Könsfixerad Fredrik Virtanen mansplainar - och glömmer kvinnorna

Fredrik Virtanen. Bild från Sverigesradio.se

Hej, Fredrik.  Hoppas allt är bra med dig. Att du liksom jag fick ut och njuta lite av solskenet igår och att det fått ge ny energi till den arbetsvecka som ligger framför oss!

Eftersom du inte svarar på mina frågor på t.ex. Twitter och Aftonbladet vägrar att publicera något slags replik på sina ledare (det här hände förresten för ett par veckor sedan också - då jag kommenterade din kollegas - Alex Schulmans text om försvaret på nationaldagen) gör jag nu som jag gjorde då - jag skriver här och ger dig länken. Möjligen gör nämligen du då ungefär som Schulman och kanske läser vad jag skriver och kan bemöda dig om ett svar eller kommentar?

Nåväl - jag läste (som du ju såg på Twitter) din text "Männen förstår krig. Männen röstar på SD" häromdagen i "bladet" och reagerade lite. Inte så att jag känner mig kränkt eller så, på något sätt, men jag tycker att du glömmer en rätt stor grupp när du debatterar - kvinnorna.

Nu vill jag vara tydlig redan från början - ja - jag VET - jag har Y-kromosom. Så jag antar att jag mest bara ska "sitta ned i båten och inte käfta så erbarmligt!" Å andra sidan - jag är en sådan där, du vet - soldat - och på min arbetsplats är det numer rätt många kvinnor. Och du vet - vi diskuterar - ja, saker som hur arbetet ska skötas, hur vi ska bli mer effektiva och sådär, men också hur vi har det hemma, Hur det går med sambos, makar, barn, familj, husdjur, matlagningen etc. Du vet? Byter erfarenheter. Utan att det där med att en av oss har något cornichongliknande där den andra har något som kan liknas vid en sparbössa? För du vet - det är inte det som gör skillnad? Vi är liksom soldater först och främst. Inte våra kön. Det där hajar ju du, egentligen? Du är ju en begåvad kille som både kan tänka och skriva vad du tänker. (Jag antar dessutom - möjligen lite oförsiktigt - att det är därför som just du är publicerad i landets största tidning och jag... well... tja... får kånka runt på granatgevär i skogen i solskenet.)

Vi är - du och jag - bra på olika saker, är allt jag försöker säga. Och att det har väldigt lite att göra med kön. Bevisligen. (Vi har samma - antar jag - pga skäggväxten? Och mansnamn? Om inte ber jag ödmjukt om ursäkt för påhoppet men ber dig ändå att läsa vidare)

Nåväl. Jag är lite korkad sådär (jag vet inte om det har att göra med mitt kön, men eftersom jag i alla fall känner till intelligenta män föredrar jag att tro att det är av att livets gång för många gånger gett mig slag mot huvudet) och jag förstår inte din text. Kanske kan du förklara det här för mig? Din text börjar med följande statement:

Nästan ingenting provocerar män lika mycket som kulturarbetare, särskilt kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik.

Nu känner du och jag förmodligen olika män - vi brukar inte umgås i samma kretsar, rent generellt, även om vi säkerligen om vi satte oss ned över en kaffe och namedroppade lite (JA! LÅT OSS GÖRA DET! DET VORE MYSIGT! Lämna dina kontaktuppgifter i kommentarerna här så bjuder jag på kaffe någon dag. Och hembakt sockerkaka!) skulle hitta en del gemensamma bekanta. Jag har möjligen fördomar här - men jag tror emellertid att våra gemensamma bekanta främst skulle vara kvinnor. Detta beror främst på att de jag känner inom ditt gebit faktiskt är kvinnor. Nåväl. Med detta sagt - väldigt få män jag känner blir särdeles provocerade av kulturarbetare? Och kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik är väl ungefär lika rimligt som om t.ex. ett gäng försvarsarbetare (typ jag och soldaterna på mitt förband) diskuterade kulturpolitik? Det är väl ingen issue? Är det?

Däremot får väl människor - oavsett om de normalt pysslar med kultur, försvar, eller ekonomi, eller spikar heminredning eller bygger webbsidor eller vad de nu gör (fan, Fredrik - när jag skriver det här borde vi inte bara ta en kaffe ihop - vi borde skaffa oss en gemensam hobby och börja "hänga" lite. Diskutera nördiga detaljer i vår hobby med varann? Har du redan en? Visa mig! Annarss får vi typ börja med något vi är lika  dåliga på i början. Ponnyridning? Veteranmopeder?) vara beredda på att andra - som redan har intresse och grundkunskaper i frågorna man diskuterar också ger uttryck för sina åsikter? Annars är det ju liksom inte värt att diskutera?

Nåväl. Du tycks ta de där 31 kulturarbetarna som härfördes av Greider i den där rätt konstiga debattartikeln i DN för någon vecka sedan i försvar? Och sedan utgå ifrån att de blev kritiserade av försvarsdebattörer - inte av att argumenten var knackiga (och att man hade blivit publicerad, trots det, i en stor dagstidning) utan att man kritiserade artikeln för att läsarna (och kritikerna) var - primärt - män?

De skriande herrarna bortsåg från meningen precis efter, ”Problemen skjuts bara på framtiden”, eftersom den tankefiguren gjorde allting alldeles för komplicerat för gemene man. De är ju inte naiva, bara primi­tiva. Män utan fantasi och visioner. Män som äter ägg och går på gym och tror att allting måste vara som det alltid varit och som på grund sin privilegierade varmvindsuppväxt inte klarar att identifiera sin kränkma utan reflexmässigt måste mästra och ropa på mamma när något socio­humanistiskt sägs. 

 Hmm. Som jag skrev ovan - vi umgås inte med samma män. Men jag tänker inte gå i polemik med dig och försöka förklara för dig att "men jag, Fredrik, jag är inte alls sån?" Jag har redan försökt att sträcka ut en hand för att vi ska kunna lära känna varandra bättre. Och jag står vid mitt ord, Fredrik - sockerkaka och ponnyridning. OM du vill lära känna män. Som diskuterar försvarspolitik. Jag tror emellertid inte att det är där skon klämmer? Du vill mest göra dig lite... lustig? och försöka dela dina sympatier med kulturarbetarna? Och det är fine.

