Att överleva en långmarsch - några praktiska tips

Sommartid. Semestertid. Marschtid. Under sommarmånaderna går både den anrika Nijmegen i Holland och vår egen - betydligt nyare - "Veteranmarschen" - en långmarsch (i år under 9 dagar) för att dels väcka uppmärksamhet kring veteranfrågorna och dels genom anmälningsavgifterna, gåvor och försäljning samla in pengar till veteranförbundet Fredsbaskrarnas kamratstöd. 

Då jag gärna går lite längre sträckor på semestern och vet att kamratstödet är viktigt och ett behjärtansvärt ändamål valde jag i år för att - istället för den traditionella fjällvandringen - anmäla mig till veteranmarschen och där (eftersom den krockade med andra åtaganden) gå de sista 4 sträckorna: Strängnäs - Enköping, Enköping - Bålsta, Bålsta - Livgardet, Livgardet - Stockholm (Norrmalmstorg). 

Det här inlägget är tänkt som en instruktion för dig som vill göra nåt liknande - gå typ Nijmegen eller veteranmarschen. Inspirationen till det kom under årets veteranmarsch och en av våra säkerhetsgenomgångar där. Håll till godo!

Förberedelser - med några månader kvar till marschen: 

Tänk igenom marschen ordentligt. Marschen är ett åtagande som kräver seriös eftertanke. Du kommer att gå distanser lika långa som maratonlopp. Flera dagar i sträck. I fallet veteranmarschen är inte precis alla sträckor lika långa som ett maraton. Några är längre. Några är kortare - men ingen är kortare än en halvmara. Klarar din kropp att utsättas för det - flera dagar i sträck? Klarar din utrustning det? Tänk efter. Det är ingen övermänsklig uppgift - flera av årets deltagare är pensionärer - men de är vana att gå. Se till att du är van att gå. På asfalt. (Själv är jag van att gå i fjällterräng, men jag hade ändå rejält ont efter att ha gått några mil raksträcka, i vägrenen. Förbered dig på att det gör ont.)

Välj kängor med omsorg och gå in dem ordentligt. Ha gärna två par att byta mellan. Jag själv alternerade mellan mina M90-kängor (som kan anses som VÄL ingångna efter sisådär 10 soldatprov och diverse övningsdygn) och civila fjällvandringskängor. Mina civila skodon har en mjukare, men tjockare sula och är betydligt lättare än mina M90. Å andra sidan, går du på hård asfalt är 90-kängan riktigt bra i gummit för att klara strapatserna. Men det viktiga här är inte att göra som JAG gör - det är att du hittar en lösning som funkar för DIG. Så prova ut kängor ordentligt och köp gärna två par. Det är skönt att byta fotbädd ibland när man går flera dagar i sträck. Olika kängor sliter olika på fötterna!

När du ska börja marschen:

Packa lätt! Du behöver egentligen när du går bara en liten väska/ryggsäck som rymmer vad du behöver ha med dig för dagen: extra strumpor (2 par och av ylle - ALLTID ylle närmast foten), en rulle leukoplast (att komplettera tejpning av fötter med) och möjligen regnkläder. I övrigt behöver du en vattenflaska eller camelbak-system att dricka ur. That's it, typ.

Tejpa fötterna ordentligt innan du börjar marschera! Klipp tånaglarna, smörj in fötterna med fet salva/fotkräm dagen/kvällen innan marschen. På kvällen innan marschen tejpar du hälar och ev trampdynor under tårna med leukoplast. (Just det här finns det hur många guider till som helst på nätet om du inte vet hur man gör - googla!) 

Ta på dubbla par torra, rena strumpor i kängorna. Knyt dessa hårt, men inte hela vägen upp i skaften. 

Anpassa klädseln! Gå så luftigt klädd som du kan! Bär keps/fältmössa med skärm, eller solhatt. Smörj in dig med solskyddskräm. 

Under varje marschetapp:

Drick ofta - och drick vatten. Åtminstone en dl per km du går. Jag själv har två flaskor - en med rent vatten och en annan med vätskeersättning för att kunna bibehålla vätske/elektrolytbalansen. 

Vid varje paus - lätta på kängorna och vädra fötterna. Byt strumpor. Kissa och bajsa. Snöra eventuellt om kängorna.

Slutligen:

Ha kul. Träffa och samtala med nya och gamla vänner. Njut av omgivningarna. Var stolt över din prestation. Varje meter eller ens steg du tar - är längre än ingen. Du är på marsch! 

Ibland handlar politik om att få drömma

Ebba Busch Thor talade i Almedalen igår - ett tal som rört upp en del på sociala medier (och därefter något mindre i mer traditionella dito).

