då organisationen förklarats olaglig - vilka brott som hade begåtts av den. I fallet IS är detta mer eller mindre "en del av rekryteringspaketet" där det sprids filmer och bilder för att hamra in just det som något positivt och enkelt att marknadsföra - "kom till oss, hugg huvudet av otrogna hundar och elda med levande människor!").
2) Samhället "tog hand" om de som kom hem. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.

Börjar ni se skillnaderna mot findlandsfrivilliga än? Ser ni vart jag vill komma? Liknelsen är helt enkelt helt orimlig! Horribel! Och visar på en skrämmande okunnighet, indikativt på att man inte borde ha några offentliga uppdrag alls!

- Finlandskåren hade bred folklig förankring - IS har det inte.
- Finlandskåren var inrättad efter beslut i riksdag och regering - IS är det inte.
- Finlandskåren var uppbackad med en mängd civila upprop där det klargjordes att "Finlands sak är vår", bl.a. genom att vi tog emot flyktingbarn, anordnade matinsamlingar etc. - IS är det inte.
- Finlandskåren var i princip utbildad av, utrustad av och ledd av försvarsmakten - IS är det inte.
- Finlandskåren uppträdde i uniform, som ett förband i en annan stats reguljära armen - IS är det inte.

De är religiösa nötter i ett rövarband som bedriver terror på civilbefolkningen!

Något som finlandskåren aldrig var.


Vidare läsning:

Angående Svenska frivilligkåren (Vinterkriget):
Angående Hangöbataljonen (Svenska frivilligbataljonen - fortsättningskriget):
Angående Sveska frivilligkompaniet - skyttekompani tillhörande IR 13, efter hangöbataljonens upplösning.

Mannerheims tal till svenska frivilligkåren:

Svenska soldater på mission - en del av systemkollapsen?

Har ett par gamla förbandskamrater som just nu tjänstgör i Mali och läser i princip allt om den missionen som går att få tag i. Det har varit "en hel del jobb" för dem där borta, då campen man bor på inledningsvis inte var färdigbyggd och saknade saker som toaletter, duschrum, kök eller ens förläggningsbaracker.

Matransonerna i Mali - grafik från DN

Det har varit vad som positivast kan kallas en "prövning" eller "övning i lärande". Nåväl - nu skriver man i DN om att soldaterna inte får tillräckligt med mat. Orsaken till detta kan givetvis diskuteras, men det verkar vara ett problem med logistiken på plats.

"Än värre är att bristen på mat också påverkar soldaternas fysik och hälsa. Muskelkraft behövs eftersom soldaternas personliga skydds- och stridsutrustning väger 25–30 kilo. På dagarna innebär ökenklimatet 40-gradig värme, och på nätterna sjunker temperaturen till 6–7 grader."

Samtidigt hävdar chefen för förbandet, något överraskande, att han ser det här som "ett lyxproblem" - något som känns minst sagt överraskande om man kommer från ett jägarförband - där man vet att soldaterna under fältmässiga förhållanden behöver ungefär 3000 Kcal/dygn för att fungera och verka - man har nämligen övat på att försöka verka på så lite som hälften (ungefär vad dagsransonen i Mali är) och kommit fram till att resultatet av aktionerna inte är tillfredsställande i avseendet effekt. Det hela känns faktiskt som trams. Frågan är om det här är för att han själv inte lyckats planera logistiken bättre - eller om det är för att skydda någon som missat det. Vi lär väl se när truppen kommer hem? Tydligen är det i alla fall fler än jag som är upprörda över hur det här (inte) fungerar i nuläget.

