 |
| Wallström i tidningen - på bilden DNs intervju. |
Låt mig ge några exempel:
Svenska nya operationer utomlands:
Förra helgen - på Folk och försvars rikskonferens - berättar Margot Wallström att hon vill att Svensk trupp skall skickas till Irak för att hjälpa till att hindra IS framfart. Ett i och för sig lovvärt initiativ och jag tror att många med mig känner "äntligen!" Här finns en insats där Sverige och svensk militär verkligen kan göra skillnad för en lokalbefolkning som lider. Gott så.
Jag håller med om att det här är en bra idé. Men - och ni visste att det skulle komma ett "men" när det gäller ett sådant här uttalande på min blogg: Det saknas adekvat lagstiftning för att kunna göra en sådan här insats. Låt mig förklara. I Sverige får inte militär användas mot civilbefolkningen. Allt sedan Ådalskravallerna har vi haft ett förbud för militären att sättas in i "polisiärt" arbete eller ens för "kravallkontroll". Förbudet är generellt, finns i grundlagen och gäller i fredstid. Det ger vid handen att Sverige inte kan "skicka militären" på civilbefolkningen. Och det är givetvis enligt alla sakers rimliga ordning.
Vi har emellertid samtidigt ett problem (och som jag skrivit om i ett antal andra inlägg på den här bloggen): Svenskar åker till Irak och Syrien för att slåss för IS. Dessa människor kan heller inte lagligt stoppas från att resa, som lagstiftningen ser ut nu. Det är dessutom inte ens troligt att de ställs inför rätta när de kommer hem. Samtal med SÄPO är frivilliga och till och med Wallströms partikamrater tycker att man ska försöka koncentrera sig på att ta emot, återanpassa och hjälpa återvändande terrorister i Sverige, med att t.ex. hjälpa till med jobb. (Här undrar vän av ordning om det inte vore bra att också erbjuda motsvarande hjälp till svenska soldater - som de Wallström vill ska åka till Irak - som gjort tjänst utomlands? Bara en tanke.)
Samtidigt - draget till sin spets: Det finns idag en mängd (möjligen hundratals) svenskar inom IS. Om svensk militär sätts in mot IS finns givetvis en (markant och ökande) risk att dessa svenska soldater förr eller senare nödgas döda svenska medborgare. Som inte är "legitima mål" (De tillhör inte en främmande krigsmakt som anfaller Sverige, och de är inte stämplade som "terrorister") eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.
Nåväl - tillbaka till Wallströms vecka:
Wallström och drönarna:
Wallström har i en annan tidning den här veckan bl.a. sagt:
"Från Sverige var det också förhållandevis tyst om USA:s användning av drönare mot misstänkta terrorister, en användning som ökat kraftigt under president Barack Obama och enligt människorättsorganisationer kan ha skördat många civila liv.
- Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt, säger Wallström däremot. Hon lovar engagemang inom FN för att få till stånd internationella överenskommelser om hur drönare ska få användas."
Och just det här uttalandet tyder tyvärr på okunnighet från utrikesministern om hur militära operationer går till. Men låt oss börja från början: "...enligt mäniskorättsorganisationer kan ha skördat många liv" säger i princip ingenting? Frågan är väl om fler, eller färre människor har dödats av drönarattacker och vad det i så fall har berott på? Jag tror personligen att drönarattacker är betydligt mer "humana" vad det gäller riskerna för "oskyldig allmänhet" än t.ex. bombningar med flygplan, artilleribeskjutningar, kryssningsrobotar eller andra alternativ som skulle kunna vara aktuella då drönare sätts in? En drönare kan bekämpa ett mycket mindre mål, och med betydligt större precision än något av de andra nämnda vapensystemen?
Dessutom är det nog mer sällan som "man gör dödandet till något mekaniskt" med drönare? Drönaren tar inga egna beslut. Det sitter både piloter och analysstaber och annat folk som faktiskt, med drönarens olika sensorer och analysunderlag både tar beslutet, trycker på knappen och sedan får leva med att de dödat en annan människa. Detta - skulle jag vilja påstå - i BETYDLIGT högre grad än i stridsflyg (då du inte ser målet du bekämpar), inom artilleriförband (av samma orsak) från en robotplats etc.
Nu är i och för sig SAMTLIGA de här antaganden väldigt hypotetiska. Svenska försvaret har inga drönare som kan bära vapen. De vi har används vid underrättelse/spaningsarbete. I somras bl.a. vid skogsbranden i västmanland.
Wallström och erkännandet av nya stater:
Men några av de viktigaste frågorna från den här veckan kommer faktiskt av att läsa den här intervjun i DN.I den pratar Wallström om vad hon åstadkommit under sina första 100 dagar som utrikesminister. En hel del av texten läggs på att hon inte får komma in i Israel (efter att regeringen erkänt Palestina) och hur det diplomatiska tonläget därför eskalerat. Och om det kan man säkert tycka mycket. Jag kommer säkert återkomma i frågan (med t.ex. förslag på andra länder Wallström kan erkänna, som Karmanjaka eller Narnia.) men jag upprörs lite av en "lista" på punkter som publiceras av DN:
För på den står punkter som "feministisk utrikespolitik" (Vad är det - Wallström?), "Lägga om Cuba-politiken" och "Lägga om rysslandspolitiken". En lätt oroad medborgare undrar vad det betyder?
Jag antar att det gäller att inte föra Carl Bildts öppet kritiska rysslandspolitik? Men vad ska man lägga om den till? Eftersom det inte berörs alls i artikeln, eller några av de andra uttalanden som kommit den här veckan (som t.ex. om NATO) får man kanske försöka lägga ihop ett och ett själv. Tyvärr blir den analysen skrämmande - betyder det här att vi står inför ett erkännande av Donetsk som fri republik, eller ett Novorossija i östra Ukraina?
Vad vill du - Wallström? Med utrikespolitiken? Med det yttersta politiska verktyget - försvarsmakten? Snälla - ge besked. Gärna i någon av de intervjuer du gör nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar