Storspionen Bergling och de olösta gåtorna.

Läser i tidningarna att den gamle storspionen Stig Bergling till sist, och efter över ett decennium i Parkinsons sjukdom, avlidit.

Stig Bergling är - för Er yngre läsare av min blogg - Sveriges förmodat värsta landsförrädare och spion i modern tid. Legenderna om hans liv har återberättats i åtskilliga böcker och han har många gånger själv hjälpt till att göra historien bättre, i olika tidnings- och TV-intervjuer genom åren.

Det finns en mängd väl tecknade livsberättelser i pressen idag, och jag föreslår att den intresserade läser lite i dem innan ni läser vidare i det här blogginlägget, för jag ORKAR inte skriva en text till om hur Bergling, som var både anställd som reservofficer inom kustartilleriet (han var gammal kustjägare, utbildad på KA1), ett tag vid försvarsstabens säkerhetsavdelning (fst/säk), och polisen (sedemera SÄPO) förrådde landet genom att lämna ut våra hemligaste hemligheter, både försvarshemligheter och polisiära dito - till Sovjetunionen för struntpengar - eller i vissa fall - inga pengar alls.

(Här drar möjligen den uppmärksamma läsaren av bloggen sig till minnes en parallell till en annan spion och landsförrädare - som tidningarna uppmärksammat som "visselblåsare" - som OCKSÅ sålt ut svenska försvarshemligheter för i princip inga pengar alls. Honom föreslog MP nyligen att vi skulle hämta i regeringsplanet).

Nåväl. Bergling sålde förstörde försvarsmaktens planering genom att läcka den sk FO-pärmen, med information om snart när alla fasta försvarsanläggningar (inklusive kustartilleribatterier, minlinjer, befästningsverk, framryckningskulvertar etc.) och polisens, genom att avslöja alla spaningsuppslag som SÄPO då hade på sovjetiska misstänkta spioner (något som gjorde att Sovjetunionen tog hem samtliga misstänkta och ersatte dem).

I allt kostade hans spioneri staten helt klart miljarder och åter miljarder, när försvarsanläggningar fick läggas ned, omplaneras, flyttas, återuppbyggas, återbefästas, övervakas av personal etc. Det går inte att korrekt uppskatta den direkta kostnaden, helt enkelt för att det inte går att få en översikt över hur stor skadan var. Vad vi vet är att det här är pengar som givetvis tagits ur statsbudgeten för att åtgärda. Pengar som du och jag fått betala i årtionden i skatt efter att spionaget avslöjats. Men inte heller polisväsendet stod utan direkta kostnader. T.ex. avslöjade Bergling registreringsnumren på samtliga SÄPOs spaningsbilar, vilket gjorde att de var tvungna att tas ur bruk.

Skadorna blir snabbt oöverblickbara.

De fakta han lämnade ut skadade Sverige, och kommer att fortsätta skada Sverige i säkert åtminstone ett decennium efter hans död. Ingen vet exakt vad - eller hur mycket - han lämnat ut till Sveriges fiender. Vi kommer aldrig att få reda på hur stor skadan egentligen var. Det är en av gåtorna som Bergling tar med sig i graven.  Själva kan vi bara ana och göra kvalificerade gissningar - t.ex. utifrån de säkerhetspolitiska händelser som formar oss idag - som ubåten i höstas. Bevisligen visste den att det inte längre fanns kvar varesig de minlinjer eller övriga försvar som Bergling avslöjade.

En annan gåta Bergling tar med sig i graven är "hur kunde det här hända" - framförallt VAR det kunde hända - på SÄPOs avdelning för kontraspionage - "ryssroteln". Någon måste ju ha vetat - eller i alla fall höjt på ögonbrynen åt en hög tjänsteman som gång efter annan avslöjades med diverse "kvinnoaffärer". Som närde ett riskbeteende. Just det här har det ju länge cirkulerat rykten om - att det funnits någon på SÄPO som faktiskt visste. Och lät honom hållas. Att det fanns en "skyddsängel" på SÄPO i form av en annan - ännu inte avslöjad - storspion.

 Bland annat har det här nämnts av Bergling själv - men hur det är med den saken - det känns som en gåta han får med sig i graven.

Varför är det intressant om en mördare är militär?

I kvällspressen - i det här fallet aftonbladet - som ju ger ut sin tidning beroende på lösnummerförsäljning stod det igår att läsa denna dramatiska text:

"VAXHOLM/STOCKHOLM. Barn på väg till skolan blev vittnen när en 26-åring sköts ihjäl på parkeringen.
En 25-årig militär greps på platsen, misstänkt för mord."
...
"Under dagen hölls förhör med den gripne mannen. Varken polisen eller den misstänktes advokat ville uttala sig närmare om fallet.
Den misstänkte gärningsmannen är anställd vid Försvarsmakten.
Polisen utreder varifrån mordvapnet, en pistol, kommer."
...
"Den 25-årige militären har licens för två gevär, vilka enligt uppgift förvarats i ett säkerhetsskåp hemma.
Däremot har han enligt Aftonbladets källor ingen licens för pistol."

Och jag undrar - i mitt stilla sinne - hade man koncentrerat sig på hans yrkesval ifall den misstänkta mördaren var - låt oss säga brevbärare?

Alltså - bakgrundshistorien är denna: På Vaxholm i Stockholm träffades igår två män. Den ene skjuter den andre i något som beskrivits till olika tidningar och av flera källor som ett "svartsjukedrama" (det finns en flicka med i bilden - huruvida det är hon som är föremålet för svartsjukan och man skjutit hennes nye älskare, eller det är flickans nya älskare som är föremål för svartsjuka och den nu försmådde tidigare pojkvännen  skjutit sin tidigare partner framgår emellertid inte i pressen, även om sådana rykten florerar i Vaxholm just nu). Skytten är "vanlig kille" klädd i civila kläder och vet man inte om att han skulle vara försvarsmaktsanställd hade man inte gissat det. (Han är för övrigt - verkar det - något slags radaroperatör på en båt). Nåväl - i Aftonbladet skrivs en sensationell artikel med rubriken "Barn såg militär skjuta ihjäl 26-åring" angående ärendet.

Texten pekar i många stycken på att mannen är "militär". Man får anta att det är för att peka på att just militärer är typ tränade att använda vapen (att mannen har två jaktgevär hemma nämns i en bisats - men han har alltså betydligt mer vapenträning som jägare än han har som - förhållandevis nyanställd - radaroperatör i flottan).

