Fredagsmys - Gud och soldaten

" Gud och soldaten, de vörda vi
då i tider av oro - de stå oss bi.
Men då faran tycks fjärran och mat fyller faten
då glömma vi Gud och förakta soldaten."

Orden är bekanta (och här ovan är det min egen parafras på citatet), men vem skrev det?

Det här citatet har faktiskt tillskrivits rätt många - men högst troligt är det ett en liten vers - ursprungligen skriven av Francis Quarles - den brittiske 16oo-talsskalden som gång efter annan omtolkats på Svenska.

"God and the soldier all men adore
In time of danger and not before;
the danger past and all things righted
God is forgotten and the Soldier is slighted"

 På nästan varje mäss, eller logement, eller soldathem i Sverige har det här citatet funnits (i olika parafraser) och ofta kallats "Soldatsanning".

Just nu - i Sverige - efter 200 år av fred och efter en period där vi som i princip ensamt land i Europa inte dragits med i den nedåtgående ekonomin till följd av de ekonomiska kriserna i olika EU-länder - känns orden mer aktuella än någonsin.

Samtidigt får jag ibland höra argument som "men jag stöttar inte försvaret - jag gillar inte krig" och jag tänker på de här raderna och undrar i mitt stilla sinne "så du gillar inte brandkåren heller, eftersom det är farligt med eldsvåda?"

Vapenkunskap och språkvård - en handbok för journalister - del 1 "kalasjnikovs"

Jag gillar Twitter (det kan knappast komma som någon nyhet för någon av Er - merparten av Er som läser på den här bloggen regelbundet följer mig också på Twitter) och ibland blir det där en hel del spännande diskussioner. Idag har jag haft en med Staffan Dopping om media och språkbruk. Och framförallt vad det gäller militärt språkbruk.

Eftersom jag själv ser mig som "hyfsat intresserad" (kanske till och med mer intresserad än genomsnittssvensken) av just frågor som rör språk i allmänhet och militärt språkbruk i media i synnerhet fann jag diskussionen mycket roande och givande.

Dopping hade hört i ett nyhetsinslag om ett brott att "gärningsmännen - beväpnade med kalasjnikovs..."

I diskussionen vände sig Dopping framförallt mot pluralformen "kalashnikovs", medan jag själv vände mig framförallt mot att använda "kalashnikov" som benämning på vapnet i fråga över huvud taget. (Det verkar emellertid som om SR faktiskt använder "kalasjnikovs" som pluralform både nu och då...)

Givetvis kan hävdas att den korrekta pluralformen torde vara "kalasjnikover" eller "kalasjnikovar", eller faktiskt ingen alls (eftersom efternamn inte brukar ges pluraländelser - jfr: "Svensonnar") men själv ser jag ett annat - större - problem med att använda just ordet "kalasjnikov" alls. Det är nämligen rimligt att tro att journalisten själv inte har en aning om huruvida det rör sig om en kalasjnikov.

För den oinvigde kommer här en (kort - jag lovar!) genomgång: Kalasjnikov (eller vanligare stavat "kalashnikov") är en automatkarbin från början designad av den (då) sovjetiske vapeningenjören Michail Kalasjnikov. Då vapnet sägs ha uppfunnits 1947 kallas denna "ur-kalasjnikov" AK47 - eller Automatkarbin 47. Just själva karbinen har emellertid alltid varit synonymt med sin skapares efternamn och man hör både folk militärt och inom media prata om "kalasjnikov" och då mena geväret, och inte vapeningenjören (som f.ö. dog under förra året, om jag inte missminner mig). Nåväl.

"Men det är väl bara och kolla på vapnet och se om det är en sån där kalasjnikov, då?" tänker säkert ni.
Och då hävdar jag med bestämdhet "nej".

