Det räcker nu!

Det räcker nu! Hör ni det - alla ettförgjordade moskovityngel! Vi gör vad fan vi vill! Precis. Vad. Fan. Vi. Vill! 

Det hela handlar givetvis om det senaste i en lång rad hot från Ryska utrikesdepartementet där man talar om "allvarsamma åtgärder" och "konsekvenser" om Sverige (Gud förbjude!) själva skulle komma på tanken att gå med i NATO.

Just den här gången är adressen tydlig inför centerstämman - och vad som är bekymmersamt är att man inte ens längre bryr sig om att komma med förtäckta hot och inlindade formuleringar. Istället talar man klarspråk och flexar - liksom en mobbare på skolgården som hotar att stoppa de andra barnens huvud i toaletten - musklerna hotfullt. Den Ryska björnen är trött på cirkuskonsterna och vrålar i stället ut sina hotfulla rytanden.

Det räcker nu!

Oavsett om man är för ett svenskt NATO-medlemsskap eller emot det måste det beslutet vara upp till svenskarna själva att ta. Vi ska inte - under några som helst omständigheter - låta någon annan styra vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi får i detta aldrig kuvas eller skrämmas till att gå en annan nations ärenden. Aldrig någonsin. Vi måste vara enade i detta. Och nu är det dags att skicka en tydlig signal att det räcker! Vi är inte intresserade av vad ni tycker om vår politik.

Jag har i natt legat och tänkt en hel del på vad som skulle kunna vara rimliga motreaktioner i det här läget och givetvis är de flesta (tyvärr) en fråga för UD, men några tydliga signaler vi KAN skicka här är:

1) Skicka hem all rysk ambassadpersonal
2) Framföra officiella otvetydiga protester.
3) Stänga handel med alla ryska bolag på börsen.
4) Frysa alla ekonomiska tillgångar för ryska medborgare i Sverige.

Kort sagt: Att svara propotionerligt på hot och trakasserier genom att göra det "diplomatiskt bökigt".

(Mindre avvägda förslag jag förkastade i natt var att uppmana alla svenskar att skicka surströmming till ryska ambassaden, låta NI eller SOG eller några "stormtrupper" väcka ambassadören med kalsongryck, bränna ambassaden och salta jorden... Ni förstår - jag är upprörd!)

Givetvis kommer man inte göra det. Regeringen i allmänhet och vår utrikesminister i synnerhet är en syltrygg - men vi måste skicka en tydlig signal att vi inte låter oss hotas av terroristorganisationer - ens om de är förklädda till legitima stater. Och vi måste göra klart på en internationell arena att man inte hotar Sverige och svensk suveränitet - någonsin - utan att det får kännbara konsekvenser.

Det räcker nu!

Gotland för Dummies

Det är mycket Gotland i försvarsdebatten nu.

Visby - med ringmuren prydd av Svenska flaggor. Än så länge.

Inte minst pga Almedalsveckan, förstås, men också för att det - åtminstone i närtid - varit en viktig fråga för försvarspolitiken.

Igår kunde vi läsa i Expressen (bl.a.) om att de ryska "beredskapsövningarna" tidigare i år handlade om hur man skulle ta de "geografiskt fria ytorna" (dvs de ytor som inte är beskyddade under NATOs artikel 5 - därför att länderna i fråga inte är NATOmedlemmar) - Gotland och Åland.
I finsk media koncentrerade man sig givetvis mer på Åland än Gotland, medan svensk media följdaktligen givetvis mest koncentrerade sig på Gotland - eftersom det är svenskt.

Än så länge.

Idag meddelar (en av mina stora idoler) Karlis Neretnieks i Aftonbladet - att "Ryssland kan ta Gotland på 6 timmar". Han presenterar i artikeln ett scenario där "trojanska hänstar" (d.v.s. att fientlig trupp göms i något som förefaller vara legitimt/fredligt - såsom ett flygplan som "tvingas nödlanda p.g.a. rökutveckling i kupén" eller "transportfartyg med motorhaveri" som måste anlöpa nödhamn i Slite) används för att snabbt få kontrollen över ön, för att sedan säkerställa ytterligare truppförflyttningar över östersjön - antingen med marininfanteri, eller med luftlandsatta trupper.

– Det kan vara något fartyg som löper in i Slite hamn och hävdar att hon är i sjönöd eller har fått maskinfel. Ett civilt fartyg som är fullastat ända upp till relingen med militärer. Det kan också handla om ett större transportflygplan som påstås ha fått problem i luften och landar på Visby flygplats. Då visar det sig att det är fullt med soldater, säger han.
I lasten skulle det troligen finnas luftvärnssystem som försvårar svenska angrepp mot fortsatta landstigningar.

Hela "kriget" eller invasionen skulle dessutom vara klart väldigt snabbt:

Klart på sex timmar
Därefter skulle luftlandsättningstrupper flygas in från östersjöenklaven Kaliningrad eller - om Baltikum är under angrepp - Pskov i västra Ryssland där 76:e luftlandsättningsdivisionen har sin bas. Han nämner att dagens luftlandsättningstrupper är mekaniserade - jämte soldater skulle stridsfordon i fallskärmar regna ner över Gotland.
– På sex timmar skulle saken vara biff.
– På den tiden skulle ryssarna få i land det de behöver för att besätta hela ön och rigga lite luftvärn. Sedan tar det ett dygn till att rensa upp på ön.
Med "rensa upp" menar Karlis Neretnieks att slå ner det som återstår av det svenska försvaret på ön.
– Det handlar om att se till att de 400 hemvärnsmännen slutar slåss, arrestera våra poliser om de tänker göra motstånd och arrestera landshövdingen eller säga till denne att 'du får fortsätta styra ön men du gör det på vårt sätt'.

Det är spännande läsning (och tyvärr - genom att han nu avslöjat det här - kommer jag att behöva skriva om början på mitt egen "i-byrålådan-roman-manuskript-projekt" om just en invasion av Gotland - damn you Karlis - nu måste jag försöka vara kreativ i stället! :-) ) Nåväl. Man kan ju möjligen - om man inte är typ jag, eller någon som jag - undra varför det är så mycket prat om försvaret av Gotland helt plötsligt?

Det är ju inte så många år sedan vi lade ner i princip allt försvar (egentligen - i realiteten ALLT försvar - inte bara i princip - utom något kompani hemvärnssoldater) just för att man försvarspolitiskt inte tyckte att ön var skyddsvärdig? Att försvaret på just Gotland mest "kostade pengar"?

Och varför i hela friden skulle en fiende vilja ta just Gotland? Är det inte bättre att ta Stockholm med en gång, ifall man ska anfalla Sverige?

Svaret är att Sverige - i övrigt - är i princip ointressant för en angripare. Anfaller någon främmande makt Sverige kommer man att anfalla Gotland. Eller för att säkerställa att man tar just Gotland. Detta därför att det är en Ö mitt i Östersjön, från vilket man både kan flyga flygplan, gruppera luftvärn, kryssningsrobotar och givetvis kustrobotar att bekämpa vilket annat lands stridskrafter som helst, som kan tänka sig att lägga sig i "den säkerhetspolitiska debatten om länderna kring Östersjön". Resten av Sverige ligger "för långt ifrån" det tänkta operationsområdet - varför det är i princip värdelöst för angriparen. Och att "ta Sverige" är ett kostsamt företag - speciellt jämfört med att "ta Gotland".