Nu föbereds å andra sidan en andra utlandsmission. Sverige ämnar skicka en styrka om 35 man (inledningsvis) på "utbildnings- och rådgivnings-"insats till Irak för att där stötta Irakiska säkerhetsstyrkor i kampen mot IS. (Jag skriver "utbildnings- och rådgivnings" inom citationstecken ovan eftersom jag läser det här som andra insatta - man skickar SOG - "Särskilda Operations Gruppen" - vårt specialförband. Det borgar för att man ska läsa med glasögonen på samma sätt som när USA skickade Delta Force och Navy Seals på "rådgivande" insatser i Vietnam - inga övriga likheter med just DE uppdragen.) Men det går idag att läsa att

"Regeringen föreslår att riksdagen medger att en svensk väpnad styrka bestående av 35 personer ställs till förfogande under 2015 för att delta i den militära utbildningsinsatsen som genomförs av den internationella koalitionen mot ISIL i norra Irak. Försvarsmakten kommer att sätta ihop en allsidig och ändamålsenlig styrka för att lösa uppgifterna i insatsen. Om säkerhetssituationen skulle försämras har Försvarsmakten möjlighet att tillfälligt förstärka styrkan till att omfatta 120 personer för evakuerings- och förstärkningsinsatser."

(which REEKS of spook! (allmän populärkulturell referens.))

Jag antar att jag inte är ensam om att i mitt stilla sinne undra hur det ska gå - med t.ex. logistik som mat. Bevisligen klarar vi i nuläget inte ens av EN insats utomlands. Eftersom regeringen inte vill skjuta till pengar i försvarsbudgeten utan omfördela dem man redan tilldelat - FRÅN kontot för internationella insatser (men till förmån för nationellt försvar - vi har det lite stökigt i vår del av världen just nu också, i och med läget kring östersjön). Det känns lite som att det hela blir "stickan som knäckte åsnans rygg".

De internationella insatserna - nuvarande och planerade - är antingen tecken på den systemkollaps som pågår inom försvarsmakten - eller kan komma att dra in oss i något ännu värre.

Men det är möjligen också ett "lyxproblem" (och nu sitter jag på händerna för att inte använda den förra regeringens term "särintresse").

"Sverige exporterar vapen till IS" - en höna av en fjäder

Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag - jag har helt enkelt en del för mycket att rådda med personligen nu (jag är numer sambo - yay!) för att hinna/orka skriva så mycket. Med det sagt - här kommer dagens inlägg om "vapenexporten till IS":

--

Det skrivs en hel del i pressen just nu om en hårt kritiserad vapenaffär. "Sverige" anses skyldigt till "smuggling" av vapen till ett "krigförande land" eller i värsta fall "terrororganisation" om man ska tro företrädare i pressen och inom fredsrörelsen.

Som vanligt blir man lite trött i ögonen av att läsa vad som skrivits (tidningar och etermedia bidrar hela tiden till en begreppsförvirring genom att kalla saker för något de inte är - i det här fallet "pansarvagn", eller "bandvagn", men det hela handlar egentligen om detta):

Under tidigt 90-tal stod Sverige inför ett riktigt problem med materiel inom sin organisation. Våra "Infanteribrigader" - d.v.s. brigader (en samling om på den tiden 5000 - 8000 man) oskyddade soldater springandes på marken eller cyklandes - behövde "splitterskydd" från framförallt fiendens stridsfordon och artilleri. Oskyddad trupp kan bekämpas (mycket enkelt) med nästan inga medel alls, medan det är BETYDLIGT både svårare och - i synnerhet - dyrare att försöka bekämpa skyddad trupp.

Samtidigt hade Sovjetunionen - och med den hela warzavapakten - fallit.

Problemet uppstod alltså i en tid då det fanns mängder av "överskottsutrustning" - lätt tillgänglig - från en fiende som inte längre fanns. Man tog då ett för Sverige rätt ovanligt beslut: I stället för att utveckla något eget system för splitterskydd köpte man i princip oanvända "pansarskyttefordon" - för att köra runt infanteristerna i. Man satsade på två sorters fordon - ett som inom warzavapakten kallats "MT - LB" och närmast kan liknas vid en ren "buss" fast med ett (tunt) pansar och gående på larvband, och ett som inom WP kallats "BMP-1", som är en liten bandgående vagn med lite tjockare pansar (i fronten) och ett litet kanontorn som rymmer en lågtryckskanon.