 Kalasjnikov har aldrig haft patent på sitt vapen. Det har kopierats av hur många företag som helst världen över. Det finns kinesiska varianter, jugoslaviska, vietnamesiska, tjeckiska, amerikanska och till och med finska. Finland använder vapnet - där tillverkat av Valmet och kallat "stormgevär" - som primär beväpning inom sin försvarsmakt. Den flitige läsaren googlar nu "kalasjnikov AK47" och "valmet stormgevär" och ser om ni kan se nångra skillnader. Detsamma kan göras med "AKM" eller "Type-56" eller "Galil".

Det korrekta skulle här givetvis vara att kalla vapnen "automatkarbiner". Det är den vedertagna termen i svensk militär nomenklatur för alla tvåhandsvapen (alltså runt en meter) som är självladdande (automatvapen) och som "ser ut som ett litet gevär".

Automatkarbin alltså. Från och med nu kallar ni det ALLTID "Automatkarbin" - eller hur?

För det gör det så mycket enklare? Det är ett tillräckligt exakt ord för att fungera i t.ex. nyhetsrapportering (eller för den delen i samtal om vapen rent generellt, t.ex. vid kaffebordet) - och utan att man behöver ta risken för att "se fel" när man inte kan se skillnad på en sovjetisktillverkad kalasjnikov eller kinesisk kopia?

Dessutom kan ordet "automatkarbin" användas att beskriva alla andra vapen som löser ungefär samma uppgifter, som den amerikanska M16, eller M4 eller alla möjliga varianter på vapen som DE har. För att inte tala om våra svenska? AK4 (som varken du eller någon annan kan känna igen från en HK G3 - googleövning!) eller AK5 (eller FN-C... eller "typ Galil") kan också rapporteras om med "automatkarbin" - visst är det smidigt?

För övrigt - tillbaka till min och Staffan Doppings diskussion - hade "kalasjnikovs" varit en rätt pluralform? Nej - men det är så osmidigt att säga "kalasjnikover". Ungefär som att säga "Carl Gustaver" när man menar "granatgevär".

Efterord: 

Rubriken här ovan indikerar att det här en del av många inlägg om militärt språk för journalister (och andra) och det är rimligt att tro att vi i kommande delar kommer att ta upp olika ord som "pansarvagn" och "luftvärnsmissil"

Regeringens utspel - återmilitarisera Gotland för 6 miljarder.

Regeringen vill rusta upp Gotland igen - och ge försvarsmakten 6.2 miljarder fördelade på de närmaste 5 åren. Onekligen en rätt stor peng - för att komma från en socialdemokratisk regering stödd av miljöpartiet

Magdalena Andersson är till och med beredd att höja skatterna för att bekosta kalaset!

DN hävdar att pengarna - primärt - ska användas till ubåtsjakt (lite konstigt eftersom den beställda organisationen IO14 inte är levererad än - och den innehåller ingenting som kan öka förmågan till ubåtsjakt).

I övrigt pratas det om en "motoriserad skyttebataljon" - d.v.s infanteri och lätta fordon. Vi kan utesluta stridsfordon 90 - det lär bli pansarterrängbilen "Patria" - patgb 30 - som lär bli fordonet. Annars hade det säkert pratats om en "mekaniserad" bataljon (om man räknade med att stridsfordon och stridsvagnar hade ingått). Nåväl - ett i patria åkandes skyttekompani ska vara ständigt stationerat på Gotland och ha förhöjd beredskap. Förstärkta med de hemvärnskompanier som redan finns på Gotland - samt Wartofta kompani (de stridsvagnar som under förra året kördes över till ön) - är armestridskraften på ön såpass slagkraftigt att det i alla fall är rimligt att tro att Gotland skulle kunna hållas tills hjälp från fastlandet nådde fram. Det är en positiv tanke. ("ÄNTLIGEN" ropade säkert många med mig tidigare idag när vi läste det här).

Förutom "tillskottet" på 6,2 miljarder - som ska skattefinansieras - tänker man sig överföra 1,3 miljarder från övrig verksamhet - som redan finns inom försvarsmakten. Det här är alltså att räkna som "snömos" då man helt enkelt tar pengar från viss verksamhet inom myndigheten och öronmärker den för annan (SvD):

"6,2 miljarder kronor kommer att tillföras de närmaste fem åren. Dessutom vill regeringen överföra 1,3 miljarder från försvarets internationella verksamhet till försvaret av Sverige."