Men du glömmer tjejerna Fredrik!

För försvarsdebatten idag sköts också - framförallt i pressen, skall klargöras, av en mängd mycket kompetenta kvinnor. De är inte bara "kompetenta för att vara kvinnor" utan mycket kompetenta. Punkt. Men råkar se ut som en sparbössa där du och jag har cornichonger. Namn som spontant dyker upp i mitt huvud är Johanne Hildebrandt, Annika Nordgren Christenssen, Amanda Wollstad... Allihop duktiga försvarsdebattörer. Allihop publicerade krönikörer i dagstidningar. Och - allihop - kritiska till DN-texten. Mitt eget blygsamma bidrag i debatten på den här bloggen skrev jag för övrigt svårt inspirerad av just Annika och Johanne.

Nåväl - du är smart (för du skriver i en tidning), jag är dum (mest pga att jag är man) så du kanske kan läsa här och se om du tycker att jag har förstått din text, ungefär som det var tänkt (även om jag var tvungen att slå upp "sociohumanistiskt" i en ordbok. Det fanns inte i den första jag kollade i så jag kollade i några stycken innan jag kom rätt - ungefär som när jag slår upp fakta om försvaret, när jag debatterar det.):

1) Kulturarbetarna hade rätt för de sa att våld inte löser problem på sikt. (Är det rätt uppfattat?)
2) Män blir lätt kränkta; män har en känsla av potens; män har en stark känsla av jaget; som är ärvd. (I just det här fallet vill jag anmäla en avvikande åsikt - eftersom vi dragit slutsatser från olika män. Det tyder mer på miljö än arv, i så fall?)
3) Dessa män kritiserar också Margot Wallström och problematiserar att flyktingars död i Medelhavet kallas folkmord. (Vilket jag kanske inte nödvändigtvis vänder mig emot, bara tycker att det är lite konstigt att det kommer upp i en text som tar avstånd i hur män kritiserat kulturarbetare?)
4) Dessa män är borgerliga och kommer att rösta rasistiskt.
5) Sverigedemokraterna växer och kan bli större än moderaterna (Vilket är en jävligt läskig tanke. Nu kommer ju inte DET att hända, att du läser den här bloggen, men annars torde det på den framgå ungefär hur intresserad jag är av att det ska hända - just med avseende på försvarsfrågor).
6) Kvinnor är inte som män.  ( Män är från mars, kvonnor från venus och allt det där... Kvinnor är bra/goda män är... Mest primitiva. För så har det alltid varit och så ska det vara?)

Är det rätt Fredrik? Är det så du tänker? Eller är det bara så jag läser? För att jag är man?

För i så fall Fredrik - tycker jag att du ber en kompetent kvinna skriva om den här texten. Då kanske den blir något klarare. Även för mig. Som är lite dum. Jag antar att det är pga mitt kromosomfel - Y-kromosomen.

Finlands sak är vår! - IS är det inte!

Det händer då och då. Ledande politiker som använder jämförelsen "men att åka och slåss för IS är inte konstigare än att folk reste som finlandsfrivilliga". Och jag går i taket. Varenda gång Jag har skrivit om det här förr, bl.a. här, men skälet  till att jag tar upp det här just idag är det användes igår - på TV - i SVT - i "uppdrag granskning".

Innan programmet sändes hade det redan nämnts i Aftonbladet - i en artikel om just programmet som kom att sändas på kvällen.

Ett citat ur programmet:

"Nu leder Sven-Johan Dahlstrand arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg. Men han vill inte prata om jihad eller radikalisering.
– Vår inställning är att vi inte vill att Göteborgs medborgare reser och begår brott utomlands eller hemma. Och vi vill värna om deras liv och hälsa. Sedan kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer, säger han.
Reporter: Men det handlar inte om Jihad då?
– Man förminskar frågan om man bara pratar om jihad. Att personer reser och strider för olika grupperingar har inte bara med jihad att göra utan det kan vara andra sammanhang också. Inte minst om man tittar över tid.
Reporter: Som vilka då, till exempel?
– Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett."

Nu är ju det här ingen ny inställning - liknelsen verkar väletablerad ur IS-apologetisk synpunkt. Bl.a. har vår nuvarande bostadsminister - Mehmet Kaplan (mp) uttryckt sig såhär tidigare, något som fått rätt mycket utrymme i media. och man kan undra lite varför? Är det för att Svenskar i gemen har en tämligen "positiv erfarenhet" av finlandssammarbetet under under kriget? Givetvis är det det. Man vill inte jämföra sig med de svenskar som faktiskt frivilligt anslutit sig till terrororganisationer tidigare. Man vill inte att deltagande i IS ska uppfattas som terrorism över huvud taget. (Annars hade man gladeligen dragit upp när svenskar understödde RAF, eller de PFLP-frivilliga vi haft.) Men det ligger helt enkelt i de här människornas intresse att få deltagande i IS att likna "humanitär hjälp kombinerad med militära inslag", eller "nästan som fredsbevarande styrkor". Därför jämför man med t.ex. FN-tjänst i Bosnien eller, som i de här fallen - med finlandsfrivilliga.

Dessutom bidrar man till begreppsförvirringen genom att i olika citat använda "frivilligkåren", "hangöbataljonen", "frivilligbataljonen", "frivilligkompaniet" och olika enheter. Det hela blir rätt rörigt om man inte håller isär begreppen - men för att försöka göra en liten översikt finns i slutet av den här bloggtexten några länkar där ni kan kolla vidare fakta om finlandsfrivilliga under kriget.