PBV 401/MT-LB bild från wikipedia

De kom att på svenska kallas för de synnerligen inspirerande namnen "PBV 401" och "PBV 501" (PBV är en svensk militär förkortning för PansarBandVagn - vilket är vad som helst som går på larvband, är måttligt bepansrat och inte är ett "stridsfordon" eller "stridsvagn" i organisationen - Inom NATO kallas det här för APC - Armoured Personel Carriers, medan deras storebror - stridsvagnen kallas för "Tank").

Vagnarna köptes av det då precis återförenade Tysklands försvarsmakt - där de tidigare varit en del av DDR-armén. Sverige uppgav att man var "slutanvändarland" och skrev således på - eftersom Tyskland också är ett EU-land - alla vederbörliga dokument för att en import till Sverige skulle komma till stånd.

Låt oss här stoppa bandet en stund: Det är alltså inga "svenska" vagnar alls. Det är ett par Sovjet-designade f.d. östtyska vagnar vi pratar om. Men låt oss gå vidare i historien. Då vagnarna kom till Sverige hann de nästan inte in i organisationen förrän man tog beslutet att lägga ned samtliga "infanteribrigader" och vagnarna förrådsställdes ("för framtida bruk" som det hette).

PBV 501/BMP-1 bild från Wikipedia

2007 hade merparten av vagnarna inte använts så man tog ett beslut att sälja vagnarna vidare till Tjeckien - ett tidigare WP-land - som redan hade "en fantasiljard" av de här vagnarna. Sverige gick tillstånd av Tyskland att sälja vidare vagnarna till Tjeckien (också Tjeckien var då ett EU-land).

Låt oss stoppa bandet en stund igen. Sverige hade alltså från Tyskland köpt vagnar. Intygat att man tänkte använda vagnarna själva. Går igenom en försvarsorganisation. Får en massa vagnar "över". Man ser sig runt i Europa och säljer sedan vagnarna till ett tredje EU-land (som också intygar att man själv tänker använda vagnarna - och med skälet att "vi har redan en massa sådana här vagnar från tidigare".) Inget lagbrott här kan alltså med bästa vilja i världen sägas ha begåtts - ens av de inom fredsrörelsen som tycker att vi inte borde "exportera krigsmaterial". 1: Det var inte "vår teknik" som såldes (det var rysk-designade tyska vagnar). 2: Alla avtal - både de Sverige skrev med Tyskland och de som Tjeckien skrev med Sverige är kontollerade både av sina egna export/import-myndigheter och med ursprungslandet - Tyskland. Nåväl.

Nu - 8 år senare - vill så Tjeckien sälja vidare vagnarna. Tjeckien har inte samma exportrestriktioner som Sverige och kan alltså - om de får ett godkännande från Tyskland - sälja vidare till ett land där vagnarna faktiskt kan komma till riktig användning - ett land som ÄR i krig och behöver skydda SINA medborgare från den ytterst reella risken att få granatsplitter (som är dåligt för hyn) i ansiktet. Problemet - som det upplevs som i Sverige - är att landet som vill köpa vagnarna är Irak.

Ett exempel på olycklig rubriksättning - i det här fallet i Expressen

I Irak finns IS - terrororganisationen, och de är kända för att ta över sina fienders vapen i strid och använda dem mot fienden - i det här fallet den Irakiska polisen och militären. Helt plötsligt höjs moralpaniska röster i Sverige som gör gällande att VI på något sätt skulle "förse IS med vapen". En verklighetsuppfattning jag knappast delar. Sverige har - om något brott begåtts - sålt vagnar till ett annat EU-land i vår iver att avveckla vårt eget försvar.  Nu är just DET inte kriminellt (och kommer aldrig bli det, så länge fredsrörelsen sätter agendan) - även om det borde vara det!

I övrigt - hela den här storyn (och som i princip alla tidningar och etermedia har slagit upp) rätt mycket av att göra en höna av en fjäder.

Sverige har inte exporterat vapen till IS.
Tjeckien har inte exporterat vapen till IS.
Tyskland har inte exporterat vapen till IS.
Ingen har faktiskt gjort något som skulle ens vara ett försök till att exportera vapen till IS.
Vad man gjort är att man har sålt vidare ett antal (nu rätt åldersstigna - men ändå brukbara) vagnar mellan de olika länderna, då dessa blivit "överskott" i den egna organisationen, efter de olika försvarsbesluten som varje land tagit.

