Lisa Holms försvinnande, pressens etik och försvarsmaktens hemligheter

Det är dagen efter helgen efter att Lisa Holm slutligen, efter nära en veckas eftersökningar hittats död. En ryslig historia ur vår samtid som engagerat många. I sin iver att vara "först med det senaste" har tidningar och övriga media försökt att överträffa varandra med spekulationer om vad som har hänt och varför.

Jag tänker egentligen inte skriva särdeles mycket om just fallet Holm. Jag tycker att det - än så länge - ligger för nära i tiden och jag känner mig själv, säkerligen som många andra - för själsligt närvarande i tragedin. Att ett ens barn försvinner för att efter nästan en vecka hittas mördad är givetvis något som varje förälder rankar högst upp på listan över "tankar jag inte vill tänka".

I historien - och bland de spekulativa artiklarna - kom emellertid en historia att berättas (av GP, Expressen och Aftonbladet bl.a.) - där det antyddes att Lisa Holms försvinnande kunde ha med faderns arbete att göra. Och just den publiceringen tycker jag kräver en egen bloggpost.


Enligt GP:

"Pappan ingår i en militär grupp vid den svenska försvarsmakten som är utbildad och utrustad för uppgifter som ordinarie militär av olika orsaker inte kan lösa. Specialförbandets medlemmar måste räkna med att befinna sig i riskfyllda miljöer utomlands med fokus på strid och underrättelse.
- Om han ingår en sådan grupp hanterar han uppgifter som är både känsliga och hemligstämplade, kommenterar en annan källa.
Om Försvarsmakten har höjt säkerheten kring medlemmarna av det specialförband där pappan arbetar, är oklart.
- Om vi vidtar åtgärder vid hot mot vår personal, antingen i utomlands eller här hemma, är ingenting vi kommenterar överhuvudtaget, det ligger lite i sakens natur, säger presschefen Philip Simon."

Det handlar alltså om SOG - Särskilda OperationsGruppen. Och om Lisa Holms pappa tillhörde den i fredags gör han det inte idag. Det går helt enkelt inte. Hans placering där är nämligen kvalificerat hemlig. Hans identitet är hemlig - till och med för personal i försvarsmakten. Och det finns ett skäl till det. Den anses skyddsvärdig. Är den nu röjd kommer han att avskiljas från förbandet. Att publicera de här uppgifterna omöjliggör alltså mannen att fortsättningsvis tjänstgöra i den befattning du, jag och andra skattebetalare har betalat honom för. Betalat utbildning för. Betalat skydd för.

Nu är i och för sig det illa nog - men här begår GP ett annat riktigt allvarligt fel - förutom att man omöjliggör mannens vidare tjänstgöring i sitt hemmaförband - man utsätter nämligen Lisa Holm själv för fara genom att publicera de här uppgifterna - liksom övriga anhöriga till familjen.

Genom att avslöja den här informationen stressar man upp kidnapparen/kidnapparna som plötsligt blir varse att man "tagit fel tjej" när man tagit dottern till en specialförbandsoperatör. En människa som just genom den befattningen tränats i (och möjligen använts vid) just skarpa gisslanfritagningsoperationer och kontraterroristverksamhet. För att de-eskalera situationen lämnas gärningsmannen/männen bara med ett enda rimligt val. Döda gisslan, gömma kroppen och hoppas på att man kan lämna landet så fort sökandet blåst över. Jag vill inte själv spekulera om så faktiskt är fallet - men det är rimligt att tro att om Lisa Holm levde när uppgifterna publicerades är just publiceringen av dem orsaken till hennes död.

Dessutom är det ju - genom att avslöja mannens förbandstillhörighet - en veritabel inbjudan till främmande makt att på olika sätt försöka påverka mannen att lämna ut (hemlig) information. Typexempel på sådana påverkansoperationer är att t.ex. ta ny gisslan i familjen (som frun), eller att kidnappa och tortera mannen själv tills dess att han avslöjar vad han vet - t.ex. om SOGs uppbyggnad eller genomförda eller pågående operationer.

