Individen och kollektivet

Jag har blivit gubbe. På riktigt. Jag har blivit den där som jag - när jag var 20 år gammal (för typ 20 år sen, i och för sig) bestämde mig för att aldrig bli. Och jag tycker egentligen inte om det. Jag lovade mig själv att ALDRIG börja gnälla om att "det var bättre förr" och kan möjligen dessutom ha uttryckt att folk som uttryckte sig så använder "nostalgi för att måla över skadorna i historiens fernissa och återanvända minnena till vida överskattade andrahandsvärden". Icke desto mindre - jag har börjat - för att uttrycka mig lite gammaldags - börjat "oroa mig för ungdomens förfall och den allmänna förflackningen i samhället".

Ni vet hur det brukar låta:

”Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.”

Just det här citatet är faktiskt såpass gammalt att det många gånger tillskrivits Sokrates och kan alltså anses vara ännu mer gammaldags än mina egna åsikter. Å andra sidan - det visar kanske på att varje generation ser den nästa som speciellt värdig hån och förakt, just på grund av sitt förfall? Eller att varje generation ungdomar - innan de blir välartade samhällsmedborgare - måste få "leka rommen av sig" och få sväva ut i viss ungdomlig experimentlusta inför livets förtjusnad?

Nåväl. Jag tycker mig se en trend. Och den är oroande.

"Ungdomen av idag klarar sämre än tidigare generationer av att arbeta i grupp".

Jag förstår att den här uppfattningen både kan röra upp känslor och uppfattas som ytterst ålderdomlig (och säkerligen med viss rätta), men jag tänker mig attvissna i ett samhälle, som på många sätt är mer liberalt än det jag och mina generationsfränder växte upp i har blivit så liberalt att kollektivet "samhället" helt fått stå tillbaka för "individen". Något som inte är särdeles konstigt:

Ungdomar idag är - hävdar jag - fostrade i att i högre grad kritisera normer, förhållningssätt, "gamla sanningar" och doktriner än min generation. Samtidigt tar också samhället i stort mer hänsyn till individens behov. "Den stora massan" av medelsvensson i min generation är idag inte en massa, utan flera - betydligt mindre - massor. Och medel- har blivit mer av minoritet- (allt det här tycker jag har sina fördelar - tro inget annat - JAG är liberal!) det gör att de grupper samhällets samtliga resurser pekar på som "särskilda" är "minoriteter" och i denna miljö växer dagens barn och ungdomar upp. 

Ett samhälle där samhället tar hänsyn till etnicitet, religion, sexuell läggning, kön etc. Redan på dagis är det genusfokus, specialkost av religiösa behov, grupper där vi lär barn "ta plats" och "välja" i betydligt högre grad än när jag växte upp. 

Samtidigt - i skolan - lär vi barn att ifrågasätta vad de lär sig. Hur de kommit fram till svaren. Av vem de fått dem och så vidare.

 Det här är idag ett problem med ungas kontakt med försvarsmakten. Dels eftersom man inte längre har en naturlig koppling till försvarsmakten själv (förr hade vi allmän värnplikt. I varje familj fanns åtminstone en som hade haft kontakt med försvarsmakten tidigare) men också för att den mesta information som försvarsmakten producerar idag är producerat av människor i min generation (eller tidigare) och således riktar sig till fel generation.

En vanlig uppfattning idag, bland unga, tror jag (utan att vara särdeles ung själv, men ändå på tämligen goda grunder, eftersom jag umgås med en hel del unga människor - inte minst inom försvarsmakten) - är att man i och för sig är intresserad av demokrati och ser det som en rättighet att få rösta, säga vad man vill, tro som man vill, älska vem man vill etc. Men utan att ta ansvar för att försvara demokratin - i varje fall inte med militärt våld. Vissa uttrycker det t.o,m. att det skulle vara ovärdigt demokratin att t.ex. genom värnplikt tvinga människor att vara med och ta ansvar för att försvara den.

Många ungdomar har idag t.ex. problem med (eller uttrycker i alla fall problem med) den erforderliga disciplin och rutiner som ett arbete som soldat ställer kravet på.

Vi - samhället - har fostrat dem så. Vi har alltid tagit hänsyn till dem som individer, men utan att - för att hårddra det lite - lära dem hänsyn inför kollektivet. 

Det här lämnar ungdomar dåligt rustade att möta kraven som samhällsmedborgare. Man har hittills aldrig behövt ta ansvar för att upprätthålla samhällets funktioner. Samhällets funktioner har varit till för att lösa deras individuella behov - inte tvärt om.

Ett sätt att motverka detta skulle kunna vara till exempel att informera om hur samhället fungerar - både vad det gäller ens rättigheter, vad samhället har för resurser, men också om vad som krävs av medborgarna själva - som individer - måste "offra" av "friheter" för kollektivets - samhällets bästa. Jag förordar ett obligatoriskt skolämne - låt oss kalla det "försvarskunskap", där ungdomar kan lära sig mer om samhället och varför vi har en försvarsmakt och till vad den kan användas - både vad det gäller civila insatser och militära.

Och både vilka rättigheter man försvarar och vilka skyldigheter det kräver. Av en demokrati. I ett samhälle. I ett kollektiv. Där inte alltid du som individ och dina behov är viktigast. 

Helikopterexpemplet

Jag fick ett mail från en läsare som vill vara anonym men som ändå ställde - tycker jag - en tämligen relevant fråga angående min inställning att vi borde satsa mer pengar på försvarsmakten:

"Men vi satsar så mycket på försvaret, Jesper, tycker du att det är rimligt att satsa ännu mer pengar på försvaret i stället för t.ex. skolor, sjukvård och andra nyttiga saker? Varför klarar vi oss inte med det vi har?"

En fråga jag i och för sig tycker att det är rimligt att alla skattebetalare ställer sig.  Men låt mig klargöra lite för min inställning med ett exempel från det verkliga livet.

Sverige har i det närmaste haft ett försvar som kostat ungefär lika mycket de senaste 15 åren - i reda pengar räknat. Runt 40 miljarder. Vi räknar alltså i nominella kronor, utan att ta hänsyn till saker som inflation eller liknande. Det gör - i år - att vi hamnar runt 1,5% av BNP.

(I övrigt kan man jämföra med NATO-länder - som förväntas satsa 4% av BNP på försvaret, för att få medlemskap i alliansen - detta för att visa att man "inte åker snålskjuts" på NATO utan faktiskt bryr sig om sitt eget territoriella försvar. Om man - som vissa vill - ska gå med i NATO för att lösa diverse försvarsekonomiska frågor krävs alltså att försvarsanslaget ökar med ungefär 100% till. Säg den svensk som kan motiveras till att betala dubbelt så mycket skatt för försvar?)

Men det hela kokar ned till vad vi ska ha försvaret till. Vi kan ta två saker som hänt det senaste halvåret, där vi faktiskt använt försvaret till skarp verksamhet - verksamhet som inte budgeterats som "övning" eller "tjänst utomlands" utan som i år fått tas inom gällande budgetramar: Skogsbranden i västmanland och underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Bägge dessa insatser/operationer sköttes - tycker jag personligen - föredömligt med tanke på förutsättningarna. Vid skogsbranden var försvaret den myndighet som ordnade fram ledningsresurser, ställde upp med utrustning för släckning och manskap för att t.ex. avskärma både branden och se till att utomstående inte kom in i brandområdet - t.ex. medelst militärpoliser. Vidare hade man - genom att kalla in hemvärnssoldater - rätt mycket personal på plats, och var, utan jämförelse den största myndigheten på plats. Man samverkade efter omständigheterna tämligen gott med övriga - civila - myndigheter.

Vid underrättelseoperationen i Stockholms skärgård vet vi egentligen mindre av exakt VAD försvarsmakten gjorde, men vi kan utgå ifrån att det i varje fall inte var "budgetubåtar" som jagades, eftersom försvarsmakten inte hade några pengar kvar i årets budget att använda sig av. Dessutom vore det - för personalen som deltog - fullständigt förödande moraliskt ifall man tvingats ut i stockholms skärgård i oktober, i dåligt väder, i vissa fall med närmare en veckas kontinuerlig tjänstgöring, om det bara vore för att påverka debatten. Det är helt enkelt inte rimligt att tro att försvarsmakten skulle företa sig en sådan här operation om läget inte krävt det.

Helikopter 4 - utmärkt för skogsbrandsbekämpning och ubåtsjakt!

Nu till mitt exempel: I bägge dessa insatser skulle försvarsmakten varit ännu långt mer effektiv i sin utövning om det hade funnits helikoptrar för ändamålet. Det här är en förmåga som FUNNITS hos försvarsmakten tidigare, men i bägge fallen som nämnts ovan saknades adekvata helikoptrar. 

Helikoptrarna som nu finns klarar inte av de här uppdragen. (Detta kommenterades för övrigt väldigt tydligt i pressen, både i fallet skogsbranden och i fallet stockholmsoperationen).