Nåväl. Att göra jämförelsen med finlandsfrivilligheten och IS är helt horribelt! Aldrig har vi hört om hur finska soldater eller finlandsfrivilliga huggit huvudet av sina fiender och sedan dokumenterat detta för eftervärlden? Finska saunor eldades inte med fiendepiloter? Dessutom borde det ju stå utom rimligt tvivel att finlandsrörelsen inte var extremistisk, eller våldsbejakande? Den sattes upp - efter ett regeringsbeslut i Sverige. Den beväpnades och utrustades med vapen och utrustning ur svenska förråd. De som deltog var i princip uteslutande redan verksamma inom det svenska försvaret. Men ställde upp och tog beslutet i riksdag och regering därför att det gick väl i linje med vår säkerhetspolitik - hade man inte fått stopp på Sovjetunionen i Finland hade vi dem snart vid tröskeln.

Inget av de här villkoren har uppfyllts. Sverige har ingen fiende att försvara sig mot i Syrien eller Irak, eller på något ställe där IS verkar. Sverige kommer inte att uppresa en "frivilligkår" och ge den vare sig politiskt mandat, utrustning eller vapen för att bedriva sin verksamhet.

IS vill upprätta ett nytt land - kalifatet - och karva ur det ur ett antal arabiska länder - och där inrätta sitt eget religiösa, våldsamma system. Lite som vi i europa upplevde nazismen?

Liknelsen bör möjligen, om vi ska dra upp "frivilligrörelser på 30- och 40-talen" göras om till "det är inte konstigare än att svenskar anslöt sig till waffen-SS?" - där hade vi också en våldsförhärligande, extrem organisation.

Det gör sig emellertid inte heller helt lätt ändå:

1) De som rekryterades till waffen-SS VET inte i samma utsträckning som de som låter sig rekryteras till IS VET vilka terrorhandlingar och krigsbrott man låter sig rekryteras till. (I fallet waffen-SS visste flertalet av de rekryterade inte förrän efter kriget, då organisationen förklarats olaglig - vilka brott som hade begåtts av den. I fallet IS är detta mer eller mindre "en del av rekryteringspaketet" där det sprids filmer och bilder för att hamra in just det som något positivt och enkelt att marknadsföra - "kom till oss, hugg huvudet av otrogna hundar och elda med levande människor!").
2) Samhället "tog hand" om de som kom hem. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.

Börjar ni se skillnaderna mot findlandsfrivilliga än? Ser ni vart jag vill komma? Liknelsen är helt enkelt helt orimlig! Horribel! Och visar på en skrämmande okunnighet, indikativt på att man inte borde ha några offentliga uppdrag alls!

- Finlandskåren hade bred folklig förankring - IS har det inte.
- Finlandskåren var inrättad efter beslut i riksdag och regering - IS är det inte.
- Finlandskåren var uppbackad med en mängd civila upprop där det klargjordes att "Finlands sak är vår", bl.a. genom att vi tog emot flyktingbarn, anordnade matinsamlingar etc. - IS är det inte.
- Finlandskåren var i princip utbildad av, utrustad av och ledd av försvarsmakten - IS är det inte.
- Finlandskåren uppträdde i uniform, som ett förband i en annan stats reguljära armen - IS är det inte.

De är religiösa nötter i ett rövarband som bedriver terror på civilbefolkningen!

Något som finlandskåren aldrig var.


Vidare läsning:

Angående Svenska frivilligkåren (Vinterkriget):
Angående Hangöbataljonen (Svenska frivilligbataljonen - fortsättningskriget):
Angående Sveska frivilligkompaniet - skyttekompani tillhörande IR 13, efter hangöbataljonens upplösning.

Mannerheims tal till svenska frivilligkåren:

Marinen och väpnade insatser mot kränkning - en höna av en fjäder?

Igår kunde man på SvD läsa om att det finns en "tvist" inom marinen om huruvida man får använda "dödligt våld" vid en kränkning av Sveriges gränser/territorialvatten. Jag vill inte uttala mig om det faktiskt föreligger en tvist men en av Sveriges främsta folkrättsexperter, professor Ove Bring, anser att försvarets eget regelsystem gör det oklart när en militär befälhavare har rätt att ge eldorder mot till exempel en ubåt.

Det handlar om att det möjligen föreligger en tveksamhet i ett lagutrymme där en svensk myndighets förordning - IKFNförordningen (om (försvarsmaktens) Ingripanden vid Kränkningar av Sveriges territorium under Fred och Neutralitet, m.m.)  är underordnad EU-lag - EU-konventionen om mänskliga rättigheter.

Marinen har en handbok för hur IKFN ska tolkas och till denna handbok har det kommit en bilaga om ”juridiska grunder och begränsningar avseende Försvarsmaktens ingripanden enligt IKFN-förordningen”. Här konstateras det att rätten att öppna eld är underställd Europakonventionen för mänskliga rättigheter med motiveringen att ”lagtext är överordnad förordningstext” och häri ligger pudelns kärna.

- Lag går före förordning, och det innebär att IKFN-förordningen underordnas 1994 års lag om Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Vi får inte tillämpa IKFN i strid med lagen och konventionen, säger Magnus Sandbu, chef för operativjuridiska sektionen vid Försvarsmakten.

Det gör att det kan finnas fartygschefer som tvekar en insats med vapen mot en inkränktande fiende, sägs det - trots att IFKN tydligt säger (i §15):

[försvarsmakten har rätt att bekämpa en ubåt] ”utan föregående varning” och ”om det behövs får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks.”

Dessutom kan nog tänkas att fartygschefer - i ett läge där de känner sig hotade - också borde kunna hävda något slags nödvärnsrätt - med säkerheten för sina kollegor/sin besättning för ögonen.

Givetvis är varje annan hållning helt orimlig. Om en fiende kränker landets gränser KAN, BÖR och SKA vi försvara oss - och med militärt våld. Vi ska givetvis inte i första hand söka att "döda varenda jävel" utan - som en sista utväg - för att försvara landet och ytterst våra kollegor och vår personal verka - effektivt och med skarpa vapen. Men om det skulle betyda att liken av ryska medborgare i randig tröja spolas upp på svenska stränder och det skulle skapa något slags diplomatisk incident där det blir stelt och tråkigt på ambassadmiddagar framöver - tant pis, Ivan. 