Rimligen har inga sådana här överväganden gjorts i fallet då man bedömt att man kan/bör/ska publicera - det vore givetvis orimligt att tro att man enbart av "klickjakt" vad det gäller den här sortens publiceringar helt struntat i vad det skulle kunna för konsekvenser. Det högst troliga är att publiceringen inte är gjord i avsikten att ställa till skada utan bara är ett resultat av obetänksamhet eller okunnighet - i varje fall hoppas man ju det. 

Icke desto mindre verkar det här med pressetik i princip alltid mynna ut i att pressens företrädare hävdar sin grundlagsskyddade rätt att i "allmänintresse" publicera - även om uppgifterna - som i det här fallet - bevisligen både är skadliga och rimligen saknar "allmänintresse".  (En formulering jag föreslagit för journalister som skrivit om det här eller vidarepublicerat artikeln är "Polisen utreder om det föreligger någon form av hotbild mot någon i familjen", vilket möjligen är så långt som ett allmänintresse skulle kunna sträcka sig - snarare än den nu rätt spekulativa skrivningen och där man medvetet avslöjar en av försvarsmaktens hemligaste soldater). Kritik mot publiceringarna viftas i princip uteslutande bort som "näthat" eller "rasism".

Jag varken "hatar" eller är rasist - och låt det här bli allmänt känt: Jag tycker att publiceringen var gravt olycklig ändå - av just de ovan nämnda skälen.

Frågan är om det förutom att vara grovt oetiskt och ytterst olämpligt också är olagligt? Enligt tryckfrihetsförordningens 7 kapitel kan man läsa:

"3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till
framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift,
såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare
och därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi,
landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan
handling i strid med myndighets förbehåll vid dess
utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som
angivas i särskild lag,
gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat."

Och här skulle jag gärna se att försvarsmakten anmäler det inträffade och att utgivningen prövas rättsligt - den här gången mot tryckfrihetsförordningen snarare än som härförleden - då DN fick "rätt" mot försvarsmakten efter att skyddsvakter med stöd i skyddslagen konfiskerat fotograferat material tagna på ett militärt skyddsobjekt. I HD-domen gjordes klart att yttrandefrihetsgrundlagen i det här fallet skulle gå före värderingen av skyddsvärdet enligt skyddslagen och DN fick efter HD-domen (av en oenig domstol) tillbaka sina fotografier.

Således är inte skyddslagen ett gripbart verktyg i verktygslådan - yttrandefriheten väger tyngre. Möjligen är emellertid tryckfrihetsförordningen lägre hängande frukt här - och GP, Expressen och Aftonbladet (som alla publicerat den här uppgiften) skulle kunna dömas? Dessutom skulle det i förlängningen kunna utmynna i bättre utbildning för journalister - där just "allmänintresse" och pressfrihetens gränser kan vägas mot människors behov av skydd, sekretess, men också etik, moral och fingertoppskänsla.

Jag tror att vi alla skulle tjäna på det.

Säkerhet byggs inte med stridsflygplan - debattartiklar byggs inte med fakta.

Gudrun Schyman har gjort det igen.

Ungefär där skulle jag kunna sluta det här blogginlägget och de flesta av Er som regelbundet läser den här bloggen skulle sucka med mig, rycka på axlarna och gå och lägga sig trygga i vetskapen om att vi mår bäst av att inte läsa den debattartikel som idag publicerades i Aftonbladet (var annars?) signerad Schyman. Jag missade det. Mea Culpa.

Jag läste den faktiskt. Och fick som vanligt ohälsosamt högt blodtryck.

Titeln på debattaren är alltså: "Säkerhet byggs inte med stridsflygplan" och är ett av Feministiskt Initiativs återkommande inlägg i den säkerhetspolitiska debatten.

Som vanligt är det väldigt svårt att hänga med i argumentationen - förmodligen därför att jag inte delar debattartikelförfattarens verklighetssyn - och tyvärr - som vanligt full av direkta felaktigheter.

