Försvaret av riket - inte bara en militär angelägenhet - men hur står det till med det?

Tänkte att jag skulle skriva något som jag i och för sig inte kan ses som någon expert på, men som ändå (som skattebetalare t.ex.) ligger mig varmt om hjärtat - nämligen försvaret av riket, bortom det själva väpnade försvaret. - Det som förr kallades "civilförsvaret" och sågs som - tillsammans med försvarsmakten och stödmyndigheter - som delar av "totalförsvaret.

 Det hela började egentligen häromdagen Twittraren @Reservofficer1 (som jag följer med intresse) har skrivit ett fantastiskt inlägg (som du verkligen borde klicka dig iväg till och läsa omgående) kring det svenska totalförsvaret. (Totalförsvaret kan beskrivas som alla statsbärande myndigheter såsom polis, räddningstjänst, etc som behöver fungera i kriget, för att försvara civilbefolkningen från umbäranden. I yttersta hand även företrädare för näringsliv, frivilligorganisationer etc.)

Eller rättare - han ställer sig frågan om det fortfarande existerar. Det händer nämligen att man ibland hör att vi borde satsa mer på "civilförsvaret" och mindre på "det militära försvaret" (vilket oftast brukar betyda försvarsmakten och stödmyndigheter som FOI, FRA, FMV och FMLOG). Man kan då - skenbart - få uppfattningen att det faktiskt FINNS ett totalförsvar, värd namnet, och att "sakernas tillstånd" kring det "är som det alltid varit".

För att snabbt dra en jämförelse ur inlägget: det finns 469 operationssalar i fredstid i Sverige.
Man skulle kunna tro att antalet operationssalar som skulle kunna i ordningsställas i händelse av en väpnad konflikt skulle vara betydligt högre? För sisådär 15 år sedan fanns reservsalar, fältsjukhus etc.

Men då försvarsmaktens krigssjukvård nu lagts ned, förband för förband, fältsjukhus för fältsjukhus finns bara 6 "operationssalar" kvar - det blir således 475 i händelse av full mobilisering. De där 6 operationssalarna extra känns helt plötsligt som en "piss i nilen". De gör i princip varken till eller ifrån. Vi kan utgå ifrån att skott-, splitter-, bränn-, och i övrigt skadade medborgare - både militärer och civila - i princip snabbt kommer att föras över från kolumnen "skadad/sårad" till "avliden".

Bild från åkeriförbundets rapport om vad för
följder avbrott i DERAS verksamhet får i krig.

Det gås även igenom kring bland annat oljeförsörjning, livsmedelsförsörjning och infrastruktur som transporter och kommunikation. Något som är rätt intressant - inte minst i var gränsdragningen transporter och infrastruktur skär livsmedelsförsörjningen.


Ansvarig minister för det här är för övrigt samma minister som i dagarna borde ha emottagit riksrevisionens rapport om sårbarheten för IT-angrepp för just de myndigheter som kan betecknas som tillhörande "totalförsvaret".- Mehmet Kaplan (MP).

Orkar man inte läsa hela rapporten men ändå vill sätta sig in i vad som står i den räcker det möjligen med sammanfattningen:

"Den övergripande slutsatsen är att arbetet med informationssäkerhet inte är ändamålsenligt i förhållande till de hot och risker som finns."

Mehmet Kaplan är emellertid, då rapporten kom ut och framåt ett tag  i Turkiet på "inspirationsresa".

Vill man vara elak kan man undra vad man behöver inspireras av i Turkiet för att lösa sina uppgifter som minister för de här frågorna?  Lära sig hur man stänger av sociala mediakanaler som Twitter och Youtube, för att undvika kritik av regeringen? Just DET har nämligen Turkiet koll på och tillhör den absoluta världseliten inom.

Internationell symbol för civilförsvar

När expressen gräver...

Expressen har grävt igen. Den här gången handlar det om en av SDs "toppolitiker" (om man använder Expressens egen vokabulär) - den tidigare chefen för SDs riksdagskansli, Mikael Valtersson. Det man "grävt" fram är - när det gäller SD - "det gamla vanliga": samröre med nazister, uttalade nazistsympatier, att man gillar Hitler och sådär. Ni vet.