Låt oss bara hoppas att svenska fartygschefer i det här fallet ser det här lika klart som jag.

Idag vill emellertid FP försvarspolitiske talesman Allan Widman att frågan reds ut - så att det inte finns några frågetecken - givetvis måste dödligt våld vara tillåtet vid IFKN.tillämpning och att det - för säkerhets skull, så att säga, ska lagstadgas om det. Frågan gäller väl snarast om det verkligen behövs och är värt pengarna?

Är det här faktiskt ett problem?

Finns faktiskt fartygschefer som tvekar att använda våld?

I så fall är det självklart att frågan utreds och att rekommendationen givetvis blir att dödligt våld kan/bör/ska vara godkänt i den utstreckning det kan tyckas vara befogat i självförsvar.

Eller är det här en "höna av en fjäder" i tidningen?

En liten liknelse angående försvarsbeslutet

- Oj vad jag är hungrig! Kom - vi kör in här på McDonald's ungar!
"Vad får det lov att vara?"
 - Två happy meal, en big mac och co - plusmeny, med lättöl

utan is och.... eh... en wrap. Med Fanta light.

"Vill du ha morötter eller äpplen till happy meal? Dricka?"
 - Morötter tack. Och äppeljuice.
"Bra - det blir 190 kronor, tack."
- Fast jag tänker bara betala 100!
"Men då går det ju inte - maten kostar det? Vad ska jag stryka ur beställningen...?"
- Inget - men jag bjuder faktiskt 50 kronor mer än hen därborta, som beställde före mig... Jag vill att du kallar det här för 'satsning'...
"Men - jag kan ju inte fixa allt det där för ungefär hälften av pengarna?!"
 - Men vi har en väldigt 'bred överenskommelse' - i princip alla är överens om att det här är bästa lösningen...


Frågan är vad försvarsmakten ska ta av brickan... Lättölen?

Ett svar till Greider och co.

Läser idag en mycket märklig debattartikel på DNs debattsida, undertecknad av en mängd "kulturpersonligheter" angående att det ska hållas NATO-flygövningar i Norrlands inland. Skribenterna har möjligen totat ihop artikeln själva, då texten är rätt rörig - med NATO-kritik, ologiska resonemang och citat från Othello i frisk blandning. (Eller så är det bara så att "kulturpersonligheter" kanske inte kan/bör/ska skriva texter i ämnen de inte kan något om - och rörigheten består i att det inte är en kulturfråga som avhandlas?) I vilket fall är texten antingen skriven av - eller i samarbete (lett av?) Göran Greider (som är den som får stå med byline och första undertecknande i texten).

Nåväl - texten tar i princip avstamp i "vi tycker inte om krig" och "...och därför inte militärer" och "...och tycker att avrustning är ett bättre alternativ" och "...vi ska framförallt inte hjälpa NATO", enkelt uttryckt. Argument som avhandlats på den här bloggen tidigare, då de inte är särskilt ovanliga i debatt med kulturvänsterskribenter. Även om jag kan hålla med om punkten "vi tycker inte om krig" gör man här en tankevurpa. Krig uppstår inte i ett vacuum av att soldater - av uttråkning eller annat - har för lite att göra och därför startar krig. Argumentet är lika dumt som "jag tycker inte om skogsbrand - därför borde vi förbjuda brandmän." En satsning på nationellt försvar kan enklast beskrivas som ett slags "hemförsäkring" - man betalar i förhoppningen om att det aldrig ska behöva hända något som gör att försäkringen ska lösas ut - MEN när det gör det (och vi pratar om "när" - inte "om") så får man hjälp att reda ut situationen, så  skyndsamt som möjligt.

I texten står bland annat att finna följande citat:

"Våld löser aldrig några problem. Det är en av de eviga sanningar som konsten förmedlat i alla tider. De skjuts bara på framtiden. Komplexa frågor kräver komplexa svar och vi som skriver under denna artikel säger nej till ACE och nej till fortsatta militära övningar i Norrland. Vi säger nej till att Sverige ska bli värdland för Nato. För vi tror inte på militär upprustning."

Och jag suckar. Och undrar i mitt stilla sinne om skribent(en/erna) sovit sig igenom hela historieundervisningen i grundskolan? Militärt våld har bevisligen löst ett antal problem genom historien. Tror skribent(en/erna) möjligen att Hitlers tredje rike har besegrats genom studiecirklar i ulltovning och genustänk?  Ska vi som är militärer - som har som arbetsuppgift att utöva militärt våld - sluta försvara mänskliga rättigheter och förhindra folkmord?

Dessutom - Vi har just nu det mest spända säkerhetsläget kring Östersjön sedan det kalla kriget.Ryssland har trupp i Georgien och Moldavien. De har annekterat Krim och invaderat Ukraina och skramlar rätt högt med vapen inför baltstaterna. Att se det som att problemet som "NATO-övningar" är  mer än lovligt verklighetsfrånvänt.

Nåväl - jag ska göra "en Greider" och själv citera text jag inte skrivit själv för att hamra in budskapet (som jag i mitt fall hoppas kanske går fram klarare):

"People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf." - George Orwell

Själv undertecknar jag bara med eget namn.
/Jesper Värn

Fredagsmys - "dikt och verklighet" eller "ord och visor"

Såg igår - som de flesta av Er som normalt läser den här bloggen antar jag - den fantastiska dokumentären "Vad hände med försvaret?" En dokumentär som jag tycker att du inte får missa. Något som i princip hela svenska folket skulle behöva se. Den satt som en smocka i magen.

Där påmindes man återigen om hur skillnaden mellan "den gängse uppfattningen" eller i alla fall så som den återges i media - skiljer sig och ibland smärtsamt radikalt från "verkligheten". Inom försvaret jag gjorde GU i (på den "gamla onda invasionsförsvarstiden") pratades ibland om "kartan respektive terrängen" och där dessa inte alltid stämde överens med varandra. På sant militärt maner skulle det i de skärpunkterna ageras "på kartan" snarare än "i terrängen".