Den första meningen, faktiskt, i debattartikeln börjar med två direkta faktafel på bara några ord:

"115 krigsflygplan från Nato simulerar just nu krig över en tredjedel av Sveriges yta i Arctic Challenge Exercise – en av årets största militärövningar."

A) Det är 115 flygplan. Av dessa kommer lejonparten från tre av de övande länderna - de tre som inte är med i Nato. (Sverige, Finland och Schweiz)
B) Det är inte en av årets största militärövningar - hur man än räknar. Som ett exempel kan nämnas att Ryssland i förra veckan drog igång en övning som var ungefär 3 gånger så stor som ACE. Oannonserat. Vidare har Ryssland vid ett flertal gånger det här året övat med styrkor väl så stora som den som övar under ACE.

Sedan kan jag möjligen ha en del att invända mot den formulering som Schyman kategoriskt använder sig av i artikeln "simulerar krig" och "simulerar strid". Övningsmomenten är nämligen enligt ett scenario där man övar "samverkan i en fredsbevarande insats under FN-mandat". - Alltså - ungefär vad man tycker att svenskt försvar ska ägna sig åt i huvudsak. Det är knappast kontroversiellt - tvärtom - ska vi delta i FN-missioner, eller missioner under FN-mandat alls (som t.ex. den pågående i Mali eller den planerade i Irak) borde vi kanske öva med de som kan tänkas vara våra samarbetspartners på de arenorna? Eller?

Feministiskt initiativ anser att Sverige bör hålla sig till FN:s linje och uppmana till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Det är genom diplomati, nedrustning och satsningar på människors välfärd vi bygger säkerhet.

Hur ska vi kunna hålla oss till FNs linje om vi inte övar just hur samarbetet inom de fredsbevarande missioner vi (efter riksdags och regeringsbeslut) skickar vår nedrustade försvarsmakt till?

Alltså - Fi har möjligen helt självklara poänger inom sitt eget parti, men ska man predika sin ställning inför andra i en debattartikel kanske man bör lägga sig vinn om att inte kunna avföras som fullkomligt okunnig redan i  första meningen av texten? Det skulle man åtminstone kunna vinna lite sympati på? Hade man i stället börjat med vad som kommer i sista stycket (efter väldigt spekulativt tramsigt tråcklande i "förtrycket av samer") :

Feministiskt initiativ kräver att det militära samarbetet med Nato upphör omedelbart. 

Och sedan möjligen gett några goda synpunkter på varför i stället för att retoriskt ta i med överdrifter, tillvridande av fakta och rena lögner hade man möjligen underlättat för sig själv. Och inte minst för debatten. Om Nato till exempel.

Bild från Aftonbladet - Foto: Carolina Byrmo

Nu blir i stället hela texten bara ytterligare ett exempel på liknelsen "Gudrun Schyman är som en sådan där delicato-dammsugare - ett lockande omslag för gårdagens smulor dränkta i sprit".

Könsfixerad Fredrik Virtanen mansplainar - och glömmer kvinnorna

Fredrik Virtanen. Bild från Sverigesradio.se

Hej, Fredrik.  Hoppas allt är bra med dig. Att du liksom jag fick ut och njuta lite av solskenet igår och att det fått ge ny energi till den arbetsvecka som ligger framför oss!

Eftersom du inte svarar på mina frågor på t.ex. Twitter och Aftonbladet vägrar att publicera något slags replik på sina ledare (det här hände förresten för ett par veckor sedan också - då jag kommenterade din kollegas - Alex Schulmans text om försvaret på nationaldagen) gör jag nu som jag gjorde då - jag skriver här och ger dig länken. Möjligen gör nämligen du då ungefär som Schulman och kanske läser vad jag skriver och kan bemöda dig om ett svar eller kommentar?

Nåväl - jag läste (som du ju såg på Twitter) din text "Männen förstår krig. Männen röstar på SD" häromdagen i "bladet" och reagerade lite. Inte så att jag känner mig kränkt eller så, på något sätt, men jag tycker att du glömmer en rätt stor grupp när du debatterar - kvinnorna.