Och jag blir ledsen.

För just den här sortens journalistik gör att jag åter igen måste förklara mitt militära engagemang. Åter igen berätta om att det "inte är för att man gillar vapen man jobbar i försvarsmarsmakten, utan för att man gillar fred och demokrati". Åter igen måste jag bemöta (rätt dåligt grundade) teorier om dödsmördarmaskinsoldater som kommit hem från utlandsmission och är "skruvade" av PTSD och annan press - så att de begår mord.

Och så är inte fallet här. Det handlar om en kille som blivit försmådd. En sårad kille som gör ett dumt val. Som skaffar sig ett illegalt vapen (någon annanstans ifrån än försvarsmakten) och skjuter en (visar det sig) gammal klasskamrat.

Killen är civilklädd.
Han är inte i tjänst.
Han skjuter med ett vapen som inte är militärt.
Han har skaffat vapnet olagligt.
Han skjuter en - sedan länge - bekant.
I ett svartsjukedrama.

Det finns över huvud taget inga yttre attribut som gör att aftonbladet kan tycka att det har ett allmänintresse att berätta om mannens yrkesutövning? Det har liksom ingen bäring på fallet? Det är ett svartsjukedrama som vilket som helst, utfört av en som bevisligen gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav redan - ett brott av en karaktär som vi säkert har dussintals av i landet varje år? Aftonbladet går på "militär-vinkeln".

Hade det över huvud taget kunna antas att om han tillhört någon annan yrkesgrupp alls - att det hade rapporterats om det i pressen? Om han uppträtt som folk gör mest och gjort sig skyldig till detta på sin lediga dag? Jag tror inte det. Vi ser väldigt sällan sådan här rapportering om t.ex. kockar, tidningsbud, telefonförsäljare, revisorer etc.

Så vad beror det på? Varför koncentrerar sig aftonbladet på att rapportera att killen är militär? Och såpass många gånger i den citerade texten ovan att det inte kan ungås att noteras? Vad är syftet? Och hur kommer det sig att aftonbladet skriver som de gör?

Jag tror att det finns flera orsaker - ett av dem är att vi inte är så många militärer längre. Förut - när vi hade ett värnpliktsförsvar hade i stort sett ALLA män vid något tillfälle varit "militärer". Då hade det inte varit speciellt intressant. Ett annat är att militärer handhar vapen i sin vardag (som enda myndighet med den explicita ordern att kunna föra "väpnad strid"), men hey - den här killen var radaroperatör på en av flottans båtar. Det är möjligen en fördom jag har - men det låter i mina öron inte direkt som att den här killen är något slags Hamilton/Rambo-figur? Det känns helt enkelt som att hela artikeln är skriven just för att vara spekulativ. Just för att sälja lösnummer.

Inte för att rapportera något som är av allmänintresse, eller för att "allmänheten har rätt att veta".

Expressen har för övrigt gjort ett vist drag och skrivit en betydligt mer balanserad artikel i ämnet. Där framgår att mannen jobbade inom marinen, men t.ex. att vapnet inte är militärt. Klart snyggare - och känns det som - mer balanserat.

För övrigt kan vi ifrågasätta Aftonbladets rubrik ovan - den om att "barn såg militär skjuta ihjä 26-åring". Det viktiga här är möjligen inte vad de såg utan hur de upplevde saken? Förmodligen inte som att en "militär" sköt. Alls. Men "man i civila kläder sköt på sin fritid man i svartsjukedrama - några barn vittnen" säljer givetvis inte lika många lösnummer som att kleta den gamla mördar-klichén på militärer.

Mauripolmassakern

Idag har flera olika dags- och kvällstidningar reportage från den Ukrainska staden Mauripol. Ni har säkert läst tidningar och sett på TV i helgen vad som hänt, men staden anfölls alltså av raketartilleri i helgen.

Efteråt har det förekommit både den ena och den andra mer eller mindre fantasifulla förklaringen till vad som hänt. Den värsta har publicerats av det Ryska försvarsministeriets TV-kanal - där det antytts att attacken egentligen varit utförda av Ukrainarna själva (för övrigt från eldställningar söder om staden, vilket egentligen - i verkligheten - skulle betyda att de lastbilar som grupperar raketartilleribatterierna kan simma, då området söder om staden är vatten).

OSCE har kommit fram till både att A) attacken kom från nord-nordost (vilket är ryska "separatister" - alltså Putin-stödda gangsters) ställningar och B) att vapnen som använts är GRAD och URAGAN (vilket - om jag minns min ryska rätt torde vara "hagel" respektive "orkan"). Det här är en smula förbryllande - för tidigare har "separatister" inte kunnat ha tillgång till URAGAN. Det har nämligen inte tidigare funnits på den UKRAINSKA sidan. Man kan alltså inte "hitta en övergiven ukrainsk pjäs" och använda den. URAGAN finns bara - i det här fallet - bland ryska (organiserade, statliga) trupper. Ja - fram tills nu, då.

Frågan har inställt sig om Moskva-regimen utrustat separatisterna med de här vapnen, eller om det helt enkelt är rysk militär som avfyrat vapnen. Bägge teorierna känns ungefär lika troliga. I vilket fall är detta inget som hänt utan att man vet om det i Moskva - det kan vi vara HELT säkra på.

Det börjar emellertid komma fler och fler uppgifter om att raketattacken emellertid inte kom från nord-nordost utan österifrån. Ofta styrkta med bildbevis. På dessa kan man se kratrar från nedslagsplatser och därefter kalkylera raketernas bana.

Och gör man det - får man fram ett annat - rätt troligt scenario. Det är inte ryska "separatister" som attackerar Mauripol. Det är rysk militär som gör det!

Då hamnar saken i ett annat läge, inte sant? Rent folkrättsligt finns det alltså en "stat" som är ansvarig för den här attacken - som inte kan kallas för något annat än en terrorattack - och en regering som kan rättsligt hållas ansvariga för detta efteråt. Det är inte något slags "terrorism" eller "separatism" - det är den Ryska regeringens "folkmord" och "brott mot mänskligheten" som sedan ska hanteras i något slags domstol.

Och helt plötsligt klarnar det varför Ryssland inte kan gå med på att fördöma det här dådet i FNs säkerhetsråd. Man fördömer helt enkelt inte sina egna militära operationer.

Rubriksättningar och språkbruk i expressen

Expressen får säkert ta emot oförtjänst mycket stryk på den här bloggen, men det betyder nog mest att expressen är den tidning jag oftast läser - och därför ibland tycker är värdig att kommentera. Aftonbladet läser jag i princip inte alls - pga att jag oftast får högt blodtryck av hur osaklig den oftast är.

Idag har jag två saker jag reagerar på i Expressen (som - faktiskt - annars är rätt bra): Det första exemplet är den här artikeln, där webblöpet, eller förstasidan har en rubrik som kanske inte alls avspeglar texten i artikeln?

"Säpo vill att lärare skall spionera på elever"

Läser man artikeln framgår snabbt att Säpo inte alls vill att lärare ska spionera på elever. Man har emellertid informerat lärare och rektorer i Umeå om problemet med ungdomar på orten som radikaliseras. Ungdomar som de här lärarna och rektorerna möter. En anonym deltagare på det här informationsmötet har "uppfattat det som" att säpo vill att läraren ska vara säpos "ögon och öron" bland de här ungdomarna. Inte för att vara sådan (jag är inte expert och har aldrig jobbat på Säåpo) - men det låter ungefär tvärtom hur säpo brukar jobba. Man brukar i stället försöka arbeta preventivt, med att just informera människor som redan är i kontakt med misstänkta "säkerhetsrisker" för att avvärja hotet innan det blir något hot?

Nåväl - "säpo informerar lärare och rektorer" säljer givetvis inte lika många lösnummer...

Dagens andra punkt är den här artikeln - där man pratar om en landslagsman i orientering, som köpt en begagnad MT-LB som han nu kör runt med på ägorna.

Här handlar mina kommentarer snarast om skribentens kunskaper. Här används friskt ord som "stridsvagn", "tank", "pansarvagn" och "stridsfordon" om vagnen. Alla vi som någonsin sett en MT-LB - ens på bild vet att det inte är vare sig ett "stridsfordon" eller "stridsvagn". Orden "tank" och "pansarvagn" finns inte på (korrekt) svenska. Fordonet är en "pansarbandvagn". En pansarbandvagn för trupptransport, dessutom. Just den här vagnen är en av försvarsmaktens gamla vagnar (i Sverige kallades vagnen PBV 401, har jag för mig) som utrangerades när vi ersatte alla "gamla" pansarbandvagnar i Sverige med just stridsfordon (i vårt fall stridsfordon 90) - runt början av milleniet.

(Notering: Nu har expressen tydligen ändrat texten - fast utan att skriva att man har ändrat texten - till att det står "pansarbandvagn" - dvs rätt benämning - i texten. I filmen hörs emellertid fortfarande speakerrösten använda "originalorden" från artikeln - Se och skratta lite rått...)

Jag vill därför slå ett slag för att journalister med fördel läser de här texterna (De är - förutom lärorika väldigt underhållande - och skrivna av idolen Lars Wilderäng - Teknothrillerförfattare och ivrig bloggare), för att inte blanda ihop begrepp så ofta.

Rätt ska vara rätt. Även i kvällstidningar som expressen.

Fem gripna i Paris efter nya misstänkta terrorbrott

Både Expressen och Aftonbladet skriver idag om en händelse i Paris där fem Tjetjener (eller Tjetjen-ryssar) ska ha gripits efter att man bl.a. gjort fynd av sprängmedel. Männen sitter nu enligt uppgift "häktade" efter "misstankar om förberedelse av attentat".

Fransk och annan press hävdar att det finns en koppling till Charlie Hebdo-attentaten och att det till exempel skulle styrkas av att det försiggått olika demonstrationer mot just Charlie Hebdo i bl.a. Tjetjenien.

Andra - mer konspiratoriskt lagda - ser kopplingar till Ryssland, som man hävdar underblåser terrorismen i just Frankrike - dels för att styrka ställningen för Front National (som aktivt stödjer Rysslands politik genom att rösta mot alla sanktioner mot Ryssland i EU) och för att skynda på leveransen av de Mistralskepp som man köpt men som Frankrike vägrat att leverera (något som Front National också försökt påskynda).

Själv brukar jag inte vilja spekulera såhär i händelsernas början, om "vad jag tror kan ha varit på gång" och sitter i stället lugnt tillbakalutad och väntar på vad som komma skall.

Vad jag DÄREMOT reagerar på är den länkade artikeln ovan om demonstrationerna i Tjetjenien:

Det står att 800.000 Tjetjener har deltagit i demonstrationen. Det är mer än halva befolkningen i landet (som har knappt 1,3 miljoner invånare). Tjetjenien räknas som en "rysk rådsrepublik" eller "delrepublik till Ryssland". Ledaren heter Ramzan Kadyrov och är Putintrogen. Det finns ingen möjlighet att det pågår stora omfattande demonstrationer i regionen om de inte är sanktionerade (eller i yttersta fall - beordrade) av Moskvaregimen.

Nåväl - just nu pågår det på bloggar och redaktioner som är betydligt mer insatta än jag något slags "teori-boxning" mellan vad vi kan kalla "Rysslandsspåret" och "Islamistspåret". Min egen tanke är möjligen att inget av dem måste vara fel för att det andra ska vara rätt, men det är förstås både cyniskt och misantropiskt.

Tiden får utvisa vem som har rätt.

Frågor till Wallström: Problem när Utrikespolitik och säkerhetspolitik korsar varandras linjer

Wallström i tidningen - på bilden DNs intervju.

Den senaste veckan har det varit mycket Margot Wallström i pressen. Det ena utspelet efter det andra. En del - för oss vanliga skatteslavar medborgare möjligen "bättre än vi förstår" och jag står - trots klarläggande uttalanden och intervjuer - med fler frågor till utrikesministern än innan.

Låt mig ge några exempel:

Svenska nya operationer utomlands:
Förra helgen - på Folk och försvars rikskonferens - berättar Margot Wallström att hon vill att Svensk trupp skall skickas till Irak för att hjälpa till att hindra IS framfart. Ett i och för sig lovvärt initiativ och jag tror att många med mig känner "äntligen!" Här finns en insats där Sverige och svensk militär verkligen kan göra skillnad för en lokalbefolkning som lider. Gott så.

Jag håller med om att det här är en bra idé. Men - och ni visste att det skulle komma ett "men" när det gäller ett sådant här uttalande på min blogg: Det saknas adekvat lagstiftning för att kunna göra en sådan här insats. Låt mig förklara. I Sverige får inte militär användas mot civilbefolkningen. Allt sedan Ådalskravallerna har vi haft ett förbud för militären att sättas in i "polisiärt" arbete eller ens för "kravallkontroll". Förbudet är generellt, finns i grundlagen och gäller i fredstid. Det ger vid handen att Sverige inte kan "skicka militären" på civilbefolkningen. Och det är givetvis enligt alla sakers rimliga ordning.

Vi har emellertid samtidigt ett problem (och som jag skrivit om i ett antal andra inlägg på den här bloggen): Svenskar åker till Irak och Syrien för att slåss för IS. Dessa människor kan heller inte lagligt stoppas från att resa, som lagstiftningen ser ut nu. Det är dessutom inte ens troligt att de ställs inför rätta när de kommer hem. Samtal med SÄPO är frivilliga och till och med Wallströms partikamrater tycker att man ska försöka koncentrera sig på att ta emot, återanpassa och hjälpa återvändande terrorister i Sverige, med att t.ex. hjälpa till med jobb. (Här undrar vän av ordning om det inte vore bra att också erbjuda motsvarande hjälp till svenska soldater - som de Wallström vill ska åka till Irak - som gjort tjänst utomlands? Bara en tanke.)

Samtidigt - draget till sin spets: Det finns idag en mängd (möjligen hundratals) svenskar inom IS. Om svensk militär sätts in mot IS finns givetvis en (markant och ökande) risk att dessa svenska soldater förr eller senare nödgas döda svenska medborgare. Som inte är "legitima mål" (De tillhör inte en främmande krigsmakt som anfaller Sverige, och de är inte stämplade som "terrorister") eftersom lagstiftningen ser ut som den gör.

Nåväl - tillbaka till Wallströms vecka:

Wallström och drönarna:
Wallström har i en annan tidning den här veckan bl.a. sagt:

"Från Sverige var det också förhållandevis tyst om USA:s användning av drönare mot misstänkta terrorister, en användning som ökat kraftigt under president Barack Obama och enligt människorättsorganisationer kan ha skördat många civila liv.
- Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt, säger Wallström däremot. Hon lovar engagemang inom FN för att få till stånd internationella överenskommelser om hur drönare ska få användas."

Och just det här uttalandet tyder tyvärr på okunnighet från utrikesministern om hur militära operationer går till. Men låt oss börja från början: "...enligt mäniskorättsorganisationer kan ha skördat många liv" säger i princip ingenting? Frågan är väl om fler, eller färre människor har dödats av drönarattacker och vad det i så fall har berott på? Jag tror personligen att drönarattacker är betydligt mer "humana" vad det gäller riskerna för "oskyldig allmänhet" än t.ex. bombningar med flygplan, artilleribeskjutningar, kryssningsrobotar eller andra alternativ som skulle kunna vara aktuella då drönare sätts in? En drönare kan bekämpa ett mycket mindre mål, och med betydligt större precision än något av de andra nämnda vapensystemen?

Dessutom är det nog mer sällan som "man gör dödandet till något mekaniskt" med drönare? Drönaren tar inga egna beslut. Det sitter både piloter och analysstaber och annat folk som faktiskt, med drönarens olika sensorer och analysunderlag både tar beslutet, trycker på knappen och sedan får leva med att de dödat en annan människa. Detta - skulle jag vilja påstå - i BETYDLIGT högre grad än i stridsflyg (då du inte ser målet du bekämpar), inom artilleriförband (av samma orsak) från en robotplats etc.

Nu är i och för sig SAMTLIGA de här antaganden väldigt hypotetiska. Svenska försvaret har inga drönare som kan bära vapen. De vi har används vid underrättelse/spaningsarbete. I somras bl.a. vid skogsbranden i västmanland.

Wallström och erkännandet av nya stater:
Men några av de viktigaste frågorna från den här veckan kommer faktiskt av att läsa den här intervjun i DN.I den pratar Wallström om vad hon åstadkommit under sina första 100 dagar som utrikesminister. En hel del av texten läggs på att hon inte får komma in i Israel (efter att regeringen erkänt Palestina) och hur det diplomatiska tonläget därför eskalerat. Och om det kan man säkert tycka mycket. Jag kommer säkert återkomma i frågan (med t.ex. förslag på andra länder Wallström kan erkänna, som Karmanjaka eller Narnia.) men jag upprörs lite av en "lista" på punkter som publiceras av DN:

För på den står punkter som "feministisk utrikespolitik" (Vad är det - Wallström?), "Lägga om Cuba-politiken" och "Lägga om rysslandspolitiken". En lätt oroad medborgare undrar vad det betyder?

Jag antar att det gäller att inte föra Carl Bildts öppet kritiska rysslandspolitik? Men vad ska man lägga om den till? Eftersom det inte berörs alls i artikeln, eller några av de andra uttalanden som kommit den här veckan (som t.ex. om NATO) får man kanske försöka lägga ihop ett och ett själv. Tyvärr blir den analysen skrämmande - betyder det här att vi står inför ett erkännande av Donetsk som fri republik, eller ett Novorossija i östra Ukraina?

Vad vill du - Wallström? Med utrikespolitiken? Med det yttersta politiska verktyget - försvarsmakten? Snälla - ge besked. Gärna i någon av de intervjuer du gör nästa vecka.

Expressen och dubbelmoralen

Expressen alltså. Igen. Jag vet inte vad jag ska skriva? Jag blir så trött.

Idag har man följande bild och artikel på sin websida. En "Svensk soldat" ska ha dött under transport i Ukraina och mamman gråter ut i tidningen.

Modern citeras angående tragedin:

– Han har levt hela livet i ett utanförskap. Med Ukraina fick han en uppgift i livet. Plötsligt var han någon, berättar hans mamma Marinette Sjöholm.
Försökte du hindra honom från att resa?
– Jag trodde nog in i det sista att han inte skulle åka. Vi pratade om det och han köpte biljetter och packade kläder, men jag förträngde det. Hade jag verkligen förstått hade jag nog lagt mig under flygplanet för att hindra honom, säger hon och fortsätter:
– Men sedan fick jag acceptera hans val. Jag lärde mig att förstå. För honom betydde detta en karriär, att han fanns med i ett sammanhang.