Nu är det här bara ETT exempel på försvarets materiel som saknats, när försvaret förväntats lösa "traditionella" uppgifter. Uppgifter som vi som samhälle ställt på försvarsmakten att lösa under åtminstone de senaste 30-40 åren. Därför - tillbaka till min grundfråga - klarar sig försvarsmakten inte med de resurser de redan har? Svaret måste bli "Nej". I vart fall om vi fortfarande förväntar oss att de ska kunna lösa samma uppgifter som tidigare. I det fallet behöver nämligen försvaret ett ordentligt tillskott för att kunna köpa den utrustning den behöver för att lösa uppgiften.

(Och som slutkläm - det här är något som du och jag måste vara villiga att betala för om vi förväntar oss att försvarsmakten skall kunna lösa uppgifter som t.ex. skogsbrandsbekämpning eller ubåtsjakt/underrättelseoperationer i skärgården. Är du beredd att betala högre skatt för att tillse att de här tjänsterna nu återetableras inom försvarsmakten?)

Tankar kring värnpliktens återinförande

Det är mycket om värnplikt i media just nu. I landet med "quick fixes" som svar på alla problem reduceras ofta frågan till "för" eller "emot", men kanske ibland utan att man har riktigt alla skäl till åsikten helt klara för sig. Frågan görs ofta partipolitisk - där socialdemokraterna lagt beslag på "för-"argumentationen medan moderaterna har som partilinje klara "emot-"argument.

Resten av partierna sluter sig i stort kring olika varianter av S-argumenten, utom MP och V (ja, också Fi då - men de klarade ju tack och lov inte riksdagsspärren!) som är mot värnplikt men av skälet att man vill lägga ned försvaret helt.

Men låt oss börja med huvudfrågorna:

Varför lades värnplikten ned? (Nu kommer någon politiker att bli arg och säga att "den är inte alls nedlagd - den är vilande!", men då det i praktiken idag innebär att vi inte har allmän värnplikt tänker jag - möjligen lite slarvigt - använda den gängse nomenklaturen här.)

Det var givetvis en mängd orsaker till värnpliktens nedläggning, men en av de som ivrigast framhölls var att försvaret var för "dyrt och ineffektivt". Man hade effektivt från politiskt håll använt försvarsmakten som budgetregulator och i förbandsnedläggningsnedskärning efter förbandsnedläggningnedskärning minskat antalet utbildningsplatser för de värnpliktiga. Samtidigt hade man skurit ned i de "civila" platser som fanns - brandförsvar, sjukvård, SJ etc. hade fått dra in de "vapenfri tjänstepliktiga" man tidigare - under värnpliktsåren - använt som "grå arbetskraft". Det här ledde till ett godtycke inom försvarsmaktens mönstringskontor där det helt enkelt - då det fanns ett överskott av mönstrade och ett underskott av platser att göra sin plikttjänstgöring på - fick svårt att se till att det längre blev "rätt man på rätt plats". Bland de sista som genomförde sin värnplikt (årskullarna 2009 och 2010 - med muck 2011) finns det idag säkerligen en och annan rättmätig kritiker som anser att värnplikten var "totalt onödig".

2011 upplevdes dessutom att den dittills nästintill 200åriga obrutna freden skulle vara evig. Man såg inte vad som hänt i t.ex. Georgien som en indikation på vad som skulle kunna och man såg inte några militära hot mot Sverige. Framförallt inte i Sverige. Den nya försvarsdoktrinen blev att genomföra en organisationsförändring från ett (upplevt) "gammalt och omodernt" invasionsförsvar till ett insatsförsvar främst inriktat på internationella insatser - med kapacitet att sättas in "här och nu - lätt gripbara förband". Till denna organisation behövdes rekryteras "professionella" soldater - och Sverige fick fr.o.m. 2011 ett yrkesförsvar.

Och i och med den nya inriktningen skulle det gamla ut (varav hundratals fullt fungerande pansarbandvagnar, lastbilar, helikoptrar etc. skrotades eller såldes) och ny, modernare matriel - och framförallt - nya soldater - skolade i "insatstänket" snarare än "invasionsförsvarsdoktrinen" skulle in. Dessa skulle dessutom avlönas med "marknadsmässiga löner" som det hette (vilket i sig kan ifrågasättas då en parkeringsvakt, eller städare på högkvarteret har betydligt bättre betalt än en nyutbildad soldat) och snabbutbildas i  GMU - Grundläggande Militär Utbildning - 11 veckors yrkesinriktad utbildning. (Detta kan jämföras med värnpliktstidens kortaste utbildningar som på slutet var 7,5 månader - eller upp till vissa specialtjänster - 18 månader).

Det skulle visa sig att både A) betala "marknadsmässiga löner" och B) rekrytera till GMU blev rätt svåra nötter att knäcka - varför, när det hela inte var en lagstadgad plikt som skulle uppfyllas av alla (män) som hade "åldern inne" - det hela blivit väldigt svårt att motivera för de tilltänkta rekryterna. Försvarsmakten har försökt genom flera mer eller mindre genomtänkta annonskampanjer att rekrytera, men det där med att göra GMU har liksom aldrig blivit riktigt "hett". Idag antas i princip alla som söker, helt enkelt för att urvalet är för litet. Om man inte går med hakkorsarmbindlar öppet på fritiden eller "vill skjuta araber" blir man i princip alltid antagen.

Och här står vi nu.

Vår nya regering har emellertid, då ryska kränkningar av både luftrum och vatten blivit "en normalbild för östersjöområdet", nu tillsatt en utredning för att återinföra värnplikten. och det är det som gör att jag känner mig nödgad att skriva det här inlägget. För frågan har i pressen - som vanligt kanske kan sägas - banaliserats till "är du för eller emot värnplikt?"

Emot-sidan är stor - faktiskt förmodligen större än för-sidan, kanske inte för att man har så väl genomtänkta argument, utan främst så många att välja mellan! Här finns dels de som vill ha "det professionella försvaret" och som vilt är anfäktande den förra regeringens förda försvarspolitik -  De som fortfarande hävdar att för att försvaret ska kunna skötas effektivt endast av "professionella" soldater. Men här finns också de som - liksom V+MP+F! vill lägga ned allt militärt försvar helt. Det finns också en hel del av människor som gjorde värnplikten i slutet av värnpliktsåren och tycker att "det är helt onödigt".

Några få tycker tillochmed att det är "odemokratiskt" med värnplikt eftersom det är ett tvång. (Här kan man möjligen kommentera med att "alla vill ha demokrati - men ingen är beredd att betala priset, om det blir för obekvämt?") När debattören i artikeln ovan sedan beskriver varför han tycker som han tycker - att han blivit dömd för att just vägrat värnplikt och därför haft svårigheter i livet senare, då det stått i belastningsregistret - well: Jag är inte säker på att jag håller med om att din argumentation håller.

Jag själv gjorde värnplikten i början av 90-talet. Just i "slutet av tiden före de stora förbandsnedskärningarna". Som en i "de sista stora kullarna värnpliktiga" i en tid när ALLA skulle in (även om det givetvis fanns folk som inte borde eller kunde bära vapen och därför antingen frivilligt sökte eller blev satta som VTP - Vapenfri TjänstePlikt-personal). En tid som ganska tydligt format min egen uppfattning i den här frågan kanske framförallt för att det fanns ett "tiden före lumpen" och ett väldigt tydligt "tiden efter lumpen" i mitt liv.

Jag själv uppfattar att värnplikten för mig personligen förde med sig ett antal fördelar av typen "jag lärde mig att agera i grupp och visa hänsyn", "jag lärde mig att ta order - och sedermera att ge dem - och att stå för det", "jag lärde mig att ta hand om mig själv - även i miljöer inte många andra verkar i - vilket gav en improvisations- och anpassningsförmåga", "Jag lärde mig värdet av pengar (när dagpenningen var mindre än vad en Big Mac o Co kostade)", "Jag lärde mig att ta ansvar för mig själv och mina kamrater - även under motgångar".

Nu är ju hur JAG uppfattade MIN värnplikt - för sisådär 20 år sedan - inte något vidare argument för huruvida man ska återinföra värnplikt eller inte. Därför är jag liksom inte med på den där frågan i början, som tidningarna banaliserat ned den till: "är du för eller emot värnplikt?". För jag är (och var - redan på den tiden) för MIN värnplikt. Vad det gäller "ska vi införa värnplikt idag?" tycker jag nog att - att lyfta frågan åtminstone - är ett utav de bästa besluten vår nya försvarsminister har tagit hittills. Låt oss utreda det. För eller emot värnplikt.

Värnpliktiga från 90-talet, så kallade "lumpare"

Vad MP i regeringen betyder för försvarsmakten

Ickevåldsförsvar

Det är ju ingen hemlighet att vår vice statsminister och hennes parti (MP) har fått ett oändligt inflytande över den hittills förda politiken. Och ingen är väl särdeles förvånad över att just MP skulle - i det yttersta - försöka sätta käppar i hjulet för något slags vettig försvarspolitik? Det ligger ju så att säga i sakens natur att ett parti som hittills använt allt politiskt inflytande till att föra sin politik att lägga ned, kraftigt minska och successivt byta ut försvarsmakten mot ett "ickevåldsförsvar" nu gör allt för att nå målet att se till att något slags "traditionellt" militärt försvar inte kan genomföra sina arbetsuppgifter - att ytterst försvara landet mot angrepp från en fientlig stats krigsmakt.