Nu vill jag vara tydlig redan från början - ja - jag VET - jag har Y-kromosom. Så jag antar att jag mest bara ska "sitta ned i båten och inte käfta så erbarmligt!" Å andra sidan - jag är en sådan där, du vet - soldat - och på min arbetsplats är det numer rätt många kvinnor. Och du vet - vi diskuterar - ja, saker som hur arbetet ska skötas, hur vi ska bli mer effektiva och sådär, men också hur vi har det hemma, Hur det går med sambos, makar, barn, familj, husdjur, matlagningen etc. Du vet? Byter erfarenheter. Utan att det där med att en av oss har något cornichongliknande där den andra har något som kan liknas vid en sparbössa? För du vet - det är inte det som gör skillnad? Vi är liksom soldater först och främst. Inte våra kön. Det där hajar ju du, egentligen? Du är ju en begåvad kille som både kan tänka och skriva vad du tänker. (Jag antar dessutom - möjligen lite oförsiktigt - att det är därför som just du är publicerad i landets största tidning och jag... well... tja... får kånka runt på granatgevär i skogen i solskenet.)

Vi är - du och jag - bra på olika saker, är allt jag försöker säga. Och att det har väldigt lite att göra med kön. Bevisligen. (Vi har samma - antar jag - pga skäggväxten? Och mansnamn? Om inte ber jag ödmjukt om ursäkt för påhoppet men ber dig ändå att läsa vidare)

Nåväl. Jag är lite korkad sådär (jag vet inte om det har att göra med mitt kön, men eftersom jag i alla fall känner till intelligenta män föredrar jag att tro att det är av att livets gång för många gånger gett mig slag mot huvudet) och jag förstår inte din text. Kanske kan du förklara det här för mig? Din text börjar med följande statement:

Nästan ingenting provocerar män lika mycket som kulturarbetare, särskilt kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik.

Nu känner du och jag förmodligen olika män - vi brukar inte umgås i samma kretsar, rent generellt, även om vi säkerligen om vi satte oss ned över en kaffe och namedroppade lite (JA! LÅT OSS GÖRA DET! DET VORE MYSIGT! Lämna dina kontaktuppgifter i kommentarerna här så bjuder jag på kaffe någon dag. Och hembakt sockerkaka!) skulle hitta en del gemensamma bekanta. Jag har möjligen fördomar här - men jag tror emellertid att våra gemensamma bekanta främst skulle vara kvinnor. Detta beror främst på att de jag känner inom ditt gebit faktiskt är kvinnor. Nåväl. Med detta sagt - väldigt få män jag känner blir särdeles provocerade av kulturarbetare? Och kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik är väl ungefär lika rimligt som om t.ex. ett gäng försvarsarbetare (typ jag och soldaterna på mitt förband) diskuterade kulturpolitik? Det är väl ingen issue? Är det?

Däremot får väl människor - oavsett om de normalt pysslar med kultur, försvar, eller ekonomi, eller spikar heminredning eller bygger webbsidor eller vad de nu gör (fan, Fredrik - när jag skriver det här borde vi inte bara ta en kaffe ihop - vi borde skaffa oss en gemensam hobby och börja "hänga" lite. Diskutera nördiga detaljer i vår hobby med varann? Har du redan en? Visa mig! Annarss får vi typ börja med något vi är lika  dåliga på i början. Ponnyridning? Veteranmopeder?) vara beredda på att andra - som redan har intresse och grundkunskaper i frågorna man diskuterar också ger uttryck för sina åsikter? Annars är det ju liksom inte värt att diskutera?

Nåväl. Du tycks ta de där 31 kulturarbetarna som härfördes av Greider i den där rätt konstiga debattartikeln i DN för någon vecka sedan i försvar? Och sedan utgå ifrån att de blev kritiserade av försvarsdebattörer - inte av att argumenten var knackiga (och att man hade blivit publicerad, trots det, i en stor dagstidning) utan att man kritiserade artikeln för att läsarna (och kritikerna) var - primärt - män?