Det här har nu i princip alla länder runt Östersjön begripit - och följdaktligen blivit medlemmar i NATO. Inte minst vid Östersjöns östra stränder.

Det här för att skydda sig så att en angripare inte genom att försöka angripa dem, i stället har ett fientligt brohuvud i sitt eget fastland, så att säga.

Ja - jag pratar om bl.a. baltikum. I det fall att något av de batiska länderna skulle bli angripna kommer de att bli angripna av Ryssland. Om Ryssland ger sig på ETT av dessa NATO-länder kommer samtliga övriga att - genom NATOs artikel 5 att agera så som om de alla blivit anfallna - och slå tillbaka. För att försvåra en sådan vedergällning måste Ryssland ha kontrollen över östersjön, så att man "kringskär" landet i fråga. Det enda sättet att göra det säkert är att hinna först fram till någon av de där "fria geografiska ytorna" som INTE är med i NATO - före något annat NATO-land hinner gruppera SINA trupper där, och skaffa luft och sjöherravälde för att säkerställa sin egen införsel av matriel, personal, och givetvis ytterligare vapensystem.

För svenskt vidkommande betyder det att "vi borde nog göra något för att försvara Gotland" - i annat fall kommer vi underlätta för Ryssland att ta ön, och då kunna hota alla andra länder gränsande till östersjön med t.ex. kryssningsrobotar - möjligen bestyckade med kärnstridsspetsar.

Å andra sida finns en annan fråga här, som "vi inte pratar om" vad det gäller Gotland. Idag - när ön inte är försvarad alls (annat än av några tappra hemvärnssoldater) - det finns ett annat scenario, som inte har nämnts i pressen alls. En angripare skulle t.ex. genom påtryckningar och hot om kärnvapenattack - kunna förmå att "ta ön" utan att ett enda skott faller. Man kan uppge att man "vill låna ön ett par dagar", för att uppnå samma taktiska läge som vid ett faktiskt strategiskt anfall på ön/Sverige. Vad skulle vi kunna svara, annat än "välkomna"?

Den här luckan finns givetvis bara så länge ön står oförsvarad.

Men nu vet ni - det här är varför det är mycket Gotland i försvarsdiskussionerna.

(För den fantasifulle läsaren kommer här ett litet tankeexperiment att fantisera ihop vad som skulle hända ifall något av de föreslagna scenarierna faktiskt skulle inträffa JUST UNDER den i början av inlägget nämnda Almedalsveckan!)

 - Trevlig helg! - Sov gott!

Äntligen börjar det pratas klarspråk om Ryssland!

Jag har tidigare på den här bloggen pratat om hur Ryssland äger narrativet om situationen i Ukraina och hur det bl.a. påverkat vårt språkbruk i media. 

Det hela har nästan blivit ett tabu, eller ett "elefanten i rummet"-syndrom, där alla egentligen vet att det både är Ryssland som ligger bakom de olika "separatiströrelserna" och att det finns ryska förband (som alltså - i det fallet opererar på Putin-regimens order) i Ukraina.

I press och media har det handlat om "proryska separatister" alternativt "oroade medborgare", trots att både OSCE och flera (Ukrainska och oberoende) media rapporterat om ovedersägliga bevis för att det - från dag ett, då "små gröna män" började upptäckas på krimhalvön - har handlat om framförallt ryska specialförband uppträdande i omärkta uniformer.

Nu börjar det emellertid lossna. Härom dagen skrev EUObserver om det här (appropå sanktioner) och började slutligen öppet prata om att det är "Ryska förband" (alltså - den statliga krigsmakten, Ryska federationens styrkor) som opererar i Ukraina.

I Sverige har vår utrikesminister "uttalat" sig - eller i alla fall tweetat om det, och genom detta faktiskt visat på betydligt mer ryggrad än vad jag förväntat av henne, efter den senaste veckans underliga turer på UD. Det är bara att ta av hatten och bocka och buga i respekt för det här uttalandet:

Russian-backed separatists&Russian forces commit flagrant violation of ceasefire in #Debaltseve confirmed by @OSCE. Aggression unacceptable.
— Margot Wallström (@margotwallstrom) February 18, 2015

Det är väl - vad jag förstår av dagens digitala era - så nära ett "officiellt uttalande" (kontot är för övrigt verifierat som ett "officiellt konto" för utrikesministern, och hon använder det för att föra fram sin politik i tjänsteställning, snarare än något slags personligt "tyckarkonto" och kan alltså ses som UDs hållning) man kan komma från en svensk minister på digital väg.

Jag har sparat en screenshot på den här tweeten, för övrigt, ifall den av någon anledning (till exempel genom påtryckningar) tvingas raderas från utrikesministerns twitterkonto. 

Nåväl. Jag är glad över att man äntligen börjar kalla saker vid deras riktiga namn i den här diskussionen. Möjligen kan vi nu också få lite bättre klarhet i vad som är våra "väl avvägda och propotionella" respons i ärendet? (Fler sanktioner? Militärt stöd till Ukraina?) Oavsett vilket är det skönt och befriande att vi börjar prata klarspråk.

Allt jag kan säga nu är: "äntligen!"

Är detta feministisk utrikespolitik, Wallström - att vika ner sig?

Margot Wallström - Bild från expressen

I Expressen kan vi idag läsa om hur UD gett efter för Rysslands krav att svenska flygplan - i en försvarsövning med Finland, USA och Lettland, inte får landa i Lettland. Och jag blir uppriktigt upprörd och ledsen.


I DN uttrycker förra försvarsminister Enström sin oro över PMet från UD:

– Har utrikesministern låtit Ryssland påverka hur den svenska försvarsmakten ska öva så är det helt oacceptabelt. Hon måste svara så fort som möjligt: Har vi tagit hänsyn till de ryska reaktionerna?, säger Karin Enström.

PM:et från UD

 ...

– Det vore också väldigt allvarligt om vi ska sitta och ta hänsyn till vad Ryssland tycker om hur Försvarsmakten ska öva. Min oro är om vi har varit undergivna eller fallit till föga för ryska påtryckningar i det här fallet, säger Karin Enström.

Och jag håller (faktiskt - trots att det är just Enfald Enström som uttrycker sig) med. Av flera anledningar:

1) Och det här tycker jag är det viktigaste: Frågan är inte och har inte varit förankrad hos regeringen. Det tyder på "ministerstryre". Wallström och hennes departement har helt enkelt vare sig förankrat det här i berörda utskott (utrikesutskottet eller försvarsutskottet), i andra berörda departement (försvarsdepartementet) eller med berörd myndighet (försvarsmakten). Hon har (igen) agerat på eget bevåg och utan regeringens medgivande eller uttryckta vilja.