För att få det här till att likna "Sverige exporterar vapen till IS" krävs alltså ett antal "feltänk". Sverige exporterar inte till Irak. Sverige har sålt vagnarna - för 8 år sen - till Tjeckien. Vi måste dessutom utgå ifrån att den Irakiska krigsmakten/polisen (som köper vagnarna) kommer att låta dessa hamna i "fiendens händer" för att grejerna över huvud taget ska hamna hos IS.

Vad jag kan hålla med fredsrörelsen och media om är att det borde varit kriminellt att sälja våra vagnar vidare. Och att avveckla infanteribrigaderna. Men det är en helt annan fråga.

Syrisk folkrättsbrottsling dömd vid södertörns tingsrätt

Disclaimer: Dagens inlägg ska ses som en inlaga i debatten om "folkrätt" snarare än en om "terrorism" eller "krigsturism". Jag är - trots hur jag skriver - medveten om att det i debatten kommer att refereras till det här inlägget i diskussioner om "terrorism" och då främst "islamistisk dito". Icke desto mindre - mina tidigare inlägg om terrorism och vilka som är terrorister - gäller fortfarande. Väldigt få terrorister i Europa är islamistiska. Att den här nu dömda folkrättsbrottslingen råkar vara islamist, och gjort sig skyldig till sina brott i Syrien ändrar inte min inställning i frågan om terrorism. Snarare tvärt om. Så är det ibland - man kan vara både emot terrorism och folkrättsbrott och samtidigt vädja till att man skriver om rätt saker.

--

Idag skriver bl.a DN och Aftonbladet om en 28-åring som dömts för folkrättsbrott av Södertörns tingsrätt.

Domen ger vid handen två saker (som skiljer sig markant från åklagarnas yrkanden) - för det första - han döms bara till 5 år och för det andra - han döms inte till utvisning.

Bakgrundshistorian är följande: (DN) Han åker alltså till Syrien för att slåss mot regimen  (I den numer praktiskt taget upplösta "Fria Syriska Armén" - från början i princip mest avhoppade före detta soldater inom det syriska försvarsvänsendet - allt eftersom mer och mer byggt på "frivilliga" och "jihadister". Numer har "Fria Syriska Armén" i princip gått upp i IS.) Där tar man krigsfångar - varav en misshandlas svårt av den här killen och hans kompis, fastbunden i en stol. Med piskor. På hela överkroppen. Efter ett - får man förmoda - rätt långt (och i alla fall väldigt våldsamt) förhör (den fastbundne har blodfläckar på kläderna).

Bland "folkrättsbrott" finns vad vi kallar "krigsförbrytelser" och vad vi i Sverige definierar som "krigsförbrytelser" är bland annat (Listan är från wikipedia):

• deltagande i planering, inledning och förandet av anfallskrig

• brott mot krigets lagar, vad gäller behandlandet av krigsfångar, slavarbete och användandet av förbjudna vapen.

• brott mot mänskligheten, såsom upprättande av koncentrationsläger, eller etnisk rensning.

• avsiktligt dödande av skyddad person (till exempel sårade eller sjuka soldater, krigsfångar, civila)

• tortyr och omänsklig behandling av skyddad person

• avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa;

• anfall mot civilbefolkningen

• deportering eller illegal förflyttning av befolkningsgrupper

• bruk av förbjudna vapen eller krigsmetoder

• missbruk av det röda korset eller den röda halvmånen eller andra skyddssymboler

• plundring av offentlig eller privat egendom

Således kan vi tycka att "tortyr och omänsklig behandling av skyddad person" (med skyddad person menas här för övrigt t.ex. krigsfångar). och "avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa" borde kunna bevisas av tingsrätten. Det borde vara ett s.k. "slam dunk case" och därför yrkade åklagarna på straffen som nämnts ovan).

