Uppdatering - "Schulmanhistorien"

Vilken vecka! Aldrig trodde jag - när jag skrev mitt förra inlägg här på bloggen - att texten skulle få ett sådant genomslag. Jag har bloggat ett tag, både på den här bloggen och andra, men just den texten är den jag någonsin skrivit som haft flest läsare. Ever.

Besöksstatistik från blogger. Jämför gärna med
övriga av "topp 5" så framgår skillnaderna tydligt mellan
"en vanlig dag" och "Schulmandagen"

Jag ska inte gå igenom vad jag tror är anledningarna - men när jag skrev texten gjorde jag "direkt ur hjärtat". Jag var upprörd. Och jag var ledsen. Inte så mycket för att Alex Schulman inte tyckte som jag (skulle jag bli irriterad varje gång det hände skulle jag gå runt med högt blodtryck i princip jämnt) utan att för att Schulman - som jag tyckte det - genom de sista meningarna i sin krönika gjorde sig dummare än vad han egentligen är. Jag kunde förstå honom, känna sympati för honom och faktiskt hålla med honom i mycket - enda fram till de där meningarna. Men så skrev han det där. Och försökte kleta nazism på mitt värv. På mig. På min familj. Och jag ville visa honom att han faktiskt hade fel.

Det är heller inte så konstigt att han hade fel - han hade ju själv redogjort för skälet: Han har ingen kontakt med försvarsmakten (och vill heller inte ha det) och däri ligger just pudelns kärna. För när man uttalar sig om saker man inte vet något om och sedan klassar människor utefter sina fördomar i stället för empiriska erfarenheter är man snabbt ute i ett "vi och dom"-tänkande i demokratins yttersta - farligaste - tassemarker.

Dessutom blir det dummare än vad Schulman är. Han är en intelligent karl, egentligen. Och - som jag skrivit tidigare - han är inte ond. I det här fallet bara okunnig. Och - tycker jag - en smula fördomsfull. Hade Schulman haft kontakt med försvaret någon endaste gång under t.ex. ett nationaldagsfirande tidigare, tagit sig tid att prata med någon av oss eller rent av varit med på en temadag någonstans hade han ju vetat.

Det blir lika dumt som människan i Umeå som uttalar sig om att man "tror" eller "känner" att det kan bli fel och att "nysvenskar kan ta illa upp", men utan att fråga nysvenskarna. Det föder fördomar och sår oförståelse - i stället för något slags gemenskap och samförstånd.

Nåväl. Alex läste faktiskt min text. Och länkade till den på twitter. Det var stort. Dels för att han faktiskt tog sig tid att läsa - men också att vi kunde "agree to disagree" - vara överens om att vi inte höll med varandra - men ändå hålla en god ton i samtalet. Där växte han i mina ögon. Från att vara "effektsökande" (som jag tyckte att hans retorik var i krönikan) till att bli... .. .. . tja, mänsklig. Och en god debattör (även om jag fortfarande är besviken över nazismliknelsen i hans text). När han dessutom kommenterade texten var det ett kvitto på att budskapet faktiskt hade gått fram.

Jag ska inte göra mig några illusioner om det här - Alex Schulman skriver i Sveriges största kvällstidning - med Sveriges mest besökta Internetsajt. Hans text når bokstavligen potentiellt miljontals läsare. Min har hittills nått ungefär 16.000. Men det är galet stort. För att vara jag.

Lilla jag, liksom.

Avslutningsvis - Det finns folk som tycker som jag. Det finns folk som tycker som Schulman. Det finns folk som tycker helt annorlunda än någon av oss. Och det är ok. Det är det som är åsiktsfrihet. Det är en tradition vi hedrar i det här landet och en tradition vi värnar om. Den borde kunna firas på nationaldagen, om den är viktig för oss som medborgare. Oavsett vilket är jag beredd att försvara den. Med militärt våld - om det skulle behövas - även för Schulman.