2) Övningen har varit planerad sedan länge. Vi har haft gemensamma övningar med både Finland, Estland och USA i åratal. Det här är en - i en lång rad - av en mängd sådana här övningar. Både Finland, USA och Lettland är (förutom Sverige) fria länder som egentligen inte behöver - eller ens bör - ta hänsyn till Rysk utrikes- eller försvarspolitik. Och - för att prata klarspråk - Ryssland borde helt enkelt skita i den här övningen - den rör helt enkelt inte rysk krigsmakt.

3) Det visar på en undfallenhet mot Ryssland som signalerar att "vi ger oss för Era önskemål" inte bara nu, utan också i en framtid. Om vi darrar på machetten redan nu, hur skulle vi någonsin kunna räkna med att inte nästa krav från ryssarna skulle kunna vara "vi vill inte se att ni övar i eller över Östersjön", eller ens "vi vill inte se att ni övar. Alls.". Att då inte skicka ett diplomatiskt långfinger med orden "skit i det du, så lever du längre!" till Ryssland är VÄLDIGT olyckligt. Och farligt. Det är - så som Allan Widman (fp) uttrycker saken "ett sluttande plan":

– Ja, det beror ju på hur regeringen naturligtvis väljer att agera. Men det är min bedömning att Sveriges rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska val – bilden av den rätten – behöver rehabiliteras efter det här. Detta är ett exempel på ett agerande om inte gynnar Sveriges ställning som fri och självständig nation.

Och han är inte ensam om den bedömningen. I en artikel i Expressen har även andra politiker uttalat sig. Jan Björklund:

– Det är beklämmande att ryssarna vill hunsa Sverige och att den svenska regeringen låter sig hunsas, säger han.
– Ryssarnas agerande är inte märkligt. Det märkliga är den svenska regeringens agerande, att man anpassar övningen efter ryssarnas krav, säger Folkpartiledaren Jan Björklund.
Med anledning av Expressens avslöjande på måndagen lämnade Folkpartiet redan på måndagsmorgonen in en interpellation till riksdagen.
– Men Margot Wallström måste redan i dag gå ut och förklara detta, fortsätter Björklund.
– Det är väldigt dålig tajming att nu backa för ryska krav. Västvärlden måste nu stå upp mot Ryssland.
Jan Björklund fortsätter:
– Sverige, Finland och Estland är självständiga nationer. Vi bestämmer själva hur vi övar och lägger upp våra försvarsmakter. Det är inget som ryssarna ska bestämma. Detta är väldigt olyckligt om det är korrekt.

Och visst är det så. Sverige har all rätt att öva i vilket land som helst som är inbjudna till! Detta gäller även länder i Rysslands intressesfär - som t ex Estland. Ryssland bestämmer inte över vare sig svensk utrikespolitik eller svensk försvarspolitik!

Och Margot Wallström bestämmer då RAKT inte över svensk försvarspolitik - hon är inte ens ansvarig minister för försvarsfrågor.

Det finns egentligen bara en sak att göra som jag ser det - huvuden på UD borde i det här läget rulla. Wallström har förbrukat sitt förtroende. Annika Söder - som är den som skrivit promemorian, borde också ligga i "farans riktning" för att "sitta löst".

Men framförallt - Wallström - på en provokation från fienden: Att vika ned sig är inte ett alternativ. Inte om du vill att din "feministiska utrikespolitik" som framstå som något annat än undfallande mot andra länder. Dessutom - det finns egentligen bara ETT godtagbart svar i de här frågorna. Alltid.

"Varje meddelande om att motståndet ska uppges är falskt!"

Jag avslutar mitt (idag mycket arga) inlägg med ett citat från ÖB:

"Jag tror inte att någon i Sverige, varken regering, riksdag eller för den delen Försvarsmakten, kommer att acceptera att någon annan ska styra på vilket sätt vi vill öva",

Att bemöta proryska argument mot NATO med fakta.

Jag har skrivit i ett antal blogginlägg tidigare att Ryssland idag i princip själva äger vad som kallas "narrativet" om konflikten i Ukraina, om hur invasionen har gått till, om vad som är orsakerna till kriget etc. En mängd direkta lögnen förekommer i både press och på nätet och de sprids sedan okritiskt vidare - dels av Putins "trollarmé" men också av vad vi kan kalla "nyttiga idioter" - människor som gått på propagandan, tar dem som fakta och sedan vidarebefordrar den på olika sätt i sin argumentation.

Ett av de återkommande argumenten - som brukar återkomma med viss regelbundenhet är i princip "Det är inte Ryssland som hotar världsfreden - det är NATO".

Inte sällan vidarebefordras sådana här uppgifter från vänsterstyrda media, egentligen - per se - inte mer "Putinvänliga" än övriga, men genom att "köpa" Rysk propaganda gör man det lätt för sig att t.ex. förklara sin egen politiska syn i enskilda frågor. Ett exempel kan vara NATO-frågan, där t.ex. vänsterpartiet och vänstermedia är klart emot ett svenskt medlemskap, och därför sprider vidare falsarium ur den ryska propagandaapparaten:

Exempel ur det verkliga livet: (Proletären, september 2014)

"Det är Nato och USA som omringar Ryssland med militärbaser. Inte tvärtom. Det är Nato som ansluter Rysslands grannländer till västmakternas krigsallians. Inte tvärtom."

Det här är ju (bevisligen) rent nys och det kan bevisas av att man tar fram en karta och tittar i den. Ganska många (och de största) av de länder som är "Rysslands grannländer" är inte medlemsländer. De inte ens har möjlighet eller vilja att bli det. Ukraina är inte heller ett NATO-land. Ryssland är faktiskt det enda land - med kärnvapen - som invaderat en suverän stat i Europa efter kalla krigets slut. Man har dessutom gjort det flera gånger. I närtid t.ex. med Georgien.

Natoländer i Europa - som näppeligen omringar Ryssland

Nåväl - NATO upprustar heller inte. Man lägger ned förband, efter förband i de olika medlemsländerna. Någon egentligen "expansion" av NATO kan inte sägas ha förekommit sedan 1989. De nya medlemsländers soldater som tillkommit inom alliansen understiger gravt de som försvunnit sedan samma år, på grund av förbandsnedläggningar inom de "gamla" medlemsländerna.

#NATO troop reduction since end of #ColdWar Example 4: #Germany, which annihilated its military to the joy of #Russia pic.twitter.com/G5BljSqzqn
— Thomas C. Theiner (@noclador) February 9, 2015

#NATO troop reduction since end of #ColdWar Example 3: #Denmark Clearly #Russia is threatened... pic.twitter.com/mYWQuk3NEu
— Thomas C. Theiner (@noclador) February 9, 2015

#NATO troop reduction since end of #ColdWar Example 2: #Netherlands Clearly NATO is preparing for war against #Russia pic.twitter.com/NJoL8w1sQD
— Thomas C. Theiner (@noclador) February 9, 2015

#NATO troop reduction since end of #ColdWar Example 1: #Italy Clearly NATO is preparing for war against #Russia... pic.twitter.com/T5iTDzFJFo
— Thomas C. Theiner (@noclador) February 9, 2015

Som synes är det alltså inte riktigt sant. Det är å andra sidan sant att sedan 1989 har EN rysk enklav hamnat mellan två natoländer - det är den lilla ryska regionen Kaliningrad som hamnat mellan natogrannarna Litauen och Polen.