Man har emellertid utdömt betydligt mildare straff än i normalfallet:

För krigsförbrytelse av normalfallet är straffet fängelse i högst 6 år. För grovt krigsförbrytelse är straffet fängelse i mellan 4 till 18 år eller på livstid. För grovt brott beaktas särskilt om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död, allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.
De flesta krigsförbrytelser gäller endast om gärningen begås i samband med väpnad konflikt eller ockupation. Många av krigsbrotten kan vara brott även i andra fall men med andra rubriceringar och straffskalor.

Om någon vill ta ställning i frågan om "vad är det vi pratar om för handlingar" - finns videon - i ett format där både gärningsman och offer är "blurrade" hos Expressen (Varning - starka bilder!) Kan man efter att ha sett den filmen komma fram till något annat än att handligen vore "grov"? Jag vet inte - men även om förseelsen vore "ringa" torde man alltså haft lagutrymme att utdöma ett skarpare straff.

Då mannen fortfarande har dubbelt medborgarskap - i både Sverige och Syrien - borde man också kunna utvisa mannen efter avtjänat fängelsestraff. Det gör man emellertid inte heller. Man anser att det föreligger risk för mannens liv om han utvisas. Samtidigt kan vi läsa i domen:

”Det råder för tingsrätten inte någon tvekan om att han har deltagit i våldsanvändningen av egen fri vilja.”

Jag kan därför tycka att det vore rimligt att faktiskt utkräva ett fullt ansvar för just denna fria vilja. Tydligen kan man inte tycka så, för samtidigt skriver SvD om hur vi i Sverige anstränger oss för att "plocka hem" människor från just Syrien. Folk som frivilligt åkt dit för att strida i konflikten.

Vad som jag har hoppats på skulle bli ett "prejudikat" där man faktiskt ställde återvändande terrorister till svars och dömde dem för just de begångna folkrättsbrotten har blivit ett ytterligare exempel på Sveriges slapphänthet när det gäller folkrättsbrott begångna av "krigsturister" i Syrien.

Ja - jag är arg.

Frågor till Wallström: Problem när Utrikespolitik och säkerhetspolitik korsar varandras linjer

Wallström i tidningen - på bilden DNs intervju.

Den senaste veckan har det varit mycket Margot Wallström i pressen. Det ena utspelet efter det andra. En del - för oss vanliga skatteslavar medborgare möjligen "bättre än vi förstår" och jag står - trots klarläggande uttalanden och intervjuer - med fler frågor till utrikesministern än innan.

Låt mig ge några exempel:

Svenska nya operationer utomlands:
Förra helgen - på Folk och försvars rikskonferens - berättar Margot Wallström att hon vill att Svensk trupp skall skickas till Irak för att hjälpa till att hindra IS framfart. Ett i och för sig lovvärt initiativ och jag tror att många med mig känner "äntligen!" Här finns en insats där Sverige och svensk militär verkligen kan göra skillnad för en lokalbefolkning som lider. Gott så.

Jag håller med om att det här är en bra idé. Men - och ni visste att det skulle komma ett "men" när det gäller ett sådant här uttalande på min blogg: Det saknas adekvat lagstiftning för att kunna göra en sådan här insats. Låt mig förklara. I Sverige får inte militär användas mot civilbefolkningen. Allt sedan Ådalskravallerna har vi haft ett förbud för militären att sättas in i "polisiärt" arbete eller ens för "kravallkontroll". Förbudet är generellt, finns i grundlagen och gäller i fredstid. Det ger vid handen att Sverige inte kan "skicka militären" på civilbefolkningen. Och det är givetvis enligt alla sakers rimliga ordning.

Vi har emellertid samtidigt ett problem (och som jag skrivit om i ett antal andra inlägg på den här bloggen): Svenskar åker till Irak och Syrien för att slåss för IS. Dessa människor kan heller inte lagligt stoppas från att resa, som lagstiftningen ser ut nu. Det är dessutom inte ens troligt att de ställs inför rätta när de kommer hem. Samtal med SÄPO är frivilliga och till och med Wallströms partikamrater tycker att man ska försöka koncentrera sig på att ta emot, återanpassa och hjälpa återvändande terrorister i Sverige, med att t.ex. hjälpa till med jobb. (Här undrar vän av ordning om det inte vore bra att också erbjuda motsvarande hjälp till svenska soldater - som de Wallström vill ska åka till Irak - som gjort tjänst utomlands? Bara en tanke.)

