torsdag 26 februari 2015

Syrisk folkrättsbrottsling dömd vid södertörns tingsrätt

Disclaimer: Dagens inlägg ska ses som en inlaga i debatten om "folkrätt" snarare än en om "terrorism" eller "krigsturism". Jag är - trots hur jag skriver - medveten om att det i debatten kommer att refereras till det här inlägget i diskussioner om "terrorism" och då främst "islamistisk dito". Icke desto mindre - mina tidigare inlägg om terrorism och vilka som är terrorister - gäller fortfarande. Väldigt få terrorister i Europa är islamistiska. Att den här nu dömda folkrättsbrottslingen råkar vara islamist, och gjort sig skyldig till sina brott i Syrien ändrar inte min inställning i frågan om terrorism. Snarare tvärt om. Så är det ibland - man kan vara både emot terrorism och folkrättsbrott och samtidigt vädja till att man skriver om rätt saker.

--

Idag skriver bl.a DN och Aftonbladet om en 28-åring som dömts för folkrättsbrott av Södertörns tingsrätt.

Domen ger vid handen två saker (som skiljer sig markant från åklagarnas yrkanden) - för det första - han döms bara till 5 år och för det andra - han döms inte till utvisning.

Bakgrundshistorian är följande: (DN) Han åker alltså till Syrien för att slåss mot regimen  (I den numer praktiskt taget upplösta "Fria Syriska Armén" - från början i princip mest avhoppade före detta soldater inom det syriska försvarsvänsendet - allt eftersom mer och mer byggt på "frivilliga" och "jihadister". Numer har "Fria Syriska Armén" i princip gått upp i IS.) Där tar man krigsfångar - varav en misshandlas svårt av den här killen och hans kompis, fastbunden i en stol. Med piskor. På hela överkroppen. Efter ett - får man förmoda - rätt långt (och i alla fall väldigt våldsamt) förhör (den fastbundne har blodfläckar på kläderna).

Bland "folkrättsbrott" finns vad vi kallar "krigsförbrytelser" och vad vi i Sverige definierar som "krigsförbrytelser" är bland annat (Listan är från wikipedia):

  • deltagande i planering, inledning och förandet av anfallskrig
  • brott mot krigets lagar, vad gäller behandlandet av krigsfångar, slavarbete och användandet av förbjudna vapen.
  • brott mot mänskligheten, såsom upprättande av koncentrationsläger, eller etnisk rensning.
  • avsiktligt dödande av skyddad person (till exempel sårade eller sjuka soldater, krigsfångar, civila)
  • tortyr och omänsklig behandling av skyddad person
  • avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa;
  • anfall mot civilbefolkningen
  • deportering eller illegal förflyttning av befolkningsgrupper
  • bruk av förbjudna vapen eller krigsmetoder
  • missbruk av det röda korset eller den röda halvmånen eller andra skyddssymboler
  • plundring av offentlig eller privat egendom

Således kan vi tycka att "tortyr och omänsklig behandling av skyddad person" (med skyddad person menas här för övrigt t.ex. krigsfångar). och "avsiktligt orsakande av stort lidande eller handling som allvarligt hotar en skyddad persons fysiska integritet eller hälsa" borde kunna bevisas av tingsrätten. Det borde vara ett s.k. "slam dunk case" och därför yrkade åklagarna på straffen som nämnts ovan).

Man har emellertid utdömt betydligt mildare straff än i normalfallet:

För krigsförbrytelse av normalfallet är straffet fängelse i högst 6 år. För grovt krigsförbrytelse är straffet fängelse i mellan 4 till 18 år eller på livstid. För grovt brott beaktas särskilt om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död, allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.
De flesta krigsförbrytelser gäller endast om gärningen begås i samband med väpnad konflikt eller ockupation. Många av krigsbrotten kan vara brott även i andra fall men med andra rubriceringar och straffskalor.

Om någon vill ta ställning i frågan om "vad är det vi pratar om för handlingar" - finns videon - i ett format där både gärningsman och offer är "blurrade" hos Expressen (Varning - starka bilder!) Kan man efter att ha sett den filmen komma fram till något annat än att handligen vore "grov"? Jag vet inte - men även om förseelsen vore "ringa" torde man alltså haft lagutrymme att utdöma ett skarpare straff.

Då mannen fortfarande har dubbelt medborgarskap - i både Sverige och Syrien - borde man också kunna utvisa mannen efter avtjänat fängelsestraff. Det gör man emellertid inte heller. Man anser att det föreligger risk för mannens liv om han utvisas. Samtidigt kan vi läsa i domen:

”Det råder för tingsrätten inte någon tvekan om att han har deltagit i våldsanvändningen av egen fri vilja.”

Jag kan därför tycka att det vore rimligt att faktiskt utkräva ett fullt ansvar för just denna fria vilja. Tydligen kan man inte tycka så, för samtidigt skriver SvD om hur vi i Sverige anstränger oss för att "plocka hem" människor från just Syrien. Folk som frivilligt åkt dit för att strida i konflikten.

Vad som jag har hoppats på skulle bli ett "prejudikat" där man faktiskt ställde återvändande terrorister till svars och dömde dem för just de begångna folkrättsbrotten har blivit ett ytterligare exempel på Sveriges slapphänthet när det gäller folkrättsbrott begångna av "krigsturister" i Syrien.

Ja - jag är arg.



måndag 23 februari 2015

NATO-frågan

Snart på en flaggstång nära dig? Skulle inte tro det!
Jag har tidigare på den här bloggen i olika sammanhang berört NATO-frågan utan att egentligen ställa den rätt ut: "Bör Sverige gå med i NATO?" Det är säkerligen ingen hemlighet vad jag tycker i frågan - det har säkert lyst igenom - men jag antar att flera av Er som läser den här bloggen inte håller med mig.

Och jag kan förstå Er. För frågan är inte enkel. Inte enkel alls.

För att den över huvud taget ska kunna diskuteras måste man ta hänsyn till en mängd saker, svensk "neutralitetsdoktrin", vad ett medlemsskap kostar (och hur vi i så fall kan/bör/ska finansiera det), vad ett medlemsskap skulle betyda för nationens skydd, vad alternativen är etc.

Vad som är helt klart är att vi efter valet förra året har sett - inte minst från borgerligt håll - att den här frågan fått högre och högre aktualitet. Tyvärr ibland med rätt dåligt underbyggda argument - ofta mer högljudda än byggda på fakta - oavsett om man är emot nato (som t.ex. Fi, V, delar av S, SD och MP) eller för (resten).

Vi kan ta utgångspunkt i den här debattartikeln (i Expressen) - skriven av de olika försvarspolitiska talespersonerna i allianspartierna. Där ondgör man sig om att man från motståndarsidan inte ens vill utreda natofrågan och hävdar egentligen att det är det enda rimliga alternativet för svensk säkerhetspolitik.

Jag kan i och för sig hålla med i sak. Det är en rimlig tanke att om vi kan/bör/ska ge upp neutralitetsdoktrinen borde det A) föregås av en folkomröstning och B) vara syftande medlemsskap till NATO (eftersom alla andra alternativ egentligen är att bli en rysk rådsrepublik).

Det finns å andra sidan orsak till viss försiktighet här. Som Per Gudmundsen på SVD skriver:

"Inget av partierna tar dock höjd för kostnaderna förknippade med ett medlemskap i sina samtal med väljarna. Det ger inte ett överdrivet seriöst intryck."

Det handlar alltså om (minst) 11 miljarder - till - årligen, för att kunna verka som medlem inom NATO - inga pengar som någon regering (varesig nuvarande eller tidigare) har haft en tanke på att lägga på försvaret. (Här ska vi minnas att det alltså - enligt finansdepartementet - inte ens gick att få fram de 4 miljarderna som behövs för att kunna leverera den organisation regeringen redan bestämt, utan man ville köpslå och i stället offerera 500 miljoner - en åttondel.)

Egentligen rekommenderar NATO sina medlemsländer att satsa 2% av sina BNP till försvarsanslag. I Sverige, förra året, satsades ungefär hälften (eller runt 40 miljarder). För att uppfylla 2%-målet skulle vi alltså behöva satsa dubbelt så mycket på försvaret som vi gör nu. Nu tror vi ju i och för sig att vi kan få komma med genom att en del andra medlemsländer satsar så lite som 1,2-1,3% av sin BNP på försvaret och skulle vi göra det skulle vi alltså hamna på ungefär 11 miljarder till om året. Om NATO då vill ha oss.

Att gå till val på försvarsfrågan är inte särdeles poppis i Sverige idag. Vi är samtidigt några som är grundligt intresserade av att något snart händer - oavsett om det gäller NATO eller inte. Men - och det finns ett men här - vi kan/bör/ska inte diskutera NATO-frågan (oavsett om vi är för eller emot) förrän vi är beredda att slanta upp de pengar som faktiskt behövs för att kunna gå med. Fram tills vi ser någon lägga förslag om höjningar av försvarsanslaget med sisådär 11-12 miljarder är alltså NATO-medlemsskapsfrågan en politisk ickefråga. Tyvärr.

fredag 20 februari 2015

Fredagsmys: Poesi som berört

Jag är - vilket förmodligen rätt sällan märkts i den här bloggen - väldigt intresserad av svensk lyrik. Jag läser ofta lyrik och gärna på rim. Jag fullkomligt älskar vemodet i Dan Anderssons texter, språket i Frödings, det enkla hos t.ex. Harry Martinsson och Södergran. I tonåren lärde mig mina föräldrar - faktiskt mest min mamma - att läsa för läsandets skull och bland det första jag började läsa var dikter. Förmodligen handlade det om att det var enkla, korta texter och för en som jag - vars litteratur dittills mest bestått av Spindelmannen - blev det en första kontakt med "riktig litteratur".

Efter gymnasiet ryckte jag in i lumpen. Sugen på att göra något bra av det plöjde jag alla arméreglementen jag kom över. Jag kunder recitera långa stycken ur t.ex. SoldF och jag jag ser fortfarande SoldF (i mitt fall 1986 års upplaga) som den kanske bäst pedagogiska bok jag läst. Rikt illustrerad och med mycket information om ett svårt ämne presenterat på ett sätt som till och med jag "Spindelmannen-killen", förstod.

Vid min inryckning pratade jag och pappa faktiskt en hel del om det där med lumpen. Vad det innebar att göra tjänst för riket. Att försvara demokratin. Och varför det såg ut som det gjorde (då - med allmän värnplikt) med att unga killar skulle tjänstgöra. Han gav mig vid något tillfälle den här dikten, med på färden och jag har ofta genom åren kommit tillbaka till den när jag börjat ifrågasätta varför jag gör det jag gör i försvaret. Den är skriven av en av vår tids största humanister - Pär Lagerkvist:

Pär Lagerkvist - bild från wikimedia commons.

 Nya Vapen

Stryk grubblet från din panna
och gå i striden ut
att våldet övermanna
din tankes strid är slut
I andens vapenlekar
ej någon seger vinns
mot den som blint förnekar
att någon ande finns

Barbaren väljer vapen
du välja må som han
När vilddjur öppnar gapen
ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste
i denna värld av hot
och krossa ormars näste
med människodjurets fot

Blått dåren tror det goda
ej fötts att bära svärd
om ondskan än må bloda
och söla ner en värld
Var viss! Om du ej värna
nu vill din tro i strid
skall ingen morgonstjärna
inviga en ny tid

torsdag 19 februari 2015

Äntligen börjar det pratas klarspråk om Ryssland!

Jag har tidigare på den här bloggen pratat om hur Ryssland äger narrativet om situationen i Ukraina och hur det bl.a. påverkat vårt språkbruk i media. 

Det hela har nästan blivit ett tabu, eller ett "elefanten i rummet"-syndrom, där alla egentligen vet att det både är Ryssland som ligger bakom de olika "separatiströrelserna" och att det finns ryska förband (som alltså - i det fallet opererar på Putin-regimens order) i Ukraina.

I press och media har det handlat om "proryska separatister" alternativt "oroade medborgare", trots att både OSCE och flera (Ukrainska och oberoende) media rapporterat om ovedersägliga bevis för att det - från dag ett, då "små gröna män" började upptäckas på krimhalvön - har handlat om framförallt ryska specialförband uppträdande i omärkta uniformer.

Nu börjar det emellertid lossna. Härom dagen skrev EUObserver om det här (appropå sanktioner) och började slutligen öppet prata om att det är "Ryska förband" (alltså - den statliga krigsmakten, Ryska federationens styrkor) som opererar i Ukraina.

