Det är skillnad på ”personer som deltagit i strid” och ”personer som deltagit i strid”

Jag har en dröm - vänta - jag vet att det bara är en dröm och att den är helt orealistisk - men låt mig hållas ett tag...

Jag har en dröm att vi en dag, någon gång, i Sverige ska sätta in samma grad av insatser för att hjälpa de utlandsveteraner (som återvänder efter tjänst, de beordrats till av riksdag och regering) som vi är beredda att göra för våldsbejakande extremister (hemvändande från olika terroristorganisationer).

Jag vet - det är helt orealistiskt. Framförallt i Stockholm, där jag bor. Här kom nämligen igår Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism. Ett förslag skrivet och genomdrivet av S, V, MP och Fi, som tillsammans just nu har majoritet i stadshuset.

Där kan man bl.a. läsa följande

"Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.
Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet."

Just det där med att "komma hem från strider utomlands" och att det då ska sättas in insatser för att hjälpa en vidare i livet "när man vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering" reagerar jag rätt starkt på. Det ställer ett antal frågor som jag tycker kräver svar.

För det första:
varför ska "våldsbejakande extremister" åtnjuta ett stöd som ingen annan samhällsgrupp kan få ta del av? I det här fallet är det just det vi gör i det citerade stycket ovan. Vad det gäller andra människor som "kommer hem från strider utomlands", som våra utlandsveteraner från olika FN, EU eller NATO-uppdrag, gäller tydligen inte de här reglerna? Det som skiljer är att dessa inte varit del av "en våldsbejakande extremistisk gruppering". Man har tvärtom blivit skickad av riksdag och regering, för att vara ett utrikes- eller säkerhetspolitiskt instrument utomlands.

Folk som kommit hem från strider utomlands

Det här skall ställas i förhållande till hur vi har behandlat våra utlandsveteraner - där man låtit bli att betala ut ersättningar som skadade veteraner har rätt till - för att de inte anmält sig till arbetsförmedlingen omedelbart efter hemkomsten eller hur man behandlat Pontus Hubinette - försvarets egen omslagspojke. (Och det här är bara två exempel på återvändande veteraner som inte fått den hjälp de vare sig behöver eller har laglig rätt till - vissa av Er minns säkert den här artikeln i expressen från i Mars - om soldaten "Kongo")

För det andra: Sverige har genom Genèvekonventionerna och Romstadgan förbundit sig att spåra och lagföra personer som gjort sig skyldiga till folkmord och folkrättsbrott som det heter i svensk lagstiftning. Det är inte utan att man kan fråga sig om Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism verkligen är förenlig med svensk lagstiftning och internationella konventioner? Människor som varit med i "våldsbejakande extremistisk gruppering" och "kommer hem från strider utomlands" är i princip uteslutande återvändande jihadister. Dessa borde givetvis först utredas för alla eventuella brott man kan ha begått?

Man har ju rätt bra koll på de som åker och varför de åker. (Ett dagsfärskt exempel är detta, från Örebro, där man alltså flugit hem vederbörande från Turkiet). Det är alltså inga egentliga svårigheter att ta dessa när de återvänder till landet för att sedan utreda vilka brott som begåtts. Det måste bara till en politisk vilja att ta i det problemet i stället för att dadda med dem.

Övriga relevanta källor till det här blogginlägget:

Både DN, HD och SvD med ledarbloggen har publicerat ledare i ämnet.
Ett antal oppositionsborgarråd har kommenterat strategin.
Och både SVT och Aftonbladet - som annars brukar ha en mer vänstervriden rapportering - har rapporterat om det.

Uppföljning - "Löfven-geografi-gate"

Ibland känns det skönt att inte vara ensam. Att man liksom inte är tokig när man - som först - tycker sig vara ensam om att se och ställa frågor om ett problem som det sen visar sig att faktiskt fler tänkt på. Det blir liksom ett kvitto på att man tänker rätt. Eller i alla fall att man inte är ensam i sin enfald.

Jag läste ju som bekant den där intervjun i Sydsvenskan i helgen och reagerade i mitt förra inlägg på bl.a. regeringen Löfvens geografikunskaper (Något som jag kanske borde gjort då Margot Wallström redan i januari frågade sig:

"- Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?"

men som jag helt enkelt glömde, när Expressen skrev om det. Tydligen är det inte bara Löfven själv som har problem med geografikunskaperna, utan även utrikesministern - vilket möjligen skulle kunna tänkas vara lite anmärkningsvärt - om någon skulle kunna kartan vettigt i regeringen vore det väl hon?)

Nåväl.

Wallström och Löfven - lika dåliga på geografi.

I DI publiceras idag en debattartikel i ämnet - signerad Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark som ställer samma frågor som jag gjorde. Och det är inte utan att jag gläds. Jag ser dessutom att flera andra skrivit liknande texter i ämnet och eftersom jag inser att de flesta av de här skribenterna antingen A) är smartare än jag och redan dragit den här slutsatsen utan att läsa det på den här bloggen eller B) har läst min blogg men kan uttrycka sig bättre än jag i samma frågor kommer här ett axplock på övriga reaktioner kring frågeställningen:

Den alltid lika lysande Annika Nordgren Chrisensen skrev på sin blogg.
Patrik Oksanen skrev en ledare med samma argument
Fredrik Johansson har gästbloggat "i högermarginalen" på SvD.
Och Lars Wilderäng skrev på sin blogg ett initierat inlägg på sin blogg.

En hel del moderater har reagerat tämligen kraftfullt (vilket är uppfriskande - att jag tydligen - trots allt kan vara sams med en och annan moderat fortfarande!):

Tidigare försvarsministern Tolgfors skrev på sin blogg.
Fredrik Antonsson - begåvad (gammal-) moderat bloggare skrev ett fantasifullt inlägg i ämnet.

Man har till och med tagit upp frågan i riksdagen:
Bl.a. fd försvarsministern Karin Enström - som lämnat in en interpellation och Sofia Arkelsten som lämnat in en skriftlig fråga.http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Fragor-for-skriftliga-svar/Militarallianser_H211491/

Jag tycker själv att det hela börjar kännas som ett skandaluttalande från statsministern och ser ett "säkerhetspolitiskt kurr" börja gestalta sig i riksdagen. Jag myser. För jag vet - jag är inte ensam. Vi är fler som tänker så här - och bevisligen ur många politiska läger. Vi väntar nu på svar från statsministern om de ställda frågorna. Under tiden poppar jag popcorn.

Geografi för dummies/Stefan Löfven

Långhelg. Mysigt. Tar det lugnt. Läser på nätet i olika tidningar och i Sydsvenskan hittar jag den här rätt långa intervjun med Stefan Löfven med anledning av första maj. Den handlar om ett gäng frågor som regeringen arbetat med - alltifrån skolpolitiken till utrikespolitiken. Men också om säkerhetspolitiken och det där med NATO, som regeringen alltså inte ens vill att vi utreder.

Stefan Löfven - Bild av Lars Brundin ur artikeln i Sydsvenskan

Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.

Är det någon mer än jag som ställer sig frågande till vilka militärallianser som skulle få direktkontakt om Sverige ens skulle gå med i NATO (eller - som det låts påskina i artikeln, börjar prata om det)?

Jag antar att den ena är NATO - som ju är en allians. Men vilken är den andra?

Menar han Ryssland? Jag förstår inte? Ryssland är ingen försvarsallians? Det är mer ett... jag vet inte... land, typ?

Men så ligger ju sverige inte heller "mellan" NATO och Ryssland? Man har ju NATO-länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen på den sidan östersjön? Dessutom delar NATO-landet Norge gräns med Ryssland?

"Location NATO" av Ssolbergj - Eget arbete. Licensierad under CC BY 3.0 via Wikimedia Commons 

Egentligen borde vi väl - som omgivna på alla sidor, i princip, av NATO - ha mest att tjäna på att faktiskt gå med? Annars riskerar vi att bli ett "buffertland" mellan å ena sidan olika NATO-länder och å andra sidan Ryssland, något som kanske bekant - även för Löfven -  inte fungerat uppenbart bara väl för Ukraina.

Eftersom Ukraina inte är medlem i NATO och  inte omfattas av NATOs "artikel 5" har Ryssland aggresivt klampat in det lilla (suveräna - alliansfria) buffertlandet,annekterat Krim, och sedan fortsätt att föra (ett väldigt blodigt) krig i hela sydöstra delen av just det alliansfria "buffertlandet".Ukraina.

Som Ryssland ju gör.

I Sverige (ett annat buffertland som är alliansfritt) skulle detta motsvaras ungefär av att Ryssland invaderar och annekterar Gotland och sedan fortsätter ett långt och blodigt krig där man terroriserar civilbefolkningen i Skåne, Halland och Småland.

Ok - några snabba fakta för regeringen Löfven:

1) Sverige _är_ alliansfritt. Det betyder att ingen allians kommer att lyfta ett finger för att hjälpa oss i ett fall att Ryssland känner sig tvungna att t.ex. invadera Gotland (för att t.ex. slå in en rysk kil mellan olika NATO-kontrollerade områden, för att få kontrollen över Östersjön).
2) OM Sverige någonsin går med i NATO kommer detta göra noll och inget för NATOs "yttre gränser" mot t.ex. Ryssland. De länder som redan HAR Ryssland som granne har nämligen erfarenheten av hur det är att ha en stökig bråkmakare på sin bakgård och har dragit den (enda) rimliga slutsatsen att NATO-medlemskap kommer att hjälpa dem att undvika en konflikt med Ryssland.
3) Ryssland har aldrig attackerat ett NATO-land - men har en tämligen stark historia av att invadera just "alliansfria" länder som inte omfattas av NATOs artikel 5.

Jag har numer å andra sidan en idé om vad jag ska ge Löfven i födelsedagspresent nästa gång det är dags - ett världsatlas. Där kan han själv konstatera vad vi andra lärde oss i slutet av 80-talet: Sverige ligger inte längre inklämt "mellan" två allianser.

Könsfixerad Fredrik Virtanen mansplainar - och glömmer kvinnorna

Fredrik Virtanen. Bild från Sverigesradio.se

Hej, Fredrik.  Hoppas allt är bra med dig. Att du liksom jag fick ut och njuta lite av solskenet igår och att det fått ge ny energi till den arbetsvecka som ligger framför oss!

Eftersom du inte svarar på mina frågor på t.ex. Twitter och Aftonbladet vägrar att publicera något slags replik på sina ledare (det här hände förresten för ett par veckor sedan också - då jag kommenterade din kollegas - Alex Schulmans text om försvaret på nationaldagen) gör jag nu som jag gjorde då - jag skriver här och ger dig länken. Möjligen gör nämligen du då ungefär som Schulman och kanske läser vad jag skriver och kan bemöda dig om ett svar eller kommentar?

Nåväl - jag läste (som du ju såg på Twitter) din text "Männen förstår krig. Männen röstar på SD" häromdagen i "bladet" och reagerade lite. Inte så att jag känner mig kränkt eller så, på något sätt, men jag tycker att du glömmer en rätt stor grupp när du debatterar - kvinnorna.

Nu vill jag vara tydlig redan från början - ja - jag VET - jag har Y-kromosom. Så jag antar att jag mest bara ska "sitta ned i båten och inte käfta så erbarmligt!" Å andra sidan - jag är en sådan där, du vet - soldat - och på min arbetsplats är det numer rätt många kvinnor. Och du vet - vi diskuterar - ja, saker som hur arbetet ska skötas, hur vi ska bli mer effektiva och sådär, men också hur vi har det hemma, Hur det går med sambos, makar, barn, familj, husdjur, matlagningen etc. Du vet? Byter erfarenheter. Utan att det där med att en av oss har något cornichongliknande där den andra har något som kan liknas vid en sparbössa? För du vet - det är inte det som gör skillnad? Vi är liksom soldater först och främst. Inte våra kön. Det där hajar ju du, egentligen? Du är ju en begåvad kille som både kan tänka och skriva vad du tänker. (Jag antar dessutom - möjligen lite oförsiktigt - att det är därför som just du är publicerad i landets största tidning och jag... well... tja... får kånka runt på granatgevär i skogen i solskenet.)

Vi är - du och jag - bra på olika saker, är allt jag försöker säga. Och att det har väldigt lite att göra med kön. Bevisligen. (Vi har samma - antar jag - pga skäggväxten? Och mansnamn? Om inte ber jag ödmjukt om ursäkt för påhoppet men ber dig ändå att läsa vidare)

Nåväl. Jag är lite korkad sådär (jag vet inte om det har att göra med mitt kön, men eftersom jag i alla fall känner till intelligenta män föredrar jag att tro att det är av att livets gång för många gånger gett mig slag mot huvudet) och jag förstår inte din text. Kanske kan du förklara det här för mig? Din text börjar med följande statement:

Nästan ingenting provocerar män lika mycket som kulturarbetare, särskilt kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik.

Nu känner du och jag förmodligen olika män - vi brukar inte umgås i samma kretsar, rent generellt, även om vi säkerligen om vi satte oss ned över en kaffe och namedroppade lite (JA! LÅT OSS GÖRA DET! DET VORE MYSIGT! Lämna dina kontaktuppgifter i kommentarerna här så bjuder jag på kaffe någon dag. Och hembakt sockerkaka!) skulle hitta en del gemensamma bekanta. Jag har möjligen fördomar här - men jag tror emellertid att våra gemensamma bekanta främst skulle vara kvinnor. Detta beror främst på att de jag känner inom ditt gebit faktiskt är kvinnor. Nåväl. Med detta sagt - väldigt få män jag känner blir särdeles provocerade av kulturarbetare? Och kulturarbetare som diskuterar försvarspolitik är väl ungefär lika rimligt som om t.ex. ett gäng försvarsarbetare (typ jag och soldaterna på mitt förband) diskuterade kulturpolitik? Det är väl ingen issue? Är det?

Däremot får väl människor - oavsett om de normalt pysslar med kultur, försvar, eller ekonomi, eller spikar heminredning eller bygger webbsidor eller vad de nu gör (fan, Fredrik - när jag skriver det här borde vi inte bara ta en kaffe ihop - vi borde skaffa oss en gemensam hobby och börja "hänga" lite. Diskutera nördiga detaljer i vår hobby med varann? Har du redan en? Visa mig! Annarss får vi typ börja med något vi är lika  dåliga på i början. Ponnyridning? Veteranmopeder?) vara beredda på att andra - som redan har intresse och grundkunskaper i frågorna man diskuterar också ger uttryck för sina åsikter? Annars är det ju liksom inte värt att diskutera?

Nåväl. Du tycks ta de där 31 kulturarbetarna som härfördes av Greider i den där rätt konstiga debattartikeln i DN för någon vecka sedan i försvar? Och sedan utgå ifrån att de blev kritiserade av försvarsdebattörer - inte av att argumenten var knackiga (och att man hade blivit publicerad, trots det, i en stor dagstidning) utan att man kritiserade artikeln för att läsarna (och kritikerna) var - primärt - män?

De skriande herrarna bortsåg från meningen precis efter, ”Problemen skjuts bara på framtiden”, eftersom den tankefiguren gjorde allting alldeles för komplicerat för gemene man. De är ju inte naiva, bara primi­tiva. Män utan fantasi och visioner. Män som äter ägg och går på gym och tror att allting måste vara som det alltid varit och som på grund sin privilegierade varmvindsuppväxt inte klarar att identifiera sin kränkma utan reflexmässigt måste mästra och ropa på mamma när något socio­humanistiskt sägs. 

 Hmm. Som jag skrev ovan - vi umgås inte med samma män. Men jag tänker inte gå i polemik med dig och försöka förklara för dig att "men jag, Fredrik, jag är inte alls sån?" Jag har redan försökt att sträcka ut en hand för att vi ska kunna lära känna varandra bättre. Och jag står vid mitt ord, Fredrik - sockerkaka och ponnyridning. OM du vill lära känna män. Som diskuterar försvarspolitik. Jag tror emellertid inte att det är där skon klämmer? Du vill mest göra dig lite... lustig? och försöka dela dina sympatier med kulturarbetarna? Och det är fine.

Men du glömmer tjejerna Fredrik!

För försvarsdebatten idag sköts också - framförallt i pressen, skall klargöras, av en mängd mycket kompetenta kvinnor. De är inte bara "kompetenta för att vara kvinnor" utan mycket kompetenta. Punkt. Men råkar se ut som en sparbössa där du och jag har cornichonger. Namn som spontant dyker upp i mitt huvud är Johanne Hildebrandt, Annika Nordgren Christenssen, Amanda Wollstad... Allihop duktiga försvarsdebattörer. Allihop publicerade krönikörer i dagstidningar. Och - allihop - kritiska till DN-texten. Mitt eget blygsamma bidrag i debatten på den här bloggen skrev jag för övrigt svårt inspirerad av just Annika och Johanne.