De skriande herrarna bortsåg från meningen precis efter, ”Problemen skjuts bara på framtiden”, eftersom den tankefiguren gjorde allting alldeles för komplicerat för gemene man. De är ju inte naiva, bara primi­tiva. Män utan fantasi och visioner. Män som äter ägg och går på gym och tror att allting måste vara som det alltid varit och som på grund sin privilegierade varmvindsuppväxt inte klarar att identifiera sin kränkma utan reflexmässigt måste mästra och ropa på mamma när något socio­humanistiskt sägs. 

 Hmm. Som jag skrev ovan - vi umgås inte med samma män. Men jag tänker inte gå i polemik med dig och försöka förklara för dig att "men jag, Fredrik, jag är inte alls sån?" Jag har redan försökt att sträcka ut en hand för att vi ska kunna lära känna varandra bättre. Och jag står vid mitt ord, Fredrik - sockerkaka och ponnyridning. OM du vill lära känna män. Som diskuterar försvarspolitik. Jag tror emellertid inte att det är där skon klämmer? Du vill mest göra dig lite... lustig? och försöka dela dina sympatier med kulturarbetarna? Och det är fine.

Men du glömmer tjejerna Fredrik!

För försvarsdebatten idag sköts också - framförallt i pressen, skall klargöras, av en mängd mycket kompetenta kvinnor. De är inte bara "kompetenta för att vara kvinnor" utan mycket kompetenta. Punkt. Men råkar se ut som en sparbössa där du och jag har cornichonger. Namn som spontant dyker upp i mitt huvud är Johanne Hildebrandt, Annika Nordgren Christenssen, Amanda Wollstad... Allihop duktiga försvarsdebattörer. Allihop publicerade krönikörer i dagstidningar. Och - allihop - kritiska till DN-texten. Mitt eget blygsamma bidrag i debatten på den här bloggen skrev jag för övrigt svårt inspirerad av just Annika och Johanne.

Nåväl - du är smart (för du skriver i en tidning), jag är dum (mest pga att jag är man) så du kanske kan läsa här och se om du tycker att jag har förstått din text, ungefär som det var tänkt (även om jag var tvungen att slå upp "sociohumanistiskt" i en ordbok. Det fanns inte i den första jag kollade i så jag kollade i några stycken innan jag kom rätt - ungefär som när jag slår upp fakta om försvaret, när jag debatterar det.):

1) Kulturarbetarna hade rätt för de sa att våld inte löser problem på sikt. (Är det rätt uppfattat?)
2) Män blir lätt kränkta; män har en känsla av potens; män har en stark känsla av jaget; som är ärvd. (I just det här fallet vill jag anmäla en avvikande åsikt - eftersom vi dragit slutsatser från olika män. Det tyder mer på miljö än arv, i så fall?)
3) Dessa män kritiserar också Margot Wallström och problematiserar att flyktingars död i Medelhavet kallas folkmord. (Vilket jag kanske inte nödvändigtvis vänder mig emot, bara tycker att det är lite konstigt att det kommer upp i en text som tar avstånd i hur män kritiserat kulturarbetare?)
4) Dessa män är borgerliga och kommer att rösta rasistiskt.
5) Sverigedemokraterna växer och kan bli större än moderaterna (Vilket är en jävligt läskig tanke. Nu kommer ju inte DET att hända, att du läser den här bloggen, men annars torde det på den framgå ungefär hur intresserad jag är av att det ska hända - just med avseende på försvarsfrågor).
6) Kvinnor är inte som män.  ( Män är från mars, kvonnor från venus och allt det där... Kvinnor är bra/goda män är... Mest primitiva. För så har det alltid varit och så ska det vara?)

Är det rätt Fredrik? Är det så du tänker? Eller är det bara så jag läser? För att jag är man?

För i så fall Fredrik - tycker jag att du ber en kompetent kvinna skriva om den här texten. Då kanske den blir något klarare. Även för mig. Som är lite dum. Jag antar att det är pga mitt kromosomfel - Y-kromosomen.