Men det där låter inte så mysigt Jesper? Det ska ju vara fredagsmys?

Visst. Såhär tänkte jag: Hittade den gamla Karlsborgsvisan, både på spotify och annorstädes och tänkte att jag skulle göra en "karta/terrängen"-jämförelse, mest för att det kan bli lite roligt? För att veta vad vi pratar om kan ni lyssna in på hootenanny singers version på spotify. Jag hittar den ingenstans på youtube - men det finns med samma text en annan melodi:

En visa vill jag sjunga om livet på Karlsborgoch där finns ingen glädje men heller ingen sorg.Faderallan la, faderejoch faderallan lejja där finns ingen glädje men heller ingen sorg.
På morgonen när solen går opp så trind och fetså börjar strax en liten jäkel blåsa i trumpet.Faderallan la, faderejoch faderallan lejså börjar strax en liten jäkel blåsa i trumpet.
Sen kommer korporalen och säger gossar små,bli liggande i sängarna så ska ni kaffe få.Faderallan la, faderejoch faderallan lejbli liggande i sängarna så ska ni kaffe få.
Och när vi druckit kaffe och ätit wienerbröddå äro vi så mätta så vi håller på å dö.Faderallan la, faderejoch faderallan lejdå äro vi så mätta så vi håller på å dö.

Det känns ju troligt, eller hur? Karlsborg är idag garnisonsstad för i princip de hårdaste soldater vi har inom Armén, fallskämsjägare, Livregementets husarer med jägarsoldater, SOG - särskilda operationsgruppen mm. Att få bli liggande i sängarna och få kaffe och äta wienerbröd är... .. . möjligen inte min erfarenhet av hur verksamheten går till, kan man säga? Av just dricka kaffe och äta wienerbröd är det lite ont. Det är lite mer av den här varan:


Men låt oss gå vidare!

Och när vi sen marscherat en tre à fyra mildå kommer officerarna, men de far dit i bil.Faderallan la, faderejoch faderallan lejdå kommer officerarna, men de far dit i bil.
Och om vi ut på fälten det riktigt jäkligt haftså går vi hem till översten och dricker hallonsaft.Faderallan la, faderejoch faderallan lejså går vi hem till översten och dricker hallonsaft.

Det här känns ju också väldigt troligt? Men låt oss analysera det genom att titta på "en liten promenad" på sant jägarmaner:


Det är nämligen lite mer såhär i verkligheten.

Och sådär tänker jag om veckans - som vanligt lite tramsiga - fredagsmys: Det finns en dikt. En sång. En visa. Och så finns det en verklighet - som ibland ter sig rätt långt från just dikten. Och där finns vi. Sådana som jag. Ibland sjungandes. För visst kan man både skalda, sjunga och skriva. Även i verkligheten?

Uppdatering - "Schulmanhistorien"

Vilken vecka! Aldrig trodde jag - när jag skrev mitt förra inlägg här på bloggen - att texten skulle få ett sådant genomslag. Jag har bloggat ett tag, både på den här bloggen och andra, men just den texten är den jag någonsin skrivit som haft flest läsare. Ever.

Besöksstatistik från blogger. Jämför gärna med
övriga av "topp 5" så framgår skillnaderna tydligt mellan
"en vanlig dag" och "Schulmandagen"

Jag ska inte gå igenom vad jag tror är anledningarna - men när jag skrev texten gjorde jag "direkt ur hjärtat". Jag var upprörd. Och jag var ledsen. Inte så mycket för att Alex Schulman inte tyckte som jag (skulle jag bli irriterad varje gång det hände skulle jag gå runt med högt blodtryck i princip jämnt) utan att för att Schulman - som jag tyckte det - genom de sista meningarna i sin krönika gjorde sig dummare än vad han egentligen är. Jag kunde förstå honom, känna sympati för honom och faktiskt hålla med honom i mycket - enda fram till de där meningarna. Men så skrev han det där. Och försökte kleta nazism på mitt värv. På mig. På min familj. Och jag ville visa honom att han faktiskt hade fel.

Det är heller inte så konstigt att han hade fel - han hade ju själv redogjort för skälet: Han har ingen kontakt med försvarsmakten (och vill heller inte ha det) och däri ligger just pudelns kärna. För när man uttalar sig om saker man inte vet något om och sedan klassar människor utefter sina fördomar i stället för empiriska erfarenheter är man snabbt ute i ett "vi och dom"-tänkande i demokratins yttersta - farligaste - tassemarker.

Dessutom blir det dummare än vad Schulman är. Han är en intelligent karl, egentligen. Och - som jag skrivit tidigare - han är inte ond. I det här fallet bara okunnig. Och - tycker jag - en smula fördomsfull. Hade Schulman haft kontakt med försvaret någon endaste gång under t.ex. ett nationaldagsfirande tidigare, tagit sig tid att prata med någon av oss eller rent av varit med på en temadag någonstans hade han ju vetat.

Det blir lika dumt som människan i Umeå som uttalar sig om att man "tror" eller "känner" att det kan bli fel och att "nysvenskar kan ta illa upp", men utan att fråga nysvenskarna. Det föder fördomar och sår oförståelse - i stället för något slags gemenskap och samförstånd.

Nåväl. Alex läste faktiskt min text. Och länkade till den på twitter. Det var stort. Dels för att han faktiskt tog sig tid att läsa - men också att vi kunde "agree to disagree" - vara överens om att vi inte höll med varandra - men ändå hålla en god ton i samtalet. Där växte han i mina ögon. Från att vara "effektsökande" (som jag tyckte att hans retorik var i krönikan) till att bli... .. .. . tja, mänsklig. Och en god debattör (även om jag fortfarande är besviken över nazismliknelsen i hans text). När han dessutom kommenterade texten var det ett kvitto på att budskapet faktiskt hade gått fram.