I Sverige har vår utrikesminister "uttalat" sig - eller i alla fall tweetat om det, och genom detta faktiskt visat på betydligt mer ryggrad än vad jag förväntat av henne, efter den senaste veckans underliga turer på UD. Det är bara att ta av hatten och bocka och buga i respekt för det här uttalandet:

Det är väl - vad jag förstår av dagens digitala era - så nära ett "officiellt uttalande" (kontot är för övrigt verifierat som ett "officiellt konto" för utrikesministern, och hon använder det för att föra fram sin politik i tjänsteställning, snarare än något slags personligt "tyckarkonto" och kan alltså ses som UDs hållning) man kan komma från en svensk minister på digital väg.

Jag har sparat en screenshot på den här tweeten, för övrigt, ifall den av någon anledning (till exempel genom påtryckningar) tvingas raderas från utrikesministerns twitterkonto. 

Nåväl. Jag är glad över att man äntligen börjar kalla saker vid deras riktiga namn i den här diskussionen. Möjligen kan vi nu också få lite bättre klarhet i vad som är våra "väl avvägda och propotionella" respons i ärendet? (Fler sanktioner? Militärt stöd till Ukraina?) Oavsett vilket är det skönt och befriande att vi börjar prata klarspråk.

Allt jag kan säga nu är: "äntligen!"

onsdag 18 februari 2015

Schymans (Fi) ohederliga retorik om terrorism - Ett långfinger mot logiken

Gudrun Schyman har - mot bakgrund mot de senaste skjutningarna i Danmark - skrivit en tämligen spekulativ drapa på SVTs debattsida på nätet - SVT Opinion.

Där står bland annat att läsa

”Mäns kraftiga överrepresentation i våldsanvändning pekar på att socialiseringen av pojkar är en del av problemet. Män, särskilt unga män i åldern 15-29 år, är överrepresenterade i misshandels- och sexualbrott. Det samma gäller för terrorbrott”

Och redan här gör man ett fel - anser jag - man börjar med att peka på att män rent generellt sett är mer kriminella än kvinnor, pekar ut att problemet är "socialiseringen av pojkar", och att den genomsnittlige gärningsmannen är 15 till 29 år, samt att samma statistik gäller för terrorister.

Redan här borde de flestas skitsnackdetektorer få så höga utslag att visarna i princip böjs i vinkel, men tydligen har hon fått skriva det här i skattefinansierad media, så - vi börjar väl med att analysera hennes argument.

Pro primo: Även om Schyman skulle ha rätt i "mäns kraftiga överrepresentation i våldsanvändning" (vilket gravt kan ifrågasättas. Här kan vi t.ex. se på en mängd krigsmakter som har förband med kvinnlig personal. Exempel här på kvinnor som Schyman själv hävdar att hon stöder är de olika Peshmerga-förband som förekommit i media på sistone). har hon inte det då hon hävdar att "unga män i åldern 15-29 år är överrepresenterade i terrorbrott". Där haltar helt enkelt argumentet med avseende på vilken statistik hon stöder uttalandet på.

Bland terrordömda i Europa är ungefär 38% kvinnor. (Här kan vi för övrigt se att en klar överrepresentation bland dömda terrorister i Europa som är kvinnor dessutom är från den politiska vänstern, jfr Baader-Meinhof-ligan eller bland olika PFLP-sympatiserande grupper inom den franska "autonoma vänstern"). Medelåldern på terrorister är enligt bl.a. NCT (Nationellt Centrum för Terrorismbekämpning - Sveriges statliga resurs för just terrorforskning) 36 år.

Pro secundo: Att ta statistik vad det gäller en sorts brottslighet (som "misshandels- och sexualbrott") och sedan utifrån den statistiken dra slutsatser om "terrobrott" är en rätt kraftig logisk tankevurpa.

Egentligen skulle man - för att rädda sitt blodtryck - kunna sluta läsa här. Gudrun Schyman är helt enkelt ute och hojar - resten av artikeln är blaj - men jag ska ändå försöka bemöta även Schymans problematisering av "socialiseringen" av män:

"Mäns kraftiga överrepresentation i våldsanvändning pekar på att socialiseringen av pojkar är en del av problemet. Föreställningar om maskulinitet hänger intimt ihop med våld, militarism och nation."

Gör den? Säger inte det här egentligen att det är problem med socialiseringen av ALLA människor - även kvinnor - om föreställningar om maskulin hänger ihop med våld, militarism och nation? (I och för sig skulle man ju bara för sakens skull kunna peka på att det t.ex. inte är direkt tomt på tjejer inom nationalistiska rörelser för att visa att det här argumentet inte håller, men...) Jag hävdar i stället att det STORA problemet är att det finns människor som Gudrun Schymans "föreställningar om maskulinitet" om hon hävdar att "maskulinitet hänger intimt ihop med våld, militarism och nation"?

Nej, Schyman - det här håller inte. Din argumentation är dåligt underbyggd och den tyder på en rätt unken människosyn.


Schymans argumentation - ett långfinger åt logiken!

tisdag 17 februari 2015

Finansdepartementets ökade brandskattning av försvarsmakten

Det står mycket i tidningarna idag angående "försvarets miljardkrav" och finansdepartementets "nobbning" av de samma.

Och som vanligt tycker jag att media går bort sig i retoriska krumbukter för att sätta effektsökande rubriker. För såhär är det: Försvarsmakten har ålagts av regeringen att ta fram en ny organisation (detta är reglerat i tidigare riksdags- och försvarsbeslut och ett antal regeringsbeslut. ÖB har sedan upprepade gånger redogjort för att medlen man har inte räcker till att leverera vad regeringen beställt. På en direkt fråga om "vad kostar det då, att implementera det här enligt plan?" har försvarsmakten alltså svarat "om vi BARA ska leverera vad ni faktiskt har beställt kommer det att kosta 4 miljarder per år tills dess organisationen är levererad". Det är alltså inte försvarsmaktens krav. Det är en svar på en uttrycklig fråga från regeringen vad det de har beställt kostar. Av detta har nu finansdepartementet sagt att man är villig att tillslå 500 miljoner - en åttondel.

Nu kan ju den obildade att tro att "ja, men - det är ju i alla fall något? Försvaret kanske kan leverera en åttondel av vad man tänkt, för en åttondel av pengarna? Eller leverera på 8 gånger så lång tid?" och det skulle man nästan kunna tycka är ett logiskt argument. Men verkligheten är en annan - idag är materialsidan så eftersatt (något som på den här bloggen diskuterats ofta - bl.a. gällande ubåtsjakt och/eller helikopterproblemen) att man idag har ett mångmiljardunderskott på materielsidan.

Samtidigt höjde regeringen arbetsgivaravgiften för "ungdomsjobb". I en myndighet med väldigt låg medelålder på de aktiva - genomförande - soldaterna slår det här givetvis hårt. För hårt, visar det sig, då "anslagshöjningen" idag, om finansdepartementet faktiskt bara anslår en halv miljard extra om året, inte ens täcker skatteökningen av att ha soldater anställda.

I själva verket brandskattas försvaret ytterligare i en redan ansträngd budget, på pengar som alltså återförs till statskassan. Vill man vara lite elak kan man säga att staten inte finansierar försvarsmakten med sina skatter utan att försvarsmakten genom sina skatter finansierar statens övriga finanser.

Det här tycker jag är orent spel. Jag tycker att pressen går finansdepartementets ärenden genom att rubriksätta som man gör. Man far med osanningar när man kallar det hela för "försvarets krav", när det egentligen handlar om ett svar på en uttrycklig fråga om vad man bedömer kostnaderna för att leverera en beställd organisation.


För att citera Jesper Tengroth (i SvD idag):

 – Försvarsmakten har ett flertal gånger redovisat vårt långsiktiga ekonomiska behov, både för den dåvarande och den nuvarande regeringen. Nu är det också upp till den politiska nivån att fatta beslut om och finansiera den ambition man vill ha,

Möjligen är det nu dags att kavla upp ärmarna och plocka fram lädret, snarare än att räkna på hur mycket vi kan fortsätta brandskatta försvaret för att finansiera statskassan?

måndag 16 februari 2015

Är detta feministisk utrikespolitik, Wallström - att vika ner sig?

Margot Wallström - Bild från expressen
I Expressen kan vi idag läsa om hur UD gett efter för Rysslands krav att svenska flygplan - i en försvarsövning med Finland, USA och Lettland, inte får landa i Lettland. Och jag blir uppriktigt upprörd och ledsen.


I DN uttrycker förra försvarsminister Enström sin oro över PMet från UD:

– Har utrikesministern låtit Ryssland påverka hur den svenska försvarsmakten ska öva så är det helt oacceptabelt. Hon måste svara så fort som möjligt: Har vi tagit hänsyn till de ryska reaktionerna?, säger Karin Enström.
PM:et från UD
 ...
– Det vore också väldigt allvarligt om vi ska sitta och ta hänsyn till vad Ryssland tycker om hur Försvarsmakten ska öva. Min oro är om vi har varit undergivna eller fallit till föga för ryska påtryckningar i det här fallet, säger Karin Enström.
Och jag håller (faktiskt - trots att det är just Enfald Enström som uttrycker sig) med. Av flera anledningar:

1) Och det här tycker jag är det viktigaste: Frågan är inte och har inte varit förankrad hos regeringen. Det tyder på "ministerstryre". Wallström och hennes departement har helt enkelt vare sig förankrat det här i berörda utskott (utrikesutskottet eller försvarsutskottet), i andra berörda departement (försvarsdepartementet) eller med berörd myndighet (försvarsmakten). Hon har (igen) agerat på eget bevåg och utan regeringens medgivande eller uttryckta vilja.

2) Övningen har varit planerad sedan länge. Vi har haft gemensamma övningar med både Finland, Estland och USA i åratal. Det här är en - i en lång rad - av en mängd sådana här övningar. Både Finland, USA och Lettland är (förutom Sverige) fria länder som egentligen inte behöver - eller ens bör - ta hänsyn till Rysk utrikes- eller försvarspolitik. Och - för att prata klarspråk - Ryssland borde helt enkelt skita i den här övningen - den rör helt enkelt inte rysk krigsmakt.

3) Det visar på en undfallenhet mot Ryssland som signalerar att "vi ger oss för Era önskemål" inte bara nu, utan också i en framtid. Om vi darrar på machetten redan nu, hur skulle vi någonsin kunna räkna med att inte nästa krav från ryssarna skulle kunna vara "vi vill inte se att ni övar i eller över Östersjön", eller ens "vi vill inte se att ni övar. Alls.". Att då inte skicka ett diplomatiskt långfinger med orden "skit i det du, så lever du längre!" till Ryssland är VÄLDIGT olyckligt. Och farligt. Det är - så som Allan Widman (fp) uttrycker saken "ett sluttande plan":

– Ja, det beror ju på hur regeringen naturligtvis väljer att agera. Men det är min bedömning att Sveriges rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska val – bilden av den rätten – behöver rehabiliteras efter det här. Detta är ett exempel på ett agerande om inte gynnar Sveriges ställning som fri och självständig nation.
Och han är inte ensam om den bedömningen. I en artikel i Expressen har även andra politiker uttalat sig. Jan Björklund:

– Det är beklämmande att ryssarna vill hunsa Sverige och att den svenska regeringen låter sig hunsas, säger han.
– Ryssarnas agerande är inte märkligt. Det märkliga är den svenska regeringens agerande, att man anpassar övningen efter ryssarnas krav, säger Folkpartiledaren Jan Björklund.
Med anledning av Expressens avslöjande på måndagen lämnade Folkpartiet redan på måndagsmorgonen in en interpellation till riksdagen.
– Men Margot Wallström måste redan i dag gå ut och förklara detta, fortsätter Björklund.
– Det är väldigt dålig tajming att nu backa för ryska krav. Västvärlden måste nu stå upp mot Ryssland.
Jan Björklund fortsätter:
– Sverige, Finland och Estland är självständiga nationer. Vi bestämmer själva hur vi övar och lägger upp våra försvarsmakter. Det är inget som ryssarna ska bestämma. Detta är väldigt olyckligt om det är korrekt.
Och visst är det så. Sverige har all rätt att öva i vilket land som helst som är inbjudna till! Detta gäller även länder i Rysslands intressesfär - som t ex Estland. Ryssland bestämmer inte över vare sig svensk utrikespolitik eller svensk försvarspolitik!

Och Margot Wallström bestämmer då RAKT inte över svensk försvarspolitik - hon är inte ens ansvarig minister för försvarsfrågor.

Det finns egentligen bara en sak att göra som jag ser det - huvuden på UD borde i det här läget rulla. Wallström har förbrukat sitt förtroende. Annika Söder - som är den som skrivit promemorian, borde också ligga i "farans riktning" för att "sitta löst".

Men framförallt - Wallström - på en provokation från fienden: Att vika ned sig är inte ett alternativ. Inte om du vill att din "feministiska utrikespolitik" som framstå som något annat än undfallande mot andra länder. Dessutom - det finns egentligen bara ETT godtagbart svar i de här frågorna. Alltid.

"Varje meddelande om att motståndet ska uppges är falskt!"

Jag avslutar mitt (idag mycket arga) inlägg med ett citat från ÖB:

"Jag tror inte att någon i Sverige, varken regering, riksdag eller för den delen Försvarsmakten, kommer att acceptera att någon annan ska styra på vilket sätt vi vill öva",

fredag 13 februari 2015

Fredagsmys: Att vara stolt över soldatpappor

Tänkte såhär när det är fredag - att jag skulle skriva om något lite mysigare - men som ändå har något slags militär anknytning. Om du själv tycker att det här är en god idé får du gärna kommentera inlägget här på bloggen.

Nåväl. Ett av mina största intressen - förutom mitt engagemang i försvarsmakten - är musik. Jag lyssnar mycket på musik och har under vissa perioder i livet både sjungit och spelat en hel del. Inget av det tillräckligt bra för att utveckla intresset något vidare - men jag kan "till husbehov" hjälpligt spela trumpet, piano/keyboard, trummor och (faktiskt) tibetansk näsflöjt. Och jag gnolar gärna med i sånger.

I USA - som ju varit en "kulturell stormakt" i vår del av världen väldigt länge har det länge producerats populärmusik om i princip allting. Mycket är förstås "hjärta och smärta" även där, men det finns faktiskt en genre av musik som inte finns motsvarad i Sverige - hävdar jag. Sånger om stolthet över sin militära pappa.

Just det här är en genre jag lyssnat på rätt mycket på sistone och som veckans fredagsmys kommer ett par exempel. Som den här - Jessie James - "Military man":




Men det finns givetvis fler exempel.

Som den här - av Kristy Lee Cook - "Airborne ranger infantry".



Finstämda ballader om sångerskornas pappor, som på olika sätt tjänstgjort i USAs väpnade styrkor. Vad som slår mig (förutom att jag tycker att både melodier och texter är rätt vackra) är att de här låtarna aldrig skulle kunnat skrivas i Sverige. Idag, i Sverige, hävdar jag - hade en artist som skrivit en sådan här låt blivit sågad, aldrig fått sitt alster spelat och aldrig, aldrig, aldrig getts chansen till en tidigare karriär.

Och jag undrar varför. Jag undrar varför vi inte ser den här företeelsen här? Är det fult att vara stolt över sin pappa? Är det förbjudet att vara stolt om någon i familjen är militär? Givetvis inte - rent generellt - men jag tror att det här faktiskt är ett kulturhämmande tabu. I Sverige. Idag.

Nu är jag inte sämre man än att jag givetvs är beredd att göra avbön från det här inlägget ifall någon hittar en svensk låt på samma tema. Och hittar ni en som lovsjunger sin militära mamma lovar jag att jag - bara du ger dig till känna - kommer att åka hem till dig och laga en middag till dig och ditt kompisgäng (jag är fd professionell kock) med vad ni vill ha. Och stå för notan.

Men tills vidare kan vi ju njuta av de här låtarna.

Som vanligt står kommentarsfältet öppet.

onsdag 11 februari 2015

Att bemöta proryska argument mot NATO med fakta.

Jag har skrivit i ett antal blogginlägg tidigare att Ryssland idag i princip själva äger vad som kallas "narrativet" om konflikten i Ukraina, om hur invasionen har gått till, om vad som är orsakerna till kriget etc. En mängd direkta lögnen förekommer i både press och på nätet och de sprids sedan okritiskt vidare - dels av Putins "trollarmé" men också av vad vi kan kalla "nyttiga idioter" - människor som gått på propagandan, tar dem som fakta och sedan vidarebefordrar den på olika sätt i sin argumentation.

Ett av de återkommande argumenten - som brukar återkomma med viss regelbundenhet är i princip "Det är inte Ryssland som hotar världsfreden - det är NATO".

Inte sällan vidarebefordras sådana här uppgifter från vänsterstyrda media, egentligen - per se - inte mer "Putinvänliga" än övriga, men genom att "köpa" Rysk propaganda gör man det lätt för sig att t.ex. förklara sin egen politiska syn i enskilda frågor. Ett exempel kan vara NATO-frågan, där t.ex. vänsterpartiet och vänstermedia är klart emot ett svenskt medlemskap, och därför sprider vidare falsarium ur den ryska propagandaapparaten:

Exempel ur det verkliga livet: (Proletären, september 2014)

"Det är Nato och USA som omringar Ryssland med militärbaser. Inte tvärtom. Det är Nato som ansluter Rysslands grannländer till västmakternas krigsallians. Inte tvärtom."

Det här är ju (bevisligen) rent nys och det kan bevisas av att man tar fram en karta och tittar i den. Ganska många (och de största) av de länder som är "Rysslands grannländer" är inte medlemsländer. De inte ens har möjlighet eller vilja att bli det. Ukraina är inte heller ett NATO-land. Ryssland är faktiskt det enda land - med kärnvapen - som invaderat en suverän stat i Europa efter kalla krigets slut. Man har dessutom gjort det flera gånger. I närtid t.ex. med Georgien.

Natoländer i Europa - som näppeligen omringar Ryssland

Nåväl - NATO upprustar heller inte. Man lägger ned förband, efter förband i de olika medlemsländerna. Någon egentligen "expansion" av NATO kan inte sägas ha förekommit sedan 1989. De nya medlemsländers soldater som tillkommit inom alliansen understiger gravt de som försvunnit sedan samma år, på grund av förbandsnedläggningar inom de "gamla" medlemsländerna.


Som synes är det alltså inte riktigt sant. Det är å andra sidan sant att sedan 1989 har EN rysk enklav hamnat mellan två natoländer - det är den lilla ryska regionen Kaliningrad som hamnat mellan natogrannarna Litauen och Polen.

Ska vi å andra sidan använda det som ett argument att rättfärdiga att Ryssland invaderar suveräna stater i sin närhet kan man ju med samma logik hävda att Sverige - som ju är i princip helt omringat av NATO-länder (Norge, Danmark, Polen, Estland, Lettland och Litauen är alla medlemmar i NATO) borde invadera Finland (och t.ex. annektera Åland, medelst "små gröna män" för att sedan skapa sig ett brohuvud för vidare invasion).