Detta görs just nu något mindre tydligt än tidigare - och det görs ekonomiskt. Det görs målmedvetet och effektivt - genom att man ger sig på en ekonomiskt redan hårt prövad myndighet medelst nya skatter. Låt mig belysa med ett par exempel:

1) De höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar: Försvarsmakten - som är den myndighet som utan jämförelse anställer flest ungdomar och är landets näst största arbetsgivare av människor under 25 (efter McDonald's) - ska enligt de nya reglerna betala 200-300 miljoner kronor om året i höjda arbetsgivaravgifter. Sett till det mycket lågt satta "tillskottet" till försvarsbudgeten kan vi räkna med att 2015 års ökade försvarsanslag kommer att ätas upp helt av just de arbetsgivaravgifter man sedan måste betala tillbaka till staten för att ha folk anställda inom försvarsmakten.

2) Miljöbeskattningen av tung trafik - den så kallade "kilometerskatten": Räknar vi vilket svenskt förband som helst - t.ex. en godtycklig mekaniserad bataljon - rör det sig om ungefär 50 lastbilar, som används till alltifrån persontransport till ammunitionstransporter, förläggningsutrustningstransporter och... well... tja, det mesta där man inte kör stridsfordon. Det gäller i och för sig också transporter AV själva stridsfordonen på väg till insatsområdet - då stridsfordon inte utan vidare får köra själva på allmän väg, pga vikten och det vägslitage det innebär. Vidare finns det ju "funktionsbataljoner" - typ sjukvårdsbataljon eller luftvärnsbataljon eller olika underhållsbataljoner so
m ju i princip BARA har lastbilar. Samtliga dessa kommer nu alltså få betala "kilometerskatt".

Här kommer försvarsmakten att behöva prioritera mellan att A) kunna genomföra en övning, beroende på lönekostnader/övningstid/kilometerskatt eller B) att endast genomföra kasernövningar för att därigenom slippa just kilometerskatten och på det sättet få pengar över till den verkliga övningstiden.

När man debatterar övningsfält inom MP

Dessutom kan man ju ifrågasätta om det är en kärnverksamhet hos den myndighet som har i uppgift att försvara riket vid väpnat angrepp att administrera olika nyuppfunna skatter av typen kilometerskatt. Betänk scenariot ovan att 50 lastbilar ska köra till närmaste övningsfält - som av miljöskäl (där har ju redan miljöpartiet haft åsikter tidigare - och samtliga övningsfält nuförtiden ligger en bra bit ifrån städer och tätorter för att minska miljöpåverkan) är förlagt låt oss säga 10 mil bort. Varje lastbil kör alltså 100 skattepliktiga kilometer - i vardera riktningen - bara för att flytta övningsutrustningen till och från övningsområdet! Lägg därtill till något övningsmoment som t.ex. "omgruppering" med bataljonen (eller ens delar av bataljonen) och man ser snabbt att bara administrationen för att hålla koll på hur mycket skatt som ska betalas ganska snart övergår övningsledningens insats för att planera övningsmomenten.

Är det rimligt, miljöpartiet?!

Jag antar att det är det - inom miljöpartiet - där det ju bevisligen är rätt liberalt med droger. Jag antar att det behövs för att förstå logiken kring Era tänk kring det här. 

Ett slutgiltigt (?) inlägg om undervattensverksamheten i Stockholms skärgård oktober 2014

Ja, var ska jag börja? Så många intryck. Samtidigt - jag känner att jag behöver kommentera det här på något sätt - med egna ord. Alltihop handlar alltså om underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Den börjar i mitten av oktober och håller på i en dryg vecka innan operationen slutligen avslutas.

I pressen har en mängd olika artiklar skrivits om vad man tror har hänt och varför - och jag ska egentligen inte tillföra så mycket nu i efterhand - men jag tänker ändå kommentera lite snabbt lite olika händelser som jag tycker satta "den mediala prägeln" på underrättelseoperationen.

Till att börja med: Det GÅR i princip inte att kommentera den veritabla hysteri som detta skapade i expressen - med journalister som vill vara "först med det senaste" utan att ge en speciell kommentar om Expressens Niklas Svensson.