Jag ska inte göra mig några illusioner om det här - Alex Schulman skriver i Sveriges största kvällstidning - med Sveriges mest besökta Internetsajt. Hans text når bokstavligen potentiellt miljontals läsare. Min har hittills nått ungefär 16.000. Men det är galet stort. För att vara jag.

Lilla jag, liksom.

Avslutningsvis - Det finns folk som tycker som jag. Det finns folk som tycker som Schulman. Det finns folk som tycker helt annorlunda än någon av oss. Och det är ok. Det är det som är åsiktsfrihet. Det är en tradition vi hedrar i det här landet och en tradition vi värnar om. Den borde kunna firas på nationaldagen, om den är viktig för oss som medborgare. Oavsett vilket är jag beredd att försvara den. Med militärt våld - om det skulle behövas - även för Schulman.

Ett försök till svar till Alex Schulman

Läste Alex Schulmans debattartikel i aftonbladet, appropå det här med nationaldagsfirandet i Umeå. Även om jag inte blir arg - jag blir sällan det på genuin, inte påhittad, dumhet - känner jag mig rätt påhoppad av den här artikeln och jag vill därför skriva ett par ord riktade till Schulman själv:

Hej, Alex. Hoppas du mår bra och att det går bra för dig. Du är en duktig skribent, krönikör och inte minst intervjuare och jag har följt dig med stor glädje i de olika media du verkat i. Du har min odelade respekt för din profession och gärning. Icke desto mindre - jag tycker att du faktiskt har gått för långt i din debattartikel i aftonbladet i helgen. Eftersom jag tror att det här till stor del beror på okunnighet, snarare än ondska, skulle jag vilja hjälpa dig något att - om det är möjligt - se på din text på ett nytt sätt - kanske omvärdera den, och i alla fall peka på var jag tycker att den inte stämmer. 

Det handlar i det här fallet om hur jag tycker att du bemöter MIN profession - och att DET inte sker med vederbörlig respekt. Men låt oss ta det från början. 

Jag har förståelse för sin åsikt - även om jag inte håller med om den - En människa som du, som aldrig gjort militärtjänst, som inte haft kontakt med försvarsmakten, som i princip - antar jag - knappt sett försvarsmakten vid vaktavlösningar, beriden högvakt, eskort vid prinsessbröllop, riksdagens öppnande eller deltagit i något evenemang där försvarsmakten brukar delta - som FN-dagen eller veterandagen, då vi hedrar våra utlandsveteraner - kan rimligen inte göra dig en bild av vad försvarsmaktens deltagande på Gammlia-området i Umeå kan bestå i. 

Min son - får prata i radio - det verkar kul?

Du har aldrig sett barnen få kåsor eller karameller, sett deras ögon när de suttit i en militär brandbil (för flygplatsbrandbekämplning) och fått provköra vattenkanonen. Du har aldrig upplevt hur dina barn fått prata med sina kompisar i walkie talkie, fått styra en ammunitionsröjningsrobot att åka och hämta glassen i glasskiosken eller fått använda en stridsfordon som klätterställning.

Och det är uppenbart att det är så - för hade du gjort det hade du förstått att det inte handlar om att visa upp vapen, gå i marschtakt eller så. Det handlar om att från försvarsmaktens sida vända sig just till sådana som du Alex - sådana som aldrig har mött oss tidigare. Sådana som avskyr oss fastän ni inte känner oss. Sådana som bespottar oss fastän ni inte vet vilka vi är. Och vi vill visa att vi är som ni. Vi har också barn. Vi har också jobb. Vissa av oss - precis som du - framförallt framför dator och skrivande. Det är bara det att vi gör det i uniform. För att visa att vi är samma lag - du vet - ungefär som lagtröjorna i ditt favoritfotbollslag?

Jag har ALL respekt för att du blir skrämd av vapen. Det är en sund rädsla. Även om jag inte delar den skräcken förstår jag den - tro mig - fullt ut. Jag var själv rädd för vapen länge, och var när jag gjorde lumpen en omvittnat usel skytt. Det där kom att lösa sig med mängdträning för min del - och även om jag kanske inte tror att du behöver just DET - du vill ju inte ha med försvaret att göra alls - så vill jag visa på att det finns sådana som du - INOM försvarsmakten. Vi är alla svenskar. Vi är alla del av en nation. Nationen vi firar på nationens nationaldag? Dessutom är sådana som jag beredda att försvara den. Dig. Dina åsikter. Att faktiskt - med vapen - försvara dig, från andra människor med vapen, om det skulle krävas. Just för att du ska slippa. När du på slutet sedan skriver:

Jag tycker det är ok att vi har en försvarsmakt. Men jag vill inte ta del av den över huvud taget. Jag vill ­inte se den.

Då får jag en känsla av att du - liksom i förhållandet "herrefolk och tjänstefolk" tycker att det "är ok" medan du faktiskt åtnjuter mina tjänster, bara jag inte syns. Det här är en rätt förlegad syn på människor som arbetar åt dig (faktiskt så förlegad att den i princip bara finns på museum) - Alex, en syn på människor som borde ha försvunnit strax efter förra sekelskiftet. 

Och din avslutning på texten tycker jag är helt förkastlig:

Jag vet att Adolf Hitler gillade sånt. Och diktaturstater lite här och var i världen kör mycket med de där grejerna. Men jag vill inte att Sverige ska vara ett sånt land.

Jag vill att du tar några sekunder och kollar igenom bilderna i det här blogginlägget - de är ur mitt eget familjealbum. Det är mina barn på bilderna. Bilderna visar två evenemang (veterandagen och faktiskt nationaldagen) där försvarsmakten var med och visade sig , ungefär som det är tänkt på Gammlia, i Stockholm förra året. Ta en titt på bilderna. Och sedan läser du dina sista meningar i din debattartikel. Då kanske du förstår - trots att du aldrig haft kontakt med försvarsmakten, trots din "upstairs/downstairs"-attityd där du verkar vara ok med att andra tar hand om din skit - varesig det gäller tjänstefolket som tvättar dina kalsonger eller mig - som försvarar dig (bara det inte syns), varför jag tog illa vid mig av just de meningarna.