Samtidigt - draget till sin spets: Det finns idag en mängd (möjligen hundratals) svenskar inom IS. Om svensk militär sätts in mot IS finns givetvis en (markant och ökande) risk att dessa svenska soldater förr eller senare nödgas döda svenska medborgare. Som inte är "legitima mål" (De tillhör inte en främmande krigsmakt som anfaller Sverige, och de är inte stämplade som "terrorister") eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.

Nåväl - tillbaka till Wallströms vecka:

Wallström och drönarna:
Wallström har i en annan tidning den här veckan bl.a. sagt:

"Från Sverige var det också förhållandevis tyst om USA:s användning av drönare mot misstänkta terrorister, en användning som ökat kraftigt under president Barack Obama och enligt människorättsorganisationer kan ha skördat många civila liv.
- Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt, säger Wallström däremot. Hon lovar engagemang inom FN för att få till stånd internationella överenskommelser om hur drönare ska få användas."

Och just det här uttalandet tyder tyvärr på okunnighet från utrikesministern om hur militära operationer går till. Men låt oss börja från början: "...enligt mäniskorättsorganisationer kan ha skördat många liv" säger i princip ingenting? Frågan är väl om fler, eller färre människor har dödats av drönarattacker och vad det i så fall har berott på? Jag tror personligen att drönarattacker är betydligt mer "humana" vad det gäller riskerna för "oskyldig allmänhet" än t.ex. bombningar med flygplan, artilleribeskjutningar, kryssningsrobotar eller andra alternativ som skulle kunna vara aktuella då drönare sätts in? En drönare kan bekämpa ett mycket mindre mål, och med betydligt större precision än något av de andra nämnda vapensystemen?

Dessutom är det nog mer sällan som "man gör dödandet till något mekaniskt" med drönare? Drönaren tar inga egna beslut. Det sitter både piloter och analysstaber och annat folk som faktiskt, med drönarens olika sensorer och analysunderlag både tar beslutet, trycker på knappen och sedan får leva med att de dödat en annan människa. Detta - skulle jag vilja påstå - i BETYDLIGT högre grad än i stridsflyg (då du inte ser målet du bekämpar), inom artilleriförband (av samma orsak) från en robotplats etc.

Nu är i och för sig SAMTLIGA de här antaganden väldigt hypotetiska. Svenska försvaret har inga drönare som kan bära vapen. De vi har används vid underrättelse/spaningsarbete. I somras bl.a. vid skogsbranden i västmanland.

Wallström och erkännandet av nya stater:
Men några av de viktigaste frågorna från den här veckan kommer faktiskt av att läsa den här intervjun i DN.I den pratar Wallström om vad hon åstadkommit under sina första 100 dagar som utrikesminister. En hel del av texten läggs på att hon inte får komma in i Israel (efter att regeringen erkänt Palestina) och hur det diplomatiska tonläget därför eskalerat. Och om det kan man säkert tycka mycket. Jag kommer säkert återkomma i frågan (med t.ex. förslag på andra länder Wallström kan erkänna, som Karmanjaka eller Narnia.) men jag upprörs lite av en "lista" på punkter som publiceras av DN:

För på den står punkter som "feministisk utrikespolitik" (Vad är det - Wallström?), "Lägga om Cuba-politiken" och "Lägga om rysslandspolitiken". En lätt oroad medborgare undrar vad det betyder?

Jag antar att det gäller att inte föra Carl Bildts öppet kritiska rysslandspolitik? Men vad ska man lägga om den till? Eftersom det inte berörs alls i artikeln, eller några av de andra uttalanden som kommit den här veckan (som t.ex. om NATO) får man kanske försöka lägga ihop ett och ett själv. Tyvärr blir den analysen skrämmande - betyder det här att vi står inför ett erkännande av Donetsk som fri republik, eller ett Novorossija i östra Ukraina?

Vad vill du - Wallström? Med utrikespolitiken? Med det yttersta politiska verktyget - försvarsmakten? Snälla - ge besked. Gärna i någon av de intervjuer du gör nästa vecka.