Nåväl - du är smart (för du skriver i en tidning), jag är dum (mest pga att jag är man) så du kanske kan läsa här och se om du tycker att jag har förstått din text, ungefär som det var tänkt (även om jag var tvungen att slå upp "sociohumanistiskt" i en ordbok. Det fanns inte i den första jag kollade i så jag kollade i några stycken innan jag kom rätt - ungefär som när jag slår upp fakta om försvaret, när jag debatterar det.):

1) Kulturarbetarna hade rätt för de sa att våld inte löser problem på sikt. (Är det rätt uppfattat?)
2) Män blir lätt kränkta; män har en känsla av potens; män har en stark känsla av jaget; som är ärvd. (I just det här fallet vill jag anmäla en avvikande åsikt - eftersom vi dragit slutsatser från olika män. Det tyder mer på miljö än arv, i så fall?)
3) Dessa män kritiserar också Margot Wallström och problematiserar att flyktingars död i Medelhavet kallas folkmord. (Vilket jag kanske inte nödvändigtvis vänder mig emot, bara tycker att det är lite konstigt att det kommer upp i en text som tar avstånd i hur män kritiserat kulturarbetare?)
4) Dessa män är borgerliga och kommer att rösta rasistiskt.
5) Sverigedemokraterna växer och kan bli större än moderaterna (Vilket är en jävligt läskig tanke. Nu kommer ju inte DET att hända, att du läser den här bloggen, men annars torde det på den framgå ungefär hur intresserad jag är av att det ska hända - just med avseende på försvarsfrågor).
6) Kvinnor är inte som män.  ( Män är från mars, kvonnor från venus och allt det där... Kvinnor är bra/goda män är... Mest primitiva. För så har det alltid varit och så ska det vara?)

Är det rätt Fredrik? Är det så du tänker? Eller är det bara så jag läser? För att jag är man?

För i så fall Fredrik - tycker jag att du ber en kompetent kvinna skriva om den här texten. Då kanske den blir något klarare. Även för mig. Som är lite dum. Jag antar att det är pga mitt kromosomfel - Y-kromosomen.

Finlands sak är vår! - IS är det inte!

Det händer då och då. Ledande politiker som använder jämförelsen "men att åka och slåss för IS är inte konstigare än att folk reste som finlandsfrivilliga". Och jag går i taket. Varenda gång Jag har skrivit om det här förr, bl.a. här, men skälet  till att jag tar upp det här just idag är det användes igår - på TV - i SVT - i "uppdrag granskning".

Innan programmet sändes hade det redan nämnts i Aftonbladet - i en artikel om just programmet som kom att sändas på kvällen.

Ett citat ur programmet:

"Nu leder Sven-Johan Dahlstrand arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg. Men han vill inte prata om jihad eller radikalisering.
– Vår inställning är att vi inte vill att Göteborgs medborgare reser och begår brott utomlands eller hemma. Och vi vill värna om deras liv och hälsa. Sedan kan inte vi ta ställning till vilket krig eller vilken sakfråga man stödjer, säger han.
Reporter: Men det handlar inte om Jihad då?
– Man förminskar frågan om man bara pratar om jihad. Att personer reser och strider för olika grupperingar har inte bara med jihad att göra utan det kan vara andra sammanhang också. Inte minst om man tittar över tid.
Reporter: Som vilka då, till exempel?
– Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett."

Nu är ju det här ingen ny inställning - liknelsen verkar väletablerad ur IS-apologetisk synpunkt. Bl.a. har vår nuvarande bostadsminister - Mehmet Kaplan (mp) uttryckt sig såhär tidigare, något som fått rätt mycket utrymme i media. och man kan undra lite varför? Är det för att Svenskar i gemen har en tämligen "positiv erfarenhet" av finlandssammarbetet under under kriget? Givetvis är det det. Man vill inte jämföra sig med de svenskar som faktiskt frivilligt anslutit sig till terrororganisationer tidigare. Man vill inte att deltagande i IS ska uppfattas som terrorism över huvud taget. (Annars hade man gladeligen dragit upp när svenskar understödde RAF, eller de PFLP-frivilliga vi haft.) Men det ligger helt enkelt i de här människornas intresse att få deltagande i IS att likna "humanitär hjälp kombinerad med militära inslag", eller "nästan som fredsbevarande styrkor". Därför jämför man med t.ex. FN-tjänst i Bosnien eller, som i de här fallen - med finlandsfrivilliga.