Missförstå mig inte nu - jag inser att det är oerhört smärtande att förlora sitt barn. Jag förstår att man behöver stöd och någon att prata med. Men expressen är kanske inte de mest lämpliga terapeuterna?

Särskilt inte som man i andra artiklar har skrivit om SAMMA "svenska soldat":

"Bakgrund: Långt brottsregister. Förekommer under 27 avsnitt i belastningsregistret och har avtjänat flera fängelsestraff. Är bland annat dömd för narkotikabrott, rattfylleri, rån, hets mot folkgrupp och misshandel, mordbrand, försök till utpressning."

Det handlar alltså om Leo Sjöholm. Den påstådda "presidenten" i "Gangland" och medlem i "Svenska MotståndsRörelsen". Han åkte tillsammans med andra "nationalistiska bröder" till Ukraina för att frivilligt ansluta sig till legoförbandet Azov i höstas. Och han kom alltså inte hem.

Jag tycker givetvis att det är tragiskt. Jag tycker det är tragiskt att folk dör. Och jag tycker att det är tragiskt att svenskar dör i Ukraina. Men jag tycker också att det är tragiskt hur cyniskt expressen profiterar på den här händelsen, liksom att man envist kallar de här - i det här fallet politiska nötterna med en alltför romantisk bild om krig - för "svenska soldater".

Just det har jag skrivit om förr, så jag ska inte trötta ut Er mer med min syn på saken, men:

"Svensk soldat" är för mig personligen ett hedersuppdrag. Det ges till den som av olika orsaker befunnits värdig utmaningen att försvara svensk demokrati, inom den svenska försvarsmakten. Alla andra "soldater" är i bästa fall "svenskfödda legosoldater".

Förutom att expressen genom sitt arbete fortsätter att bidra till begreppsförvirringen tycker jag att det här är osedvanligt cyniskt. Bättring, expressen!

Den "möjliga" eller "omöjliga" ubåten i Stockholms inlopp

DN publicerar idag bilder från den "möjliga" ubåten (Enligt vissa källor - som till och med försökt typbestämma den - en  "möjlig Paltus"-ubåt) i Stockholms inlopp den 31 oktober i höstas. Bilderna - som i och för sig är tagna på håll - är emellertid rätt skarpa. Observationen gjordes av en Sven-Olov Kviman (Ja, jag vet - namnet klingar bekant - jag ska skriva mer om det nedan) och hans fru och de dokumenterade "den möjliga ubåten" under flera minuter.

Varför jag hela tiden skriver "den möjliga ubåten" är att det är det är den bedömning som försvarsmakten har gjort. Det betyder i klarhet att ubåten inte är bekräftad som varandes varesig ubåt eller - i det fall det faktiskt är det - en ubåt som är främmande.

Bilderna som publicerats i DN

Nu kommer jag säkert göra en och annan människa arg när jag skriver det här men jag vill också lite näsvist hävda: "eller om vi saknar medel att bekämpa den". I det fallet är det "lättare" att kalla ubåten för "möjlig" för att inså tvivel om att det faktiskt existerat en ubåt på platsen vid det gällande tillfället. 

"– Om någon påstår att det inte var en ubåt jag såg – då blir jag förbannad, säger Sven-Olof Kviman."

Och jag förstår Kviman. För ibland bara VET man. Och man känner sig aktivt motarbetad av sina kollegor på högkvarteret. I fallet Kviman skulle det dessutom inte vara första gången. Om namnet kändes bekant  tidigare vill jag ge en historisk tillbakablick. Kviman har nämligen förekommit i sammanhang med "möjliga ubåtar" tidigare. Inte minst vid Hårsfjärden 1982. Kviman var nämligen högsta befäl för Mälstens minstation vid inloppet av Mysingen och Hårsfjärden.

Hårsfjärdenincidenterna börjar med att två värnpliktiga observerar två "rör" som rör sig i vattnet (periskop) den 1 oktober. Vid runt klockan sex på kvällen den femte siktas sedan ett ubåtstorn som passerar Sandhamn runt Skötkobben. Ubåten dyker och en patrullbåt fäller två sjunkbomber mot den vid Farfarsgrundet.

Den 11 oktober har marinen en mängd indikationer på att en ubåt rör sig söderut på Mysingen mot minlinjen vid Mälsten. Kviman är den som ger order om att skjuta en skarp mina då ubåten passerar. Detta sker vid 12:22 den 11 oktober. I efterspelet har det diskuterats om ubåten skadats, då det bl.a. noterats grön färg i vattnet, som tros vara nödsignal från en sänkt, eller skadad ubåt.

Ur Krigsdagboken från Mälstens minstation. Bild från Anders Jallai

Kviman beordrades eldförbud med minlinjen av dåvarande försvarsstabschefen Bror Stefansson och händelserna tystas i medierna ned. Det finns många vittnen till den gröna färgfläcken i vattnet vid Mälstens minstation, men man har genom åren fått veta att man inte sett något - och i alla fall ingen grön fläck.

Det har diskuterats förut - men varför får allmänheten inte veta vad som hänt i ubåtsjakterna? Vad är det som måste döljas för allmänheten?

Nåväl. Jag delar Kvimans frustration. Och jag irriteras innerligt av att vi numer inte har någon förmåga att jaga ubåt - utan varesig helikoptrar eller minlinjer. De har avvecklats för att reglera försvarsbudgeten. Och det gör att ubåtar i våra vatten kommer fortsätta att klassas som "möjlig ubåt". För Kviman personligen kommer säkert alla ubåtar att tyvärr snarare kännas som "omöjlig ubåt".

För att kunna klassa en ubåt som "trolig" eller "konstaterad" måste vi återta ubåtsjaktsförmåga.

De kustrobotar vi skulle kunna använt tidigare finns inte längre. - De är avvecklade.
De ubåtsjaktgranater vi använt tidigare finns inte längre, - De är avvecklade.
De ubåtsjakttorpeder vi använt tidigare finns inte längre, - De är avvecklade.
De ubåtsjakthelikoptrar vi använt finns heller inte längre - De är också avvecklade.