Då skulle man ändå kunna se det som att "försvaret får i alla fall nästan en tredjedel av vad man säger sig behöva" - men det är fel. I reda pengar rör det sig om att man får 6 miljarder, sedan _ger tillbaka_ 2 miljarder i höjda arbetsgivaravgifter och får således kvar ungefär 4 miljarder. Eller ungefär en femtedel av vad man behöver för att leverera IO14 - som var beställd till förra året, men som ännu inte har kunnat levereras.

- Läget är väldigt bekymmersamt och måste nu analyseras noga, säger KD:s försvarstalesman Mikael Oscarsson.
Regeringens bud är bara 4,2 miljarder kronor på fem år i ”friska pengar” när man bland annat räknar med att den har som ambition att höja arbetsgivaravgiften för unga anställda. Det kan jämföras med de 20 miljarder som Försvarsmakten ville ha under 2016-2020, påpekar Oscarsson.

"Sverige exporterar vapen till IS" - en höna av en fjäder

Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag - jag har helt enkelt en del för mycket att rådda med personligen nu (jag är numer sambo - yay!) för att hinna/orka skriva så mycket. Med det sagt - här kommer dagens inlägg om "vapenexporten till IS":

--

Det skrivs en hel del i pressen just nu om en hårt kritiserad vapenaffär. "Sverige" anses skyldigt till "smuggling" av vapen till ett "krigförande land" eller i värsta fall "terrororganisation" om man ska tro företrädare i pressen och inom fredsrörelsen.

Som vanligt blir man lite trött i ögonen av att läsa vad som skrivits (tidningar och etermedia bidrar hela tiden till en begreppsförvirring genom att kalla saker för något de inte är - i det här fallet "pansarvagn", eller "bandvagn", men det hela handlar egentligen om detta):

Under tidigt 90-tal stod Sverige inför ett riktigt problem med materiel inom sin organisation. Våra "Infanteribrigader" - d.v.s. brigader (en samling om på den tiden 5000 - 8000 man) oskyddade soldater springandes på marken eller cyklandes - behövde "splitterskydd" från framförallt fiendens stridsfordon och artilleri. Oskyddad trupp kan bekämpas (mycket enkelt) med nästan inga medel alls, medan det är BETYDLIGT både svårare och - i synnerhet - dyrare att försöka bekämpa skyddad trupp.

Samtidigt hade Sovjetunionen - och med den hela warzavapakten - fallit.

Problemet uppstod alltså i en tid då det fanns mängder av "överskottsutrustning" - lätt tillgänglig - från en fiende som inte längre fanns. Man tog då ett för Sverige rätt ovanligt beslut: I stället för att utveckla något eget system för splitterskydd köpte man i princip oanvända "pansarskyttefordon" - för att köra runt infanteristerna i. Man satsade på två sorters fordon - ett som inom warzavapakten kallats "MT - LB" och närmast kan liknas vid en ren "buss" fast med ett (tunt) pansar och gående på larvband, och ett som inom WP kallats "BMP-1", som är en liten bandgående vagn med lite tjockare pansar (i fronten) och ett litet kanontorn som rymmer en lågtryckskanon.

PBV 401/MT-LB bild från wikipedia

De kom att på svenska kallas för de synnerligen inspirerande namnen "PBV 401" och "PBV 501" (PBV är en svensk militär förkortning för PansarBandVagn - vilket är vad som helst som går på larvband, är måttligt bepansrat och inte är ett "stridsfordon" eller "stridsvagn" i organisationen - Inom NATO kallas det här för APC - Armoured Personel Carriers, medan deras storebror - stridsvagnen kallas för "Tank").