Dessutom bidrar man till begreppsförvirringen genom att i olika citat använda "frivilligkåren", "hangöbataljonen", "frivilligbataljonen", "frivilligkompaniet" och olika enheter. Det hela blir rätt rörigt om man inte håller isär begreppen - men för att försöka göra en liten översikt finns i slutet av den här bloggtexten några länkar där ni kan kolla vidare fakta om finlandsfrivilliga under kriget.

Nåväl. Att göra jämförelsen med finlandsfrivilligheten och IS är helt horribelt! Aldrig har vi hört om hur finska soldater eller finlandsfrivilliga huggit huvudet av sina fiender och sedan dokumenterat detta för eftervärlden? Finska saunor eldades inte med fiendepiloter? Dessutom borde det ju stå utom rimligt tvivel att finlandsrörelsen inte var extremistisk, eller våldsbejakande? Den sattes upp - efter ett regeringsbeslut i Sverige. Den beväpnades och utrustades med vapen och utrustning ur svenska förråd. De som deltog var i princip uteslutande redan verksamma inom det svenska försvaret. Men ställde upp och tog beslutet i riksdag och regering därför att det gick väl i linje med vår säkerhetspolitik - hade man inte fått stopp på Sovjetunionen i Finland hade vi dem snart vid tröskeln.

Inget av de här villkoren har uppfyllts. Sverige har ingen fiende att försvara sig mot i Syrien eller Irak, eller på något ställe där IS verkar. Sverige kommer inte att uppresa en "frivilligkår" och ge den vare sig politiskt mandat, utrustning eller vapen för att bedriva sin verksamhet.

IS vill upprätta ett nytt land - kalifatet - och karva ur det ur ett antal arabiska länder - och där inrätta sitt eget religiösa, våldsamma system. Lite som vi i europa upplevde nazismen?

Liknelsen bör möjligen, om vi ska dra upp "frivilligrörelser på 30- och 40-talen" göras om till "det är inte konstigare än att svenskar anslöt sig till waffen-SS?" - där hade vi också en våldsförhärligande, extrem organisation.

Det gör sig emellertid inte heller helt lätt ändå:

1) De som rekryterades till waffen-SS VET inte i samma utsträckning som de som låter sig rekryteras till IS VET vilka terrorhandlingar och krigsbrott man låter sig rekryteras till. (I fallet waffen-SS visste flertalet av de rekryterade inte förrän efter kriget, då organisationen förklarats olaglig - vilka brott som hade begåtts av den. I fallet IS är detta mer eller mindre "en del av rekryteringspaketet" där det sprids filmer och bilder för att hamra in just det som något positivt och enkelt att marknadsföra - "kom till oss, hugg huvudet av otrogna hundar och elda med levande människor!").
2) Samhället "tog hand" om de som kom hem. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige.

Börjar ni se skillnaderna mot findlandsfrivilliga än? Ser ni vart jag vill komma? Liknelsen är helt enkelt helt orimlig! Horribel! Och visar på en skrämmande okunnighet, indikativt på att man inte borde ha några offentliga uppdrag alls!

- Finlandskåren hade bred folklig förankring - IS har det inte.
- Finlandskåren var inrättad efter beslut i riksdag och regering - IS är det inte.
- Finlandskåren var uppbackad med en mängd civila upprop där det klargjordes att "Finlands sak är vår", bl.a. genom att vi tog emot flyktingbarn, anordnade matinsamlingar etc. - IS är det inte.
- Finlandskåren var i princip utbildad av, utrustad av och ledd av försvarsmakten - IS är det inte.
- Finlandskåren uppträdde i uniform, som ett förband i en annan stats reguljära armen - IS är det inte.

De är religiösa nötter i ett rövarband som bedriver terror på civilbefolkningen!

Något som finlandskåren aldrig var.


Vidare läsning:

Angående Svenska frivilligkåren (Vinterkriget):
Angående Hangöbataljonen (Svenska frivilligbataljonen - fortsättningskriget):
Angående Sveska frivilligkompaniet - skyttekompani tillhörande IR 13, efter hangöbataljonens upplösning.

Mannerheims tal till svenska frivilligkåren:

Marinen och väpnade insatser mot kränkning - en höna av en fjäder?