Anledningen är att hon - liksom ingen annan partiledare - kommit med förslag hur man ska hantera frågan med resande jihadister i allmänhet och IS-terrorister i synnerhet. Utan att försöka recensera talet vill jag bara här ge en liten kommentar om de möjliga praktiska spörsmål som kommer av hennes uttalande.

(Låt det inte råda några frågetecken om det här: jag kritiserar inte talet - det var i många stycken välskrivet och väl framfört. Även om jag inte sympatiserar med kristdemokraterna i många frågor tycker jag att Busch Thor är en skicklig politiker. Jag vill heller inte - som flera företrädare ur kultur-tok-vänstern kleta "sverigedemokraternas kelgris" eller "rasist" på henne. Jag tycker att hon verkar - för att vara kristdemokrat - rätt vettig.)

Ebba Busch Thors förslag i korthet

Politik handlar om övertygelser. Om drömmar och visioner och är det något vi lider brist på i dagens politiska klimat i Sverige är det just drömmar. Drömmar att enas kring. Drömmar att jobba mot. Därför känns det rätt befriande att Kristdemokraternas partiledare tar upp ett tämligen brett samhällsproblem - det här med hur våldsbejakande islamister åker på Jihad-resor till Irak och Syrien för att ansluta sig till olika terrororganisationer - men inte bara presenterar problemet, utan också ger ett antal lösningar på problemet i sitt almedalstal.

Låt vara att åtgärderna är mer av just drömmar, än någon egentligt genomförbart möjligt lagförslag.

Bland annat skriver SVT och aftonbladet om att "Sverige ska kunna skicka JAS mot IS". Ett uttalande som kanske kan låta sunt - om vi faktiskt kan/bör/ska bekämpa IS (eller liknande grupper) bör vi givetvis använda de bästa vapen vi har för ändamålet. Skall de bekämpas med flyg är det naturligt att vi använder JAS. Det finns emellertid frågetecken kring hur detta praktiskt ska ordnas - I det fall att vi bekämpar IS-mål medelst JAS kommer vi inte bara att döda (t.ex. svenska) Jihadister utan också en mängd människor - inte sällan kvinnor och familjer som vistas i Jihadisternas absoluta närhet - och Aftonbladet skriver samma dag i ett antal artiklar på samma tema olika historier om tjejer som lämnat Sverige för att vara med pojkvänner som anslutit sig. Vi riskerar alltså livet på svenska medborgare - medborgare som inte är anslutna till IS - men som kommer att vistas i målområdet som bekämpas. Jag vill inte vara den politiker som tagit beslut om flyginsats mot någon "IS-bas" för att sedan läsa hur föräldrar och anhöriga till "Anna 16" gråter ut i pressen då "Svenska militärer bombade ihjäl mitt barn".

I DI skrivs bland annat:

"Kristdemokraterna vill ta krafttag mot svenskar som strider för terrororganisationen IS. Enligt partiledaren Ebba Busch Thor bör svenska IS-krigare kunna dömas för landsförräderi."

Just "landsförräderi" är ett brott som blir svårt att döma av - åtminstone som läget är nu - då brottet inte finns. (Det heter "högförräderi" enligt brottsbalken och beskrivs bland annat i 19 kapitlet). Lagen saknar just nu bemyndigande och det beror på att vi inte just nu kan sägas vara i väpnad konflikt - och således inte "i krig" - med motparten. Just nu har vi heller inga militära operationer i området. OM vi får igång den av Margot Wallström föreslagna missionen i Irak/Syrien kommer givetvis saken i annat läge. Man kan då nämligen förutse att Jihadisten har skjutit mot svensk trupp under tjänstgöring, varför "högförräderi" möjligen går att leda i bevis.

Å andra sidan - Ebba Busch Thor har en poäng - skulle man kunna döma - eller ens påbörja en förundersökning om brottet - är straffsatsen för brottet (högförräderi, alltså) 4 år till livstid - vilket möjliggör t.ex. häktning under förundersökningen, något som inte skulle kunna åstadkommas med regeringens förslag på lagändring där straffet skulle kunna bli fängelse upp till två år. Strafftiden är helt enkelt för låg.

Man behöver inte ha någon större fantasi för att se det praktiska att kunna få återvändande Jihadister häktade, under tiden som förundersökningen pågår för att förhindra att bevismaterial (som facebook-uppdateringar, uppladdningar av filmer på youtube etc.) manipuleras eller tas bort.

Med hennes förslag skulle misstänkta Jihadist-återvändare kunna sättas i häkte utan att passera gå.
Dessutom vill hon se ett större engagemang i det europeiska samarbetet i det preventiva arbetet mot organisationer som IS. Sverige är idag det enda Europeiska landet som inte deltar i Europols samarbete för att det preventiva arbetet vad det gäller Jihadism och våldsbejakande extremism. Det beror på - enligt experterna - vår grundlag och att det anses vara omöjligt att delta i samarbetet pga den. Trots det har vi sedan 2008 lagar som FRA-lagen som är framtagen och väl för just bekämpning av internationell terrorism.