Niklas Svensson får Expressen att hyra en helikopter för att kunna vara "först med det senaste" och tilldelar honom en fotograf (som innan operationen tagit slut fått sparken för att Expressen inte längre har råd att ha egna fotografer). Nåväl - jag antar att syftet är något slags journalistisk verksamhet som möjligen går ut på att beskriva försvarsmaktens förehavanden under operationen, men Niklas använder operationen främst till att bygga sitt eget varumärke. Hans twitterkonto och instagramdito formligen ÖVERSVÄMMAS av bilder och kommentarer om - inte själva operationen - utan honom själv åkandes helikopter.

Till sist framstår det i det mediala bruset som om de flesta inte alls övervakar själva operationen, inte minst av Expressens egna medarbetare, utan att det mer handlar om att beskriva Niklas
Svenssons flygande i helikopter över, runt och i de olika insatsområdena. I princip alla bilder Niklas Svenssons fotograf producerar som faktiskt publiceras är av typen "Niklas Svensson i/framför helikopter" (i motljus).

När expressen till sist kommenterar insatsen beskriver nyss nämnda helikopterpassagerare hur en "tungt beväpnad" båt "lastar i". Det visar sig dock att man publicerar en bild på den "tungt beväpnade" båten och det är en - numer civil - utrangerad stridsbåt 90 - som för ändamålet hyrts in av en annan tidningsredaktion - nämligen DN.

I den båten sitter det vid det tillfället en annan journalist och skriver. Faktiskt rätt friskt om hur själva operationen går till. I detalj. Enligt något slags journalistiskt patos för "folks rätt att veta sanningen" lägger hon gladeligen ut både positioner på de deltagande fartygen, deras fartygsnummer, deras namn och vad hon upplever att de sysslar med. Det här går så långt att ett flertal officerer på nätet ber henne att "tona ner" tonläget och framförallt detaljrikedomen en smula för att inte röja den operationella säkerheten - opsäk.

Det slutar emellertid inte där. Andra journalister - också de från DN, visar det sig, - begår i den här vevan ett antal lagbrott i sin iver att "överscoopa" expressen. Man skickar helt enkelt en reporter att "räkna båtar" i en marin bas för att kunna bättre dokumentera vilka båtar som deltar i insatsen och vilka som inte är med - och gör sig därmed skyldig till olaga intrång på skyddsobjekt.

Det blir minst sagt lite snurrigt här - då journalister försöker övertrumfa varandra med "det senaste" kring operationen.

Samtidigt piskas det upp en konstig politisk stämning - då detta sker i budgettider. Något som medför att t.ex. Feministiskt initiativ uttalar sig lätt märkligt. Återigen - i expressen - den här gången på deras debattsida. Det här inlägget är så uppenbart snurrigt att jag avhåller mig från att ens kommentera det vidare. Men man kan möjligen notera att jag - just på den här bloggen - just angående Fi tidigare kanske har varit tydlig med vad jag tycker om deras politik?

De är emellertid inte ensamma om att göra kommentarer som är en smula uppseendeväckande. SDs Jana Lund skriver om det här (som just då beskrivs som "en rysk ubåt" i pressen) ett rätt märkligt uttalande, där det är lätt att läsa in stöd för den pågående insatsen - men inte för den svenska sidan, utan för den andra (ungefär som i Schymans artikel ovanför - där hon pratar om att det här är främmande makts "jobb" och att det beror på "nyfikenhet").

Som avslutning på det här inlägget - utan att ge fler exempel - kan jag bara skriva: "Jag Blir Så Trött". En stor andel av befolkningen skulle må bra av en mer och grundligare utbildning i försvarets verksamhet. Både vad det gäller medel, metoder och syfte. Det finns säkert flera olika kurser att gå och om man nu inte orkar det - jag har ett par väl valda försvarsbloggare - de flesta betydligt bättre än jag - som är både pedagogiska och bra. Hör gärna av Er om ni vill ha tips.

Kommentarsfältet är - som alltid - öppet.

Off topic: Varför vissa av Er som läser det här och jag aldrig kan vara vänner igen.

Det här blogginlägget är egentligen skrivet som, och tänkt att läsas som, ett brev till en vän. En vän jag håller av och bryr mig om. En kompis som, när jag gick igenom min skilsmässa för 6 år sen var en av få vänner jag hade kvar efteråt. 

En vän som lärt mig mycket. En vän som jag respekterar. En vän som jag själv känt sedan hen var i tonåren. En vän som jag sett komma ut och genom det blivit "bruten med" av sin familj, sin kyrka, sina andra vänner. En vän som jag - eftersom jag vet att hen varit deprimerad - jag ringt många gånger och pga kollat hur läget var.

DU är en människa jag tycker om. Men vi kommer inte att kunna vara kompisar.