Ska vi å andra sidan använda det som ett argument att rättfärdiga att Ryssland invaderar suveräna stater i sin närhet kan man ju med samma logik hävda att Sverige - som ju är i princip helt omringat av NATO-länder (Norge, Danmark, Polen, Estland, Lettland och Litauen är alla medlemmar i NATO) borde invadera Finland (och t.ex. annektera Åland, medelst "små gröna män" för att sedan skapa sig ett brohuvud för vidare invasion).

Givetvis är argumentet helt orimligt om man inte är idiot. ("Nyttig" eller avlönad).

Kvimanobservationen - ubåten i ytläge - en kommentar

Det händer mycket nu! Både ute i världen - vad det gäller försvaret - och för mig personligen - och ibland är det svårt att få med allt. I helgen började jag skriva på det här inlägget (i lördags), men var tvungen att fortsätta under söndagen - och slutligen - med min analys, på väg hem från mitt arbete idag. Jag ber om ursäkt om texten känns lite "stolpig" - men jag hoppas ändå att mina egna analyser och åsikter i frågan framgår.

--

I helgen skrev DN om den ubåt som Kviman hade observerat i slutet av oktober, utanför sin bostad, igen. Ni minns den "möjliga ubåten" som Kviman (och Fru Kviman) fångat på bild? Nu har tydligen flera andra vittnen trätt fram och ubåten känns mer och mer bekräftad. (Nu blir folk arga på mig igen för att jag hävdar att den vore "mer bekräftad" men det är - vilket borde framgå - min egen uppfattning och inte försvarsmaktens officiella).

Ubåtsobservationer 31okt - 1nov 2014
Grafik från DNs artiklar i ämnet

Ubåten går alltså - fullt synlig - i ytläge, flera kilometer, och observeras på vägen av minst tre olika vittnen - varav ett är en av Sveriges mest kända "ubåtsjägare" och den förmodligen enda i flotten som faktiskt sänkt eller skadat en främmande ubåt i modern tid. Han har dessutom fotografiska bevis från kränkningarna i oktober.

(Här skulle jag vilja skriva en lång svavelosande formulering om att observationen borde klassas som "konstaterad" ubåt eller åtminstone "trolig" snarare än "möjlig", men jag avhåller mig. Försvarsmakten har möjligen skäl som inte jag förstår till sitt agerande - som att det t.ex. skulle kunna röra svenskt förhållande till främmande makt).

Frågan är varför Ubåten går i ytläge? Bevisligen vill den bli sedd? Annars går man inte mitt i redden, i ytläge. Skälen för det kan vara många. Och teorier om varför florerar redan i pressen och på nätet. Allan Widman (FP) - försvarsutskottets ordförande:

”Så provokativt att det saknar motstycke”

Och så kan man se det. Man kan se det hela som en provokation. Som ett slags "psykologisk operation" om man så vill. Den främmande makten kör in sin ubåt på ett sätt som gör det omöjligt att undgå att se den, men samtidigt, på grund av bebyggelse, gör det omöjligt att bekämpa den. I det här fallet signalerar man att man så att säga "bestämmer läget" i Östersjön. Antingen som en signal att "...så sluta upp med Ert motstånd, det är bara lönlöst" - lite som när mobbarna på skolan kör ner någons huvud i en toalett, eller - och här blir det mer konspiratoriskt - att få Sverige - som är notoriskt dåligt på att upprusta - att lägga allt fokus på att återta ubåtsjaktförmågan och därigenom dra bort fokus från andra områden. Om så är fallet lär man ha lyckats - i alla fall om man får tro de politiska rösterna i en av DNs artiklar från i helgen:

– Om främmande makt uppträder på det här sättet i våra inre vatten känner man sig uppenbarligen trygg. Sverige måste fundera på hur beredskapen ska bli bättre och mer avskräckande, säger försvarsutskottets ordförande Allan Widman (FP).
Enligt Widman är den största bristen att det saknas helikoptrar för ubåtsjakt. Försvarsmakten hoppas ha nya helikoptrar på plats runt år 2020.
– Jag har fått indikationer på att man försöker skynda på, men det kommer dröja lång tid innan materielen är på plats och vi fått upp kompetensen på det här området, säger Allan Widman.

Försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam (S) anser att det är ”otroligt kränkande” om en främmande ubåt rört sig öppet utanför Stockholm.
Lindestam pekar också på behovet av helikoptrar, men även på vikten av exempelvis repövningar och undervattensensorer. Hur resurserna ska fördelas får regeringen och den samtalsgrupp som ska ta fram en bred försvarsproposition till slutet av april förhandla fram, säger hon. 

Ett annat möjligt - och (anser jag personligen) troligt skäl skulle kunna vara en "maskirovka" för att ge sken av att något händer för att ge något slags avledelse under tiden man gör något annat. Då det här händer när det händer - ungefär en vecka efter "underrättelseoperationen" i Stockholms skärgård finns rykten om att svenska försvarsmakten har haft kontakt ett par gånger med en främmande ubåt. Vidare har det hävdats att ubåten kan ha varit skadad. Agerandet kan alltså vara ett sätt för främmande makt att skapa ett tidsfönster - där man belastar marinens (väl känt) redan hårt ansatta resurser att "jaga" en ubåt inne i Stockholms inlopp för att kunna dra tillbaka den (möjligen) skadade ubåten ur operationsområdet.

Dessutom är det ju i princip riskfritt att visa sig i ytläge på redden. Det finns inga effektiva vapen inom försvaret att använda till ubåtsjakt. Och även om det funnits hade man ju inte fått eldtillstånd med sådana precis utanför Lidingö, eller Nacka.

Som jag ser det just nu är det emellertid väldigt viktigt att säkerställa varför ubåten dyker upp i Stockholms inlopp. Hastas det här momentet över är risken stor att man från politiskt håll tar överilade beslut som kan få långtgående konsekvenser för försvarsmakten.

Folk på framförallt vänstersidan (och bland miljöpartiet) politiskt vill utreda varifrån ubåten kom. (Det finns i och för sig människor som tycker om aluminiumfolie på huvudet som vill göra det ändå - utan politiska förtecken.) Man vill hävda att de flesta ubåtskränkningar vi haft i Sverige under 80- och 90-talen faktiskt inte var från Warzawapakten utan var från NATO. Det kan (möjligen) vara sant (i ett fåtal fall - även om jag personligen inte riktigt tror på det) men i just det här fallet verkar det vara en icke-fråga. Det finns helt enkelt inga ubåtar från NATO som ser ut på det här sättet. Med de här måtten eller med tornplaceringen på det här sättet. Det finns emellertid en som stämmer bra in på alla beskrivningar - en rysk. Paltus.

Om vi nu kan enas om att det var mer än en "möjlg" ubåt.

Rysk påverkan på nätet och genom svenska medier

DN publicerar idag ett par olika artiklar kring samma ämne: Den ryska "trollarmén" på nätet. Ett gäng statligt anställda nättroll som har i uppgift att ägna sig åt "psykologisk krigföring" på framförallt digitala media. Man anställer ett antal "bloggare" och "twittrare" osv och så ger man dem uppgiften att registrera ett antal konton på kända bloggtjänster (som blogger.com som jag själv använder, eller wordpress) där de ska skriva blogginlägg för att påverka opinionen både inom Ryssland men också utomlands - i t.ex. Sverige.

Dessa "troll" sprider sedan på olika sätt den ryska statens propaganda - fast som vore den "uttolkad av 'vanligt folk'".

Det här är egentligen ingen nyhet - jag själv skrev om problemet i december förra året - då utifrån att alla som kallar sig "svenska försvarsbloggare" inte med automatik kan tros vara vare sig svenska eller försvarsbloggare. Det finns (bevisligen) i Ryssland människor som använder nätet för olika (statligt sanktionerade/betalda) påverkanskampanjer.

Ett annat sätt att påverka är givetvis att genom t.ex. bloggkommentarer till andra bloggare och/eller onlinemedia - något som både den här bloggen och andra varit utsatta för ett antal gånger. Ofta är dessa kommentarer av typen "men vad säger du om [någon annan - någon annanstans - typ USA i Afghanistan], då? JAG tycker att Ryssland har rätt att försvara bla. bla. bla. bla..." vad som på nätet (i framförallt engelsktalande media) kommit att kallas "whataboutism". Ett annat sätt är att försöka leda bort diskussionen från bloggarens kärnämne, t.ex. genom att citera ändlösa listor på källor som visar på att bloggaren har fel. Inte sällan är dessa källor också just ryska - och statskontrollerade. Detta appellerar givetvis ofta till intellektuella i västvärlden, där just källkritik är en dygd. Andra läsare av bloggen ställs inför en veritabel vägg av ryska medias/bloggares motargument och börjar ifrågasätta bloggskribenten.

En variant på samma tema är att man ger sig på enskilda bloggare - i deras kommentarsfält och utger dem för att arbeta åt t.ex. den svenska försvarsmakten i syfte att sprida en svensk statsmakts propaganda. Givetvis faller det på sin egen orimlighet. Inte för att Sverige inte skulle ha ett psyopsförband (det har vi - eller har i alla fall haft - jag vet inte riktigt hur det ser ut med det just nu), men för att vi givetvis inte har något att vinna på utöva "lite psykologisk krigföring sådär i största allmänhet". Man måste ha ett mål med sin kommunikation. Till exempel, som i det ryska fallet, att dölja sin invasion av Ukraina, eller att ge sken av att det inte är just en invasion. Men inte sällan är de som är först till kvarn att ropa "ryssfobiker" eller "rysshatare" eller just "psyop" i kommentarsfälten just ryska avlönade inflytelseagenter.

Andra Troll - vare sig Ryska eller på nätet.

Ett tredje sätt som nättrollen opererar på är helt enkelt att ta över trovärdiga mediakanaler. I Sverige har det här hänt t.ex. för TV4. När TV4 stängde sina lokalredaktioner stängde man sina konton på sociala medier. Tämligen snart efteråt togs användarnamnen över av ryska användare och en mängd tidigare lokalredaktionskonton (Som t.ex. TV4 Uppsala) fick sitt användarnamn upptaget. Att inget övertygande påverkansförsök har gjorts från just DE kontona känns mer som tur än skicklighet. Tänk t.ex. att man hade använt TV4s logotyp som profilbild på de ryska kontona, och någon som skrev på svenska (i stället för som nu - på ryska). Väldigt få användare av sociala media skulle se skillnaden på ett meddelande som VERKLIGEN kom från TV4 och ett som kom från ett fd officiellt TV4-konto, som nu sköttes av ryska troll?

Ett fjärde sätt är att skapa t.ex. en "twittstorm" eller "bloggbävning" för att påverka opinionen. Här har vi ju i Sverige en tradition av att låta sociala medier ibland sätta en politisk agenda (Tänk själv efter och kontrollera: Det finns en och annan tidningsartikel om hur en "twittstorm" eller "bloggbävning" har påverkat politiska beslut under de senaste åren.) - och det har givetvis de ryska trollen tagit fasta på. Man gör helt enkelt ett koordinerat uttalande från en mängd falska konton som i bloggar och på t.ex. twitter och facebook ger samma budskap. Detta skapar illusionen av - närmast - en folkrörelse, eller demonstrationståg. I själva verket är det oftast bara ett fåtal fysiska personer bakom de kanske 100-tals eller 1000-tals inlägg och tweets om en viss situation. Antingen lyckas man lura människor att det faktiskt skulle vara folkligt förankrat och i gynnsammaste fall få fram ett drev mot en viss punkt, eller så "överröstar" man helt enkelt de kritiska rösterna genom att ändlöst reposta, länka till varandra, retweeta samma argument om och om och om och om igen, tills den kritiska rösten helt enkelt inte längre orkar bemöta argumenten.


Så varför gör Ryssland det här? Och mot t.ex. Sverige? Sverige är det kanske mest uppkopplade landet i världen. Många medborgare är uppkopplade i någon mening i princip 24 timmar om dygnet. Vi interagerar på nätet. Det är här vi bildar opinion. Det är här vi ger uttryck för våra tankar och driver vår argumentation. Så givetvis är det också här vi är som mest sårbara. Reaktionstiderna på nätet är bokstavligen några sekunder. Kan du på de sekunderna få ut ditt budskap vinner du enkelt "opinionen" eller "åsikten" om vad som händer och sker.

Dessutom är det här en väldigt billig psykologisk krigföring från Rysslands sida. Den kräver egentligen ingen större skolning vare sig inom psykologi eller teknik och effekten blir hög även vid en liten insats.

Just det här är något jag tycker att du ska tänka på - som läser den här bloggen - för jag har sagt det förr: Ryssland äger i princip hela narrativet för situationen i exempelvis Ukraina (det här skrev jag förresten om senast härom dagen, när jag var arg på att man erkände stater utan att ha riksdagsmajoritet för att göra det). Ryssland sätter tonen för hur vi talar om Ryssland. T.ex. genom att media hela tiden rapporterar om "separatister" och "pro-ryska rebeller" i stället för "ryska krigsmakten" eller "de ryska ockupationsstyrkorna".

Var källkritisk. Var egentligen källkritisk till ALLT på nätet. Men var extra källkritisk när folk pratar om Ukraina eller Ryssland eller situationen kring Östersjön. Alla bloggare, twittrare och facebookare där ute är inte den de utger sig för att vara. Och uttrycker de sig positivt om Ryssland eller ryskt agerande eller den ryska statsmakten finns en överhängande risk att de också är anställda av just statsmakten. För att trolla på nätet.