"Kristdemokraterna vill se ökade insatser för att stärka det förebyggande arbetet i kommunerna och vill även att det ska vara möjligt att beslagta pass för personer som misstänks ansluta sig till terrororganisationer utomlands. Dessutom ska hemvändande IS-krigare kunna nekas inträdde i landet.

”Man ska kunna portas vid landets gräns”, säger Ebba Busch Thor." 

Men Ebba Busch Thor har även andra svårigheter i sitt resonemang:

En sådan insats skulle nämligen behöva grundlagsförändringar. Och just här tror jag att regeringen och dess stödpartier kommer att skjuta in sig på det. Det skulle förvåna mig om man inte dessutom skjuter in sig på Ebba Busch Thor såsom varandes "antidemokratisk" som vill förändra grundlagen - vilket jag egentligen tycker är synd. Jag tycker att hon har en poäng - att man enklare skall kunna förhindra att få in återvändande terrorister i landet - men jag tror att hon kan få svårt att få stöd för det i Riksdagen - som är den lagstiftande församlingen.

Ibland handlar politik om att få drömma.
Om att få ha visioner.
Om att vilja påverka samhället.
Om att våga tänka nya tankar - även om de inte är särdeles realistiska eller praktiskt tillämpbara.

Och för det är Ebba Busch Thor värdig respekt - det är en politiker som vågar drömma.

Mer MÖP-film: Den definitiva Hamilton-film-guiden

För Er som läst den här bloggen länge - här kommer en uppföljare på inlägget jag skrev efter att Kn David Bergman och jag suttit på nätet och i realtid förfasat oss över filmen "I nationens intresse", där Mikael Persbrandt spelar Hamilton. Nu gick ju den på TV i november (tror jag), så det har hänt en del på den här bloggen sedan dess.

Även privat har det hänt en del. Jag har t.ex. blivit sambo. Jag har fått en ny tjänst inom försvarsmakten. Det sammantaget har gjort att jag inte skriver lika ofta på bloggen som tidigare. Å andra sidan - jag har idag _betydligt_ fler regelbundna läsare av bloggen än tidigare. Så - fram med popcornskålen - för nu blir det (efter att jag tillsammans med sambon kört ett "Hamilton-maraton", då vi i princip tittat igenom ALLT av vad som finns på marknaden av Hamilton-film) "den definitiva guiden över detaljer jag glömde att ta upp i förra inlägget".

Varning: Innan du läser det här inlägget vidare råder jag dig att läsa det här blogginlägget - då vi nördade in på Hamilton i olika tolkningar och hans olika brott mot UniRFM (UniformsReglemente för FörsvarsMakten). Enligt traditionen fortsätter vi med vidare pajaskonster med att kolla in de olika filmerna och komma med MÖPiga iakttagelser:

Det här inlägget kan knappast börja utan att ta vid där det förra slutade - med brott mot uniformsreglementet. Således - vi öppnar starkt med att konstatera - synderna är många!

Synder mot UniformsRelmente för FörsvarsMakten:

En av svenskt skådespels största - Per Morberg - spelar faktiskt "Lundwall" i Fiendens fiende. I filmen får vi följa hans och kamraten Stålhandskes äventyr under sin SEAL-utbildning i Kalifornien, men också när de som nybakade fänrikar är tillbaka i Sverige.

På uniformerna bär de då - kan man tänka samma utbildningstecken (som ju Hamilton själv bär - om än konstigt) - "Budweisern" på bröstet. Men här verkar kostymörerna fått slut på "Budweisers" för här bär Morberg på sin uniform ett helt annat utbildningstecken: Nämligen "US Navy Aviator wings"


I förstoring ser märket mer ut såhär:

Än såhär:

Tydligen lär de sig ingenting där borta i staterna?! Bevisligen inte ens vilket utbildningstecken som ska bäras på uniformen? (Just det här verkar vara ett återkommande tema - kom ihåg diskussionen om "örnen" på Hamiltons egen uniform - som faktiskt burits av samtliga Hamilton - trots att han inte är fallskärmsjägare (i Armén) utan attackdykare (i Marinen)).