En svensk soldat är en soldat i svenska försvarsmakten!

Det måste bli ett slut! Det är nog nu! Vi kan inte hålla på och bagatellisera det här längre!

Politiker och proffstyckare - SLUTA jämföra FN-tjänst och Al-shaabab-medlemsskap! Sluta jämföra finlandsfrivilliga med Svenskar som slåss för IS och andra terrororganisationer.

Det helt enkelt måste bli ett stopp. Nu. Både FN-tjänst och frivilligkåren sattes upp som direkta krav från Regeringen! Försvarsmakten (i Finlandsfallet - krigsmakten) uppdrogs att verkställa besluten. Som en statlig myndighet. Det är så svensk militär verksamhet SKALL bedrivas, om den bedrivs utomlands.det är en demokratifråga. Det är enligt det mandat den utförande myndigheten fått av de beslutande organ som tillsatts av folket. Vi måste kunna lita på att de som bemyndigats använda militärt våld faktiskt gör det på uppdrag av en av oss - folket - utvald regering. Och omvänt -  Allt annat deltagande i utländska stridskrafter måste - av staten - räknas som "fientliga" då de inte har varken vår regerings eller folkets mandat.

Det MÅSTE vara DEN ENDA rimliga hållningen i den här frågan. 

Att svenska frivilligt ger sig iväg för att delta i krig - drivna av antingen politisk stollighet eller religiös dito - ÄR ett problem. Att media kallar dessa människor för "svenska soldater" är ännu mer allvarligt. Svensk soldat kallas den som är utbildad av och anställd inom (tidigare - "eller värnpliktig inom...") svenska försvarsmakten. Punkt. Svenska soldater handlar - efter regeringsbeslut - i STATENS intressen. Folk som drivs av annat än statens (Sveriges) uttalade vilja politiskt är således inte "svenska soldater" oavsett vad man tycker om deras bevekelsegrunder. 

De är - eller borde stämplas som - terrorister eller "utländska kombattanter". Som sådana bör de prövas lagligt. De borde vara under ständig bevakning av vår säkerhetspolis så som varande "säkerhetsrisker", just för att de är "fiender" till staten.

Expressen har i dagarna skrivit om diverse svenskar som strider i Ukraina. Även om just de pellejönsarna mer är drivna av (nationalistiskt) politiska motiv snarare än religiöst stolleri är problematiken likartad.

Idag skriver man t.ex. om den rätt ökände kriminelle Mikael Skillt som framställs som "svensk soldat" och det gör mig upprörd. Att man dessutom drar upp hans påstådda, överdrivna (det här har jag skrivit om förut, i samband med valet) svenska militära erfarenheter gör mig oerhört upprörd. Förutom att han visar på en omdömeslöshet som är oöverträffad i svensk modern militärhistoria bidrar han genom att odla myten om sig själv som "svensk soldat" ytterligare till begreppsförvirringen.

Mikael Skillt är den moderna motsvarigheten till svensk frivillig i spanska inbördeskriget - en av de fascister som slogs för Franco. För övrigt något som vår DÅVARANDE regering lagstiftade om för att förhindra, just av skälen jag nämnt ovan. 

Det finns å andra sidan inte bara elände med att den här frågan nu kommit i dagen: en del goda uppslag på hur sådana här frågor ska hanteras har utvecklats. Sverige har - liksom andra länder i samma situation - uppmanats av FN att ta tag i problematiken. Man pratar om att lagstifta för att kraftigt försvåra nyrekrytering från "terrororganisationer" i Sverige.

Problemet blir med Skillt och hans kamrater att den Ukrainska armén knappast kan stämplas som en terrororganisation.

Det enda som skulle hjälpa här är en lagstiftning som gjorde det olagligt att för svenska soldater (aktiva eller tidigare anställda) t.ex. att utan regeringsbeslut strida i någon annan krigsmakt. Det känns dessutom som ett rätt rimligt krav?

Och att pressen slutar kalla de här pellejönsarna för något annat än de är - fiender till staten.

Bilden "Svensk soldat". Vykortsbild. Fotad av Johan Lindqvist