Igår kunde man på SvD läsa om att det finns en "tvist" inom marinen om huruvida man får använda "dödligt våld" vid en kränkning av Sveriges gränser/territorialvatten. Jag vill inte uttala mig om det faktiskt föreligger en tvist men en av Sveriges främsta folkrättsexperter, professor Ove Bring, anser att försvarets eget regelsystem gör det oklart när en militär befälhavare har rätt att ge eldorder mot till exempel en ubåt.

Det handlar om att det möjligen föreligger en tveksamhet i ett lagutrymme där en svensk myndighets förordning - IKFNförordningen (om (försvarsmaktens) Ingripanden vid Kränkningar av Sveriges territorium under Fred och Neutralitet, m.m.)  är underordnad EU-lag - EU-konventionen om mänskliga rättigheter.

Marinen har en handbok för hur IKFN ska tolkas och till denna handbok har det kommit en bilaga om ”juridiska grunder och begränsningar avseende Försvarsmaktens ingripanden enligt IKFN-förordningen”. Här konstateras det att rätten att öppna eld är underställd Europakonventionen för mänskliga rättigheter med motiveringen att ”lagtext är överordnad förordningstext” och häri ligger pudelns kärna.

- Lag går före förordning, och det innebär att IKFN-förordningen underordnas 1994 års lag om Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Vi får inte tillämpa IKFN i strid med lagen och konventionen, säger Magnus Sandbu, chef för operativjuridiska sektionen vid Försvarsmakten.

Det gör att det kan finnas fartygschefer som tvekar en insats med vapen mot en inkränktande fiende, sägs det - trots att IFKN tydligt säger (i §15):

[försvarsmakten har rätt att bekämpa en ubåt] ”utan föregående varning” och ”om det behövs får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks.”

Dessutom kan nog tänkas att fartygschefer - i ett läge där de känner sig hotade - också borde kunna hävda något slags nödvärnsrätt - med säkerheten för sina kollegor/sin besättning för ögonen.

Givetvis är varje annan hållning helt orimlig. Om en fiende kränker landets gränser KAN, BÖR och SKA vi försvara oss - och med militärt våld. Vi ska givetvis inte i första hand söka att "döda varenda jävel" utan - som en sista utväg - för att försvara landet och ytterst våra kollegor och vår personal verka - effektivt och med skarpa vapen. Men om det skulle betyda att liken av ryska medborgare i randig tröja spolas upp på svenska stränder och det skulle skapa något slags diplomatisk incident där det blir stelt och tråkigt på ambassadmiddagar framöver - tant pis, Ivan. 

Låt oss bara hoppas att svenska fartygschefer i det här fallet ser det här lika klart som jag.

Idag vill emellertid FP försvarspolitiske talesman Allan Widman att frågan reds ut - så att det inte finns några frågetecken - givetvis måste dödligt våld vara tillåtet vid IFKN.tillämpning och att det - för säkerhets skull, så att säga, ska lagstadgas om det. Frågan gäller väl snarast om det verkligen behövs och är värt pengarna?

Är det här faktiskt ett problem?

Finns faktiskt fartygschefer som tvekar att använda våld?

I så fall är det självklart att frågan utreds och att rekommendationen givetvis blir att dödligt våld kan/bör/ska vara godkänt i den utstreckning det kan tyckas vara befogat i självförsvar.

Eller är det här en "höna av en fjäder" i tidningen?

En liten liknelse angående försvarsbeslutet

- Oj vad jag är hungrig! Kom - vi kör in här på McDonald's ungar!
"Vad får det lov att vara?"
 - Två happy meal, en big mac och co - plusmeny, med lättöl

utan is och.... eh... en wrap. Med Fanta light.

"Vill du ha morötter eller äpplen till happy meal? Dricka?"
 - Morötter tack. Och äppeljuice.
"Bra - det blir 190 kronor, tack."
- Fast jag tänker bara betala 100!
"Men då går det ju inte - maten kostar det? Vad ska jag stryka ur beställningen...?"
- Inget - men jag bjuder faktiskt 50 kronor mer än hen därborta, som beställde före mig... Jag vill att du kallar det här för 'satsning'...
"Men - jag kan ju inte fixa allt det där för ungefär hälften av pengarna?!"
 - Men vi har en väldigt 'bred överenskommelse' - i princip alla är överens om att det här är bästa lösningen...


Frågan är vad försvarsmakten ska ta av brickan... Lättölen?