Vagnarna köptes av det då precis återförenade Tysklands försvarsmakt - där de tidigare varit en del av DDR-armén. Sverige uppgav att man var "slutanvändarland" och skrev således på - eftersom Tyskland också är ett EU-land - alla vederbörliga dokument för att en import till Sverige skulle komma till stånd.

Låt oss här stoppa bandet en stund: Det är alltså inga "svenska" vagnar alls. Det är ett par Sovjet-designade f.d. östtyska vagnar vi pratar om. Men låt oss gå vidare i historien. Då vagnarna kom till Sverige hann de nästan inte in i organisationen förrän man tog beslutet att lägga ned samtliga "infanteribrigader" och vagnarna förrådsställdes ("för framtida bruk" som det hette).

PBV 501/BMP-1 bild från Wikipedia

2007 hade merparten av vagnarna inte använts så man tog ett beslut att sälja vagnarna vidare till Tjeckien - ett tidigare WP-land - som redan hade "en fantasiljard" av de här vagnarna. Sverige gick tillstånd av Tyskland att sälja vidare vagnarna till Tjeckien (också Tjeckien var då ett EU-land).

Låt oss stoppa bandet en stund igen. Sverige hade alltså från Tyskland köpt vagnar. Intygat att man tänkte använda vagnarna själva. Går igenom en försvarsorganisation. Får en massa vagnar "över". Man ser sig runt i Europa och säljer sedan vagnarna till ett tredje EU-land (som också intygar att man själv tänker använda vagnarna - och med skälet att "vi har redan en massa sådana här vagnar från tidigare".) Inget lagbrott här kan alltså med bästa vilja i världen sägas ha begåtts - ens av de inom fredsrörelsen som tycker att vi inte borde "exportera krigsmaterial". 1: Det var inte "vår teknik" som såldes (det var rysk-designade tyska vagnar). 2: Alla avtal - både de Sverige skrev med Tyskland och de som Tjeckien skrev med Sverige är kontollerade både av sina egna export/import-myndigheter och med ursprungslandet - Tyskland. Nåväl.

Nu - 8 år senare - vill så Tjeckien sälja vidare vagnarna. Tjeckien har inte samma exportrestriktioner som Sverige och kan alltså - om de får ett godkännande från Tyskland - sälja vidare till ett land där vagnarna faktiskt kan komma till riktig användning - ett land som ÄR i krig och behöver skydda SINA medborgare från den ytterst reella risken att få granatsplitter (som är dåligt för hyn) i ansiktet. Problemet - som det upplevs som i Sverige - är att landet som vill köpa vagnarna är Irak.

Ett exempel på olycklig rubriksättning - i det här fallet i Expressen

I Irak finns IS - terrororganisationen, och de är kända för att ta över sina fienders vapen i strid och använda dem mot fienden - i det här fallet den Irakiska polisen och militären. Helt plötsligt höjs moralpaniska röster i Sverige som gör gällande att VI på något sätt skulle "förse IS med vapen". En verklighetsuppfattning jag knappast delar. Sverige har - om något brott begåtts - sålt vagnar till ett annat EU-land i vår iver att avveckla vårt eget försvar.  Nu är just DET inte kriminellt (och kommer aldrig bli det, så länge fredsrörelsen sätter agendan) - även om det borde vara det!

I övrigt - hela den här storyn (och som i princip alla tidningar och etermedia har slagit upp) rätt mycket av att göra en höna av en fjäder.

Sverige har inte exporterat vapen till IS.
Tjeckien har inte exporterat vapen till IS.
Tyskland har inte exporterat vapen till IS.
Ingen har faktiskt gjort något som skulle ens vara ett försök till att exportera vapen till IS.
Vad man gjort är att man har sålt vidare ett antal (nu rätt åldersstigna - men ändå brukbara) vagnar mellan de olika länderna, då dessa blivit "överskott" i den egna organisationen, efter de olika försvarsbesluten som varje land tagit.