Givetvis är argumentet helt orimligt om man inte är idiot. ("Nyttig" eller avlönad).


måndag 9 februari 2015

Kvimanobservationen - ubåten i ytläge - en kommentar

Det händer mycket nu! Både ute i världen - vad det gäller försvaret - och för mig personligen - och ibland är det svårt att få med allt. I helgen började jag skriva på det här inlägget (i lördags), men var tvungen att fortsätta under söndagen - och slutligen - med min analys, på väg hem från mitt arbete idag. Jag ber om ursäkt om texten känns lite "stolpig" - men jag hoppas ändå att mina egna analyser och åsikter i frågan framgår.

--

I helgen skrev DN om den ubåt som Kviman hade observerat i slutet av oktober, utanför sin bostad, igen. Ni minns den "möjliga ubåten" som Kviman (och Fru Kviman) fångat på bild? Nu har tydligen flera andra vittnen trätt fram och ubåten känns mer och mer bekräftad. (Nu blir folk arga på mig igen för att jag hävdar att den vore "mer bekräftad" men det är - vilket borde framgå - min egen uppfattning och inte försvarsmaktens officiella).

Ubåtsobservationer 31okt - 1nov 2014
Grafik från DNs artiklar i ämnet
Ubåten går alltså - fullt synlig - i ytläge, flera kilometer, och observeras på vägen av minst tre olika vittnen - varav ett är en av Sveriges mest kända "ubåtsjägare" och den förmodligen enda i flotten som faktiskt sänkt eller skadat en främmande ubåt i modern tid. Han har dessutom fotografiska bevis från kränkningarna i oktober.

(Här skulle jag vilja skriva en lång svavelosande formulering om att observationen borde klassas som "konstaterad" ubåt eller åtminstone "trolig" snarare än "möjlig", men jag avhåller mig. Försvarsmakten har möjligen skäl som inte jag förstår till sitt agerande - som att det t.ex. skulle kunna röra svenskt förhållande till främmande makt).

Frågan är varför Ubåten går i ytläge? Bevisligen vill den bli sedd? Annars går man inte mitt i redden, i ytläge. Skälen för det kan vara många. Och teorier om varför florerar redan i pressen och på nätet. Allan Widman (FP) - försvarsutskottets ordförande:

”Så provokativt att det saknar motstycke”

Och så kan man se det. Man kan se det hela som en provokation. Som ett slags "psykologisk operation" om man så vill. Den främmande makten kör in sin ubåt på ett sätt som gör det omöjligt att undgå att se den, men samtidigt, på grund av bebyggelse, gör det omöjligt att bekämpa den. I det här fallet signalerar man att man så att säga "bestämmer läget" i Östersjön. Antingen som en signal att "...så sluta upp med Ert motstånd, det är bara lönlöst" - lite som när mobbarna på skolan kör ner någons huvud i en toalett, eller - och här blir det mer konspiratoriskt - att få Sverige - som är notoriskt dåligt på att upprusta - att lägga allt fokus på att återta ubåtsjaktförmågan och därigenom dra bort fokus från andra områden. Om så är fallet lär man ha lyckats - i alla fall om man får tro de politiska rösterna i en av DNs artiklar från i helgen:

– Om främmande makt uppträder på det här sättet i våra inre vatten känner man sig uppenbarligen trygg. Sverige måste fundera på hur beredskapen ska bli bättre och mer avskräckande, säger försvarsutskottets ordförande Allan Widman (FP).
Enligt Widman är den största bristen att det saknas helikoptrar för ubåtsjakt. Försvarsmakten hoppas ha nya helikoptrar på plats runt år 2020.
– Jag har fått indikationer på att man försöker skynda på, men det kommer dröja lång tid innan materielen är på plats och vi fått upp kompetensen på det här området, säger Allan Widman.

Försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam (S) anser att det är ”otroligt kränkande” om en främmande ubåt rört sig öppet utanför Stockholm.
Lindestam pekar också på behovet av helikoptrar, men även på vikten av exempelvis repövningar och undervattensensorer. Hur resurserna ska fördelas får regeringen och den samtalsgrupp som ska ta fram en bred försvarsproposition till slutet av april förhandla fram, säger hon. 

Ett annat möjligt - och (anser jag personligen) troligt skäl skulle kunna vara en "maskirovka" för att ge sken av att något händer för att ge något slags avledelse under tiden man gör något annat. Då det här händer när det händer - ungefär en vecka efter "underrättelseoperationen" i Stockholms skärgård finns rykten om att svenska försvarsmakten har haft kontakt ett par gånger med en främmande ubåt. Vidare har det hävdats att ubåten kan ha varit skadad. Agerandet kan alltså vara ett sätt för främmande makt att skapa ett tidsfönster - där man belastar marinens (väl känt) redan hårt ansatta resurser att "jaga" en ubåt inne i Stockholms inlopp för att kunna dra tillbaka den (möjligen) skadade ubåten ur operationsområdet.

Dessutom är det ju i princip riskfritt att visa sig i ytläge på redden. Det finns inga effektiva vapen inom försvaret att använda till ubåtsjakt. Och även om det funnits hade man ju inte fått eldtillstånd med sådana precis utanför Lidingö, eller Nacka.

Som jag ser det just nu är det emellertid väldigt viktigt att säkerställa varför ubåten dyker upp i Stockholms inlopp. Hastas det här momentet över är risken stor att man från politiskt håll tar överilade beslut som kan få långtgående konsekvenser för försvarsmakten.

Folk på framförallt vänstersidan (och bland miljöpartiet) politiskt vill utreda varifrån ubåten kom. (Det finns i och för sig människor som tycker om aluminiumfolie på huvudet som vill göra det ändå - utan politiska förtecken.) Man vill hävda att de flesta ubåtskränkningar vi haft i Sverige under 80- och 90-talen faktiskt inte var från Warzawapakten utan var från NATO. Det kan (möjligen) vara sant (i ett fåtal fall - även om jag personligen inte riktigt tror på det) men i just det här fallet verkar det vara en icke-fråga. Det finns helt enkelt inga ubåtar från NATO som ser ut på det här sättet. Med de här måtten eller med tornplaceringen på det här sättet. Det finns emellertid en som stämmer bra in på alla beskrivningar - en rysk. Paltus.