Ett försök till svar till Alex Schulman

Läste Alex Schulmans debattartikel i aftonbladet, appropå det här med nationaldagsfirandet i Umeå. Även om jag inte blir arg - jag blir sällan det på genuin, inte påhittad, dumhet - känner jag mig rätt påhoppad av den här artikeln och jag vill därför skriva ett par ord riktade till Schulman själv:

Hej, Alex. Hoppas du mår bra och att det går bra för dig. Du är en duktig skribent, krönikör och inte minst intervjuare och jag har följt dig med stor glädje i de olika media du verkat i. Du har min odelade respekt för din profession och gärning. Icke desto mindre - jag tycker att du faktiskt har gått för långt i din debattartikel i aftonbladet i helgen. Eftersom jag tror att det här till stor del beror på okunnighet, snarare än ondska, skulle jag vilja hjälpa dig något att - om det är möjligt - se på din text på ett nytt sätt - kanske omvärdera den, och i alla fall peka på var jag tycker att den inte stämmer. 

Det handlar i det här fallet om hur jag tycker att du bemöter MIN profession - och att DET inte sker med vederbörlig respekt. Men låt oss ta det från början. 

Jag har förståelse för sin åsikt - även om jag inte håller med om den - En människa som du, som aldrig gjort militärtjänst, som inte haft kontakt med försvarsmakten, som i princip - antar jag - knappt sett försvarsmakten vid vaktavlösningar, beriden högvakt, eskort vid prinsessbröllop, riksdagens öppnande eller deltagit i något evenemang där försvarsmakten brukar delta - som FN-dagen eller veterandagen, då vi hedrar våra utlandsveteraner - kan rimligen inte göra dig en bild av vad försvarsmaktens deltagande på Gammlia-området i Umeå kan bestå i. 

Min son - får prata i radio - det verkar kul?

Du har aldrig sett barnen få kåsor eller karameller, sett deras ögon när de suttit i en militär brandbil (för flygplatsbrandbekämplning) och fått provköra vattenkanonen. Du har aldrig upplevt hur dina barn fått prata med sina kompisar i walkie talkie, fått styra en ammunitionsröjningsrobot att åka och hämta glassen i glasskiosken eller fått använda en stridsfordon som klätterställning.

Och det är uppenbart att det är så - för hade du gjort det hade du förstått att det inte handlar om att visa upp vapen, gå i marschtakt eller så. Det handlar om att från försvarsmaktens sida vända sig just till sådana som du Alex - sådana som aldrig har mött oss tidigare. Sådana som avskyr oss fastän ni inte känner oss. Sådana som bespottar oss fastän ni inte vet vilka vi är. Och vi vill visa att vi är som ni. Vi har också barn. Vi har också jobb. Vissa av oss - precis som du - framförallt framför dator och skrivande. Det är bara det att vi gör det i uniform. För att visa att vi är samma lag - du vet - ungefär som lagtröjorna i ditt favoritfotbollslag?

Jag har ALL respekt för att du blir skrämd av vapen. Det är en sund rädsla. Även om jag inte delar den skräcken förstår jag den - tro mig - fullt ut. Jag var själv rädd för vapen länge, och var när jag gjorde lumpen en omvittnat usel skytt. Det där kom att lösa sig med mängdträning för min del - och även om jag kanske inte tror att du behöver just DET - du vill ju inte ha med försvaret att göra alls - så vill jag visa på att det finns sådana som du - INOM försvarsmakten. Vi är alla svenskar. Vi är alla del av en nation. Nationen vi firar på nationens nationaldag? Dessutom är sådana som jag beredda att försvara den. Dig. Dina åsikter. Att faktiskt - med vapen - försvara dig, från andra människor med vapen, om det skulle krävas. Just för att du ska slippa. När du på slutet sedan skriver:

Jag tycker det är ok att vi har en försvarsmakt. Men jag vill inte ta del av den över huvud taget. Jag vill ­inte se den.