(Faktiskt kan vi varken lyssna med sonar för att leda in eld eller ens att kunna verka genom att fälla sjunkbomber  med de fåtal helikoptrar som finns inom försvarsmakten idag. Än mindre finns någon helikopter BESTYCKAD med ubåtsjakttorpeder - eftersom både helikoptrar och torpeder är avvecklade och de vi har - som Blackhawk - inte kan användas vid ubåtsjakt),

Den enda förmåga vi har kvar att bekämpa ubåtar med är (uteslutande) sjunkbomber på (väldigt) litet antal fartyg.

"Ja - men då har vi säkert återtagit den förmågan 2023 - då försvaret ska vara upprustat igen?"

Tyvärr. Ubåtsjaktförmåga är över huvud taget inte planerad eller budgeterad.

Långtbortistandoktrinen - med "lätt gripbara" förband beredda till snabb insats utomlands - gäller alltjämt. Det är det vi har budgeterat för. "Försvaret av Sverige börjar utomlands" och allt det där. 

Jag antar att DET är dagens snackis på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Ubåtsjaktförmågan. Samtidigt hoppas jag på att allt det där snacket leder fram till framförallt handling. Vi måste börja ta försvarsfrågan på allvar och börja återrusta, t.ex. ubåtsjaktkapacitet. Det måste göras nu. Och det måste göras med tilskott i form av miljarder kronor till försvaret. Nu.

Margot Wallström och Nato

Folk och Försvars rikskonferens startade igår, en av årets stora "snackisar" när det gäller försvarspolitiken. Inledningstalande gjorde Utrikesminister Wallström och en hel del av talet ägnades åt att prata om Nato. Eller snarare - att man inte ska gå med. Faktiskt är man så ointresserad att man inte ens vill diskutera frågan öppet. Detta trots att en (klar) majoritet av befolkningen - med bakgrund av det senaste årets oerhörda säkerhetspolitiska anspänning runt östersjön - vill det.

Wallström hävdade i inledningstalet att det inte fanns tillräckligt goda argument för att ens diskutera frågan. Jag började fila på ett blogginlägg, med några argument:

(Ett av dem var att "inget NATO-land någonsin blivit militärt angripet av Ryssland" och ett annat var att "Det är bättre att använda en redan färdig allians än att skapa nya", Precis som jag skulle skriva något om att vi inte har samma karta när hon hävdar att 'Natos östra gräns går vid Sverige' med hänvisning till t.ex. Estland, Lettland och Litauen - och möjligen Polen).

Så ändrade sig Wallström efter den massiva kritiken i Sälen, och frågan är på nytt levande. Man kan fråga sig varför?

Nu är jag lite konspiratorisk här - och tycker egentligen att Wallström gjorde rätt i att ändra sig, men jag kan inte låta bli att tänka att det här är lite av "politisk taktik" från S. De övriga partier som vill driva linjen att inte utreda Nato-frågan (alls) är nämligen vänsterpartiet, miljöpartiet och SD.

För att få igenom ett "total-nej" till utredning måste samtliga dessa partier rösta på samma linje som S. V och MP är säkert inga problem - men tillsammans med dem hade man inte fått majoritet (återigen - för att inte UTREDA frågan om NATO-medlemsskap) - oppositionen är helt enkelt för stor. Då hade det återstått att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Dessa hade i och för sig säkerligen inte röstat med S, då de sammarbetar med V och MP, vilka SD ser som "politiska fiender".

Men jag tror att det stod klart där i Sälen att "Det förslag vi driver kommer bara att stöttas av extrempartier på de bägge ytterkanterna" och "Vi löper en reell risk att vara partiet som samarbetar med SD").

Men det är förstås bara min egen teori.

En annan skulle kunna vara att Wallström - möjligen vis av erfarenheterna när Palestina erkändes som stat - tänkt om och tyckt att "jag kanske inte ska gå händelserna i förväg, trots allt."

Vem vet?

Förmodligen bara Wallström själv.

Hotbildsanalyser efter Parisdåden

Ja, ni har läst det själva, sett det på TV, läst andra bloggar (bättre än min) om alla turer kring massakern på redaktionen för Charlie Hebdo och dess efterspel. Jag har dragit mig för att kommentera - dels för att jag ville se att dramat fick ett slut, och dels för att jag helt enkelt inte visste vad som var sant bland alla rykten i början av historien, precis efter dåden.

Möjligen (och det här har jag skrivit förr) borde andra också ha gjort det. Det hade fört debatten så mycket mer framåt vad det gäller både yttrandefrihet, redaktionellt arbete, demokrati och terrorism. Samt hur den bäst bekämpas.

Föga överraskande är de första ut på banan att kommentera det här offentligt givetvis Sverigedemokrater. (Det här är förresten en sverigedemokratisk paradgren - flera av oss minns säkert terrordådet i Oslo för ett par år sedan, med Breivik, då man innan man visste om skjutningarna på Utöja gick ut och pratade om "skägg" som sprängt regeringsbyggnaden? Så var det nu ju inte. Det var tvärtom en vit, högerextrem, kristen man som hade begått det värsta terrordådet i norden i modern tid.

Varför jag drar upp att han är kristen över huvud taget är för att bemöta uttalanden som detta:

"Fredens religion visar sitt ansikte" - skrivet av Björn Söder - Sverigedemokrat och andre vice talman i riksdagen.

När man klumpar ihop extremister med samtliga utövare av en religion blir det i fallet terrorbekämning rätt farligt. Varför? Jo - för att det spelar terroristerna i händerna. Det bygger på folks fördomar att de här gökarna "företräder" i fallet islam ungefär 1,6 miljarder människor. Och det sår rädsla i oss andra. Det ökar en polarisering där terrorvåldet allt mer relativiseras  och till sist "utgås ifrån som en normalbild" - och det är precis vad terroristerna vill. Därför är det farligt.
Dessutom är det dumt. Urbota dumt. Det saknar helt rim och reson. Utgår man ifrån att "muslimer är terrorister" skulle vi helt enkelt inte överlevt. Det är enkel matematik. Sveriges befolkning är ungefär 0,5 promille av världens utövande muslimer.

"Ja, men de flesta muslimer är terrorister", säger några. Fel igen. De absolut flesta OFFER för terrorism är emellertid muslimer. Både i Europa och i världen i övrigt sammantaget riskerar du ungefär 6 gånger högre dödlighet till följd av ett terrorbrott om du är muslim (eftersom de flesta terrordåd är riktade mot just muslimer - både av andra muslimer och från olika t.ex. högerextrema terrorgrupper).

