Margot Wallström och Nato

Folk och Försvars rikskonferens startade igår, en av årets stora "snackisar" när det gäller försvarspolitiken. Inledningstalande gjorde Utrikesminister Wallström och en hel del av talet ägnades åt att prata om Nato. Eller snarare - att man inte ska gå med. Faktiskt är man så ointresserad att man inte ens vill diskutera frågan öppet. Detta trots att en (klar) majoritet av befolkningen - med bakgrund av det senaste årets oerhörda säkerhetspolitiska anspänning runt östersjön - vill det.

Wallström hävdade i inledningstalet att det inte fanns tillräckligt goda argument för att ens diskutera frågan. Jag började fila på ett blogginlägg, med några argument:

(Ett av dem var att "inget NATO-land någonsin blivit militärt angripet av Ryssland" och ett annat var att "Det är bättre att använda en redan färdig allians än att skapa nya", Precis som jag skulle skriva något om att vi inte har samma karta när hon hävdar att 'Natos östra gräns går vid Sverige' med hänvisning till t.ex. Estland, Lettland och Litauen - och möjligen Polen).

Så ändrade sig Wallström efter den massiva kritiken i Sälen, och frågan är på nytt levande. Man kan fråga sig varför?

Nu är jag lite konspiratorisk här - och tycker egentligen att Wallström gjorde rätt i att ändra sig, men jag kan inte låta bli att tänka att det här är lite av "politisk taktik" från S. De övriga partier som vill driva linjen att inte utreda Nato-frågan (alls) är nämligen vänsterpartiet, miljöpartiet och SD.

För att få igenom ett "total-nej" till utredning måste samtliga dessa partier rösta på samma linje som S. V och MP är säkert inga problem - men tillsammans med dem hade man inte fått majoritet (återigen - för att inte UTREDA frågan om NATO-medlemsskap) - oppositionen är helt enkelt för stor. Då hade det återstått att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Dessa hade i och för sig säkerligen inte röstat med S, då de sammarbetar med V och MP, vilka SD ser som "politiska fiender".

Men jag tror att det stod klart där i Sälen att "Det förslag vi driver kommer bara att stöttas av extrempartier på de bägge ytterkanterna" och "Vi löper en reell risk att vara partiet som samarbetar med SD").

Men det är förstås bara min egen teori.

En annan skulle kunna vara att Wallström - möjligen vis av erfarenheterna när Palestina erkändes som stat - tänkt om och tyckt att "jag kanske inte ska gå händelserna i förväg, trots allt."

Vem vet?

Förmodligen bara Wallström själv.