Då får jag en känsla av att du - liksom i förhållandet "herrefolk och tjänstefolk" tycker att det "är ok" medan du faktiskt åtnjuter mina tjänster, bara jag inte syns. Det här är en rätt förlegad syn på människor som arbetar åt dig (faktiskt så förlegad att den i princip bara finns på museum) - Alex, en syn på människor som borde ha försvunnit strax efter förra sekelskiftet. 

Och din avslutning på texten tycker jag är helt förkastlig:

Jag vet att Adolf Hitler gillade sånt. Och diktaturstater lite här och var i världen kör mycket med de där grejerna. Men jag vill inte att Sverige ska vara ett sånt land.

Jag vill att du tar några sekunder och kollar igenom bilderna i det här blogginlägget - de är ur mitt eget familjealbum. Det är mina barn på bilderna. Bilderna visar två evenemang (veterandagen och faktiskt nationaldagen) där försvarsmakten var med och visade sig , ungefär som det är tänkt på Gammlia, i Stockholm förra året. Ta en titt på bilderna. Och sedan läser du dina sista meningar i din debattartikel. Då kanske du förstår - trots att du aldrig haft kontakt med försvarsmakten, trots din "upstairs/downstairs"-attityd där du verkar vara ok med att andra tar hand om din skit - varesig det gäller tjänstefolket som tvättar dina kalsonger eller mig - som försvarar dig (bara det inte syns), varför jag tog illa vid mig av just de meningarna.


Med all vederbörlig respekt.

Min dotter - var tvungen att vila sig ett tag - hon är autistisk -
Givetvis fick hon komma in och sätta sig ett tag bak i en vagn, och faktiskt
stänga om sig ett tag. "Min son har samma problem" berättade vagnschefen.

/Jesper Värn
Medborgare, frilansskribent, bloggare, pappa - men också stolt löjtnant i försvarsmakten. 

Det är en utmärkt klätterställning - Stridsfordon 90

Alla fordon är inte stridsfordon - här en ambulansbandvagn

Min son - klättrandes på stridsfordon. En av få gånger jag inte oroat mig för att han ska ha sönder något. Fördel med pansar - man behöver inte vara så rädd om det!

Det var tufft att få känna på vattenscooter också!

Varför är det intressant om en mördare är militär?

I kvällspressen - i det här fallet aftonbladet - som ju ger ut sin tidning beroende på lösnummerförsäljning stod det igår att läsa denna dramatiska text:

"VAXHOLM/STOCKHOLM. Barn på väg till skolan blev vittnen när en 26-åring sköts ihjäl på parkeringen.
En 25-årig militär greps på platsen, misstänkt för mord."
...
"Under dagen hölls förhör med den gripne mannen. Varken polisen eller den misstänktes advokat ville uttala sig närmare om fallet.
Den misstänkte gärningsmannen är anställd vid Försvarsmakten.
Polisen utreder varifrån mordvapnet, en pistol, kommer."
...
"Den 25-årige militären har licens för två gevär, vilka enligt uppgift förvarats i ett säkerhetsskåp hemma.
Däremot har han enligt Aftonbladets källor ingen licens för pistol."

Och jag undrar - i mitt stilla sinne - hade man koncentrerat sig på hans yrkesval ifall den misstänkta mördaren var - låt oss säga brevbärare?

Alltså - bakgrundshistorien är denna: På Vaxholm i Stockholm träffades igår två män. Den ene skjuter den andre i något som beskrivits till olika tidningar och av flera källor som ett "svartsjukedrama" (det finns en flicka med i bilden - huruvida det är hon som är föremålet för svartsjukan och man skjutit hennes nye älskare, eller det är flickans nya älskare som är föremål för svartsjuka och den nu försmådde tidigare pojkvännen  skjutit sin tidigare partner framgår emellertid inte i pressen, även om sådana rykten florerar i Vaxholm just nu). Skytten är "vanlig kille" klädd i civila kläder och vet man inte om att han skulle vara försvarsmaktsanställd hade man inte gissat det. (Han är för övrigt - verkar det - något slags radaroperatör på en båt). Nåväl - i Aftonbladet skrivs en sensationell artikel med rubriken "Barn såg militär skjuta ihjäl 26-åring" angående ärendet.

