Uppföljning - "Löfven-geografi-gate"

Ibland känns det skönt att inte vara ensam. Att man liksom inte är tokig när man - som först - tycker sig vara ensam om att se och ställa frågor om ett problem som det sen visar sig att faktiskt fler tänkt på. Det blir liksom ett kvitto på att man tänker rätt. Eller i alla fall att man inte är ensam i sin enfald.

Jag läste ju som bekant den där intervjun i Sydsvenskan i helgen och reagerade i mitt förra inlägg på bl.a. regeringen Löfvens geografikunskaper (Något som jag kanske borde gjort då Margot Wallström redan i januari frågade sig:

"- Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?"

men som jag helt enkelt glömde, när Expressen skrev om det. Tydligen är det inte bara Löfven själv som har problem med geografikunskaperna, utan även utrikesministern - vilket möjligen skulle kunna tänkas vara lite anmärkningsvärt - om någon skulle kunna kartan vettigt i regeringen vore det väl hon?)

Nåväl.

Wallström och Löfven - lika dåliga på geografi.

I DI publiceras idag en debattartikel i ämnet - signerad Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark som ställer samma frågor som jag gjorde. Och det är inte utan att jag gläds. Jag ser dessutom att flera andra skrivit liknande texter i ämnet och eftersom jag inser att de flesta av de här skribenterna antingen A) är smartare än jag och redan dragit den här slutsatsen utan att läsa det på den här bloggen eller B) har läst min blogg men kan uttrycka sig bättre än jag i samma frågor kommer här ett axplock på övriga reaktioner kring frågeställningen:

Den alltid lika lysande Annika Nordgren Chrisensen skrev på sin blogg.
Patrik Oksanen skrev en ledare med samma argument
Fredrik Johansson har gästbloggat "i högermarginalen" på SvD.
Och Lars Wilderäng skrev på sin blogg ett initierat inlägg på sin blogg.

En hel del moderater har reagerat tämligen kraftfullt (vilket är uppfriskande - att jag tydligen - trots allt kan vara sams med en och annan moderat fortfarande!):

Tidigare försvarsministern Tolgfors skrev på sin blogg.
Fredrik Antonsson - begåvad (gammal-) moderat bloggare skrev ett fantasifullt inlägg i ämnet.

Man har till och med tagit upp frågan i riksdagen:
Bl.a. fd försvarsministern Karin Enström - som lämnat in en interpellation och Sofia Arkelsten som lämnat in en skriftlig fråga.http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Fragor-for-skriftliga-svar/Militarallianser_H211491/

Jag tycker själv att det hela börjar kännas som ett skandaluttalande från statsministern och ser ett "säkerhetspolitiskt kurr" börja gestalta sig i riksdagen. Jag myser. För jag vet - jag är inte ensam. Vi är fler som tänker så här - och bevisligen ur många politiska läger. Vi väntar nu på svar från statsministern om de ställda frågorna. Under tiden poppar jag popcorn.

Om varför jag blir så arg på regeringen när man erkänner nya stater.

Jag har dragit på det här inlägget en tid. Faktiskt sedan den 30 oktober förra året, då regeringen helt sonika, utan t.ex. majoritet i riksdagen - erkände Palestina som stat. Men jag känner nu - med vad som händer i Ukraina och vad som håller på att hända i andra av Rysslands grannländer som bakgrund - att det är dags att jag tar bladet från munnen.

Vi står nämligen inför en säkerhetspolitisk katastrof. Något som vi inte sett några som helst jämställbara tecken på sedan andra världskriget. Ryssland är väldigt aggressivt i sin kommunikation och säkerhetspolitik med sina grannländer och vi ser inga tecken på att det skulle avta - snarare tvärt om - eskalerar det.

Man (Ryssland alltså) äger dessutom i princip själva det säkerhetspolitiska narrativet - alltså hur situationen upplevs och beskrivs offentligt - av vad som händer. Vi tar Ukraina som ett sentida (och varnande) exempel:

"Liten Grön Man - här faktiskt med rätt uniformspersedlar,
som basker och VDVs randiga tröja, under uniformen.

Ryssland har oprovocerat annekterat krimhalvön och sedan invaderat Ukraina. I press och TV-media har det hela å andra sidan beskrivits som att först "Engagerade medborgare" upprättat "självförsvarsstyrkor" (ni minns säkert alla "små gröna män" förra våren?) för att ta viktiga områden på Krimhalvön. Dessa "självförsvarsstyrkor" uppträdde samtliga uniformerade och var i själva verket väldigt sällan ens "engagerade medborgare" utan klart oftare olika Ryska specialförband som uppträdde i uniform, men maskerade och utan olika ryska militära insignia. Det fördes på tal att "engagerade medborgare" väldigt sällan får tag i den sorts utrustning som de "små gröna männen" använde - men från Kreml-håll hölls fast vid att "engagerade medborgare" köpt utrustningen på olika överskottslager. - En teori som sedan, med benägen hjälp från t.ex. svensk press, som inte satt sig in i verkligheten - vidarebefordrats om och om och om igen, såsom om den vore sann.