Om vi nu kan enas om att det var mer än en "möjlg" ubåt.

torsdag 5 februari 2015

Rysk påverkan på nätet och genom svenska medier

DN publicerar idag ett par olika artiklar kring samma ämne: Den ryska "trollarmén" på nätet. Ett gäng statligt anställda nättroll som har i uppgift att ägna sig åt "psykologisk krigföring" på framförallt digitala media. Man anställer ett antal "bloggare" och "twittrare" osv och så ger man dem uppgiften att registrera ett antal konton på kända bloggtjänster (som blogger.com som jag själv använder, eller wordpress) där de ska skriva blogginlägg för att påverka opinionen både inom Ryssland men också utomlands - i t.ex. Sverige.

Dessa "troll" sprider sedan på olika sätt den ryska statens propaganda - fast som vore den "uttolkad av 'vanligt folk'".

Det här är egentligen ingen nyhet - jag själv skrev om problemet i december förra året - då utifrån att alla som kallar sig "svenska försvarsbloggare" inte med automatik kan tros vara vare sig svenska eller försvarsbloggare. Det finns (bevisligen) i Ryssland människor som använder nätet för olika (statligt sanktionerade/betalda) påverkanskampanjer.

Ett annat sätt att påverka är givetvis att genom t.ex. bloggkommentarer till andra bloggare och/eller onlinemedia - något som både den här bloggen och andra varit utsatta för ett antal gånger. Ofta är dessa kommentarer av typen "men vad säger du om [någon annan - någon annanstans - typ USA i Afghanistan], då? JAG tycker att Ryssland har rätt att försvara bla. bla. bla. bla..." vad som på nätet (i framförallt engelsktalande media) kommit att kallas "whataboutism". Ett annat sätt är att försöka leda bort diskussionen från bloggarens kärnämne, t.ex. genom att citera ändlösa listor på källor som visar på att bloggaren har fel. Inte sällan är dessa källor också just ryska - och statskontrollerade. Detta appellerar givetvis ofta till intellektuella i västvärlden, där just källkritik är en dygd. Andra läsare av bloggen ställs inför en veritabel vägg av ryska medias/bloggares motargument och börjar ifrågasätta bloggskribenten.

En variant på samma tema är att man ger sig på enskilda bloggare - i deras kommentarsfält och utger dem för att arbeta åt t.ex. den svenska försvarsmakten i syfte att sprida en svensk statsmakts propaganda. Givetvis faller det på sin egen orimlighet. Inte för att Sverige inte skulle ha ett psyopsförband (det har vi - eller har i alla fall haft - jag vet inte riktigt hur det ser ut med det just nu), men för att vi givetvis inte har något att vinna på utöva "lite psykologisk krigföring sådär i största allmänhet". Man måste ha ett mål med sin kommunikation. Till exempel, som i det ryska fallet, att dölja sin invasion av Ukraina, eller att ge sken av att det inte är just en invasion. Men inte sällan är de som är först till kvarn att ropa "ryssfobiker" eller "rysshatare" eller just "psyop" i kommentarsfälten just ryska avlönade inflytelseagenter.

Andra Troll - vare sig Ryska eller på nätet.
Ett tredje sätt som nättrollen opererar på är helt enkelt att ta över trovärdiga mediakanaler. I Sverige har det här hänt t.ex. för TV4. När TV4 stängde sina lokalredaktioner stängde man sina konton på sociala medier. Tämligen snart efteråt togs användarnamnen över av ryska användare och en mängd tidigare lokalredaktionskonton (Som t.ex. TV4 Uppsala) fick sitt användarnamn upptaget. Att inget övertygande påverkansförsök har gjorts från just DE kontona känns mer som tur än skicklighet. Tänk t.ex. att man hade använt TV4s logotyp som profilbild på de ryska kontona, och någon som skrev på svenska (i stället för som nu - på ryska). Väldigt få användare av sociala media skulle se skillnaden på ett meddelande som VERKLIGEN kom från TV4 och ett som kom från ett fd officiellt TV4-konto, som nu sköttes av ryska troll?

Ett fjärde sätt är att skapa t.ex. en "twittstorm" eller "bloggbävning" för att påverka opinionen. Här har vi ju i Sverige en tradition av att låta sociala medier ibland sätta en politisk agenda (Tänk själv efter och kontrollera: Det finns en och annan tidningsartikel om hur en "twittstorm" eller "bloggbävning" har påverkat politiska beslut under de senaste åren.) - och det har givetvis de ryska trollen tagit fasta på. Man gör helt enkelt ett koordinerat uttalande från en mängd falska konton som i bloggar och på t.ex. twitter och facebook ger samma budskap. Detta skapar illusionen av - närmast - en folkrörelse, eller demonstrationståg. I själva verket är det oftast bara ett fåtal fysiska personer bakom de kanske 100-tals eller 1000-tals inlägg och tweets om en viss situation. Antingen lyckas man lura människor att det faktiskt skulle vara folkligt förankrat och i gynnsammaste fall få fram ett drev mot en viss punkt, eller så "överröstar" man helt enkelt de kritiska rösterna genom att ändlöst reposta, länka till varandra, retweeta samma argument om och om och om och om igen, tills den kritiska rösten helt enkelt inte längre orkar bemöta argumenten.


Så varför gör Ryssland det här? Och mot t.ex. Sverige? Sverige är det kanske mest uppkopplade landet i världen. Många medborgare är uppkopplade i någon mening i princip 24 timmar om dygnet. Vi interagerar på nätet. Det är här vi bildar opinion. Det är här vi ger uttryck för våra tankar och driver vår argumentation. Så givetvis är det också här vi är som mest sårbara. Reaktionstiderna på nätet är bokstavligen några sekunder. Kan du på de sekunderna få ut ditt budskap vinner du enkelt "opinionen" eller "åsikten" om vad som händer och sker.

Dessutom är det här en väldigt billig psykologisk krigföring från Rysslands sida. Den kräver egentligen ingen större skolning vare sig inom psykologi eller teknik och effekten blir hög även vid en liten insats.

Just det här är något jag tycker att du ska tänka på - som läser den här bloggen - för jag har sagt det förr: Ryssland äger i princip hela narrativet för situationen i exempelvis Ukraina (det här skrev jag förresten om senast härom dagen, när jag var arg på att man erkände stater utan att ha riksdagsmajoritet för att göra det). Ryssland sätter tonen för hur vi talar om Ryssland. T.ex. genom att media hela tiden rapporterar om "separatister" och "pro-ryska rebeller" i stället för "ryska krigsmakten" eller "de ryska ockupationsstyrkorna".