Vad som här är rätt obehagligt - ur ett försvarsperspektiv, och varför jag egentligen tar mig tid att skriva om det över huvud taget är emellertid en annan fråga - Valtersson sitter idag i "luftförsvarskommittén" - en grupp som bl.a. diskuterar frågan om luftvärn och kvalificerade vapensystem för "luftförsvar" (luftvärn och flygvapen) för försvarsmakten, som en utredande instans åt Riksdagen. Det är i sig förstås allvarsamt - att politiker sittande i en sådan grupp inte säkerhetsklassas (och något där SÄPO kanske skulle kunna göra mer - kanske inte minst med bakgrund att SDs företrädare tämligen ofta haft/har kontakter med icke-parlamentariska rörelser på den nationella sidan?) men den stora poängen har kommit av dagens avslöjande: Att Valterssons sambo läckt uppgifter från sina olika uppdrag inom totalförsvaret (försvarsmakten, FOI och nu MSB) till Valtersson i form av ett antal myndighetsinterna mail.

OK - jag köper att Valtersson möjligen inte är spion. Och jag köper att man inom ett hushåll, där frågor som varandras arbete och uppdrag säkerligen kommer upp, man diskuterar vardagsekonomi, etc. Det är en del av att vara ett par.

MEN. Myndighetsinterna handlingar (och kanske speciellt när man arbetar i någon försvarsmyndighet) måste förbli myndighetsinterna. Delas dessa med någon annan har man "minst" gjort sig skyldig till "oaktsamhet", eller "trolöshet mot huvudman" och i värsta fall är man en säkerhetsrisk, eller till och med säkerhetshot. I det yttersta fallet - "mot nationens intresse".

Just HÄR i texten tycker jag själv att det blir särdeles obehagligt:

- ... Informerat?
Har du stämt av om det är okej?
- Nej. Det är ju mer egna beslut.
- De flesta människor som får mejl brukar vidarebefordra en del mejl. Jag tror att alla som har mejl vet om att sånt kan ske.

Alla som har mejl räknar nog med att mejl skickade till en specifik mottagare inte sprids vidare. Och i övrigt kan tilläggas - alla som får mejl jobbar inte på samhällsbärande myndigheter. Och av de av oss som gör det så förstår nästan "alla som har mejl" att man inte skickar det vidare. Just för att man arbetar på en samhällsbärande myndighet.

Gammal affisch med aktuellt budskap.

Det torde i det här läget vara uppenbart att ingen av samboparet kan/bör/ska sitta kvar på sina uppdrag. Och givetvis att bägge utreds, både av sina respektive myndigheter (för att se om det kan ha funnits till exempel jävsituationer) och säkerhetspolis (för att utreda om man delat känslig information och gjort sig skyldig till någon form av "spioneri").

Så långt är Expressen och jag eniga. Och jag står först i kön att ge dem en klapp på axeln både för sitt "gräv" - eller som det skulle heta i mitt förband "inhämtning", men också för att man faktiskt gör det tydligt för samhället att det ÄR en säkerhetsrisk att ha Sverigedemokrater i olika försvarsorgan.

Men... (För det finns ett stort "men" i hela det här resonemanget).

Däremot blir jag rent ut sagt förbannad på expressen för en av "uppföljnings-artiklarna" rörande den läckta informationen. Här lägger nämligen expressen själva ut information - tydligt märkt "internt" och "arbetsdokument - för internt bruk" till allmän beskådan. Man har lagt sig vinn om att maska ut mottagaren av informationen, men informationen - själva brödtexten i de läckta rapporterna - publiceras i klartext.

Just DET får mig att gå i taket. Den här informationen är myndighetsintern av en särskild anledning. Och vi är i dagsläget under betydligt högre yttre tryck från främmande underrättelsetjänster än sedan mycket länge. Expressen hade kunnat publicera endast brevhuvuden från de dokument man kommit över och inte fortsatt sprida känslig information till kreti och pleti. Givetvis läser utländska underrättelseorganisationers medarbetare vår öppna press! Något annat vore tjänstefel när man utövar underrättelseinhämtning! Vi behöver ju inte GE fienden den information de eftersöker?

Om vi VET något som kan vara känsligt för nationens bästa, håller vi tyst om det. Det är den enda rimliga hållningen i nuläget - när vi vet om att vi är utsatta för underrättelseinhämtning från främmande makt. Det här borde expressen veta. De hade ju Niklas Svensson i helikopter i operationsområdet när försvarsmakten själva samlade information om den pågående verksamheten.

Spionen lägger pussel. Behåll din bit!

Efter konstaterandet - Några tankar i eftertankens kranka blekhet.

Disclaimer: Jag trodde ju att jag inte skulle behöva kommentera det här mer - men efter förra veckans offentliga konstaterande av att det faktiskt var en utländsk miniubåt i Stockholms skärgård ansåg jag mig tvungen att skriva ett par rader till:

--

Vissa borde kanske ha tagit det lite lugnt med kritiken? Både politiker (Svenska och andra) och joutnalister tävlade efter underrättelseoperationen om att vara först med att ropa "fiasko", och det störde mig.

Särskilt eftersom det faktiskt konstaterades att försvarsmakten A) har haft rätt. B) nu konstaterat vad som kränkt svenska vatten och C) informerat om vad man vet - både under operationens gång och efter. Men också D) informerat om vad vi INTE vet - t.ex. nationaliteten på miniubåten. (Nu är emellertid kanske en kvalificerad gissning att de som först nekar till att det skulle vara DERAS miniubåt kanske står främst i kön för att misstänka?)

Nu har vi en ny runda av s.k. "experter" som tycker till. Och faktiskt - det känns lite överflödigt? Försvarsmakten har ju redan konstaterat att det varit en miniubåt som kränkt svenska vatten?

Man borde kanske väntat på det politiska efterspelet också? Se vad man kunde göra bättre? Se hur man skulle kunna agera nästa gång? Och inte minst - se om ansvariga politiker faktiskt tog sitt ansvar och föreslog några reella förbättringar? (Nu verkar det ju hittills som om det enda som faktiskt hänt är bildandet av det säkerhetspolitiska rådet, men vi får väl se hur det utvecklar sig?) Den här tiden kommer att vara "avräkningstillfället" mot vilket vi framgent kommer att kontrollera vad som hände "före" och "efter". Det kommer att bli ett historiskt facit över vår säkerhets- och försvarspolitik. Vi vet ju egentligen vad som BORDE göras. Frågan är nu bara om någon tar ansvar och gör det?

En av bilderna som försvarsmakten släppt som bevisar miniubåten.

Individen och kollektivet

Jag har blivit gubbe. På riktigt. Jag har blivit den där som jag - när jag var 20 år gammal (för typ 20 år sen, i och för sig) bestämde mig för att aldrig bli. Och jag tycker egentligen inte om det. Jag lovade mig själv att ALDRIG börja gnälla om att "det var bättre förr" och kan möjligen dessutom ha uttryckt att folk som uttryckte sig så använder "nostalgi för att måla över skadorna i historiens fernissa och återanvända minnena till vida överskattade andrahandsvärden". Icke desto mindre - jag har börjat - för att uttrycka mig lite gammaldags - börjat "oroa mig för ungdomens förfall och den allmänna förflackningen i samhället".

Ni vet hur det brukar låta:

”Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.”

Just det här citatet är faktiskt såpass gammalt att det många gånger tillskrivits Sokrates och kan alltså anses vara ännu mer gammaldags än mina egna åsikter. Å andra sidan - det visar kanske på att varje generation ser den nästa som speciellt värdig hån och förakt, just på grund av sitt förfall? Eller att varje generation ungdomar - innan de blir välartade samhällsmedborgare - måste få "leka rommen av sig" och få sväva ut i viss ungdomlig experimentlusta inför livets förtjusnad?

Nåväl. Jag tycker mig se en trend. Och den är oroande.

"Ungdomen av idag klarar sämre än tidigare generationer av att arbeta i grupp".

Jag förstår att den här uppfattningen både kan röra upp känslor och uppfattas som ytterst ålderdomlig (och säkerligen med viss rätta), men jag tänker mig attvissna i ett samhälle, som på många sätt är mer liberalt än det jag och mina generationsfränder växte upp i har blivit så liberalt att kollektivet "samhället" helt fått stå tillbaka för "individen". Något som inte är särdeles konstigt:

Ungdomar idag är - hävdar jag - fostrade i att i högre grad kritisera normer, förhållningssätt, "gamla sanningar" och doktriner än min generation. Samtidigt tar också samhället i stort mer hänsyn till individens behov. "Den stora massan" av medelsvensson i min generation är idag inte en massa, utan flera - betydligt mindre - massor. Och medel- har blivit mer av minoritet- (allt det här tycker jag har sina fördelar - tro inget annat - JAG är liberal!) det gör att de grupper samhällets samtliga resurser pekar på som "särskilda" är "minoriteter" och i denna miljö växer dagens barn och ungdomar upp. 

Ett samhälle där samhället tar hänsyn till etnicitet, religion, sexuell läggning, kön etc. Redan på dagis är det genusfokus, specialkost av religiösa behov, grupper där vi lär barn "ta plats" och "välja" i betydligt högre grad än när jag växte upp. 

Samtidigt - i skolan - lär vi barn att ifrågasätta vad de lär sig. Hur de kommit fram till svaren. Av vem de fått dem och så vidare.

 Det här är idag ett problem med ungas kontakt med försvarsmakten. Dels eftersom man inte längre har en naturlig koppling till försvarsmakten själv (förr hade vi allmän värnplikt. I varje familj fanns åtminstone en som hade haft kontakt med försvarsmakten tidigare) men också för att den mesta information som försvarsmakten producerar idag är producerat av människor i min generation (eller tidigare) och således riktar sig till fel generation.

En vanlig uppfattning idag, bland unga, tror jag (utan att vara särdeles ung själv, men ändå på tämligen goda grunder, eftersom jag umgås med en hel del unga människor - inte minst inom försvarsmakten) - är att man i och för sig är intresserad av demokrati och ser det som en rättighet att få rösta, säga vad man vill, tro som man vill, älska vem man vill etc. Men utan att ta ansvar för att försvara demokratin - i varje fall inte med militärt våld. Vissa uttrycker det t.o,m. att det skulle vara ovärdigt demokratin att t.ex. genom värnplikt tvinga människor att vara med och ta ansvar för att försvara den.

Många ungdomar har idag t.ex. problem med (eller uttrycker i alla fall problem med) den erforderliga disciplin och rutiner som ett arbete som soldat ställer kravet på.

Vi - samhället - har fostrat dem så. Vi har alltid tagit hänsyn till dem som individer, men utan att - för att hårddra det lite - lära dem hänsyn inför kollektivet. 

Det här lämnar ungdomar dåligt rustade att möta kraven som samhällsmedborgare. Man har hittills aldrig behövt ta ansvar för att upprätthålla samhällets funktioner. Samhällets funktioner har varit till för att lösa deras individuella behov - inte tvärt om.

Ett sätt att motverka detta skulle kunna vara till exempel att informera om hur samhället fungerar - både vad det gäller ens rättigheter, vad samhället har för resurser, men också om vad som krävs av medborgarna själva - som individer - måste "offra" av "friheter" för kollektivets - samhällets bästa. Jag förordar ett obligatoriskt skolämne - låt oss kalla det "försvarskunskap", där ungdomar kan lära sig mer om samhället och varför vi har en försvarsmakt och till vad den kan användas - både vad det gäller civila insatser och militära.

Och både vilka rättigheter man försvarar och vilka skyldigheter det kräver. Av en demokrati. I ett samhälle. I ett kollektiv. Där inte alltid du som individ och dina behov är viktigast. 

Helikopterexpemplet

Jag fick ett mail från en läsare som vill vara anonym men som ändå ställde - tycker jag - en tämligen relevant fråga angående min inställning att vi borde satsa mer pengar på försvarsmakten:

"Men vi satsar så mycket på försvaret, Jesper, tycker du att det är rimligt att satsa ännu mer pengar på försvaret i stället för t.ex. skolor, sjukvård och andra nyttiga saker? Varför klarar vi oss inte med det vi har?"