Nu är det ju så med nättroll precis som med gamla tiders sagotroll - att drar man ut dem i ljuset spricker de! Därför - var uppmärksam. Ifrågasätt bloggkommentarer och blogginlägg. Skin med kunskapens ljus på dem i tweets och facebookinlägg. Och hjälp till att sprida det ljuset genom att sprida information om hur sådana här påverkansoperationer pågår. Just nu. I Sverige.

Om varför jag blir så arg på regeringen när man erkänner nya stater.

Jag har dragit på det här inlägget en tid. Faktiskt sedan den 30 oktober förra året, då regeringen helt sonika, utan t.ex. majoritet i riksdagen - erkände Palestina som stat. Men jag känner nu - med vad som händer i Ukraina och vad som håller på att hända i andra av Rysslands grannländer som bakgrund - att det är dags att jag tar bladet från munnen.

Vi står nämligen inför en säkerhetspolitisk katastrof. Något som vi inte sett några som helst jämställbara tecken på sedan andra världskriget. Ryssland är väldigt aggressivt i sin kommunikation och säkerhetspolitik med sina grannländer och vi ser inga tecken på att det skulle avta - snarare tvärt om - eskalerar det.

Man (Ryssland alltså) äger dessutom i princip själva det säkerhetspolitiska narrativet - alltså hur situationen upplevs och beskrivs offentligt - av vad som händer. Vi tar Ukraina som ett sentida (och varnande) exempel:

"Liten Grön Man - här faktiskt med rätt uniformspersedlar,
som basker och VDVs randiga tröja, under uniformen.

Ryssland har oprovocerat annekterat krimhalvön och sedan invaderat Ukraina. I press och TV-media har det hela å andra sidan beskrivits som att först "Engagerade medborgare" upprättat "självförsvarsstyrkor" (ni minns säkert alla "små gröna män" förra våren?) för att ta viktiga områden på Krimhalvön. Dessa "självförsvarsstyrkor" uppträdde samtliga uniformerade och var i själva verket väldigt sällan ens "engagerade medborgare" utan klart oftare olika Ryska specialförband som uppträdde i uniform, men maskerade och utan olika ryska militära insignia. Det fördes på tal att "engagerade medborgare" väldigt sällan får tag i den sorts utrustning som de "små gröna männen" använde - men från Kreml-håll hölls fast vid att "engagerade medborgare" köpt utrustningen på olika överskottslager. - En teori som sedan, med benägen hjälp från t.ex. svensk press, som inte satt sig in i verkligheten - vidarebefordrats om och om och om igen, såsom om den vore sann.

Invasionen har fortsatt. Vapen och manskap har skickats till Ukraina i sk "hjälpkonvojer" vid ett antal tillfällen (åtminstone 12 som är allmänt kända). Stridsvagnar, stridsfordon, fälthaubitsar diverse raketartillerisystem, minst en avancerad luftvärnsrobot (vi minns alla nedskjutningen av MH17) och en mängd övrig utrustning som inte "engagerade medborgare" KAN få tag på på något överskottslager! Ändå fortsätter man att föra myten vidare.

Vidare använder man ofta termen "pro-ryska separatister" eller "Kijev-kritiska" i pressen - något som skulle signalera att det faktiskt vore ett ukrainskt inbördeskrig på gång och inte - som i verkligheten - en rysk invasion. Dessa "pro-ryska separatister" ska ha utropat både "Novorossia" (om Krim) folkrepublikerna "Lughansk" och "Donetsk" - områden som just nu helt domineras av den ryska militära närvaron.

Och det är här jag blir förbannad. För det är naivt att i det här skedet erkänna stater, om man är Sverige. Det är nämligen bara en fråga om tid tills vi tvingas "erkänna folkrepubliken Gotland" (i viss kretsar redan döpt till "Slitegrad").

"Jamen - det där är ju Ukraina, Jesper! Det skulle aldrig kunna hända här!"

Just nu ser vi tecken på att just situationen i Ukraina (där nu stridsområdet ligger närmare mitt hem i Stockholm än t.ex. Kiruna) bara är början. Putin-regimen pratar om "engagerade medborgare" som "fruktar för sin säkerhet och planerar att bilda självförsvarsförband" i våra grannländer. I Lettland har "ryska separatister" utropat folkrepubliken "Lettgallien" och i Litauen har man fått ett "Folkrepubliken Vilnius" - "Stater" som, får man förmoda, är tänkta att ge legitimitet åt något slags ryskt "folkrättsligt ingripande för att skydda ryska medborgare" - ungefär som det låtit i Ukraina?

Det ÄR en eskalering. Och den går oss helt förbi här - i det mycket medvetna informationsoperationsarbetet från rysk sida. Vi SKA helt enkelt rapportera om "ryska separatister" i stället för om invasionsstyrkor, om "oroade/engagerade medborgare" i stället för om ryska inflytelseagenter. Om "rebeller" i stället för den ryska statens egna krigsmakt.

Och i det läget går vår (då tämligen nyvalda) regering ut och erkänner staten Palestina?! Utan att tänka på att den inslagna vägen ger legitimitet åt dessa "republiker" inne i ett av Ryssland ockuperat suveränt land? Hur tänkte man?

Man tar sig för pannan.

Idag läser jag i DN att man i alla fall från NATO-håll nu börjar signalera att man förstår att det är en invasion snarare än att "engagerade medborgare upprättat självförsvarsförband" i Ukraina. Och att man trycker på för att Ryssland skall dra sig ur. Det gör man givetvis för att de "nya" länder i Rysslands skottfält är just NATO-medlemsländer.Sverige - (trots vår solidaritetsförklaring) tiger. (Och Wallström vill inte ens utreda ett Svenskt NATO-medlemsskap - den i princip enda garanten för att vi inte ska få prat om "folkrepubliken Gotland" på halsen - och behöva erkänna den).

Så - I ett säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd tid i en säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd östersjöregion går den nyvalda regeringen ut och erkänner nya stater. Som dessutom är NATOs fiender. Jag överlåter till läsaren att själv döma om det är särdeles vist.

Storspionen Bergling och de olösta gåtorna.

Läser i tidningarna att den gamle storspionen Stig Bergling till sist, och efter över ett decennium i Parkinsons sjukdom, avlidit.

Stig Bergling är - för Er yngre läsare av min blogg - Sveriges förmodat värsta landsförrädare och spion i modern tid. Legenderna om hans liv har återberättats i åtskilliga böcker och han har många gånger själv hjälpt till att göra historien bättre, i olika tidnings- och TV-intervjuer genom åren.

Det finns en mängd väl tecknade livsberättelser i pressen idag, och jag föreslår att den intresserade läser lite i dem innan ni läser vidare i det här blogginlägget, för jag ORKAR inte skriva en text till om hur Bergling, som var både anställd som reservofficer inom kustartilleriet (han var gammal kustjägare, utbildad på KA1), ett tag vid försvarsstabens säkerhetsavdelning (fst/säk), och polisen (sedemera SÄPO) förrådde landet genom att lämna ut våra hemligaste hemligheter, både försvarshemligheter och polisiära dito - till Sovjetunionen för struntpengar - eller i vissa fall - inga pengar alls.