"Ja, men de flesta terrordåden är islamistiska." Menar du terrordåd i USA är ungefär 4% islamistiska. Menar du i Europa - där vi bor - och där dåden utfördes - är siffran nere på mindre än 1% Detta enligt Europol och deras samarbetspartners världen över.

Betyder det att det inte finns en säkerhetsrisk med islamistiskt våld? - Nej, givetvis inte! Det FINNS bevisligen islamistiskt våld! Betyder det att jag försöker "tysta debatten"? Nej, givetvis inte! En debatt om (även) islamistiskt våld är viktig. Vad jag säger är att det är DEN ENDA fråga som diskuteras i pressen, trots att terrorism är ett MYCKET större problem än så.

I europa utförs de flesta terrordåd av olika "separatistgrupper" - människor som av någon anledning vill hävda sin egen region som en suverän stat och därför verkar mot den stat som de upplever förtrycker dem. Exempel på detta är ETA i Spanien, IRA i Storbritannien etc. Motiven är emellertid politiska i högre grad än religiösa (även om IRA vill kalla sig "katoliker" - men vi kan möjligen fråga oss om varför vi läser så lite i tidningarna om "kristen terrorism"?)

På andra plats kommer olika vänstergrupper inom "den autonoma vänstern". Här har man ett annat politiskt motiv till sin terror. Typexemplet här är RAF från Tyskland (som för övrigt är de som utfört det värsta terrordådet i Svensk modern historia - i och med belägringen av västtyska ambassaden 1975).

På tredje plats kommer deras antagonister - ultrahögern - eller "far right", som det heter i kriminologisk statistik. Exempel här är brittiska "BDL" eller svenska "VAM" från nittiotalet. Ultranationalister. Det värsta dådet av dessa i "vår del av världen" är givetvis det tidigare nämnda i Norge. Detta om vi - återigen - väljer att _inte_ se ett samband mellan religion (kristendom i det här fallet) och ultrahögern (något som i resten av världen är ett i princip 1-1-förhållande. I USA är i princip samtliga "far right"-grupper också uttalat "kristna", jfr "AB" eller "KKK").

Man gör också bra i att komma ihåg att det också finns "annan" terrorism än de grupper som redan kategoriserats här. Dessa brukar omnämnas som "other" i t.ex. Europols rapporter. Det är grupper eller enskilda, men som inte har något uttalat motiv, eller att man t.ex. är anarkist eller "allmänt upptörd på staten". I USA (som man ofta jämför med) skulle ett sådant fall t.ex. kunna vara "Timothy McVeigh", Det FINNS alltså ett politiskt, eller ideologiskt syfte med ens attack på samhället, det är bara för "spretigt" att det inte märks i statistiken.

Nåväl. Efter Parisdåden höjs nu allt fler röster för att "diskutera problemet med islamistisk radikalisering" och "islamistisk terror". Jag är helt för att diskutera terror och antiterrorismarbete, men låt oss göra det med fakta! Låt oss göra det med ett öppet sinnelag - analysera fakta och göra vetenskap av terrorbekämningen. Att "jaga muslimer" utifrån något slag föreställning att alla som är muslimer är terrorister är - av anledningarna jag nämnt tidigare, bara dumt. Och pinsamt.

Läs på. Bygg dina teorier på prövad kunskap. Annars riskerar du att missa terroristerna, helt enkelt för att du tittar åt fel håll! Religion är egentligen inte varesig en garant för etiskt eller oetiskt/brottsligt handlande. Det är bara en tro. Varken mer eller mindre.

För oss i Sverige då: Vad har vi att lära av det som hänt i Paris? Givetvis bör vi hålla uppsikt på de grupperingar som gärningsmännen säger sig tillhöra. Återvändande "krigsturister" från Syrien och Irak bör givetvis utredas. Men samtidigt - av statistiska skäl - torde lika höga röster höjas för att utreda alla nationella (med tanke på Oslodåden), kristna, separatister (börja gärna i Skåne eller Jämtland!) och vänster/högerextremister. Våldet finns bevisligen även i dessa grupper!

Till sist: Jag har - framförallt på sociala medier - läst diverse framförallt nationalister som "kräver" att "muslimer tar avstånd från islamistiskt våld". (Tex Söder - som anger detta som orsak för sitt inlägg som citeras här uppe.) Förutom att ett sådant "krav" givetvis är orimligt (Islam och islamistiskt våld är inte samma sak): Tro mig. Det gör de. Varje dag - eftersom de själva är offer i de absolut flesta av de terrorattacker som utförs av islamistiska grupper.

Och för att visa på orimligheten i "kravet": Själv har jag aldrig avkrävts ett avståndstagande som vit, nordisk man, efter terrorattentatet i Norge.

'Nuf said?

Naivt Schyman!

Jag har twitter. Jag följer ett par hundra människor och igår "retweetades" följande tweet in i mitt "flöde" flera gånger av olika människor:
"Militär och vapen ger inte skydd. Läs mer på feministisktinitiativ.se/politik om vårsyn på säkerhet".

Ja - det står faktiskt "vårsyn". Oavsett om man nu menar "vår syn" eller faktiskt "vårsyn" (som i så fall skulle skilja sig från höstsyn?) känns den här synen på säkerhet lite... naivt? Kanske framförallt om det faktiskt avses "vårsyn" med tanke på hur hösten gestaltat sig - med besöket i Stockholms skärgård, de ilandflutna nödljusgranaterna på Gotland, de idoga luftkränkningarna och att ryskt militärflyg envisas med att flyga med avstängda transpondrar och riskera civil luftfart.

Nåväl. Jag tror att twitter (där varje meddelande är max 140 tecken) kanske gör en viss "snuttifiering" vad det gäller politiska budskap, så jag följde faktiskt länken som det uppmanades till i tweeten. Där står det om säkerhetspolitik bl.a. följande:

"Mäns våld mot kvinnor är en global pandemi och Sveriges verkliga säkerhetsproblem."

Utan att gå i polemik mot det här påståendet (som jag egentligen tycker är grovt generaliserande och dessutom statistiskt felaktigt - det största säkerhetsproblemet torde vara mäns våld mot andra män - då det är betydligt mer utbrett.) kan man då gå tillbaka till tweeten ovan och konstatera att det - också - är rätt verklighetsfrånvänt: Samma dag som det här skrivs utsätts nämligen en kvinna (som alltså är prioriterad att skydda enligt Fi) för en ruskig attack av en man (som p.g.a. inte bara sin gärning utan också sitt kön alltså är en "säkerhetsrisk" enligt Fi - faktiskt "Sveriges verkliga säkerhetsproblem" enligt deras partiprogram) i Gällstad.