En fråga jag i och för sig tycker att det är rimligt att alla skattebetalare ställer sig.  Men låt mig klargöra lite för min inställning med ett exempel från det verkliga livet.

Sverige har i det närmaste haft ett försvar som kostat ungefär lika mycket de senaste 15 åren - i reda pengar räknat. Runt 40 miljarder. Vi räknar alltså i nominella kronor, utan att ta hänsyn till saker som inflation eller liknande. Det gör - i år - att vi hamnar runt 1,5% av BNP.

(I övrigt kan man jämföra med NATO-länder - som förväntas satsa 4% av BNP på försvaret, för att få medlemskap i alliansen - detta för att visa att man "inte åker snålskjuts" på NATO utan faktiskt bryr sig om sitt eget territoriella försvar. Om man - som vissa vill - ska gå med i NATO för att lösa diverse försvarsekonomiska frågor krävs alltså att försvarsanslaget ökar med ungefär 100% till. Säg den svensk som kan motiveras till att betala dubbelt så mycket skatt för försvar?)

Men det hela kokar ned till vad vi ska ha försvaret till. Vi kan ta två saker som hänt det senaste halvåret, där vi faktiskt använt försvaret till skarp verksamhet - verksamhet som inte budgeterats som "övning" eller "tjänst utomlands" utan som i år fått tas inom gällande budgetramar: Skogsbranden i västmanland och underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Bägge dessa insatser/operationer sköttes - tycker jag personligen - föredömligt med tanke på förutsättningarna. Vid skogsbranden var försvaret den myndighet som ordnade fram ledningsresurser, ställde upp med utrustning för släckning och manskap för att t.ex. avskärma både branden och se till att utomstående inte kom in i brandområdet - t.ex. medelst militärpoliser. Vidare hade man - genom att kalla in hemvärnssoldater - rätt mycket personal på plats, och var, utan jämförelse den största myndigheten på plats. Man samverkade efter omständigheterna tämligen gott med övriga - civila - myndigheter.

Vid underrättelseoperationen i Stockholms skärgård vet vi egentligen mindre av exakt VAD försvarsmakten gjorde, men vi kan utgå ifrån att det i varje fall inte var "budgetubåtar" som jagades, eftersom försvarsmakten inte hade några pengar kvar i årets budget att använda sig av. Dessutom vore det - för personalen som deltog - fullständigt förödande moraliskt ifall man tvingats ut i stockholms skärgård i oktober, i dåligt väder, i vissa fall med närmare en veckas kontinuerlig tjänstgöring, om det bara vore för att påverka debatten. Det är helt enkelt inte rimligt att tro att försvarsmakten skulle företa sig en sådan här operation om läget inte krävt det.

Helikopter 4 - utmärkt för skogsbrandsbekämpning och ubåtsjakt!

Nu till mitt exempel: I bägge dessa insatser skulle försvarsmakten varit ännu långt mer effektiv i sin utövning om det hade funnits helikoptrar för ändamålet. Det här är en förmåga som FUNNITS hos försvarsmakten tidigare, men i bägge fallen som nämnts ovan saknades adekvata helikoptrar. 

Helikoptrarna som nu finns klarar inte av de här uppdragen. (Detta kommenterades för övrigt väldigt tydligt i pressen, både i fallet skogsbranden och i fallet stockholmsoperationen).

Nu är det här bara ETT exempel på försvarets materiel som saknats, när försvaret förväntats lösa "traditionella" uppgifter. Uppgifter som vi som samhälle ställt på försvarsmakten att lösa under åtminstone de senaste 30-40 åren. Därför - tillbaka till min grundfråga - klarar sig försvarsmakten inte med de resurser de redan har? Svaret måste bli "Nej". I vart fall om vi fortfarande förväntar oss att de ska kunna lösa samma uppgifter som tidigare. I det fallet behöver nämligen försvaret ett ordentligt tillskott för att kunna köpa den utrustning den behöver för att lösa uppgiften.