För att få det här till att likna "Sverige exporterar vapen till IS" krävs alltså ett antal "feltänk". Sverige exporterar inte till Irak. Sverige har sålt vagnarna - för 8 år sen - till Tjeckien. Vi måste dessutom utgå ifrån att den Irakiska krigsmakten/polisen (som köper vagnarna) kommer att låta dessa hamna i "fiendens händer" för att grejerna över huvud taget ska hamna hos IS.

Vad jag kan hålla med fredsrörelsen och media om är att det borde varit kriminellt att sälja våra vagnar vidare. Och att avveckla infanteribrigaderna. Men det är en helt annan fråga.

Syrisk folkrättsbrottsling dömd vid södertörns tingsrätt

Disclaimer: Dagens inlägg ska ses som en inlaga i debatten om "folkrätt" snarare än en om "terrorism" eller "krigsturism". Jag är - trots hur jag skriver - medveten om att det i debatten kommer att refereras till det här inlägget i diskussioner om "terrorism" och då främst "islamistisk dito". Icke desto mindre - mina tidigare inlägg om terrorism och vilka som är terrorister - gäller fortfarande. Väldigt få terrorister i Europa är islamistiska. Att den här nu dömda folkrättsbrottslingen råkar vara islamist, och gjort sig skyldig till sina brott i Syrien ändrar inte min inställning i frågan om terrorism. Snarare tvärt om. Så är det ibland - man kan vara både emot terrorism och folkrättsbrott och samtidigt vädja till att man skriver om rätt saker.

--

Idag skriver bl.a DN och Aftonbladet om en 28-åring som dömts för folkrättsbrott av Södertörns tingsrätt.

Domen ger vid handen två saker (som skiljer sig markant från åklagarnas yrkanden) - för det första - han döms bara till 5 år och för det andra - han döms inte till utvisning.

Bakgrundshistorian är följande: (DN) Han åker alltså till Syrien för att slåss mot regimen  (I den numer praktiskt taget upplösta "Fria Syriska Armén" - från början i princip mest avhoppade före detta soldater inom det syriska försvarsvänsendet - allt eftersom mer och mer byggt på "frivilliga" och "jihadister". Numer har "Fria Syriska Armén" i princip gått upp i IS.) Där tar man krigsfångar - varav en misshandlas svårt av den här killen och hans kompis, fastbunden i en stol. Med piskor. På hela överkroppen. Efter ett - får man förmoda - rätt långt (och i alla fall väldigt våldsamt) förhör (den fastbundne har blodfläckar på kläderna).

Bland "folkrättsbrott" finns vad vi kallar "krigsförbrytelser" och vad vi i Sverige definierar som "krigsförbrytelser" är bland annat (Listan är från wikipedia):

• deltagande i planering, inledning och förandet av anfallskrig

• brott mot krigets lagar, vad gäller behandlandet av krigsfångar, slavarbete och användandet av förbjudna vapen.

• brott mot mänskligheten, såsom upprättande av koncentrationsläger, eller etnisk rensning.

• avsiktligt dödande av skyddad person (till exempel sårade eller sjuka soldater, krigsfångar, civila)

• tortyr och omänsklig behandling av skyddad person

• avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa;

• anfall mot civilbefolkningen

• deportering eller illegal förflyttning av befolkningsgrupper

• bruk av förbjudna vapen eller krigsmetoder

• missbruk av det röda korset eller den röda halvmånen eller andra skyddssymboler

• plundring av offentlig eller privat egendom

Således kan vi tycka att "tortyr och omänsklig behandling av skyddad person" (med skyddad person menas här för övrigt t.ex. krigsfångar). och "avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa" borde kunna bevisas av tingsrätten. Det borde vara ett s.k. "slam dunk case" och därför yrkade åklagarna på straffen som nämnts ovan).

Man har emellertid utdömt betydligt mildare straff än i normalfallet:

För krigsförbrytelse av normalfallet är straffet fängelse i högst 6 år. För grovt krigsförbrytelse är straffet fängelse i mellan 4 till 18 år eller på livstid. För grovt brott beaktas särskilt om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död, allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.
De flesta krigsförbrytelser gäller endast om gärningen begås i samband med väpnad konflikt eller ockupation. Många av krigsbrotten kan vara brott även i andra fall men med andra rubriceringar och straffskalor.

Om någon vill ta ställning i frågan om "vad är det vi pratar om för handlingar" - finns videon - i ett format där både gärningsman och offer är "blurrade" hos Expressen (Varning - starka bilder!) Kan man efter att ha sett den filmen komma fram till något annat än att handligen vore "grov"? Jag vet inte - men även om förseelsen vore "ringa" torde man alltså haft lagutrymme att utdöma ett skarpare straff.

Då mannen fortfarande har dubbelt medborgarskap - i både Sverige och Syrien - borde man också kunna utvisa mannen efter avtjänat fängelsestraff. Det gör man emellertid inte heller. Man anser att det föreligger risk för mannens liv om han utvisas. Samtidigt kan vi läsa i domen:

”Det råder för tingsrätten inte någon tvekan om att han har deltagit i våldsanvändningen av egen fri vilja.”

Jag kan därför tycka att det vore rimligt att faktiskt utkräva ett fullt ansvar för just denna fria vilja. Tydligen kan man inte tycka så, för samtidigt skriver SvD om hur vi i Sverige anstränger oss för att "plocka hem" människor från just Syrien. Folk som frivilligt åkt dit för att strida i konflikten.

Vad som jag har hoppats på skulle bli ett "prejudikat" där man faktiskt ställde återvändande terrorister till svars och dömde dem för just de begångna folkrättsbrotten har blivit ett ytterligare exempel på Sveriges slapphänthet när det gäller folkrättsbrott begångna av "krigsturister" i Syrien.

Ja - jag är arg.

NATO-frågan

Snart på en flaggstång nära dig? Skulle inte tro det!

Jag har tidigare på den här bloggen i olika sammanhang berört NATO-frågan utan att egentligen ställa den rätt ut: "Bör Sverige gå med i NATO?" Det är säkerligen ingen hemlighet vad jag tycker i frågan - det har säkert lyst igenom - men jag antar att flera av Er som läser den här bloggen inte håller med mig.

Och jag kan förstå Er. För frågan är inte enkel. Inte enkel alls.

För att den över huvud taget ska kunna diskuteras måste man ta hänsyn till en mängd saker, svensk "neutralitetsdoktrin", vad ett medlemsskap kostar (och hur vi i så fall kan/bör/ska finansiera det), vad ett medlemsskap skulle betyda för nationens skydd, vad alternativen är etc.

Vad som är helt klart är att vi efter valet förra året har sett - inte minst från borgerligt håll - att den här frågan fått högre och högre aktualitet. Tyvärr ibland med rätt dåligt underbyggda argument - ofta mer högljudda än byggda på fakta - oavsett om man är emot nato (som t.ex. Fi, V, delar av S, SD och MP) eller för (resten).

Vi kan ta utgångspunkt i den här debattartikeln (i Expressen) - skriven av de olika försvarspolitiska talespersonerna i allianspartierna. Där ondgör man sig om att man från motståndarsidan inte ens vill utreda natofrågan och hävdar egentligen att det är det enda rimliga alternativet för svensk säkerhetspolitik.

Jag kan i och för sig hålla med i sak. Det är en rimlig tanke att om vi kan/bör/ska ge upp neutralitetsdoktrinen borde det A) föregås av en folkomröstning och B) vara syftande medlemsskap till NATO (eftersom alla andra alternativ egentligen är att bli en rysk rådsrepublik).

Det finns å andra sidan orsak till viss försiktighet här. Som Per Gudmundsen på SVD skriver:

"Inget av partierna tar dock höjd för kostnaderna förknippade med ett medlemskap i sina samtal med väljarna. Det ger inte ett överdrivet seriöst intryck."