Med all vederbörlig respekt.

Min dotter - var tvungen att vila sig ett tag - hon är autistisk -
Givetvis fick hon komma in och sätta sig ett tag bak i en vagn, och faktiskt
stänga om sig ett tag. "Min son har samma problem" berättade vagnschefen.

/Jesper Värn
Medborgare, frilansskribent, bloggare, pappa - men också stolt löjtnant i försvarsmakten. 

Det är en utmärkt klätterställning - Stridsfordon 90

Alla fordon är inte stridsfordon - här en ambulansbandvagn

Min son - klättrandes på stridsfordon. En av få gånger jag inte oroat mig för att han ska ha sönder något. Fördel med pansar - man behöver inte vara så rädd om det!

Det var tufft att få känna på vattenscooter också!

Fi, försvaret och fördumningen

Läste igår den här debattartikeln i metro - undertecknad av bl.a Gudrun Schyman. På själva sajten indikerar rubriken "Så vill vi kapa inom försvaret" och tycks alltså handla om försvarsbudgetfrågor. Klickar man på artikelrubriken får man i stället en ny rubrik: "Så ser vi oss ett svenskt försvar utan våld" och det hela blir lite mer otydligt vad det möjligen skall handla om.

Tydligen vet inte ens rubriksättarna på Metro hur de ska tolka den här (tämligen röriga) texten. Och jag förstår dem. För när jag läser den förstår jag inte heller.

Till exempel kan jag i artikelns inledning läsa:

Vapen och militarism är sällan en lösning på en konflikt, och väpnade konflikter mellan nationer är inte heller det största säkerhetshotet varken i Sverige eller globalt. Militarism göds av maskulinitetsnormer och har samma mekanismer som det övriga strukturella våldet mot människor. Våld handlar om att utöva makt, och detta är något som pojkar och män får lära sig tillhör att vara en såväl patriotisk som en maskulin man.

Efter att man precis innan pratat om säkerhetspolitik. Men fortsätter dessutom med följande påstående:

Enligt World Health Organization (WHO) skördar mäns våld i nära relationer fler dödsoffer varje år än alla världens väpnade konflikter tillsammans eller någon epidemi någonsin gjort och är ett allvarligt säkerhetsproblem. I Sverige dödas i genomsnitt 17-20 kvinnor årligen av en man i en nära eller före detta nära relation.

Den här texten är fullständigt orimlig. Om vi börjar med att det är 17-20 kvinnor årligen kan man ju tycka att det vore rimligt att berätta hur länge man mätt just den här siffran och kommit fram till något annat än ETT heltal - dessutom skulle man ju kunna kontrollera statistiken och se om det har ökat eller minskat sedan tidigare och ge en analys av vad man tror är grunden. Faktum är att det här minskar (det skulle således stå 20-17 och inte tvärt om) sett bakåt i tiden. Jämför vi det här med brottsstatistik från t.ex. 70-talet - då fler kvinnor faktiskt LEVDE i nära relationer (som gifta) än idag - då många helt enkelt är singel - skulle vi se att antalet dödade kvinnor som dödats av någon i sin närhet var betydligt högre då. Vidare tar Fi inte höjd för att flera av de kvinnor som dödats i nära relationer faktiskt dödats av andra kvinnor. Det är procentuellt sett ungefär lika troligt att du mördas av din livspartner - oavsett kön. Nåväl.

Att hävda att det varje år dödas fler kvinnor i nära relationer (och av män) än någon epidemi någonsin gjort är också helt befängt. Bara i Sverige dör fler människor (tyvärr) i epidemiska sjukdomar - som cancer - än kvinnor som blir mördade i nära relationer (och av män). Tittar vi dessutom tillbaka på exempel som digerdöden (som på något tiotal år skördade ungefär 35 miljoner offer bara i Europa och dryga 75 miljoner över hela världen) eller spanska sjukan som dödade 100 miljoner människor på två år - varav 37753 i Sverige (att då ovan jämföras med 17-20 stycken kvinnor som dör i nära relationer - inklusive dem som inte är med män) så ser vi att resonemanget helt enkelt inte håller.

Vidare står det i artikeln bl.a. att läsa:

Sverige måste ta FN:s uppmaningar på allvar, och vi menar att Sverige liksom andra länder måste ställa om säkerhetspolitiken genom att kapa i det militära till förmån för stora investeringar i våldsförebyggande och konfliktlösande arbete på alla nivåer.

Men FN är inte EN organisation. Tänker du efter kan du flera, som WHO, UNESCO, UNICEF etc. Vilket av dessa organ har uttalat sig om hur Sverige måste ställa om säkerhetspolitiken genom att kapa i det militära? Bevisligen inget organ som pratat med t.ex. FNs säkerhetsråd, eller några av dess medlemsländer? Och det skulle ju annars kännas naturligt - när det handlar om just säkerhetspolitik? I call bullshit - fröknar Feminister! Annars hade ni givetvis angivet vilken källa som ni använder om FN här? Vi är för övrigt också med i FN. Sverige alltså. Och som medlemsland tämligen engagerat.Det går alltså - teoretiskt - att leta upp någon FN-frivillig i något som helst av organen inom FN - i Era egna led och ta dennes citat för att "FN uppmanar..." - men det är ju ohederligt? Så skulle ju aldrig ni i Fi göra?! Ni brukar ju dessutom styrka Era uttalanden med lätt verifierbara, vetenskapligt underbyggda fakta? Ni bru.... .. . . Ni som slutat skratta åt min ironi nu får gärna läsa hela artikeln och sedan förklara för mig vad det här har med försvarspolitik att göra?

Det framgår att Fi som vanligt tycker illa om alla män, och att man vill skära ned inom försvaret pga det. Men egentligen inte varför? I stället blajar man lite luddigt om "maktstrukturer" och "maskulinitet" och "våldskultur" och försöker att få det till att det är typiska hot mot vanliga Svenska tjejer som frodas inom just försvarsmakten. Jag förstår inte.

Ps. idag är ungefär en femtedel som anställs inom försvaret kvinnor. 

Men 100% av alla soldater behövs.Ds.

Försvarsmakten hindras delta i nationaldagsfirandet i Umeå

Ibland förstår jag verkligen ingenting. Enligt bl.a. svt, SvD, Expressen,  och flertalet bloggar rapporteras det att Gammlia inte tycker att "det passar sig" att försvarsmakten är med i ett evenemang vid firandet av nationaldagen. Garnisonen i Umeå å sin sida firar den dagen "garnisonens dag" och ville vara med i det allmänna firandet för att visa både på en mångfald( - "Se - det finns SOLDATER också i vårt land!") och på att man faktiskt försvarar nationen som vi firar ( - "Se - det finns folk som är beredda att försvara dina rättigheter också i vårt land!)

Men se - det passar inte.

Nationaldagsfirandet på museets område på Gammlia i Umeå, är ett samarrangemang med Umeå kommun.

Firandet har ett mångfaldstema, och innefattar bland annat välkomnandet av nya medborgare. Och det är i det sammanhanget som museet tillsammans med Umeå kommun kommit fram till att Försvarsmakten inte ska få vara med i årets program.

– Det var en magkänsla. Tyvärr är det ju så att många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden. Det kändes inte rätt att ha militärfordon på området, säger Lillemor Elfgren, som är programsamordnare på Västerbottens museum.

Bild på det läckta brevet som förklarar varför man inte vill ha försvarsmakten med på nationaldagen

Och jag förstår verkligen INGENTING för enligt enkätundersökningar som genomfördes av bl.a. försvarshögskolan förra året är just "nya svenskar" mer positiva till försvarsmakten än "gamla svenskar". Många av dessa "nya svenskar" kommer nämligen ibland från länder som - till skillnad från "gamla svenskar" - inte befunnit sig i 200 år av obruten fred och man har därför insett att det kan vara skönt att "hålla någon i handen" när just NATIONEN hotas av yttre hot.

Svenska soldater på mission - en del av systemkollapsen?

Har ett par gamla förbandskamrater som just nu tjänstgör i Mali och läser i princip allt om den missionen som går att få tag i. Det har varit "en hel del jobb" för dem där borta, då campen man bor på inledningsvis inte var färdigbyggd och saknade saker som toaletter, duschrum, kök eller ens förläggningsbaracker.

Matransonerna i Mali - grafik från DN

Det har varit vad som positivast kan kallas en "prövning" eller "övning i lärande". Nåväl - nu skriver man i DN om att soldaterna inte får tillräckligt med mat. Orsaken till detta kan givetvis diskuteras, men det verkar vara ett problem med logistiken på plats.

"Än värre är att bristen på mat också påverkar soldaternas fysik och hälsa. Muskelkraft behövs eftersom soldaternas personliga skydds- och stridsutrustning väger 25–30 kilo. På dagarna innebär ökenklimatet 40-gradig värme, och på nätterna sjunker temperaturen till 6–7 grader."

Samtidigt hävdar chefen för förbandet, något överraskande, att han ser det här som "ett lyxproblem" - något som känns minst sagt överraskande om man kommer från ett jägarförband - där man vet att soldaterna under fältmässiga förhållanden behöver ungefär 3000 Kcal/dygn för att fungera och verka - man har nämligen övat på att försöka verka på så lite som hälften (ungefär vad dagsransonen i Mali är) och kommit fram till att resultatet av aktionerna inte är tillfredsställande i avseendet effekt. Det hela känns faktiskt som trams. Frågan är om det här är för att han själv inte lyckats planera logistiken bättre - eller om det är för att skydda någon som missat det. Vi lär väl se när truppen kommer hem? Tydligen är det i alla fall fler än jag som är upprörda över hur det här (inte) fungerar i nuläget.

Nu föbereds å andra sidan en andra utlandsmission. Sverige ämnar skicka en styrka om 35 man (inledningsvis) på "utbildnings- och rådgivnings-"insats till Irak för att där stötta Irakiska säkerhetsstyrkor i kampen mot IS. (Jag skriver "utbildnings- och rådgivnings" inom citationstecken ovan eftersom jag läser det här som andra insatta - man skickar SOG - "Särskilda Operations Gruppen" - vårt specialförband. Det borgar för att man ska läsa med glasögonen på samma sätt som när USA skickade Delta Force och Navy Seals på "rådgivande" insatser i Vietnam - inga övriga likheter med just DE uppdragen.) Men det går idag att läsa att

"Regeringen föreslår att riksdagen medger att en svensk väpnad styrka bestående av 35 personer ställs till förfogande under 2015 för att delta i den militära utbildningsinsatsen som genomförs av den internationella koalitionen mot ISIL i norra Irak. Försvarsmakten kommer att sätta ihop en allsidig och ändamålsenlig styrka för att lösa uppgifterna i insatsen. Om säkerhetssituationen skulle försämras har Försvarsmakten möjlighet att tillfälligt förstärka styrkan till att omfatta 120 personer för evakuerings- och förstärkningsinsatser."

(which REEKS of spook! (allmän populärkulturell referens.))

Jag antar att jag inte är ensam om att i mitt stilla sinne undra hur det ska gå - med t.ex. logistik som mat. Bevisligen klarar vi i nuläget inte ens av EN insats utomlands. Eftersom regeringen inte vill skjuta till pengar i försvarsbudgeten utan omfördela dem man redan tilldelat - FRÅN kontot för internationella insatser (men till förmån för nationellt försvar - vi har det lite stökigt i vår del av världen just nu också, i och med läget kring östersjön). Det känns lite som att det hela blir "stickan som knäckte åsnans rygg".

De internationella insatserna - nuvarande och planerade - är antingen tecken på den systemkollaps som pågår inom försvarsmakten - eller kan komma att dra in oss i något ännu värre.

Men det är möjligen också ett "lyxproblem" (och nu sitter jag på händerna för att inte använda den förra regeringens term "särintresse").