(Och som slutkläm - det här är något som du och jag måste vara villiga att betala för om vi förväntar oss att försvarsmakten skall kunna lösa uppgifter som t.ex. skogsbrandsbekämpning eller ubåtsjakt/underrättelseoperationer i skärgården. Är du beredd att betala högre skatt för att tillse att de här tjänsterna nu återetableras inom försvarsmakten?)

Tankar kring värnpliktens återinförande

Det är mycket om värnplikt i media just nu. I landet med "quick fixes" som svar på alla problem reduceras ofta frågan till "för" eller "emot", men kanske ibland utan att man har riktigt alla skäl till åsikten helt klara för sig. Frågan görs ofta partipolitisk - där socialdemokraterna lagt beslag på "för-"argumentationen medan moderaterna har som partilinje klara "emot-"argument.

Resten av partierna sluter sig i stort kring olika varianter av S-argumenten, utom MP och V (ja, också Fi då - men de klarade ju tack och lov inte riksdagsspärren!) som är mot värnplikt men av skälet att man vill lägga ned försvaret helt.

Men låt oss börja med huvudfrågorna:

Varför lades värnplikten ned? (Nu kommer någon politiker att bli arg och säga att "den är inte alls nedlagd - den är vilande!", men då det i praktiken idag innebär att vi inte har allmän värnplikt tänker jag - möjligen lite slarvigt - använda den gängse nomenklaturen här.)

Det var givetvis en mängd orsaker till värnpliktens nedläggning, men en av de som ivrigast framhölls var att försvaret var för "dyrt och ineffektivt". Man hade effektivt från politiskt håll använt försvarsmakten som budgetregulator och i förbandsnedläggningsnedskärning efter förbandsnedläggningnedskärning minskat antalet utbildningsplatser för de värnpliktiga. Samtidigt hade man skurit ned i de "civila" platser som fanns - brandförsvar, sjukvård, SJ etc. hade fått dra in de "vapenfri tjänstepliktiga" man tidigare - under värnpliktsåren - använt som "grå arbetskraft". Det här ledde till ett godtycke inom försvarsmaktens mönstringskontor där det helt enkelt - då det fanns ett överskott av mönstrade och ett underskott av platser att göra sin plikttjänstgöring på - fick svårt att se till att det längre blev "rätt man på rätt plats". Bland de sista som genomförde sin värnplikt (årskullarna 2009 och 2010 - med muck 2011) finns det idag säkerligen en och annan rättmätig kritiker som anser att värnplikten var "totalt onödig".

2011 upplevdes dessutom att den dittills nästintill 200åriga obrutna freden skulle vara evig. Man såg inte vad som hänt i t.ex. Georgien som en indikation på vad som skulle kunna och man såg inte några militära hot mot Sverige. Framförallt inte i Sverige. Den nya försvarsdoktrinen blev att genomföra en organisationsförändring från ett (upplevt) "gammalt och omodernt" invasionsförsvar till ett insatsförsvar främst inriktat på internationella insatser - med kapacitet att sättas in "här och nu - lätt gripbara förband". Till denna organisation behövdes rekryteras "professionella" soldater - och Sverige fick fr.o.m. 2011 ett yrkesförsvar.

Och i och med den nya inriktningen skulle det gamla ut (varav hundratals fullt fungerande pansarbandvagnar, lastbilar, helikoptrar etc. skrotades eller såldes) och ny, modernare matriel - och framförallt - nya soldater - skolade i "insatstänket" snarare än "invasionsförsvarsdoktrinen" skulle in. Dessa skulle dessutom avlönas med "marknadsmässiga löner" som det hette (vilket i sig kan ifrågasättas då en parkeringsvakt, eller städare på högkvarteret har betydligt bättre betalt än en nyutbildad soldat) och snabbutbildas i  GMU - Grundläggande Militär Utbildning - 11 veckors yrkesinriktad utbildning. (Detta kan jämföras med värnpliktstidens kortaste utbildningar som på slutet var 7,5 månader - eller upp till vissa specialtjänster - 18 månader).

