Innan programmet sändes hade det redan nämnts i Aftonbladet - i en artikel om just programmet som kom att sändas på kvällen.
"Nu leder Sven-Johan Dahlstrand arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg. Men han vill inte prata om jihad eller radikalisering.
– Vår inställning är att vi inte vill att Göteborgs medborgare reser och begår brott utomlands eller hemma. Och vi vill värna om deras liv och hälsa. Sedan kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer, säger han.
Reporter: Men det handlar inte om Jihad då?
– Man förminskar frågan om man bara pratar om jihad. Att personer reser och strider för olika grupperingar har inte bara med jihad att göra utan det kan vara andra sammanhang också. Inte minst om man tittar över tid.
Reporter: Som vilka då, till exempel?
– Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett."
Nu är ju det här ingen ny inställning - liknelsen verkar väletablerad ur IS-apologetisk synpunkt. Bl.a. har vår nuvarande bostadsminister - Mehmet Kaplan (mp) uttryckt sig såhär tidigare, något som fått rätt mycket utrymme i media. och man kan undra lite varför? Är det för att Svenskar i gemen har en tämligen "positiv erfarenhet" av finlandssammarbetet under under kriget? Givetvis är det det. Man vill inte jämföra sig med de svenskar som faktiskt frivilligt anslutit sig till terrororganisationer tidigare. Man vill inte att deltagande i IS ska uppfattas som terrorism över huvud taget. (Annars hade man gladeligen dragit upp när svenskar understödde RAF, eller de PFLP-frivilliga vi haft.) Men det ligger helt enkelt i de här människornas intresse att få deltagande i IS att likna "humanitär hjälp kombinerad med militära inslag", eller "nästan som fredsbevarande styrkor". Därför jämför man med t.ex. FN-tjänst i Bosnien eller, som i de här fallen - med finlandsfrivilliga.
Dessutom bidrar man till begreppsförvirringen genom att i olika citat använda "frivilligkåren", "hangöbataljonen", "frivilligbataljonen", "frivilligkompaniet" och olika enheter. Det hela blir rätt rörigt om man inte håller isär begreppen - men för att försöka göra en liten översikt finns i slutet av den här bloggtexten några länkar där ni kan kolla vidare fakta om finlandsfrivilliga under kriget.
Nåväl. Att göra jämförelsen med finlandsfrivilligheten och IS är helt horribelt! Aldrig har vi hört om hur finska soldater eller finlandsfrivilliga huggit huvudet av sina fiender och sedan dokumenterat detta för eftervärlden? Finska saunor eldades inte med fiendepiloter? Dessutom borde det ju stå utom rimligt tvivel att finlandsrörelsen inte var extremistisk, eller våldsbejakande? Den sattes upp - efter ett regeringsbeslut i Sverige. Den beväpnades och utrustades med vapen och utrustning ur svenska förråd. De som deltog var i princip uteslutande redan verksamma inom det svenska försvaret. Men ställde upp och tog beslutet i riksdag och regering därför att det gick väl i linje med vår säkerhetspolitik - hade man inte fått stopp på Sovjetunionen i Finland hade vi dem snart vid tröskeln.
Inget av de här villkoren har uppfyllts. Sverige har ingen fiende att försvara sig mot i Syrien eller Irak, eller på något ställe där IS verkar. Sverige kommer inte att uppresa en "frivilligkår" och ge den vare sig politiskt mandat, utrustning eller vapen för att bedriva sin verksamhet.
IS vill upprätta ett nytt land - kalifatet - och karva ur det ur ett antal arabiska länder - och där inrätta sitt eget religiösa, våldsamma system. Lite som vi i europa upplevde nazismen?
Liknelsen bör möjligen, om vi ska dra upp "frivilligrörelser på 30- och 40-talen" göras om till "det är inte konstigare än att svenskar anslöt sig till waffen-SS?" - där hade vi också en våldsförhärligande, extrem organisation.
Det gör sig emellertid inte heller helt lätt ändå:
1) De som rekryterades till waffen-SS VET inte i samma utsträckning som de som låter sig rekryteras till IS VET vilka terrorhandlingar och krigsbrott man låter sig rekryteras till. (I fallet waffen-SS visste flertalet av de rekryterade inte förrän efter kriget, då organisationen förklarats olaglig - vilka brott som hade begåtts av den. I fallet IS är detta mer eller mindre "en del av rekryteringspaketet" där det sprids filmer och bilder för att hamra in just det som något positivt och enkelt att marknadsföra - "kom till oss, hugg huvudet av otrogna hundar och elda med levande människor!").
2) Samhället "tog hand" om de som kom hem. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.
Börjar ni se skillnaderna mot findlandsfrivilliga än? Ser ni vart jag vill komma? Liknelsen är helt enkelt helt orimlig! Horribel! Och visar på en skrämmande okunnighet, indikativt på att man inte borde ha några offentliga uppdrag alls!
- Finlandskåren hade bred folklig förankring - IS har det inte.
- Finlandskåren var inrättad efter beslut i riksdag och regering - IS är det inte.
- Finlandskåren var uppbackad med en mängd civila upprop där det klargjordes att "Finlands sak är vår", bl.a. genom att vi tog emot flyktingbarn, anordnade matinsamlingar etc. - IS är det inte.
- Finlandskåren var i princip utbildad av, utrustad av och ledd av försvarsmakten - IS är det inte.
- Finlandskåren uppträdde i uniform, som ett förband i en annan stats reguljära armen - IS är det inte.
De är religiösa nötter i ett rövarband som bedriver terror på civilbefolkningen!
Något som finlandskåren aldrig var.
Vidare läsning:
Angående Svenska frivilligkåren (Vinterkriget):
Angående Hangöbataljonen (Svenska frivilligbataljonen - fortsättningskriget):
Angående Sveska frivilligkompaniet - skyttekompani tillhörande IR 13, efter hangöbataljonens upplösning.