Det går emellertid inte att skriva en sådan här artikel utan att ge just "fiendens fiende" lite särskild uppmärksamhet. Den filmen är helt fantastisk när det gäller  "små lustiga sammanträffanden":

Återbruket av skådespelare i olika roller:

Christer Söderlund som spelar skurken Gert Glücher (filmen är för övrigt från 1990) kom t.ex. senare att spela Hamiltons chef Samuel Ulfsson i "Hamilton" (från 1998 - då med Peter Stormare i huvudrollen),

En mycket ung Persbrandt gör sin debut i en Hamiltonfilm

Faktiskt slutar inte återanvändandet av olika skådespelare i Hamiltonsammanhang där: Mikael Persbrandt  själv gör sitt första framträdande i en Hamilton-film i just "fiendens fiende" där han har en väldigt liten roll där han kör en transportbil in på Karlbergs grusplan och där bryskt slits ut av bilen av Hamilton och hans kamrater - precis innan slutstriden tar sin början:

Inte ens där slutar återbruket av skådespelare. Andrei Smoliakov, som spelar "Viceamiralen" eller "den politiske officeren" - Viceamiralen i kortfilmen "Tribunal" (om en krigstribunal mot Hamiltons ryske kollega Tjivartjev) - I SVT (där Stefan Sauk spelade Hamilton) spelar också Barabanov i filmen "Hamilton" med Peter Stormare,

Alternativa Hamilton som blev riktiga Hamilton:

Just Stefan Sauk är också värd att uppehålla sig kring - även om han bara gestaltat Hamilton i långfilmsversion i "Vendetta" (1996) Stefan Sauk var nämligen Jan Guillous egen favorit att gestalta Hamilton redan 1988, då Pelle Berglund rollsatte "Coq Rouge". Det hävdades att han hade "kamsportsvana" (han tävlade i ju jutsu) och han var "bättre byggd" för att gestalta rollen än Skarsgård, lär Guillou ha tyckt. Det skulle dröja ända till 1996 - alltså 8 år efter inspelningen av den första Hamiltonfilmen förrän Sauk fick chansen.

För den extra MÖPige:

Det finns faktiskt två kortfilmer där Hamilton kan sägas bära "huvudrollen" - dels "Förhöret" (där han gestaltas av Stellan Skarsgård) och dels "Tribunal" (där han gestaltas av Stefan Sauk). Dessa kan ses i sin helhet här och här - håll tillgodo!

Gotland för Dummies

Det är mycket Gotland i försvarsdebatten nu.

Visby - med ringmuren prydd av Svenska flaggor. Än så länge.

Inte minst pga Almedalsveckan, förstås, men också för att det - åtminstone i närtid - varit en viktig fråga för försvarspolitiken.

Igår kunde vi läsa i Expressen (bl.a.) om att de ryska "beredskapsövningarna" tidigare i år handlade om hur man skulle ta de "geografiskt fria ytorna" (dvs de ytor som inte är beskyddade under NATOs artikel 5 - därför att länderna i fråga inte är NATOmedlemmar) - Gotland och Åland.
I finsk media koncentrerade man sig givetvis mer på Åland än Gotland, medan svensk media följdaktligen givetvis mest koncentrerade sig på Gotland - eftersom det är svenskt.

Än så länge.

Idag meddelar (en av mina stora idoler) Karlis Neretnieks i Aftonbladet - att "Ryssland kan ta Gotland på 6 timmar". Han presenterar i artikeln ett scenario där "trojanska hänstar" (d.v.s. att fientlig trupp göms i något som förefaller vara legitimt/fredligt - såsom ett flygplan som "tvingas nödlanda p.g.a. rökutveckling i kupén" eller "transportfartyg med motorhaveri" som måste anlöpa nödhamn i Slite) används för att snabbt få kontrollen över ön, för att sedan säkerställa ytterligare truppförflyttningar över östersjön - antingen med marininfanteri, eller med luftlandsatta trupper.

– Det kan vara något fartyg som löper in i Slite hamn och hävdar att hon är i sjönöd eller har fått maskinfel. Ett civilt fartyg som är fullastat ända upp till relingen med militärer. Det kan också handla om ett större transportflygplan som påstås ha fått problem i luften och landar på Visby flygplats. Då visar det sig att det är fullt med soldater, säger han.
I lasten skulle det troligen finnas luftvärnssystem som försvårar svenska angrepp mot fortsatta landstigningar.

Hela "kriget" eller invasionen skulle dessutom vara klart väldigt snabbt:

Klart på sex timmar
Därefter skulle luftlandsättningstrupper flygas in från östersjöenklaven Kaliningrad eller - om Baltikum är under angrepp - Pskov i västra Ryssland där 76:e luftlandsättningsdivisionen har sin bas. Han nämner att dagens luftlandsättningstrupper är mekaniserade - jämte soldater skulle stridsfordon i fallskärmar regna ner över Gotland.
– På sex timmar skulle saken vara biff.
– På den tiden skulle ryssarna få i land det de behöver för att besätta hela ön och rigga lite luftvärn. Sedan tar det ett dygn till att rensa upp på ön.
Med "rensa upp" menar Karlis Neretnieks att slå ner det som återstår av det svenska försvaret på ön.
– Det handlar om att se till att de 400 hemvärnsmännen slutar slåss, arrestera våra poliser om de tänker göra motstånd och arrestera landshövdingen eller säga till denne att 'du får fortsätta styra ön men du gör det på vårt sätt'.