Var källkritisk. Var egentligen källkritisk till ALLT på nätet. Men var extra källkritisk när folk pratar om Ukraina eller Ryssland eller situationen kring Östersjön. Alla bloggare, twittrare och facebookare där ute är inte den de utger sig för att vara. Och uttrycker de sig positivt om Ryssland eller ryskt agerande eller den ryska statsmakten finns en överhängande risk att de också är anställda av just statsmakten. För att trolla på nätet.

Nu är det ju så med nättroll precis som med gamla tiders sagotroll - att drar man ut dem i ljuset spricker de! Därför - var uppmärksam. Ifrågasätt bloggkommentarer och blogginlägg. Skin med kunskapens ljus på dem i tweets och facebookinlägg. Och hjälp till att sprida det ljuset genom att sprida information om hur sådana här påverkansoperationer pågår. Just nu. I Sverige.




tisdag 3 februari 2015

Om varför jag blir så arg på regeringen när man erkänner nya stater.

Jag har dragit på det här inlägget en tid. Faktiskt sedan den 30 oktober förra året, då regeringen helt sonika, utan t.ex. majoritet i riksdagen - erkände Palestina som stat. Men jag känner nu - med vad som händer i Ukraina och vad som håller på att hända i andra av Rysslands grannländer som bakgrund - att det är dags att jag tar bladet från munnen.

Vi står nämligen inför en säkerhetspolitisk katastrof. Något som vi inte sett några som helst jämställbara tecken på sedan andra världskriget. Ryssland är väldigt aggressivt i sin kommunikation och säkerhetspolitik med sina grannländer och vi ser inga tecken på att det skulle avta - snarare tvärt om - eskalerar det.

Man (Ryssland alltså) äger dessutom i princip själva det säkerhetspolitiska narrativet - alltså hur situationen upplevs och beskrivs offentligt - av vad som händer. Vi tar Ukraina som ett sentida (och varnande) exempel:

"Liten Grön Man - här faktiskt med rätt uniformspersedlar,
som basker och VDVs randiga tröja, under uniformen.
Ryssland har oprovocerat annekterat krimhalvön och sedan invaderat Ukraina. I press och TV-media har det hela å andra sidan beskrivits som att först "Engagerade medborgare" upprättat "självförsvarsstyrkor" (ni minns säkert alla "små gröna män" förra våren?) för att ta viktiga områden på Krimhalvön. Dessa "självförsvarsstyrkor" uppträdde samtliga uniformerade och var i själva verket väldigt sällan ens "engagerade medborgare" utan klart oftare olika Ryska specialförband som uppträdde i uniform, men maskerade och utan olika ryska militära insignia. Det fördes på tal att "engagerade medborgare" väldigt sällan får tag i den sorts utrustning som de "små gröna männen" använde - men från Kreml-håll hölls fast vid att "engagerade medborgare" köpt utrustningen på olika överskottslager. - En teori som sedan, med benägen hjälp från t.ex. svensk press, som inte satt sig in i verkligheten - vidarebefordrats om och om och om igen, såsom om den vore sann.

Invasionen har fortsatt. Vapen och manskap har skickats till Ukraina i sk "hjälpkonvojer" vid ett antal tillfällen (åtminstone 12 som är allmänt kända). Stridsvagnar, stridsfordon, fälthaubitsar diverse raketartillerisystem, minst en avancerad luftvärnsrobot (vi minns alla nedskjutningen av MH17) och en mängd övrig utrustning som inte "engagerade medborgare" KAN få tag på på något överskottslager! Ändå fortsätter man att föra myten vidare.

Vidare använder man ofta termen "pro-ryska separatister" eller "Kijev-kritiska" i pressen - något som skulle signalera att det faktiskt vore ett ukrainskt inbördeskrig på gång och inte - som i verkligheten - en rysk invasion. Dessa "pro-ryska separatister" ska ha utropat både "Novorossia" (om Krim) folkrepublikerna "Lughansk" och "Donetsk" - områden som just nu helt domineras av den ryska militära närvaron.

Och det är här jag blir förbannad. För det är naivt att i det här skedet erkänna stater, om man är Sverige. Det är nämligen bara en fråga om tid tills vi tvingas "erkänna folkrepubliken Gotland" (i viss kretsar redan döpt till "Slitegrad").

"Jamen - det där är ju Ukraina, Jesper! Det skulle aldrig kunna hända här!"

Just nu ser vi tecken på att just situationen i Ukraina (där nu stridsområdet ligger närmare mitt hem i Stockholm än t.ex. Kiruna) bara är början. Putin-regimen pratar om "engagerade medborgare" som "fruktar för sin säkerhet och planerar att bilda självförsvarsförband" i våra grannländer. I Lettland har "ryska separatister" utropat folkrepubliken "Lettgallien" och i Litauen har man fått ett "Folkrepubliken Vilnius" - "Stater" som, får man förmoda, är tänkta att ge legitimitet åt något slags ryskt "folkrättsligt ingripande för att skydda ryska medborgare" - ungefär som det låtit i Ukraina?

Det ÄR en eskalering. Och den går oss helt förbi här - i det mycket medvetna informationsoperationsarbetet från rysk sida. Vi SKA helt enkelt rapportera om "ryska separatister" i stället för om invasionsstyrkor, om "oroade/engagerade medborgare" i stället för om ryska inflytelseagenter. Om "rebeller" i stället för den ryska statens egna krigsmakt.

Och i det läget går vår (då tämligen nyvalda) regering ut och erkänner staten Palestina?! Utan att tänka på att den inslagna vägen ger legitimitet åt dessa "republiker" inne i ett av Ryssland ockuperat suveränt land? Hur tänkte man?

Man tar sig för pannan.

Idag läser jag i DN att man i alla fall från NATO-håll nu börjar signalera att man förstår att det är en invasion snarare än att "engagerade medborgare upprättat självförsvarsförband" i Ukraina. Och att man trycker på för att Ryssland skall dra sig ur. Det gör man givetvis för att de "nya" länder i Rysslands skottfält är just NATO-medlemsländer.Sverige - (trots vår solidaritetsförklaring) tiger. (Och Wallström vill inte ens utreda ett Svenskt NATO-medlemsskap - den i princip enda garanten för att vi inte ska få prat om "folkrepubliken Gotland" på halsen - och behöva erkänna den).

Så - I ett säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd tid i en säkerhetspolitiskt MYCKET ansträngd östersjöregion går den nyvalda regeringen ut och erkänner nya stater. Som dessutom är NATOs fiender. Jag överlåter till läsaren att själv döma om det är särdeles vist.