Det handlar alltså om (minst) 11 miljarder - till - årligen, för att kunna verka som medlem inom NATO - inga pengar som någon regering (varesig nuvarande eller tidigare) har haft en tanke på att lägga på försvaret. (Här ska vi minnas att det alltså - enligt finansdepartementet - inte ens gick att få fram de 4 miljarderna som behövs för att kunna leverera den organisation regeringen redan bestämt, utan man ville köpslå och i stället offerera 500 miljoner - en åttondel.)

Egentligen rekommenderar NATO sina medlemsländer att satsa 2% av sina BNP till försvarsanslag. I Sverige, förra året, satsades ungefär hälften (eller runt 40 miljarder). För att uppfylla 2%-målet skulle vi alltså behöva satsa dubbelt så mycket på försvaret som vi gör nu. Nu tror vi ju i och för sig att vi kan få komma med genom att en del andra medlemsländer satsar så lite som 1,2-1,3% av sin BNP på försvaret och skulle vi göra det skulle vi alltså hamna på ungefär 11 miljarder till om året. Om NATO då vill ha oss.

Att gå till val på försvarsfrågan är inte särdeles poppis i Sverige idag. Vi är samtidigt några som är grundligt intresserade av att något snart händer - oavsett om det gäller NATO eller inte. Men - och det finns ett men här - vi kan/bör/ska inte diskutera NATO-frågan (oavsett om vi är för eller emot) förrän vi är beredda att slanta upp de pengar som faktiskt behövs för att kunna gå med. Fram tills vi ser någon lägga förslag om höjningar av försvarsanslaget med sisådär 11-12 miljarder är alltså NATO-medlemsskapsfrågan en politisk ickefråga. Tyvärr.

Fredagsmys: Poesi som berört

Jag är - vilket förmodligen rätt sällan märkts i den här bloggen - väldigt intresserad av svensk lyrik. Jag läser ofta lyrik och gärna på rim. Jag fullkomligt älskar vemodet i Dan Anderssons texter, språket i Frödings, det enkla hos t.ex. Harry Martinsson och Södergran. I tonåren lärde mig mina föräldrar - faktiskt mest min mamma - att läsa för läsandets skull och bland det första jag började läsa var dikter. Förmodligen handlade det om att det var enkla, korta texter och för en som jag - vars litteratur dittills mest bestått av Spindelmannen - blev det en första kontakt med "riktig litteratur".

Efter gymnasiet ryckte jag in i lumpen. Sugen på att göra något bra av det plöjde jag alla arméreglementen jag kom över. Jag kunder recitera långa stycken ur t.ex. SoldF och jag jag ser fortfarande SoldF (i mitt fall 1986 års upplaga) som den kanske bäst pedagogiska bok jag läst. Rikt illustrerad och med mycket information om ett svårt ämne presenterat på ett sätt som till och med jag "Spindelmannen-killen", förstod.

Vid min inryckning pratade jag och pappa faktiskt en hel del om det där med lumpen. Vad det innebar att göra tjänst för riket. Att försvara demokratin. Och varför det såg ut som det gjorde (då - med allmän värnplikt) med att unga killar skulle tjänstgöra. Han gav mig vid något tillfälle den här dikten, med på färden och jag har ofta genom åren kommit tillbaka till den när jag börjat ifrågasätta varför jag gör det jag gör i försvaret. Den är skriven av en av vår tids största humanister - Pär Lagerkvist:

Pär Lagerkvist - bild från wikimedia commons.

 Nya Vapen

Stryk grubblet från din panna
och gå i striden ut
att våldet övermanna
din tankes strid är slut
I andens vapenlekar
ej någon seger vinns
mot den som blint förnekar
att någon ande finns

Barbaren väljer vapen
du välja må som han
När vilddjur öppnar gapen
ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste
i denna värld av hot
och krossa ormars näste
med människodjurets fot

Blått dåren tror det goda
ej fötts att bära svärd
om ondskan än må bloda
och söla ner en värld
Var viss! Om du ej värna
nu vill din tro i strid
skall ingen morgonstjärna
inviga en ny tid