Det skulle visa sig att både A) betala "marknadsmässiga löner" och B) rekrytera till GMU blev rätt svåra nötter att knäcka - varför, när det hela inte var en lagstadgad plikt som skulle uppfyllas av alla (män) som hade "åldern inne" - det hela blivit väldigt svårt att motivera för de tilltänkta rekryterna. Försvarsmakten har försökt genom flera mer eller mindre genomtänkta annonskampanjer att rekrytera, men det där med att göra GMU har liksom aldrig blivit riktigt "hett". Idag antas i princip alla som söker, helt enkelt för att urvalet är för litet. Om man inte går med hakkorsarmbindlar öppet på fritiden eller "vill skjuta araber" blir man i princip alltid antagen.

Och här står vi nu.

Vår nya regering har emellertid, då ryska kränkningar av både luftrum och vatten blivit "en normalbild för östersjöområdet", nu tillsatt en utredning för att återinföra värnplikten. och det är det som gör att jag känner mig nödgad att skriva det här inlägget. För frågan har i pressen - som vanligt kanske kan sägas - banaliserats till "är du för eller emot värnplikt?"

Emot-sidan är stor - faktiskt förmodligen större än för-sidan, kanske inte för att man har så väl genomtänkta argument, utan främst så många att välja mellan! Här finns dels de som vill ha "det professionella försvaret" och som vilt är anfäktande den förra regeringens förda försvarspolitik -  De som fortfarande hävdar att för att försvaret ska kunna skötas effektivt endast av "professionella" soldater. Men här finns också de som - liksom V+MP+F! vill lägga ned allt militärt försvar helt. Det finns också en hel del av människor som gjorde värnplikten i slutet av värnpliktsåren och tycker att "det är helt onödigt".

Några få tycker tillochmed att det är "odemokratiskt" med värnplikt eftersom det är ett tvång. (Här kan man möjligen kommentera med att "alla vill ha demokrati - men ingen är beredd att betala priset, om det blir för obekvämt?") När debattören i artikeln ovan sedan beskriver varför han tycker som han tycker - att han blivit dömd för att just vägrat värnplikt och därför haft svårigheter i livet senare, då det stått i belastningsregistret - well: Jag är inte säker på att jag håller med om att din argumentation håller.

Jag själv gjorde värnplikten i början av 90-talet. Just i "slutet av tiden före de stora förbandsnedskärningarna". Som en i "de sista stora kullarna värnpliktiga" i en tid när ALLA skulle in (även om det givetvis fanns folk som inte borde eller kunde bära vapen och därför antingen frivilligt sökte eller blev satta som VTP - Vapenfri TjänstePlikt-personal). En tid som ganska tydligt format min egen uppfattning i den här frågan kanske framförallt för att det fanns ett "tiden före lumpen" och ett väldigt tydligt "tiden efter lumpen" i mitt liv.

Jag själv uppfattar att värnplikten för mig personligen förde med sig ett antal fördelar av typen "jag lärde mig att agera i grupp och visa hänsyn", "jag lärde mig att ta order - och sedermera att ge dem - och att stå för det", "jag lärde mig att ta hand om mig själv - även i miljöer inte många andra verkar i - vilket gav en improvisations- och anpassningsförmåga", "Jag lärde mig värdet av pengar (när dagpenningen var mindre än vad en Big Mac o Co kostade)", "Jag lärde mig att ta ansvar för mig själv och mina kamrater - även under motgångar".

Nu är ju hur JAG uppfattade MIN värnplikt - för sisådär 20 år sedan - inte något vidare argument för huruvida man ska återinföra värnplikt eller inte. Därför är jag liksom inte med på den där frågan i början, som tidningarna banaliserat ned den till: "är du för eller emot värnplikt?". För jag är (och var - redan på den tiden) för MIN värnplikt. Vad det gäller "ska vi införa värnplikt idag?" tycker jag nog att - att lyfta frågan åtminstone - är ett utav de bästa besluten vår nya försvarsminister har tagit hittills. Låt oss utreda det. För eller emot värnplikt.

Värnpliktiga från 90-talet, så kallade "lumpare"