Det är spännande läsning (och tyvärr - genom att han nu avslöjat det här - kommer jag att behöva skriva om början på mitt egen "i-byrålådan-roman-manuskript-projekt" om just en invasion av Gotland - damn you Karlis - nu måste jag försöka vara kreativ i stället! :-) ) Nåväl. Man kan ju möjligen - om man inte är typ jag, eller någon som jag - undra varför det är så mycket prat om försvaret av Gotland helt plötsligt?

Det är ju inte så många år sedan vi lade ner i princip allt försvar (egentligen - i realiteten ALLT försvar - inte bara i princip - utom något kompani hemvärnssoldater) just för att man försvarspolitiskt inte tyckte att ön var skyddsvärdig? Att försvaret på just Gotland mest "kostade pengar"?

Och varför i hela friden skulle en fiende vilja ta just Gotland? Är det inte bättre att ta Stockholm med en gång, ifall man ska anfalla Sverige?

Svaret är att Sverige - i övrigt - är i princip ointressant för en angripare. Anfaller någon främmande makt Sverige kommer man att anfalla Gotland. Eller för att säkerställa att man tar just Gotland. Detta därför att det är en Ö mitt i Östersjön, från vilket man både kan flyga flygplan, gruppera luftvärn, kryssningsrobotar och givetvis kustrobotar att bekämpa vilket annat lands stridskrafter som helst, som kan tänka sig att lägga sig i "den säkerhetspolitiska debatten om länderna kring Östersjön". Resten av Sverige ligger "för långt ifrån" det tänkta operationsområdet - varför det är i princip värdelöst för angriparen. Och att "ta Sverige" är ett kostsamt företag - speciellt jämfört med att "ta Gotland".

Det här har nu i princip alla länder runt Östersjön begripit - och följdaktligen blivit medlemmar i NATO. Inte minst vid Östersjöns östra stränder.

Det här för att skydda sig så att en angripare inte genom att försöka angripa dem, i stället har ett fientligt brohuvud i sitt eget fastland, så att säga.

Ja - jag pratar om bl.a. baltikum. I det fall att något av de batiska länderna skulle bli angripna kommer de att bli angripna av Ryssland. Om Ryssland ger sig på ETT av dessa NATO-länder kommer samtliga övriga att - genom NATOs artikel 5 att agera så som om de alla blivit anfallna - och slå tillbaka. För att försvåra en sådan vedergällning måste Ryssland ha kontrollen över östersjön, så att man "kringskär" landet i fråga. Det enda sättet att göra det säkert är att hinna först fram till någon av de där "fria geografiska ytorna" som INTE är med i NATO - före något annat NATO-land hinner gruppera SINA trupper där, och skaffa luft och sjöherravälde för att säkerställa sin egen införsel av matriel, personal, och givetvis ytterligare vapensystem.

För svenskt vidkommande betyder det att "vi borde nog göra något för att försvara Gotland" - i annat fall kommer vi underlätta för Ryssland att ta ön, och då kunna hota alla andra länder gränsande till östersjön med t.ex. kryssningsrobotar - möjligen bestyckade med kärnstridsspetsar.

Å andra sida finns en annan fråga här, som "vi inte pratar om" vad det gäller Gotland. Idag - när ön inte är försvarad alls (annat än av några tappra hemvärnssoldater) - det finns ett annat scenario, som inte har nämnts i pressen alls. En angripare skulle t.ex. genom påtryckningar och hot om kärnvapenattack - kunna förmå att "ta ön" utan att ett enda skott faller. Man kan uppge att man "vill låna ön ett par dagar", för att uppnå samma taktiska läge som vid ett faktiskt strategiskt anfall på ön/Sverige. Vad skulle vi kunna svara, annat än "välkomna"?

Den här luckan finns givetvis bara så länge ön står oförsvarad.

Men nu vet ni - det här är varför det är mycket Gotland i försvarsdiskussionerna.

(För den fantasifulle läsaren kommer här ett litet tankeexperiment att fantisera ihop vad som skulle hända ifall något av de föreslagna scenarierna faktiskt skulle inträffa JUST UNDER den i början av inlägget nämnda Almedalsveckan!)

 - Trevlig helg! - Sov gott!

Övningsscenarier under realistiska förhållanden.