Skälet är följande: Jag tror på demokrati. Jag tror på allas lika värde. Och jag har vigt mitt liv åt att slåss för det. För dig.

Oavsett var man är född, vad man har för föräldrar, vilket kön man har, vilken religion man bekänner sig till (eller inte), vilken sexuell läggning man har, vilken politisk uppfattning man har eller vad man tycker - har man en orubblig rätt att just uttrycka just det. Det måste få vara så. Det är det jag har försvarat. 

Är de här frågorna ett frågetecken för dig så KAN vi inte vara vänner.

Varför?

För att du kan inte vara min vän och inte köpa det här argumentet - ALLA människor är lika mycket värda.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas från förtryck.

Alla människor är lika mycket värda att beskyddas från förtryck - just pga sexuell läggning, politisk uppfattning, kön, etnicitet, religiös uppfattning eller vilka föräldrar man har.

Det är en mänsklig rättighet.

--

I dagarna är det val. En del av Er som läser det här inlägget har redan röstat. Andra av Er kommer att göra det. Och när ni röstar kommer en del av Er att tänka: "Jag röstar på det här partiet för det är det enda partiet som talar till MIG. Det enda partiet som förstår MIG. Och därför lägger jag ju min röst på det här partiet."

Det är helt ok. Det är egentligen viktigare ATT du röstar, tycker jag, än vad du röstar på - men det tycker inte det parti du röstar på.

Det finns partier som i sitt partiprogram har en mängd åtgärder föreslagna för att just inskränka de här mänskliga rättigheterna, just utifrån kön, etnicitet, sexuell läggning, religiös tillhörighet, vilka dina föräldrar är etc.

Partier som inte lärt sig av historien. Partier som FORTFARANDE tycker att det är ok att förfölja människor, inskränka deras rättigheter, förtrycka dem, etc. bara för att de t.ex. har en viss hudfärg, eller ett visst kön, eller en viss religion, eller vilka deras föräldrar är.

Det här avskyr jag. Det leder - historiskt - alltid till en polarisering i samhället som till sist blir så stark att det leder till folkmord, tvångsdeportationer, "omskolningsläger" (eller andra koncentrationsläger/utrotningsläger) etc. 

--

Ok. Du som läser det här Du vet vem JAG är. Du vet var jag står i de här frågorna. Du vet varför. Och du vet också mitt engagemang i att ha försvarat DINA rättigheter. Därför - i all respekt - för vi är (fortfarande) kompisar:

Jag tror inte att du inser att en röst på ditt parti kan leda till ett samhälle där det är ok att elda med barn.

Jag tror inte att du inser att en röst på ditt parti kan leda till inbördeskrig. 

Jag tror inte ens att du inser att en röst på ditt parti är att manifestera ett förtryck som vi inte ser idag, just utifrån de kriterierna jag tidigare nämnt.

Men jag tror att du inser varför vi inte längre kan vara vänner.

Om du röstar på SD

Om du röstar på SvP

Om du röstar på NÅGOT nazistiskt eller fascistiskt parti.

Om du röstar på Fi.

De nationella och försvaret

Jag skriver här för att känner att jag måste skriva av mig. Ingen av de journalister jag tagit kontakt med verkar vilja skriva, för det "rör inte vanligt folk". Samtidigt - jag hävdar att det gör det. När SD förväntas få 10% eller mer av väljarnas förtroende - när Svenskarnas Parti kan få partistöd - då hävdar jag att det här rör "vanligt folk". De två största nationella partierna är tillsammans nästan precis hälften av vad hela alliansen är, i antalet väljare.

Och det jag har att säga är detta. Jag ser en oroande trend.

Nationella verkar ha en osund fascination för allt militärt. Ja - faktiskt en fixering. (Här skriker liberalen inom mig - samma människor som ideligen talar om "raskrig" är helt fixerad vid den myndighet som är den yttersta garanten för demokrati!)

Och man har siktat in sig på oss inom försvarsmakten målmedvetet. 

Vad fixeringen kommer av är oklart, men man använder sig själva ideligen av militära titlar, tjänstebeskrivningar, termer, uniformer och yttre attribut. Och - vill jag hävda - man gör det olagligen. Och medvetet. (Lagen här är fö bl.a. "Föregivande av allmän ställning - Brb 17 kap. 15 paragrafen).

Man undertecknar debattartiklar med militära titlar man inte gjort sig förtjänt av. (SDUs William Hahne gjorde det här till en konstart och började skriva ut titeln "fallskärmsjägare" på sina debattartiklar. Hahne har inte gjort en enda dag i tjänst på fallskärmsjägarkompaniet). Man låter trycka upp valsedlar med titeln "soldat" med Catharina Strandqvist som första namn, (ni vet - tjejen med nazi-armbindeln? Hon har inte ens gjort GMU. Hon blev inte antagen, nån av gångerna hon sökte).