(Här drar möjligen den uppmärksamma läsaren av bloggen sig till minnes en parallell till en annan spion och landsförrädare - som tidningarna uppmärksammat som "visselblåsare" - som OCKSÅ sålt ut svenska försvarshemligheter för i princip inga pengar alls. Honom föreslog MP nyligen att vi skulle hämta i regeringsplanet).

Nåväl. Bergling sålde förstörde försvarsmaktens planering genom att läcka den sk FO-pärmen, med information om snart när alla fasta försvarsanläggningar (inklusive kustartilleribatterier, minlinjer, befästningsverk, framryckningskulvertar etc.) och polisens, genom att avslöja alla spaningsuppslag som SÄPO då hade på sovjetiska misstänkta spioner (något som gjorde att Sovjetunionen tog hem samtliga misstänkta och ersatte dem).

I allt kostade hans spioneri staten helt klart miljarder och åter miljarder, när försvarsanläggningar fick läggas ned, omplaneras, flyttas, återuppbyggas, återbefästas, övervakas av personal etc. Det går inte att korrekt uppskatta den direkta kostnaden, helt enkelt för att det inte går att få en översikt över hur stor skadan var. Vad vi vet är att det här är pengar som givetvis tagits ur statsbudgeten för att åtgärda. Pengar som du och jag fått betala i årtionden i skatt efter att spionaget avslöjats. Men inte heller polisväsendet stod utan direkta kostnader. T.ex. avslöjade Bergling registreringsnumren på samtliga SÄPOs spaningsbilar, vilket gjorde att de var tvungna att tas ur bruk.

Skadorna blir snabbt oöverblickbara.

De fakta han lämnade ut skadade Sverige, och kommer att fortsätta skada Sverige i säkert åtminstone ett decennium efter hans död. Ingen vet exakt vad - eller hur mycket - han lämnat ut till Sveriges fiender. Vi kommer aldrig att få reda på hur stor skadan egentligen var. Det är en av gåtorna som Bergling tar med sig i graven.  Själva kan vi bara ana och göra kvalificerade gissningar - t.ex. utifrån de säkerhetspolitiska händelser som formar oss idag - som ubåten i höstas. Bevisligen visste den att det inte längre fanns kvar varesig de minlinjer eller övriga försvar som Bergling avslöjade.

En annan gåta Bergling tar med sig i graven är "hur kunde det här hända" - framförallt VAR det kunde hända - på SÄPOs avdelning för kontraspionage - "ryssroteln". Någon måste ju ha vetat - eller i alla fall höjt på ögonbrynen åt en hög tjänsteman som gång efter annan avslöjades med diverse "kvinnoaffärer". Som närde ett riskbeteende. Just det här har det ju länge cirkulerat rykten om - att det funnits någon på SÄPO som faktiskt visste. Och lät honom hållas. Att det fanns en "skyddsängel" på SÄPO i form av en annan - ännu inte avslöjad - storspion.

 Bland annat har det här nämnts av Bergling själv - men hur det är med den saken - det känns som en gåta han får med sig i graven.

Mauripolmassakern

Idag har flera olika dags- och kvällstidningar reportage från den Ukrainska staden Mauripol. Ni har säkert läst tidningar och sett på TV i helgen vad som hänt, men staden anfölls alltså av raketartilleri i helgen.

Efteråt har det förekommit både den ena och den andra mer eller mindre fantasifulla förklaringen till vad som hänt. Den värsta har publicerats av det Ryska försvarsministeriets TV-kanal - där det antytts att attacken egentligen varit utförda av Ukrainarna själva (för övrigt från eldställningar söder om staden, vilket egentligen - i verkligheten - skulle betyda att de lastbilar som grupperar raketartilleribatterierna kan simma, då området söder om staden är vatten).

OSCE har kommit fram till både att A) attacken kom från nord-nordost (vilket är ryska "separatister" - alltså Putin-stödda gangsters) ställningar och B) att vapnen som använts är GRAD och URAGAN (vilket - om jag minns min ryska rätt torde vara "hagel" respektive "orkan"). Det här är en smula förbryllande - för tidigare har "separatister" inte kunnat ha tillgång till URAGAN. Det har nämligen inte tidigare funnits på den UKRAINSKA sidan. Man kan alltså inte "hitta en övergiven ukrainsk pjäs" och använda den. URAGAN finns bara - i det här fallet - bland ryska (organiserade, statliga) trupper. Ja - fram tills nu, då.

Frågan har inställt sig om Moskva-regimen utrustat separatisterna med de här vapnen, eller om det helt enkelt är rysk militär som avfyrat vapnen. Bägge teorierna känns ungefär lika troliga. I vilket fall är detta inget som hänt utan att man vet om det i Moskva - det kan vi vara HELT säkra på.

Det börjar emellertid komma fler och fler uppgifter om att raketattacken emellertid inte kom från nord-nordost utan österifrån. Ofta styrkta med bildbevis. På dessa kan man se kratrar från nedslagsplatser och därefter kalkylera raketernas bana.

Och gör man det - får man fram ett annat - rätt troligt scenario. Det är inte ryska "separatister" som attackerar Mauripol. Det är rysk militär som gör det!

Då hamnar saken i ett annat läge, inte sant? Rent folkrättsligt finns det alltså en "stat" som är ansvarig för den här attacken - som inte kan kallas för något annat än en terrorattack - och en regering som kan rättsligt hållas ansvariga för detta efteråt. Det är inte något slags "terrorism" eller "separatism" - det är den Ryska regeringens "folkmord" och "brott mot mänskligheten" som sedan ska hanteras i något slags domstol.

Och helt plötsligt klarnar det varför Ryssland inte kan gå med på att fördöma det här dådet i FNs säkerhetsråd. Man fördömer helt enkelt inte sina egna militära operationer.

Fem gripna i Paris efter nya misstänkta terrorbrott

Både Expressen och Aftonbladet skriver idag om en händelse i Paris där fem Tjetjener (eller Tjetjen-ryssar) ska ha gripits efter att man bl.a. gjort fynd av sprängmedel. Männen sitter nu enligt uppgift "häktade" efter "misstankar om förberedelse av attentat".

Fransk och annan press hävdar att det finns en koppling till Charlie Hebdo-attentaten och att det till exempel skulle styrkas av att det försiggått olika demonstrationer mot just Charlie Hebdo i bl.a. Tjetjenien.

Andra - mer konspiratoriskt lagda - ser kopplingar till Ryssland, som man hävdar underblåser terrorismen i just Frankrike - dels för att styrka ställningen för Front National (som aktivt stödjer Rysslands politik genom att rösta mot alla sanktioner mot Ryssland i EU) och för att skynda på leveransen av de Mistralskepp som man köpt men som Frankrike vägrat att leverera (något som Front National också försökt påskynda).

Själv brukar jag inte vilja spekulera såhär i händelsernas början, om "vad jag tror kan ha varit på gång" och sitter i stället lugnt tillbakalutad och väntar på vad som komma skall.

Vad jag DÄREMOT reagerar på är den länkade artikeln ovan om demonstrationerna i Tjetjenien:

Det står att 800.000 Tjetjener har deltagit i demonstrationen. Det är mer än halva befolkningen i landet (som har knappt 1,3 miljoner invånare). Tjetjenien räknas som en "rysk rådsrepublik" eller "delrepublik till Ryssland". Ledaren heter Ramzan Kadyrov och är Putintrogen. Det finns ingen möjlighet att det pågår stora omfattande demonstrationer i regionen om de inte är sanktionerade (eller i yttersta fall - beordrade) av Moskvaregimen.

Nåväl - just nu pågår det på bloggar och redaktioner som är betydligt mer insatta än jag något slags "teori-boxning" mellan vad vi kan kalla "Rysslandsspåret" och "Islamistspåret". Min egen tanke är möjligen att inget av dem måste vara fel för att det andra ska vara rätt, men det är förstås både cyniskt och misantropiskt.

Tiden får utvisa vem som har rätt.

Intressant bloggstatistik - God Jul, kära grannar!

Skrev ju igår om försvarsbloggare som inte nödvändigtvis är försvarsbloggare och noterade med en gång att både besöken till bloggen ökade (ganska drastiskt) och att Google (jag bloggar ju genom deras tjänst - blogger) inte bara registrerar besök - utan också varifrån de kommer.  Fram till igår har merparten av mina besök kommit från Sverige (nu är ju det inte så konstigt eftersom jag skriver på svenska), med något enstaka undantag från framförallt USA, som ju också har en och annan svenskspråkig (och ja - en hel del svenskar, som trots att de är där och reser, pluggare eller arbetar, faktiskt läser min blogg!)

Men så igår hände något speciellt. För i "besökarkartan" lyste plötsligt ett nytt land upp som genererandes besök:

Ett nytt land på läsarkartan: Lite till öster om Sverige!

Intressant! Jag tar det som om att mitt skrivande här blir allt mer intressant, inte bara för svenskar utan också för andra läsare.

Så - till alla nytillkomna läsare: På Ert eget modersmål:

С Рождеством

Ubåtsjaktförmågan

Ni som läser den här bloggen regelbundet vet att jag redan tidigare ytligt (no pun intended) berört problemet med marinens förmåga till ubåtsjakt - eller kanske snarare oförmåga, eller i alla fall bristande förmåga. Nu handlar det ju egentligen inte alls så mycket om själva förmågan - eller kunnandet - utan snarare om utrustningen. Bl.a. skrev jag om det här när jag pratade om helikoptrar, för ett litet tag sedan...

Idag läser jag  i DN om att läget nu är så dåligt på materialsidan att de få fartyg som nu finns kvar för att bedriva ubåtsjakt hotas att antingen skrotas, eller behöva långvariga reparationer och renoveringar. Detta för pengar som inte finns anslaget i försvarsbudgeten.

Trots den påvisade ubåtskränkiningen för några veckor sedan - vid ubåtsincidenten i Stockholms skärgård -  med samfällda (nåväl - möjligen inte V och MP, då) politikers brösttoner om att "öka försvarsförmågan"  lät göra gällande:

– Vi kommer att genomföra en särskild analys av vår ubåtsjaktsförmåga när det gäller förbättringspotentialer och när det gäller styrkor.

Peter Hultqvist i Aktuellt den 14 november

Det är lätt att bli en smula desillusionerad som medborgare. Det verkar alltså (igen) som utlovade förbättringar i ubåtsjakt får räknas in på "nys-kontot". Själva förmågan för ubåtsjakt ökar alltså inte - utan tvärtom minskas. Detta trots att det känns alarmerande behövt:  Det finns rätt tydliga bevis på att det försigått ett antal undervattensoperationer under hösten och förvintern!

Förutom den påvisade ubåten i Stockholms skärgård upptäcktes förra veckan ett antal ubåtsnödrökljusgranater som flutit iland på Gotland.

Att journalister - inte minst på vänsterkanten - fortsätter att dra upp "minkmyten" och skylla diverse incidenter på mink och säl gör inte situationen roligare. Om en allmänhet inte förstår läget och förstår varför man måste förbättra ubåtsjaktförmågan minskar givetvis incitamenten till förståelse för ökade försvarsanslag. Media har givetvis ett ansvar här.

Analysen av situationen är emellertid - även fortsättningsvis - rätt enkel:

Inga minkar som hittills studerats har någonsin använt ryska nödröklösgranater då de hamnat i nöd. Inga minkar har hittills lyckats simma synkroniserat hållandes en atrapp av ett ubåtstorn över vattenytan. Det ÄR inte - och har aldrig varit - mink vi pratar om.

Efter ubåtsincidenten i stockholms skärgård i höstas kunde inte nationaliteten på ubåten som jagats fastställas. Inte ens nu kan det göras, även om säkert de bilderna som hittills släppts på de gotländska fynden kanske kan ge en vink om nationaliteten på vilka ubåtar som opererar i svenska vatten.

I det läget är det nu dags att faktiskt ta itu i frågan om ubåtsjakt. Inte skära ner förmågan ytterligare!

2 reflektioner från dagens tidningsskörd

En liten koll i dagens tidningar ger vid handen att 1) Ryssland rustar nära finska (och svenska) gränsen och 2) Putin har haft ett tal till nationen, med tillhörande presskonferens.

Givetvis handlar konferensen både om rubeln i fritt fall - men också om kriget i Ukraina.

Varför ser vi invasionen av Ukraina? Det finns egentligen bara en som kan svara på den frågan och det är givetvis Putin själv, men han har använt ett antal "svepskäl" bl.a. att man "värnar ryska intressen och medborgare" - "människor vi delar kultur och språk med" etc. Ett annat skäl är att man "befriar" Ukraina från "våldsamt" eller "fascistiskt" västligt inflytande och uttrycker samtidigt att man är "rädd" för västs (syftandes på EU och NATO) framfart i regionen. Putin säger faktiskt i dagens tal att  Ryssland känner sig hotat. Man hävdat att "Ryssland är omringat av ett framryckande NATO".

Putin och hans vänner har i och för sig flera gånger använt den här retoriken för att förklara Rysslands agerande i Ukraina. Ofta vilt påhejad av olika inflytelseagenter i egen och utländsk press eller vad som på fackspråk  skulle kunna betecknas som "nyttiga idioter". Alla - till och med journalister och socialdemokratiska diplomater - med ens grundläggande kunskaper i geografi förstår att det här är - på modern svenska - "nys".

Sverige är emellertid omgivet av NATO-grannar.

Med Rysk logik borde vi alltså reagera rationellt och annektera Åland? Säkra "svenska intressen" i österbotten - folk som vi delar språk och kultur med? 

Annektera Åland? Gör som jag!

Ni hör ju ungefär hur gott den här argumentationen håller.

Det är nys, Putin.

Däremot ser jag Ryssland i det här fallet som ett föredöme - enligt punkten ett ovan: Det är nog hög tid att även vi rustar?