"Övning ger färdighet", "Vi övar som vi slåss". "Visa - instruera - öva, öva, öva!"  Allihop gamla sanningar när det gäller militära övningar. Samtidigt upprörs man i Sverige just över att man övar på det man kan förväntas utföra som en myndighet med uppgiften "väpnad strid". Just nu har vi sett det här inom landet vid ett flertal tillfällen.

För mindre än en månad sedan kritiserades hur flygvapnet samövar med andra länder när de övar scenarion som FN-ledda fredsbevarande insatser under ACE.
För bara någon vecka sedan kritiserades det i flera tidningar och i SR hur svenska soldater övade realistiska scenarion, i samband med BALTOPS-övningen.
I förrgår kritiserades övningen i Halmstad - utifrån att folk känt sig "rädda", "hotade" och "kränkta" (eller var rädda för att andra kunde bli det).

Militärer måste öva. Den dag de behövs (låt oss hoppa att det inte sker) vill vi alla att de ska ha övat i den omfattning de behöver, och på relevanta scenarier. Att övningarna varit realistiska. Att de övat så att de i absolut möjligaste mån inte bara kan överleva ett krig, utan faktiskt avvärja rikets angripare? Så borde vi i alla fall tänka? Gillar man Sverige och demokrati och yttrandefrihet och det där med att man får älska vem man vill tycker man givetvis att de som är den yttersta garanten för de fri- och rättigheterna - de som försvarar den med våld när det behövs - får öva på att göra just det?

Därför har försvarsmakten en tradition av att ha övat A) på det som är relevant för verksamheten och B) baserat på olika "scenarion" under realistiska förhållanden. Och med all rätt.

Då går det inte att hela tiden kritisera försvarsmakten för hur de övar? Att de övar "för realistiskt" och tänka på att "någon kan bli kränkt". För - jag är ledsen, alla nutidsmänniskor - kriget vinns inte av den som känner sig kränkt(ast) först - det vinns av vältränade soldater som vet vad de skall göra. För att de har övat på det.

Därför blir dagens utspel i Expressen, där flertalet artiklar handlar om att Ryssland övat på att inta bl.a. Gotland och statsministern tycker att det "inte är okej" lite skrattretande? Att man liksom ena dagen stämmer upp i kritiken mot att _vi_ övar realistiskt och nästa dag ska kritisera andra för att göra det? Tillbaka till gårdagens inlägg - det här handlar om att ett land i vår närhet faktiskt tillåter SIN krigsmakt att öva på att KRÄNKA oss. På riktigt.

Om bara alla kritiska skribenter, journalister och radiopratare, krönikörer och ledarförfattare kunde stanna upp ett tag och inse hur korkat det här - att ena dagen uppröras över att VI övar på realistiska scenarier för att nästa dag gravt kritisera andra - med precis motsatt stridsuppgift som vår - att göra det samma? Kanske skulle det då inte längre bli lika "hotfullt" då vare sig vi övade eller något av våra grannländer?

Å andra sidan - idag är dagen efter att det att man i samma tidning gravt kritiserat att polisen övat antiterror-scenarion där figuranterna spelat "islamistiska terrorister". (Vilket av SÄPO bedömts som "det allvarligaste hotet mot Sverige).

Tänk på det ett tag. "Det allvarligaste hotet mot Sverige" - det kan vi inte öva inför. Det betyder att den ryska övningen med "ett anfall på gotland" alltså skulle vara mindre farligt? Tydligen - för när vi under BALTOPS övade just försvar av kuststräcka, med bl.a. minfällning fanns det "de som blev kränkta".

Man baxnar.

Från tillämpad övning med ett HV-Und-kompani.

Riktiga hot och kränkningar och uppfattade

Det är olika det där, ibland, med hur folk uppfattar situationer ibland. Kränkningar och hot t.ex. Jag vet inte om det bara är jag - men det känns som att folk nuförtiden oftare än förr antingen A) uppfattar sig som kränkta, B) uppfattar att det föreligger orsak för andra att känna sig kränkta, C) känner sig hotade eller D) upplever att "andra kan känna sig hotade". Jag kanske är ensam om den här åsikten - och om DU känner dig hotad eller kränkt av mitt inlägg här ber jag om ursäkt - men samtidigt - så ber jag dig att läsa vidare, för det här inlägget har jag skrivit just till dig och sådana som du.

Det handlar om gårdagens händelse i Halmstad. Där - som det heter i pressen - "tungt beväpnade" militärer var synliga på stan. Det här väckte sådant uppseende att det omskrevs som "mystiskt" och "skrämmande" i såväl Hallandsposten som av Sveriges Radio. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen.

Jag ska berätta varför: De som sett soldaterna (och hört av sig till pressen) hade nämligen - i stället för att fråga soldaterna själva - ringt till det regemente som soldaterna (helt tydligt) kom ifrån (de bar förbandstecken och namnbrickor helt tydligt) och där pratat med vakthavande befäl, som då journalister ringer "inte vet om någon övning".