Men det finns fler exempel: När Gustav Kasselstrand (SDU igen) uttalade sig i somras om att han skämdes för att livgardet deltog i Stockholms prideparad och kallar sig själv "livgardist", och uppger själv att han är "gruppchef på livgardet" i mängd artiklar. Det stämmer inte. Gustav Kasselstrand är hemvärnsman i livgardesgruppen. Han har inget gruppchefsansvar och han har - enligt livgardesgruppen 0 tjänstgöringsdygn det här året.

En annan stjärna är Mikael Skillt i SvP, som åkte till Ukraina för att slåss sida vid sida med Ukrainska nazister som frivillig i kriget med ryssland. I SvD står att läsa bl.a. följande om Skillts militära erfarenheter:

Enligt BBC har separatisterna satt ett pris på nästan 7 000 dollar på Skillts huvud. Han förekommer också flitigt i ryska medier och har visats upp i rysk tv som ett exempel på utländska frivilliga i ukrainsk tjänst. Skillt har varit kontrakterad inom svenska försvaret i sex år, bland annat som spaningssoldat och skarpskytt i NB 21 i Norrland. 

Skillt gjorde GU på 10 månader. Sedan har han - efter att han inte blivit krigsplacerad - tjänstgjort i hemvärnet. Räknar man med tiden från GU första dag, till den sista dagen han var i HV rör dig som om drygt 5 år. Av dessa har Skillt enligt regementet han tillhört sammanlagt 276 tjänstedagar. Skillt har ingen "skarpskytt"-utbildning, enligt samma källa.

--

Men varför blir du upprörd, Jesper? Vad är grejen med att de här snöppeljönsarna ljuger lite om sina militära erfarenheter? Jo - problemen är två - som jag ser det:
1) "Vanligt folk" (som journalisten i början av mitt inlägg kallar det) kommer att TRO att de här människorna faktiskt ÄR vad det utger sig för att vara. (En officer och gentleman och allt det där.) Man kommer att koppla ihop försvarsmakten med fascister och nazister och tro att det inom försvaret - som hela tiden faktiskt arbetar MOT just främlingsfientlighet, sexism, rasism och icke-demokratiska tendenser och FÖR t.ex. ett likabehandlande inom myndigheten - fullkomligt vimlar av folk som har de här åsikterna. Det är - kort sagt - en förtroendefråga inom försvarsmakten.
2) Man "stjäl glansen" från de som faktiskt gjort sig förtjänta av det på riktigt. Från RIKTIGA fallskärmsjägare, gruppchefer, prickskyttar och övriga soldater. Folk som arbetat hårt för sina grader, tjänster, hedersutmärkelser och/eller medaljer.

Det här är ett problem. Det är ett stort problem. Och det växer. Ingen annan yrkesgrupp är så utsatta för olika former av "föregivande av allmän ställning" som militärer. Och ingen annan grupp gör det så flagrant som nationalister. Det är en sjukdom av rent epidemiska proportioner inom den nationella rörelsen, där de här fyra exemplen jag nu radat upp fritt ur minnet endast är ett axplock.

Jag har därför en uppmaning till dig som händelsevis är försvarsdebattör, journalist eller politisk skribent/debattör.

Så fort du ser eller hör om "militära erfarenheter" kring nationella. Ställ följande frågor:
A) "Vid vilket förband gjorde du in militära utbildning och vilket år?"
B) "Vad heter din förbandschef eller HR-ansvarig som kan verifiera dina uppgifter?"
C) "Jag antar att det är ok att vi tar ut ett tjänstgöringsintyg där det framgår att du har den utbildningen?"
D) "Vad menar du att dina militära erfarenheter har på ämnet du debatterar?"
E) "Uttalar du dig för din myndighet nu? Har du mandat att göra det?"

När de frågorna är besvarade - DÅ, men FÖRST DÅ - referera till de här pellejönsarna med deras påstådda militära erfarenheter. Och slutligen: I arikeln - bifoga en fotnot med den information du fått fram om skribenten och ställ den mot deras påståenden.

Det ENDA sättet att stoppa den här sjukan är genom att kontrollera uppgifterna och sprida dem, så att folk lär sig att det inte är lönt att fortsätta ljuga. Det enda skälet till ATT de kan ljuga idag, i press och offentliga uttalanden är att ingen kontrollerar dem. För "Det där tänker inte vanligt folk på".