Invasionen har fortsatt. Vapen och manskap har skickats till Ukraina i sk "hjälpkonvojer" vid ett antal tillfällen (åtminstone 12 som är allmänt kända). Stridsvagnar, stridsfordon, fälthaubitsar diverse raketartillerisystem, minst en avancerad luftvärnsrobot (vi minns alla nedskjutningen av MH17) och en mängd övrig utrustning som inte "engagerade medborgare" KAN få tag på på något överskottslager! Ändå fortsätter man att föra myten vidare.

Vidare använder man ofta termen "pro-ryska separatister" eller "Kijev-kritiska" i pressen - något som skulle signalera att det faktiskt vore ett ukrainskt inbördeskrig på gång och inte - som i verkligheten - en rysk invasion. Dessa "pro-ryska separatister" ska ha utropat både "Novorossia" (om Krim) folkrepublikerna "Lughansk" och "Donetsk" - områden som just nu helt domineras av den ryska militära närvaron.

Och det är här jag blir förbannad. För det är naivt att i det här skedet erkänna stater, om man är Sverige. Det är nämligen bara en fråga om tid tills vi tvingas "erkänna folkrepubliken Gotland" (i viss kretsar redan döpt till "Slitegrad").

"Jamen - det där är ju Ukraina, Jesper! Det skulle aldrig kunna hända här!"

Just nu ser vi tecken på att just situationen i Ukraina (där nu stridsområdet ligger närmare mitt hem i Stockholm än t.ex. Kiruna) bara är början. Putin-regimen pratar om "engagerade medborgare" som "fruktar för sin säkerhet och planerar att bilda självförsvarsförband" i våra grannländer. I Lettland har "ryska separatister" utropat folkrepubliken "Lettgallien" och i Litauen har man fått ett "Folkrepubliken Vilnius" - "Stater" som, får man förmoda, är tänkta att ge legitimitet åt något slags ryskt "folkrättsligt ingripande för att skydda ryska medborgare" - ungefär som det låtit i Ukraina?

Det ÄR en eskalering. Och den går oss helt förbi här - i det mycket medvetna informationsoperationsarbetet från rysk sida. Vi SKA helt enkelt rapportera om "ryska separatister" i stället för om invasionsstyrkor, om "oroade/engagerade medborgare" i stället för om ryska inflytelseagenter. Om "rebeller" i stället för den ryska statens egna krigsmakt.

Och i det läget går vår (då tämligen nyvalda) regering ut och erkänner staten Palestina?! Utan att tänka på att den inslagna vägen ger legitimitet åt dessa "republiker" inne i ett av Ryssland ockuperat suveränt land? Hur tänkte man?

Man tar sig för pannan.

Idag läser jag i DN att man i alla fall från NATO-håll nu börjar signalera att man förstår att det är en invasion snarare än att "engagerade medborgare upprättat självförsvarsförband" i Ukraina. Och att man trycker på för att Ryssland skall dra sig ur. Det gör man givetvis för att de "nya" länder i Rysslands skottfält är just NATO-medlemsländer.Sverige - (trots vår solidaritetsförklaring) tiger. (Och Wallström vill inte ens utreda ett Svenskt NATO-medlemsskap - den i princip enda garanten för att vi inte ska få prat om "folkrepubliken Gotland" på halsen - och behöva erkänna den).

Så - I ett säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd tid i en säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd östersjöregion går den nyvalda regeringen ut och erkänner nya stater. Som dessutom är NATOs fiender. Jag överlåter till läsaren att själv döma om det är särdeles vist.

2 reflektioner från dagens tidningsskörd

En liten koll i dagens tidningar ger vid handen att 1) Ryssland rustar nära finska (och svenska) gränsen och 2) Putin har haft ett tal till nationen, med tillhörande presskonferens.

Givetvis handlar konferensen både om rubeln i fritt fall - men också om kriget i Ukraina.

Varför ser vi invasionen av Ukraina? Det finns egentligen bara en som kan svara på den frågan och det är givetvis Putin själv, men han har använt ett antal "svepskäl" bl.a. att man "värnar ryska intressen och medborgare" - "människor vi delar kultur och språk med" etc. Ett annat skäl är att man "befriar" Ukraina från "våldsamt" eller "fascistiskt" västligt inflytande och uttrycker samtidigt att man är "rädd" för västs (syftandes på EU och NATO) framfart i regionen. Putin säger faktiskt i dagens tal att  Ryssland känner sig hotat. Man hävdat att "Ryssland är omringat av ett framryckande NATO".

Putin och hans vänner har i och för sig flera gånger använt den här retoriken för att förklara Rysslands agerande i Ukraina. Ofta vilt påhejad av olika inflytelseagenter i egen och utländsk press eller vad som på fackspråk  skulle kunna betecknas som "nyttiga idioter". Alla - till och med journalister och socialdemokratiska diplomater - med ens grundläggande kunskaper i geografi förstår att det här är - på modern svenska - "nys".

Sverige är emellertid omgivet av NATO-grannar.

Med Rysk logik borde vi alltså reagera rationellt och annektera Åland? Säkra "svenska intressen" i österbotten - folk som vi delar språk och kultur med? 

Annektera Åland? Gör som jag!

Ni hör ju ungefär hur gott den här argumentationen håller.

Det är nys, Putin.

Däremot ser jag Ryssland i det här fallet som ett föredöme - enligt punkten ett ovan: Det är nog hög tid att även vi rustar?