Vilda spekulationer uppstår på nätet. Ser vi ett nytt sådant där "gröna män"-scenario som på Krim för något år sedan? Pågår något slags hemlig operation? Varför är soldaterna beväplnade? (Eller som det omskrivs - "tungt beväpnade"?)

Det hela mynnar ut i att det till sist kommer fram att man haft en "tillämpad övning" för att öva "förflyttning vid strid i bebyggelse" i stan. Ett inte särdeles ovanligt övningsmoment för något regemente, sedan åtminstone 90-talet. Övningsledningen hade inte anmält till vakthavande att man hade för avsikt att öva momentet (vilket i och för sig är lite olyckligt) men har å andra sidan genomfört ett - i allt vad det verkar - lyckat övningsmoment. Och det är här jag tycker att det hela blir lite löjligt:

I en garnisonsstad, med ett regemente som legat där i decennier, reagerar folk på att det uppträder uniformerade soldater, med kännetecken på uniformen och lätt identifierbara (ner på individnivå - eftersom man bär namnbricka) "blir folk kränkta", "känner sig hotade" eller "känner oro" (inte minst för att ANDRA KAN känna sig kränkta eller hotade) av att se svenska, uniformerade soldater i tjänst? Hur då? Det borde väl kännas tryggt att se att vi har ett försvar? Att de övar? Att de känner till staden de är tänkta att försvara och verka i?

I så fall kanske vi bör fundera över - som samhälle - vad det är som gör att vi upplever oss "hotade" eller "kränkta"? Om demokratins främsta och yttersta garant frammanar känslor av obehag är det givetvis viktigt att fråga sig själv varför man upplever det så?

Bild av Markus Leihed - ur Hallandsposten

Har det här att göra med (de bitvis rätt spekulativa) artiklarna i pressen? Eller språkbruket i dem (som man väl får tro är valt för att ge viss dramatik åt något så odramatiskt som en militärövning i en garnisonsstad)? Att man använder ord som "tungt beväpnad militär" för att beskriva soldaters normalbeväpning med sina personliga vapen? Jag tror - utan att veta - att media, i sitt effektsökande ofta bidrar till människors rädsla - och jag tror inte att civilas kontakt med försvarsmakten är något undantag.

Själv oroade jag mig för en helt annan sak när jag såg bilderna i artiklarna: Om vi ska öva strid (och det ska vi inom försvaret) - varför bär inga av soldaterna hjälm?

Lisa Holms försvinnande, pressens etik och försvarsmaktens hemligheter

Det är dagen efter helgen efter att Lisa Holm slutligen, efter nära en veckas eftersökningar hittats död. En ryslig historia ur vår samtid som engagerat många. I sin iver att vara "först med det senaste" har tidningar och övriga media försökt att överträffa varandra med spekulationer om vad som har hänt och varför.

Jag tänker egentligen inte skriva särdeles mycket om just fallet Holm. Jag tycker att det - än så länge - ligger för nära i tiden och jag känner mig själv, säkerligen som många andra - för själsligt närvarande i tragedin. Att ett ens barn försvinner för att efter nästan en vecka hittas mördad är givetvis något som varje förälder rankar högst upp på listan över "tankar jag inte vill tänka".

I historien - och bland de spekulativa artiklarna - kom emellertid en historia att berättas (av GP, Expressen och Aftonbladet bl.a.) - där det antyddes att Lisa Holms försvinnande kunde ha med faderns arbete att göra. Och just den publiceringen tycker jag kräver en egen bloggpost.


Enligt GP:

"Pappan ingår i en militär grupp vid den svenska försvarsmakten som är utbildad och utrustad för uppgifter som ordinarie militär av olika orsaker inte kan lösa. Specialförbandets medlemmar måste räkna med att befinna sig i riskfyllda miljöer utomlands med fokus på strid och underrättelse.
- Om han ingår en sådan grupp hanterar han uppgifter som är både känsliga och hemligstämplade, kommenterar en annan källa.
Om Försvarsmakten har höjt säkerheten kring medlemmarna av det specialförband där pappan arbetar, är oklart.
- Om vi vidtar åtgärder vid hot mot vår personal, antingen i utomlands eller här hemma, är ingenting vi kommenterar överhuvudtaget, det ligger lite i sakens natur, säger presschefen Philip Simon."

Det handlar alltså om SOG - Särskilda OperationsGruppen. Och om Lisa Holms pappa tillhörde den i fredags gör han det inte idag. Det går helt enkelt inte. Hans placering där är nämligen kvalificerat hemlig. Hans identitet är hemlig - till och med för personal i försvarsmakten. Och det finns ett skäl till det. Den anses skyddsvärdig. Är den nu röjd kommer han att avskiljas från förbandet. Att publicera de här uppgifterna omöjliggör alltså mannen att fortsättningsvis tjänstgöra i den befattning du, jag och andra skattebetalare har betalat honom för. Betalat utbildning för. Betalat skydd för.