Mannen angriper alltså kvinnan med kniv. Han utdelar ett antal hugg mot överkropp och huvud och polis som kommer till platsen försöker först att "tala mannen tillrätta" utan att använda vapen. Då mannen inte avbryter huggandet mot kvinnan eskalerar våldet successivt, så polis nödgas använda batonger och tårgas, innan man slutligen, för att skydda kvinnans (som då mottagit en mängd hugg mot hela överkroppen och huvudet) liv, tar till det grövsta "vapen" eller "skydd" man har - man skjuter verkanseld med pistol. Skottet tar i magen på mannen.

– När vi kom till adressen såg patrullen genom fönstret att mannen attackerade kvinnan med kniv, säger Joakim Hansson biträdande vakthavande befäl vid polisen i Västra Götaland, på tisdagskvällen.
Mannen högg kvinnan flera gånger, bland annat i huvudet och i ryggen.
Patrullen gick då in och försökte avleda mannens handling, bland annat med hjälp av batong.
– Men i och med att detta inte hjälpte övertog polisen kvinnans nödvärnsrätt och sköt verkanseld mot mannen. Mannen träffades i bukområdet av skottet, säger Joakim Hansson."

Tror Gudrun Schyman - på allvar - fortfarande att "Vapen ger inte skydd"? I så fall känns hennes världsbild rätt skrämmande verklighetsfrånvänd, liksom den hos de som ivrigt retweetar den här sortens uttalanden. Feministiskt initiativs säkerhetspolitik är helt enkelt inte trovärdig, varesig som feministisk, som ett initiativ till säkerhet, eller som politik. Det är bara ett cyniskt populistiskt uttalande för att ta bort fokus från riktiga säkerhetsproblem.

Igår skrev en annan twittrare, som kallar sig "feminist" att "Jamen - vi har haft 200 år av fred - det är klart att vi inte behöver försvaret!"

Jag tycker det här argumentet haltar betydligt. Vi har - mycket riktigt 200 år av obruten fred - och den ska vi vara tacksamma för. Det enskilt största orsaken till att vi har det i vår historia beror på att det funnits ett försvar. Någon som försvarat freden. Någon som osjälviskt tagit ansvar för demokratin och att skydda landet. Vill vi ha 201 år av fred gör vi bättre i att inte ifrågasätta deras existens eller raljera om vad som "inte ger skydd".

Annars dör folk.

Som det står i artikeln ovan:

"Polisen försökte avleda handlingen utan att lyckas och öppnade därefter eld mot mannen. Mannen avled av sina skador och kvinnan opererades för sina skador under tisdagskvällen.
– Det är ju otur att han avlider men å andra sidan räddade de livet på en kvinna, säger Daniel Persson, inre befäl i Borås."

Eller - om vi ska se det här ur ett militärt säkerhetspolitiskt perspektiv - det där om soldater osv. För att citera George Orwell:

"People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf"

Det - Gudrun Schyman - är den enda rimliga hållningen hos någon som företräder ett politiskt parti i ett land som haft 200 år av obruten fred.

Årskrönika över 2014

Ja - vad finns att säga? Bloggen kom i gång i april, precis i början på valrörelsen, och började med att kommentera diverse utspel i den försvarspolitiska debatten - det ena konstigare än det andra.

Bloggen hade väldigt få besökare (några tiotal, bara) och sommaren kom. Men så kom september, med det stundande riksdagsvalet. Jag skrev två inlägg som skulle komma att läsas av många, men kanske framförallt av folk som inte normalt läser försvarsbloggar - nämligen ett om "de nationella och försvaret" (där jag tog upp problemen med att nationella hittar på diverse militära karriärer) och om "varför vissa av Er och jag inte kan vara vänner längre" (om varför vi inte kan vara vänner om du röstar på ett parti som verkar för att förtycka en del av befolkningen). 

Bägge dessa lästes av ungefär tusen läsare när de skrevs, men kanske framförallt av de människor de beskrev snarare än bloggens försvarsintresserade läsare. 

Valet kom och gick och sedan kom oktober - eller "ubåtsmånaden". För att inte varesig gå händelser i förväg, eller skriva något jag skulle få ångra lät jag helt bli att kommentera "underrättelseoperationen", eller ubåtsjakten i Stockholms skärgård förrän operationen var avslutad. Några veckor senare konstaterade jag (inför bevisbara fakta) att vissa andra kanske borde gjort det också. 

Expressen gjorde egentligen november till "stora presskritikmånaden", då jag flera gånger hade orsak att ifrågasätta deras arbete.

Så kom december. Årets sista månad och den månad där jag slog alla tidigare besöksrekord gång på gång. Dels skrev jag ett MÖPigt inlägg om Hamilton, vilket faktiskt blivit bloggens näst mest lästa. Dels skrev jag om hur man banaliserar frågan med svenskar som åker utomlands för att strida i andra länders/intressens stridskrafter genom att jämföra dem med "FN-insatser" eller "finlandsfrivilliga" - ett inlägg som rönte rätt stor uppmärksamhet.

Mest intressant blev det emellertid precis före jul då jag lyfte ett varningens finger för att alla som skriver som "svenska försvarsbloggare" är varken eller. Det inlägg som under en kväll fått mest uppmärksamhet av allt jag någonsin skrivit (oavsett hur man räknar). Faktiskt upplevdes inlägget så intressant att det rönte viss uppmärksamhet även i andra länder, trots att det var skrivet på svenska.

Inför det nya året då? Vad händer på bloggen under 2015? Orkar ni fortsätta läsa lär ni få se, men jag kan tänka mig att jag lär ha en del att skriva om; detblev inget extraval och miljöpartiet sitter fortfarande kvar i regeringen. Det LÄR finnas att skriva om, när socialdemokrater och miljöpartister ska komma överens i försvarsfrågor. Det brukar ju det. 

Vidare lär jag nog fortsätta skriva ungefär som ni - när det dyker upp något som är intressant. Något som kan debatteras i fikarummet. Eller när någon av Er där ute kommer med frågor eller glada tillrop. Det är då bloggen blir som bäst - då ni och jag kan samtala om vad som skrivs på den.