Texten pekar i många stycken på att mannen är "militär". Man får anta att det är för att peka på att just militärer är typ tränade att använda vapen (att mannen har två jaktgevär hemma nämns i en bisats - men han har alltså betydligt mer vapenträning som jägare än han har som - förhållandevis nyanställd - radaroperatör i flottan).

Och jag blir ledsen.

För just den här sortens journalistik gör att jag åter igen måste förklara mitt militära engagemang. Åter igen berätta om att det "inte är för att man gillar vapen man jobbar i försvarsmarsmakten, utan för att man gillar fred och demokrati". Åter igen måste jag bemöta (rätt dåligt grundade) teorier om dödsmördarmaskinsoldater som kommit hem från utlandsmission och är "skruvade" av PTSD och annan press - så att de begår mord.

Och så är inte fallet här. Det handlar om en kille som blivit försmådd. En sårad kille som gör ett dumt val. Som skaffar sig ett illegalt vapen (någon annanstans ifrån än försvarsmakten) och skjuter en (visar det sig) gammal klasskamrat.

Killen är civilklädd.
Han är inte i tjänst.
Han skjuter med ett vapen som inte är militärt.
Han har skaffat vapnet olagligt.
Han skjuter en - sedan länge - bekant.
I ett svartsjukedrama.

Det finns över huvud taget inga yttre attribut som gör att aftonbladet kan tycka att det har ett allmänintresse att berätta om mannens yrkesutövning? Det har liksom ingen bäring på fallet? Det är ett svartsjukedrama som vilket som helst, utfört av en som bevisligen gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav redan - ett brott av en karaktär som vi säkert har dussintals av i landet varje år? Aftonbladet går på "militär-vinkeln".

Hade det över huvud taget kunna antas att om han tillhört någon annan yrkesgrupp alls - att det hade rapporterats om det i pressen? Om han uppträtt som folk gör mest och gjort sig skyldig till detta på sin lediga dag? Jag tror inte det. Vi ser väldigt sällan sådan här rapportering om t.ex. kockar, tidningsbud, telefonförsäljare, revisorer etc.

Så vad beror det på? Varför koncentrerar sig aftonbladet på att rapportera att killen är militär? Och såpass många gånger i den citerade texten ovan att det inte kan ungås att noteras? Vad är syftet? Och hur kommer det sig att aftonbladet skriver som de gör?

Jag tror att det finns flera orsaker - ett av dem är att vi inte är så många militärer längre. Förut - när vi hade ett värnpliktsförsvar hade i stort sett ALLA män vid något tillfälle varit "militärer". Då hade det inte varit speciellt intressant. Ett annat är att militärer handhar vapen i sin vardag (som enda myndighet med den explicita ordern att kunna föra "väpnad strid"), men hey - den här killen var radaroperatör på en av flottans båtar. Det är möjligen en fördom jag har - men det låter i mina öron inte direkt som att den här killen är något slags Hamilton/Rambo-figur? Det känns helt enkelt som att hela artikeln är skriven just för att vara spekulativ. Just för att sälja lösnummer.

Inte för att rapportera något som är av allmänintresse, eller för att "allmänheten har rätt att veta".

Expressen har för övrigt gjort ett vist drag och skrivit en betydligt mer balanserad artikel i ämnet. Där framgår att mannen jobbade inom marinen, men t.ex. att vapnet inte är militärt. Klart snyggare - och känns det som - mer balanserat.

För övrigt kan vi ifrågasätta Aftonbladets rubrik ovan - den om att "barn såg militär skjuta ihjä 26-åring". Det viktiga här är möjligen inte vad de såg utan hur de upplevde saken? Förmodligen inte som att en "militär" sköt. Alls. Men "man i civila kläder sköt på sin fritid man i svartsjukedrama - några barn vittnen" säljer givetvis inte lika många lösnummer som att kleta den gamla mördar-klichén på militärer.