Nu är i och för sig det illa nog - men här begår GP ett annat riktigt allvarligt fel - förutom att man omöjliggör mannens vidare tjänstgöring i sitt hemmaförband - man utsätter nämligen Lisa Holm själv för fara genom att publicera de här uppgifterna - liksom övriga anhöriga till familjen.

Genom att avslöja den här informationen stressar man upp kidnapparen/kidnapparna som plötsligt blir varse att man "tagit fel tjej" när man tagit dottern till en specialförbandsoperatör. En människa som just genom den befattningen tränats i (och möjligen använts vid) just skarpa gisslanfritagningsoperationer och kontraterroristverksamhet. För att de-eskalera situationen lämnas gärningsmannen/männen bara med ett enda rimligt val. Döda gisslan, gömma kroppen och hoppas på att man kan lämna landet så fort sökandet blåst över. Jag vill inte själv spekulera om så faktiskt är fallet - men det är rimligt att tro att om Lisa Holm levde när uppgifterna publicerades är just publiceringen av dem orsaken till hennes död.

Dessutom är det ju - genom att avslöja mannens förbandstillhörighet - en veritabel inbjudan till främmande makt att på olika sätt försöka påverka mannen att lämna ut (hemlig) information. Typexempel på sådana påverkansoperationer är att t.ex. ta ny gisslan i familjen (som frun), eller att kidnappa och tortera mannen själv tills dess att han avslöjar vad han vet - t.ex. om SOGs uppbyggnad eller genomförda eller pågående operationer.

Rimligen har inga sådana här överväganden gjorts i fallet då man bedömt att man kan/bör/ska publicera - det vore givetvis orimligt att tro att man enbart av "klickjakt" vad det gäller den här sortens publiceringar helt struntat i vad det skulle kunna för konsekvenser. Det högst troliga är att publiceringen inte är gjord i avsikten att ställa till skada utan bara är ett resultat av obetänksamhet eller okunnighet - i varje fall hoppas man ju det. 

Icke desto mindre verkar det här med pressetik i princip alltid mynna ut i att pressens företrädare hävdar sin grundlagsskyddade rätt att i "allmänintresse" publicera - även om uppgifterna - som i det här fallet - bevisligen både är skadliga och rimligen saknar "allmänintresse".  (En formulering jag föreslagit för journalister som skrivit om det här eller vidarepublicerat artikeln är "Polisen utreder om det föreligger någon form av hotbild mot någon i familjen", vilket möjligen är så långt som ett allmänintresse skulle kunna sträcka sig - snarare än den nu rätt spekulativa skrivningen och där man medvetet avslöjar en av försvarsmaktens hemligaste soldater). Kritik mot publiceringarna viftas i princip uteslutande bort som "näthat" eller "rasism".

Jag varken "hatar" eller är rasist - och låt det här bli allmänt känt: Jag tycker att publiceringen var gravt olycklig ändå - av just de ovan nämnda skälen.

Frågan är om det förutom att vara grovt oetiskt och ytterst olämpligt också är olagligt? Enligt tryckfrihetsförordningens 7 kapitel kan man läsa:

"3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till
framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift,
såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare
och därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi,
landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan
handling i strid med myndighets förbehåll vid dess
utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som
angivas i särskild lag,
gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat."

Och här skulle jag gärna se att försvarsmakten anmäler det inträffade och att utgivningen prövas rättsligt - den här gången mot tryckfrihetsförordningen snarare än som härförleden - då DN fick "rätt" mot försvarsmakten efter att skyddsvakter med stöd i skyddslagen konfiskerat fotograferat material tagna på ett militärt skyddsobjekt. I HD-domen gjordes klart att yttrandefrihetsgrundlagen i det här fallet skulle gå före värderingen av skyddsvärdet enligt skyddslagen och DN fick efter HD-domen (av en oenig domstol) tillbaka sina fotografier.

Således är inte skyddslagen ett gripbart verktyg i verktygslådan - yttrandefriheten väger tyngre. Möjligen är emellertid tryckfrihetsförordningen lägre hängande frukt här - och GP, Expressen och Aftonbladet (som alla publicerat den här uppgiften) skulle kunna dömas? Dessutom skulle det i förlängningen kunna utmynna i bättre utbildning för journalister - där just "allmänintresse" och pressfrihetens gränser kan vägas mot människors behov av skydd, sekretess, men också etik, moral och fingertoppskänsla.

Jag tror att vi alla skulle tjäna på det.