onsdag 5 november 2014

Tankar kring värnpliktens återinförande

Det är mycket om värnplikt i media just nu. I landet med "quick fixes" som svar på alla problem reduceras ofta frågan till "för" eller "emot", men kanske ibland utan att man har riktigt alla skäl till åsikten helt klara för sig. Frågan görs ofta partipolitisk - där socialdemokraterna lagt beslag på "för-"argumentationen medan moderaterna har som partilinje klara "emot-"argument.

Resten av partierna sluter sig i stort kring olika varianter av S-argumenten, utom MP och V (ja, också Fi då - men de klarade ju tack och lov inte riksdagsspärren!) som är mot värnplikt men av skälet att man vill lägga ned försvaret helt.

Men låt oss börja med huvudfrågorna:

Varför lades värnplikten ned? (Nu kommer någon politiker att bli arg och säga att "den är inte alls nedlagd - den är vilande!", men då det i praktiken idag innebär att vi inte har allmän värnplikt tänker jag - möjligen lite slarvigt - använda den gängse nomenklaturen här.)

Det var givetvis en mängd orsaker till värnpliktens nedläggning, men en av de som ivrigast framhölls var att försvaret var för "dyrt och ineffektivt". Man hade effektivt från politiskt håll använt försvarsmakten som budgetregulator och i förbandsnedläggningsnedskärning efter förbandsnedläggningnedskärning minskat antalet utbildningsplatser för de värnpliktiga. Samtidigt hade man skurit ned i de "civila" platser som fanns - brandförsvar, sjukvård, SJ etc. hade fått dra in de "vapenfri tjänstepliktiga" man tidigare - under värnpliktsåren - använt som "grå arbetskraft". Det här ledde till ett godtycke inom försvarsmaktens mönstringskontor där det helt enkelt - då det fanns ett överskott av mönstrade och ett underskott av platser att göra sin plikttjänstgöring på - fick svårt att se till att det längre blev "rätt man på rätt plats". Bland de sista som genomförde sin värnplikt (årskullarna 2009 och 2010 - med muck 2011) finns det idag säkerligen en och annan rättmätig kritiker som anser att värnplikten var "totalt onödig".

2011 upplevdes dessutom att den dittills nästintill 200åriga obrutna freden skulle vara evig. Man såg inte vad som hänt i t.ex. Georgien som en indikation på vad som skulle kunna och man såg inte några militära hot mot Sverige. Framförallt inte i Sverige. Den nya försvarsdoktrinen blev att genomföra en organisationsförändring från ett (upplevt) "gammalt och omodernt" invasionsförsvar till ett insatsförsvar främst inriktat på internationella insatser - med kapacitet att sättas in "här och nu - lätt gripbara förband". Till denna organisation behövdes rekryteras "professionella" soldater - och Sverige fick fr.o.m. 2011 ett yrkesförsvar.

Och i och med den nya inriktningen skulle det gamla ut (varav hundratals fullt fungerande pansarbandvagnar, lastbilar, helikoptrar etc. skrotades eller såldes) och ny, modernare matriel - och framförallt - nya soldater - skolade i "insatstänket" snarare än "invasionsförsvarsdoktrinen" skulle in. Dessa skulle dessutom avlönas med "marknadsmässiga löner" som det hette (vilket i sig kan ifrågasättas då en parkeringsvakt, eller städare på högkvarteret har betydligt bättre betalt än en nyutbildad soldat) och snabbutbildas i  GMU - Grundläggande Militär Utbildning - 11 veckors yrkesinriktad utbildning. (Detta kan jämföras med värnpliktstidens kortaste utbildningar som på slutet var 7,5 månader - eller upp till vissa specialtjänster - 18 månader).

Det skulle visa sig att både A) betala "marknadsmässiga löner" och B) rekrytera till GMU blev rätt svåra nötter att knäcka - varför, när det hela inte var en lagstadgad plikt som skulle uppfyllas av alla (män) som hade "åldern inne" - det hela blivit väldigt svårt att motivera för de tilltänkta rekryterna. Försvarsmakten har försökt genom flera mer eller mindre genomtänkta annonskampanjer att rekrytera, men det där med att göra GMU har liksom aldrig blivit riktigt "hett". Idag antas i princip alla som söker, helt enkelt för att urvalet är för litet. Om man inte går med hakkorsarmbindlar öppet på fritiden eller "vill skjuta araber" blir man i princip alltid antagen.

Och här står vi nu.

Vår nya regering har emellertid, då ryska kränkningar av både luftrum och vatten blivit "en normalbild för östersjöområdet", nu tillsatt en utredning för att återinföra värnplikten. och det är det som gör att jag känner mig nödgad att skriva det här inlägget. För frågan har i pressen - som vanligt kanske kan sägas - banaliserats till "är du för eller emot värnplikt?"

Emot-sidan är stor - faktiskt förmodligen större än för-sidan, kanske inte för att man har så väl genomtänkta argument, utan främst så många att välja mellan! Här finns dels de som vill ha "det professionella försvaret" och som vilt är anfäktande den förra regeringens förda försvarspolitik -  De som fortfarande hävdar att för att försvaret ska kunna skötas effektivt endast av "professionella" soldater. Men här finns också de som - liksom V+MP+F! vill lägga ned allt militärt försvar helt. Det finns också en hel del av människor som gjorde värnplikten i slutet av värnpliktsåren och tycker att "det är helt onödigt".

Några få tycker tillochmed att det är "odemokratiskt" med värnplikt eftersom det är ett tvång. (Här kan man möjligen kommentera med att "alla vill ha demokrati - men ingen är beredd att betala priset, om det blir för obekvämt?") När debattören i artikeln ovan sedan beskriver varför han tycker som han tycker - att han blivit dömd för att just vägrat värnplikt och därför haft svårigheter i livet senare, då det stått i belastningsregistret - well: Jag är inte säker på att jag håller med om att din argumentation håller.

Jag själv gjorde värnplikten i början av 90-talet. Just i "slutet av tiden före de stora förbandsnedskärningarna". Som en i "de sista stora kullarna värnpliktiga" i en tid när ALLA skulle in (även om det givetvis fanns folk som inte borde eller kunde bära vapen och därför antingen frivilligt sökte eller blev satta som VTP - Vapenfri TjänstePlikt-personal). En tid som ganska tydligt format min egen uppfattning i den här frågan kanske framförallt för att det fanns ett "tiden före lumpen" och ett väldigt tydligt "tiden efter lumpen" i mitt liv.

Jag själv uppfattar att värnplikten för mig personligen förde med sig ett antal fördelar av typen "jag lärde mig att agera i grupp och visa hänsyn", "jag lärde mig att ta order - och sedermera att ge dem - och att stå för det", "jag lärde mig att ta hand om mig själv - även i miljöer inte många andra verkar i - vilket gav en improvisations- och anpassningsförmåga", "Jag lärde mig värdet av pengar (när dagpenningen var mindre än vad en Big Mac o Co kostade)", "Jag lärde mig att ta ansvar för mig själv och mina kamrater - även under motgångar".

Nu är ju hur JAG uppfattade MIN värnplikt - för sisådär 20 år sedan - inte något vidare argument för huruvida man ska återinföra värnplikt eller inte. Därför är jag liksom inte med på den där frågan i början, som tidningarna banaliserat ned den till: "är du för eller emot värnplikt?". För jag är (och var - redan på den tiden) för MIN värnplikt. Vad det gäller "ska vi införa värnplikt idag?" tycker jag nog att - att lyfta frågan åtminstone - är ett utav de bästa besluten vår nya försvarsminister har tagit hittills. Låt oss utreda det. För eller emot värnplikt.
Värnpliktiga från 90-talet, så kallade "lumpare"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar